Bekräftelse

@nyponros Det jag har vänt mig emot är dina påståenden om förhållanden och hur de ska fungera i stil med:




Här står det inget om att du pratar om endast din relation utan tvärtom har du uttalat dig väldigt generellt om förhållanden. Så här är det. Då ville jag visa att nej, det behöver faktiskt inte vara så. Det var allt. Det har inte varit min mening att vara nedlåtande men med tanke på att jag uppfattat dig precis likadant så kanske det bara är ett missförstånd.

Slutligen (för jag sätter verkligen punkt här): Jag vill alltid argumentera emot påståenden som de ovan när de dyker upp för jag tycker att det är SÅ olyckligt att så många människor har den här synen på relationer. Jag tror det göder uppfattningen om att kärlek och relationer ska vara svårt och bökigt och nåt man ska kämpa med liksom, när man i verkligheten faktiskt kan vara tillsammans med nån och det bara funkar. Att man inte älskar sin partner mindre för att man inte är beredd att kompromissa med vem man är och hur man vill leva - för det är väldigt ofta diskussionerna hamnar i just det.

Generellt sätt på Buke verkar det mest kontroversiella man kan säga vara "jag älskar min partner, vi har det lätt och fint och trevligt ihop, men om vår relation vore en ständig förhandling eller kamp skulle jag inte vilja vara med längre".
Jag tycker att jag på ett trevligt sätt (till inlägget om att jag ifrågasatte om det var skört att bygga kärleken på yttre intressen så som du och några till verkar göra. Det står jag dock fast vid att jag tycker verkar märkligt, men hade antagligen inte sagt ngt om det om jag inte känt mig lite wierd bemött. Du behöver inte tycka samma) förklarat hur JAG ser på det, inte att det är så för alla eller måste vara så för alla. Men hur min inställning baserat på mina erfarenheter och de jag har runt omkring mig ser ut. Jag vill aldrig vara otrevlig på något vis, det är inte så jag fungerar. Men jag tycker inte alls att "kämpa för kärleken" är något negativt, jag ser på kärlek som det största och finaste i livet tillsammans med familj och vänner och jag ser det som värt att "kämpa för", det är inte ens en ansträngning i min värld. Men uppenbarligen håller vi inte med varandra eller så är vi på helt olika sidor. Let's agree to disagree.
 
Jag tycker att jag på ett trevligt sätt (till inlägget om att jag ifrågasatte om det var skört att bygga kärleken på yttre intressen så som du och några till verkar göra. Det står jag dock fast vid att jag tycker verkar märkligt
Ja, men det var ju typ den märkligaste tolkningen någonsin av det jag skrev. Jag nämnde flera saker som folk tjafsar om som jag inte ser som något utvecklande att tjafsa om vilket du då vrider och vänder till att jag är bara tillsammans med min kille så länge han vill åka på semester till samma ställe som jag. Jag bara nämnde det eftersom du menade på att det var utvecklande att ni inte är överens om såna vardagssaker, vilket i min värld är märkligt.

Men enough alltså, jag orkar inte dra det här ett varv till.
 
Ja, men det var ju typ den märkligaste tolkningen någonsin av det jag skrev. Jag nämnde flera saker som folk tjafsar om som jag inte ser som något utvecklande att tjafsa om vilket du då vrider och vänder till att jag är bara tillsammans med min kille så länge han vill åka på semester till samma ställe som jag. Jag bara nämnde det eftersom du menade på att det var utvecklande att ni inte är överens om såna vardagssaker, vilket i min värld är märkligt.

Men enough alltså, jag orkar inte dra det här ett varv till.
Och jag tycker att du dragit konstiga egna slutsatser och tolkat mina inlägg väldigt märkligt jag också. Tråkigt.
 
@nyponros alltså för mig är att kämpa för kärleken att leva i en kamp. Varför vara i ett förhållande där du måste kämpa då du kan vara i ett som är enkelt? Varför? Jag hittar liksom ingen anledning alls.

