Bekräftelse

[Milosari]

Precis det har jag känt genom hela tråden. Det är väl ingen kompromiss när man gör något man vill? Om du som singel skulle ha tittat på tv den kvällen, men som sambo följer med din kille på hobbyn istället, så är det ju ingen kompromiss.

Jag tycker det räknas som kompromiss när man inte får sitt förstahandsval. Om jag alltid blir lite missnöjd när jag kompromissar så lever jag hellre själv om jag ska vara ärlig. Jag kanske hellre skulle tittat på TV men har inget emot att följa med killen på hobbyn, särskilt inte om det gör honom glad. Men är alternativet "jag vill absolut inte följa med" så struntar jag också i att följa med,.

 

[Raderad medlem 6459]

Var det det som handlade om att inte sprida ut tidningar när man läser? Det är ju bara normalt hyfs.

Ja, för mig är det verkligen bara vanligt hyfs. Jag kompromissar inte när jag beter mig som folk, jag bara beter mig som folk. Men alla håller inte med:

Jag kanske inte ska ockupera absolut hela köksbordet med mina tidningar och papper om morgonen. Det är en kompromiss.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast det gör du väl inte mot någon? Alltså mot vare sig vänner, arbetskamrater, anhöriga. Är det också att "vårda förhållandet?" Jag tycker att det är klumpighet och egoism du beskriver där.

Ja och är det sånt här vi pratar om blir det ju en ÄN mer obegriplig diskussion. Måste folk på fullaste allvar anstränga sig och jobba på att vara en trevlig människa, att bry sig om den den lever med? För mig kommer det naturligt om jag är med rätt person och jag skulle verkligen inte vilja leva med nån som ser det som nåt annat än självklart.

 

[Milosari]

Åh, har du aldrig hört nåt liknande? Gud så skönt! Jag tycker det dyker upp i trådar hela tiden, och dessutom hör jag det irl ganska ofta. Speciellt om nån har ett as till sambo eller då nån ska gifta sig. "Alltså det ska vara jobbigt, man får kämpa!" eller "Det är ingen dans på rosor att vara gift, det kommer at vara tufft blablabla".

Ok så du syftade på din omgivning, inte på någon i tråden? Då förstår jag bättre. Jag har en annan omgivning än du, och hör i princip aldrig det där. Det skulle kanske vara mormor som har nämnt något liknande någon gång. Men mina föräldrar säger inte så (de var aldrig gifta och hade bara ett kort förhållande och har inte gift sig efter det heller) och mina vänner säger inte heller så. Inte så att det skriks "dumpa!" vid första bästa motgång, men om den andre personen i förhållandet får en att må dåligt så har man ju ingen anledning att ha ett förhållande med den personen. Att hålla ihop för barnens skull har jag nog bara sett på TV . I de kretsarna jag rör mig i så är det ingen som tror att det är bra för barnen att föräldrar som inte gillar varandra försöker bo ihop.

 

[Och_Aye]

Jag ser nog också en kompromiss eller "att offra sig" som något man gör fast man inte riktigt vill.

Därför blir jag inte riktigt på det här med tidningarna. Varför skulle man vilja breda ut sig så ingen annan får plats?

 

[Petruska]

Semantik.

Kompromisser, ge och ta - det är inte lika med jobbigt. Ingen uppförsbacke.
Det är att man kommunicerar och förhåller sig till personen man lever med.
I min värld.

Men om det handlar om sådant som att inte breda ut sin tidning, då är det där ju inget som skiljer förhållandet från all annan mänsklig samvaro? Jag bor mitt i stan, jag väjer åt sidan och undviker att breda ut mig på säkert 100 sätt varje dag. Och jag VILL det! Att slå sig fram och kräva sitt utrymme vore ju inte bara ohyfsat, det vore JÄTTEJOBBIGT.

