De normer som jag tycker är problematiska när det gäller relationer, handlar om fler saker än kön. Men de sakerna går ju fram ännu sämre, vem som än formulerar dem och hur de än formuleras.
Men du skriver väl också att jag/vi öht inte har fattat vad du menar, så varför du utifrån det antar att jag tycker att ditt förhållande är sorgligt - när jag dessutom har skrivit flera gånger att jag varken tycker något eller är intresserad av enskilda relationer - är lite svårbegripligt för mig. Jag har hursomhelst ingen åsikt i den frågan.
Fast alltså det började med att vi diskuterade språkbruk, någon fick på huvudet för att hon använde "fel" ord. Och där lyftes det egna fantastiska förhållandet fram som någon sorts ideal. "Vi" skulle aldrig säga så, vi kompromissar inte utan vi bara "är". Och sen förklarar jag att jo, man kan visst använda vissa ord utan att det betyder en himla massa andra saker. Språkbruket kan bero på personlighet, att man måste kompromissa är inte per automatik negativt osv. För jag är som du kanske förstår inte jätteförtjust i att min personlighetstyp tillskrivs en massa egenskaper för att jag använder "fel" ord.
Ingenstans har jag skrivit att jag tycker att orättvisor i förhållandet är bra. Så du slåss lite mot halmgubbar här. Vi är eniga, även om jag tycker att du är ganska otrevlig nu.