Då fok säger så så tänker massvis med tjejer (och killar) att det ska vara så i ett förhållande. Det ska vara gräl och motgångar, man ska ge upp en massa saker för man ska kompromissa. Det hör till. Man kan alltså ha ett skit förhållande för att det är ju bra ibland.

Nej tack. Jag tänkte också så i förhållandET med mitt narcissistiska ex. Det ska vara jobbigt ibland, jag ska kompromissa.
 
. Varför vara i ett förhållande där du måste kämpa då du kan vara i ett som är enkelt? Varför?
Det där är den springande punkten för mig. Jag bara fattar inte. Jag tror seriöst att jag skulle göra vad som helst för min partner om det behövdes. Men om vårt förhållande i sig var en jädra kamp skulle jag mest fundera över varför det var en jädra kamp. Inte se det som ett skäl i sig att fortsätta.
 
Det där är den springande punkten för mig. Jag bara fattar inte. Jag tror seriöst att jag skulle göra vad som helst för min partner om det behövdes. Men om vårt förhållande i sig var en jädra kamp skulle jag mest fundera över varför det var en jädra kamp. Inte se det som ett skäl i sig att fortsätta.
Ja, jag förstår verkligen inte.

Liksom varför diska skitiga tallrikar med en tandborste (med fötterna) då man kan slänga in dem i diskmaskinen. (Världens bästa liknelse)
 
Frågan är ställd till @niphredil , @Petruska , @Monstermom och @Kattennizze:

Tänker du att man väljer en partner som har samma inställning som jag själv till förhållanden? Är det det som är grejen? Om man tänker så lika om relationen, så blir det aldrig förhandlingar och kompromisser? Det är självklart hur man ska agera, eftersom man tänker lika från början?

Allt handlar om att man ska välja rätt partner?

Om man väljer fel partner, så blir det kompromisser och förhandlande osv?
 
Frågan är ställd till @niphredil , @Petruska , @Monstermom och @Kattennizze:

Tänker du att man väljer en partner som har samma inställning som jag själv till förhållanden? Är det det som är grejen? Om man tänker så lika om relationen, så blir det aldrig förhandlingar och kompromisser? Det är självklart hur man ska agera, eftersom man tänker lika från början?

Allt handlar om att man ska välja rätt partner?

Om man väljer fel partner, så blir det kompromisser och förhandlande osv?

Jag tänker att det är en mängd-fråga. Lite kompromiss eller diskussion måste det bli någon gång om man är två friska människor som lever tillsammans. Men det ska inte vara en kamp, man ska inte känna att det är tungt och uppoffrande.

Jag tror att det handlar jättemycket om att välja rätt. Någon som passar ens personlighet, att man tar fram det bästa hos varandra. Och man ska bli tillsammans med någon för den den är, inte för något man hoppas eller vill att den ska förändra sig till.
 
@nyponros alltså för mig är att kämpa för kärleken att leva i en kamp. Varför vara i ett förhållande där du måste kämpa då du kan vara i ett som är enkelt? Varför? Jag hittar liksom ingen anledning alls.

Då fok säger så så tänker massvis med tjejer (och killar) att det ska vara så i ett förhållande. Det ska vara gräl och motgångar, man ska ge upp en massa saker för man ska kompromissa. Det hör till. Man kan alltså ha ett skit förhållande för att det är ju bra ibland.