 

[Milosari]

Men igen: varför ha ett förhållande där du måste jobba för att det ska hålla, då du kan ha ett som automatiskt bara funkar? Slutar det funka efter tio år så kanske man ändrats som person, växt ifrån varandra eller vad som helst. Varför ska man då jobba emot det bara för att få ett förhållande att funka? Det låter som ingredienser för en smärre katastrof.

Fast alltså det där måste ju vara upp till var och en. Jag kan som sagt aldrig "bara vara" för då är jag en dålig partner. Den som står ut med mig då är ingen person jag vill vara med ändå (för mycket dörrmatta). Så jag måste tänka mig för. Jag räknar inte detta som att jag jobbar på något förhållande, utan att jag jobbar på mig själv. Men jag fungerar inte automatiskt tillsammans med andra människor tyvärr. Alternativet är att leva ensam. Men när jag hittar någon som jag tycker om så brukar jag vilja vara nära den personen ganska ofta och då får jag också göra plats åt den personen.

 

[julgrisen]

Jag är ganska allergisk mot att prata om att "jobba på sitt förhållande" och jag tror att det kan ha att göra med att jag har haft ett förhållande där min dåvarande pojkvän uttryckte detta behov. Jag upplevde förhållandet som kasst och jobbigt, det var en jädra massa kompromisser som gjorde att jag inte levde det liv jag ville leva. När jag sa till honom att vårt förhållande var för jobbigt och att jag helt enkelt inte ville mer återkom han till att "förhållanden ÄR inte lätta, man måste jobba på dem för att det ska fungera".
Men nej, jag tycker inte det, så jag gick helt enkelt vidare och tre månader senare träffade jag min nuvarande sambo och allt gick så lätt att jag under ca fyra år bara väntade på att det skulle bli svårt, men nu har jag förstått att det faktiskt var så att jag hade rätt och att det inte behöver jobbas på förhållanden.

 

[Milosari]

Fast det gör du väl inte mot någon? Alltså mot vare sig vänner, arbetskamrater, anhöriga. Är det också att "vårda förhållandet?" Jag tycker att det är klumpighet och egoism du beskriver där.

Om jag inte tänker mig för så gör jag så. Inte för att jag vill vara elak, utan för att jag är lite disträ och upptagen med mitt. Mitt jobb går ut på att vara extremt lyhörd för andra människors känslor och behov, och jag är jäkligt duktig på mitt jobb. Så det är inte så att jag inte kan. Men när jag slappnar av eller är för fokuserad på något annat så stängs den förmågan ner och jag missar de där små signalerna helt. Det har sina fördelar också, eftersom jag också missar gliringar, skitsnack och liknande

 

[nyponros]

Nja. Om det krävs att man är "duktig" för att hålla ihop skulle jag rekommendera separation.

Och det är inte heller det jag menar... men uppenbarligen pratar jag inte samma språk som du/de som tycker annorlunda än jag i den här tråden och tolkas utifrån de missförstånd som då blir och då känner jag inte att det är värt att ta det vidare. Jag tycker inte likadant som du och några till, så det handlar inte om att jag vill att alla ska vara överens och tycka lika, men jag känner att det har lästs in saker flera gånger i det jag skrivit som inte har med mig eller mina åsikter att göra, och då känns det inte bra.

 

[Raderad medlem 6459]

Men nej, jag tycker inte det, så jag gick helt enkelt vidare och tre månader senare träffade jag min nuvarande sambo och allt gick så lätt att jag under ca fyra år bara väntade på att det skulle bli svårt, men nu har jag förstått att det faktiskt var så att jag hade rätt och att det inte behöver jobbas på förhållanden.

Jag tror också att många här i tråden, och generellt, tänker lite fel när de förutsätter att om man har det lätt tillsammans är det bara för att man MINSANN inte gått igenom nåt svårt men när de svåra tiderna kommer då jädrar kommer man få börja jobba. Detta helt utan att veta vad andra människor faktiskt gått igenom tillsammans.

Dessutom tänker jag att jag har större chanser att ha en relation som håller fastän vi har det kämpigt om relationen i sig är enkel och trevlig snarare än om vi har en relation som redan i vardagen, redan när allt bara ska funka, är ett jädra jobb. Hur tufft blir det inte då när det blir tufft liksom, om det är svårt redan när allt ska vara lätt och bra?

 

[Hyacinth]

Såhär resonerar jag:

Jag har vänner jag har haft i över 20 år. Kan jag inte ha samma avslappnade förhållande till min partner är jag inte intresserad. Jag kompromissar sällan med vänner, antingen är det något vi vill göra ihop, eller så vill man göra något annat. I och med att vi har BARNET måste vi ta hänsyn till det, men vi har fördelen att ha dels egna intressen och sedan gemensamma. Ibland kan man utöva sitt intresse vid sida av partnern för att vi ska göra utflykter tillsammans.
Jag älskar att plocka svamp, min partner hatar det.
Hen kan gå med i skogen för att skog är fint, men går troligen hem 4 timmar innan mig. Vi gillar alla att äta svampen. Häpp.

 

[Viva]

Kan tyckas som att man märker ord men för mig visar det på ett så märkligt tankesätt när man talar om att jobba för relationen eller på relationen. Som att det är strategi och inte bara normal trevlig omtanke.

Kan tyckas så men hur vi beskriver saker kan ju ha en enorm inverkan. Exempelvis är det (enligt mig) en milsvid skillnad på att exempelvis hoppas att man kommer vilja vara tillsammans resten av livet mot att man har det som mål att leva resten av livet tillsammans. Det senare känns som samma människor som påstår att "varje relation som tar slut är ett misslyckande".

 

[Petruska]

Jag tror att @niphredil är något på spåren. Jag tror alltså inte att den här diskussionen bottnar i någon form av missförstånd eller oenighet kring vad en kompromiss är. Jag tror som hon skrev att det nog inte är en slump vilka uttryck man väljer för att beskriva saker.

Jag tror att det finns något slags grundläggande skillnad i hur man ser på förhållanden. Jag är dock rätt oklar över vilken den skillnaden är, eller om den ens går att beskriva så att "båda sidor" av saken blir nöjda. (Dessutom är det kanske fler sidor än två.)

 

[Rouise]

Funderat lite mer på tråden och nyfiken på åsikterna över följande situation:

Ett par som glidit ifrån varandra, bor ihop men typ möts i dörren många av dagarna och är dom hemma samtidigt grejjar var och en med sitt istället för att umgås med varandra.
Anlendning: den ena har ett relativt nytt och spännande jobb, jobbar över rätt mycket och tar med sig jobbet hem inte alltid i form av papper men tänker mycket på jobbet ich det upptar en stor del av personens fokus. Den andra har jobb och tidskrävande hobby och spenderar mycket tid med den, mer tid nu än tidigare under relationen. Ingen är särskillt nöjd i relationen så som den ser ut just då, det flyter alltså inte på. Men personerna älskar varandra

Vad gör man?

 

[em-pirre]

Jag orkar inte svara någon specifikt nu.

Om man måste jobba mot (med?) sitt beteende i en relation för att relationen ska funka kan jag tänka mig att det sedan krisar då det händer jobbiga saker runt om en. Orkar man hålla upp dedär fasaden eller vad jag nu ska kalla det?

Jag ser hellre att jag lever som jag vill, och om hen då trivs med mig som jag är så funkar det ganska bra i förhållandet. Om jag måste göra speciella saker för att förhållandet ska funka så är det inget förhållande jag vill ha.

Sen brukar jag uppföra mig ganska korrekt utan att tycka att det är jobbigt. Typ inte peta näsan, slåss och spotta folk i ansiktet.