Nej tack. Jag tänkte också så i förhållandET med mitt narcissistiska ex. Det ska vara jobbigt ibland, jag ska kompromissa.
När jag skriver att jag tycker att kärleken är värd att kämpa för menar jag att livet inte alltid är lätt. Om jag väljer att leva med min man likställer jag det med att jag väljer honom i med och motgång. Speciellt om vi skaffar barn tillsammans eller om vi gifter oss. Inte att jag ska acceptera att han behandlar mig illa eller är otrogen eller ljuger eller är ett svin på något vis. Men han kanske drabbas av en långvarig sjukdom, våra barn kanske drabbas av sjukdomar, han kanske får en depression, eller jag kanske får det, jag kanske är orimligt hormonell under min graviditet, vi kanske har jättetuffa småbarnsår utan sömn där vi inte orkar ha sex på ett halvår eller blir irriterade och sura, han kanske får sparken från sitt jobb och har det tufft, alltså livet är inte alltid rosenrött, och då vill jag finnas där och kämpa för den personen och relationen jag älskar även om det inte alltid är lätt. Jag tycker att många verkar tänka så otroligt individualistiskt ibland och för mig låter DET konstigt. Jag vill inte ha ett förhållande där han eller jag har inställningen att vi kör väl på såhär bara sålänge allt är jättetrevligt och annars kan vi ju bryta. Skulle jag känna så skulle jag nog inte älska honom så mycket. Jag menar inte alls att man ska tolerera vad som helst, jag själv skulle gå direkt om jag fick veta att min partner varit otrogen tex, det skulle inte jag personligen kunna reparera. Och sen kan man ju växa ifrån varandra och sluta älska varandra och så vidare. Men jag tror att livet innehåller saker man måste kämpa sig igenom (iallafall enligt min erfarenhet), och relationen är en sån stor del av livet så jag undrar om det inte snarare vore märkligt om den inte blev påverkad av det? Går igenom olika stadier och perioder. Iallafall om jag ser till de jag har i min närhet med relationer på 10plus år. Jag jobbar inom äldrevården och träffar många par som varit tillsammans i 60plus år, och i min föräldrageneration har också många varit tillsammans väldigt länge, ingen av dem har haft det totalt Happy clappy hela tiden, för så ser inte livet ut. Och går det inte så går det ju inte. Men jag ser också något så himla fint i de som har haft en sån lång relation och faktiskt kämpat för och med varandra. Och jag tycker med hela hjärtat att det är fint.
 
@aprilmaj Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att med mitt ex var det ett konstant jädra jämkande eftersom vi hade en i grunden väldigt olika syn på hur vi ville ha saker, hur vi ville leva etc. Med min nuvarande partner är det en helt annan grej, vi är synkade på ett helt annat sätt bara. Vi förstår varandra, vi är jävligt flexibla bägge två och har på det dessutom väldigt samma synsätt.

Jag tror absolut att man kan vara med rätt person även om det innebär att man får kompromissa en hel del. Det beror nog mycket på personlighet bara, och vad för typ av relation man vill vara i.
 
Jag tänker att det är en mängd-fråga. Lite kompromiss eller diskussion måste det bli någon gång om man är två friska människor som lever tillsammans. Men det ska inte vara en kamp, man ska inte känna att det är tungt och uppoffrande.

Jag tror att det handlar jättemycket om att välja rätt. Någon som passar ens personlighet, att man tar fram det bästa hos varandra. Och man ska bli tillsammans med någon för den den är, inte för något man hoppas eller vill att den ska förändra sig till.
Tack för svar!

Jag funderar av flera anledningar. Dels för att jag nyligen träffat en kvinna som drabbades av en sjukdom som förändrade henne drastiskt vilket fick följder för hennes förhållande och dels för min egen del där jag tidigare valt att lämna relationer (till ytan?) lättvindligt.
 
När jag skriver att jag tycker att kärleken är värd att kämpa för menar jag att livet inte alltid är lätt. Om jag väljer att leva med min man likställer jag det med att jag väljer honom i med och motgång. Speciellt om vi skaffar barn tillsammans eller om vi gifter oss. Inte att jag ska acceptera att han behandlar mig illa eller är otrogen eller ljuger eller är ett svin på något vis. Men han kanske drabbas av en långvarig sjukdom, våra barn kanske drabbas av sjukdomar, han kanske får en depression, eller jag kanske får det, jag kanske är orimligt hormonell under min graviditet, vi kanske har jättetuffa småbarnsår utan sömn där vi inte orkar ha sex på ett halvår eller blir irriterade och sura, han kanske får sparken från sitt jobb och har det tufft, alltså livet är inte alltid rosenrött, och då vill jag finnas där och kämpa för den personen och relationen jag älskar även om det inte alltid är lätt. Jag tycker att många verkar tänka så otroligt individualistiskt ibland och för mig låter DET konstigt. Jag vill inte ha ett förhållande där han eller jag har inställningen att vi kör väl på såhär bara sålänge allt är jättetrevligt och annars kan vi ju bryta. Skulle jag känna så skulle jag nog inte älska honom så mycket. Jag menar inte alls att man ska tolerera vad som helst, jag själv skulle gå direkt om jag fick veta att min partner varit otrogen tex, det skulle inte jag personligen kunna reparera. Och sen kan man ju växa ifrån varandra och sluta älska varandra och så vidare. Men jag tror att livet innehåller saker man måste kämpa sig igenom (iallafall enligt min erfarenhet), och relationen är en sån stor del av livet så jag undrar om det inte snarare vore märkligt om den inte blev påverkad av det? Går igenom olika stadier och perioder. Iallafall om jag ser till de jag har i min närhet med relationer på 10plus år. Jag jobbar inom äldrevården och träffar många par som varit tillsammans i 60plus år, och i min föräldrageneration har också många varit tillsammans väldigt länge, ingen av dem har haft det totalt Happy clappy hela tiden, för så ser inte livet ut. Och går det inte så går det ju inte. Men jag ser också något så himla fint i de som har haft en sån lång relation och faktiskt kämpat för och med varandra. Och jag tycker med hela hjärtat att det är fint.
Jaha du tänker så. Jag tänkte nog att det diskuterades förhållanden som sådana och inte på livet i allmänhet. För mig är väl livet lite som det är, men jag har hittills inte tänkt att det skulle ha så myvket med vårt förhållande att göra.

Jag förstår nog inte riktigt på vilket sätt man skulle kämpa för kärleken ändå. Man kämpar väl med problem i livet kan jag tänka mig. Liksom man älskar varandra eller inte. Man vill bo ihop eller inte. Resten kommer väl ganska naturligt.

Fast nu har vi bara bott ihop i åtta år, så kanske sånt kommer senare. Vem fan vet.
 
Att berätta vad som är viktigt för mig, att göra vad jag vill göra etc innefattar inte att jag "tar" något från partner och inte heller ett partner "ger" något till mig. Vi behöver inte "ge och ta" för att båda ska kunna leva sina liv.

Som @niphredil skriver, kan jag inte heller direkt komma på något som partner och jag kompromissar om. Vi pratar på och lever på och det funkar. Det är liksom inget separat projekt att vara tillsammans, det är vi bara. Under ständigt pratande, men helst utan att förhandla (om vi förhandlar så är det typ om disken och annat smått praktiskt, men även sådant ger sig självt oftast rätt naturligt).

Det enda jag kan se att ett förhållande "i huvudsak handlar om" är att båda vill vara med den andra.
Fast du verkar göra det till en så stor sak?

När du pratar om att ni talar med varandra och lever på. Då skulle jag kunna beskriva det som en sorts förhandling eller kompromissande.

Jag kan bara se till mig själv. Jag lever inte ett liv som automatiskt skulle kunna involvera en partner utan att jag skulle ändra på något alls. Faktiskt pga att jag VILL göra livet med mig enkelt och lätt. Och förväntar mig samma sak.
Jag behöver behärska mitt morgonhumör - det är n anpassning. Jag kanske inte ska ockupera absolut hela köksbordet med mina tidningar och papper om morgonen. Det är en kompromiss.
Att kommunicera innebär väl att ta emot information och förhålla sig till den?

Den som är så lätt och enkelt som person att den automatisk kan leva vid sidan av en annan person utan att ändra på något alls - den är väl att gratulera. Jag vet inte om jag träffat en enda sådan person? Ens som arbetskamrat, vän, granne etc.

Dessutom håller jag med om att det finns personer jag får energi av och personer som tar min dito.
 