Jag undrat också varför man kallar det att JOBBA och att KOMPROMISSA då det sedan visar sig att det inte alls är något jobbigt eller något man måste ge upp. Varifrån kommer viljan att använda ordet jobba om det inte alls har nåt som helst med saken att göra?

 

[em-pirre]

Funderat lite mer på tråden och nyfiken på åsikterna över följande situation:

Ett par som glidit ifrån varandra, bor ihop men typ möts i dörren många av dagarna och är dom hemma samtidigt grejjar var och en med sitt istället för att umgås med varandra.
Anlendning: den ena har ett relativt nytt och spännande jobb, jobbar över rätt mycket och tar med sig jobbet hem inte alltid i form av papper men tänker mycket på jobbet ich det upptar en stor del av personens fokus. Den andra har jobb och tidskrävande hobby och spenderar mycket tid med den, mer tid nu än tidigare under relationen. Ingen är särskillt nöjd i relationen så som den ser ut just då, det flyter alltså inte på. Men personerna älskar varandra

Vad gör man?

Men då verkar man ju gilla sin hobby mera? Om man väljer den framför partnern varje gång. Då kanske man inte alls älskar varandra egentligen. Kanske det mest är en vana.

 

[Monstermom]

Funderat lite mer på tråden och nyfiken på åsikterna över följande situation:

Ett par som glidit ifrån varandra, bor ihop men typ möts i dörren många av dagarna och är dom hemma samtidigt grejjar var och en med sitt istället för att umgås med varandra.
Anlendning: den ena har ett relativt nytt och spännande jobb, jobbar över rätt mycket och tar med sig jobbet hem inte alltid i form av papper men tänker mycket på jobbet ich det upptar en stor del av personens fokus. Den andra har jobb och tidskrävande hobby och spenderar mycket tid med den, mer tid nu än tidigare under relationen. Ingen är särskillt nöjd i relationen så som den ser ut just då, det flyter alltså inte på. Men personerna älskar varandra

Vad gör man?

Man gör väl det man vill göra, vill man lägga mer tid på partnern så gör man väl det? Du säger att de är missnöjda, men då får de väl göra något åt sitt missnöje - problemet blir enligt mig om de ska göra något åt partnerns missnöje.

 

[Magiana]

Jag undrat också varför man kallar det att JOBBA och att KOMPROMISSA då det sedan visar sig att det inte alls är något jobbigt eller något man måste ge upp. Varifrån kommer viljan att använda ordet jobba om det inte alls har nåt som helst med saken att göra?

Att jobba är inte nödvändigtvis jobbigt. Om jag t.ex. rider en häst så kan jag ju påstå att jag jobbar med något, t.ex. att förbättra min sits. Det kan vara både utmanande och roligt på samma gång, men att man ska pusta och stånka för att det är jobbigt är ju ingen nödvändighet. Att utfodra hästen kan ju också ses som ett jobb men hur stor ansträngning är det? Vissa saker gör man ju bara.

 

[Petruska]

Funderat lite mer på tråden och nyfiken på åsikterna över följande situation:

Ett par som glidit ifrån varandra, bor ihop men typ möts i dörren många av dagarna och är dom hemma samtidigt grejjar var och en med sitt istället för att umgås med varandra.
Anlendning: den ena har ett relativt nytt och spännande jobb, jobbar över rätt mycket och tar med sig jobbet hem inte alltid i form av papper men tänker mycket på jobbet ich det upptar en stor del av personens fokus. Den andra har jobb och tidskrävande hobby och spenderar mycket tid med den, mer tid nu än tidigare under relationen. Ingen är särskillt nöjd i relationen så som den ser ut just då, det flyter alltså inte på. Men personerna älskar varandra

Vad gör man?

De lever båda två på sätt som gör dem missnöjda. Då får de väl ta tag i det. En viktig punkt är att båda har ansvar för sitt eget missnöje, inte varandras.

Du säger att de älskar varandra, jag hade nog inte varit övertygad om det.