Frågan är ställd till @niphredil , @Petruska , @Monstermom och @Kattennizze:

Tänker du att man väljer en partner som har samma inställning som jag själv till förhållanden? Är det det som är grejen? Om man tänker så lika om relationen, så blir det aldrig förhandlingar och kompromisser? Det är självklart hur man ska agera, eftersom man tänker lika från början?

Allt handlar om att man ska välja rätt partner?

Om man väljer fel partner, så blir det kompromisser och förhandlande osv?
Jag skulle väl vara försiktig med att generalisera det, men ja. För min del ser jag det i stort sett så. I det ingår att varken jag eller partner ens tänker på ett förhållande som en evig förhandling. Att vi INTE ser förhållandet som något att jobba eller satsa på. Vi är med varandra för att vi vill det och delar det vi vill dela med varandra. Jag vill ha hög grad av delaktighet, men om partner är delaktig för att jag vill det skulle jag ta mycket illa upp.
 
@aprilmaj Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att med mitt ex var det ett konstant jädra jämkande eftersom vi hade en i grunden väldigt olika syn på hur vi ville ha saker, hur vi ville leva etc. Med min nuvarande partner är det en helt annan grej, vi är synkade på ett helt annat sätt bara. Vi förstår varandra, vi är jävligt flexibla bägge två och har på det dessutom väldigt samma synsätt.

Jag tror absolut att man kan vara med rätt person även om det innebär att man får kompromissa en hel del. Det beror nog mycket på personlighet bara, och vad för typ av relation man vill vara i.
Tack för svar!

På ett sätt är ditt svar självklart och på ett annat sätt blir jag lite ledsen. Jag vill kunna trivas och må väl i relationer med människor från andra omständigheter/bakgrunder. Annars blir det ju stiltje; vi umgås enbart med de i samma sfärer.

Men är det så enkelt i verkliga livet, i vardagen?

Jag vill få input från andra människors förhållningssätt. Jag vill inte stagnera i mitt. Men kan det ske endast i andra relationer än i det närmaste?
 
@aprilmaj Jag vet inte om jag missförstår dig men alltså, jag träffar jättegärna nya människor, får nya intryck, vidgar vyerna så att säga. Men det betyder ju inte att jag skulle bli tillsammans med nån som är så olik mig att förhållandet blir en "kamp" för att det inte ska bli "stiltje".

Min partner är ju den jag lever med. Vi lever med varandra för att vi älskar varandra, saknar ihjäl oss när vi är i från varandra och för att det fungerar fantastiskt bra. Skulle det inte fungera smärtfritt för oss att leva tillsammans, men vi ändå älskade och saknade etc, så skulle vi nog helt enkelt vara särbos eller nåt bara.

Angående att ta in andras förhållningssätt: Jag och min partner kommer från olika länder, olika kulturer, olika bakgrund, har studerat vitt skilda saker och har väldigt olika intressen (även många gemensamma). Trots att vi är väldigt lika så har vi givetvis många olika sidor och väldigt mycket att lära av varandra. Men - för mig ingår inte "hur ofta ska vi städa/diska/tvätta/umgås med vänner"-diskussioner i den typen av saker som jag personligen vill behöva hålla på med i min vardag. Jag finner det inte intressant och vill inte behöva lägga tid på det. Som sagt - olika åsikter, intryck, uppfattningar - jättegärna. Men en pågående "förhandling" om hur vi ska sköta hushåll och våra liv. Njae, nej tack alltså.

För min del då.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Det finns en person som jag behöver hantera med jämna mellanrum. Den personen är en sådan rövhatt ibland. Just nu är jag så arg så jag...
2
Svar
22
· Visningar
1 256
Senast: Efwa
·
Samhälle Jag funderade på om jag skulle skaffa mig en anonym användare, men jag väljer att skriva från "mitt vanliga konto". Jag har ju...
Svar
5
· Visningar
893
Senast: Görel
·
R
Relationer Jag skulle vilja höra lite hur andra tänker och gör osv! Men om det är en person i eran när het. Tillexempel en kompis eller nån ni...
3 4 5
Svar
87
· Visningar
4 212
Senast: Raderad medlem 149524
·
Relationer Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
6 972

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp