Sv: Bebis som "slåss"
Jag förstår vad du menar och har oxå funderat på detta. Ska man verkligen tala om för barnet att nu är det roligt, nu är du trött, nu har du ont, nu blev du rädd o s v? Kan man vara säker på att det verkligen är rätt känsla?
Men jag tror att man får ta den risken. Känslor är abstrakta begrepp. Man kan inte lära sig orden för dem genom att bara peka, som t ex lampa och bil.
Om man är lyhörd för sitt barn och tänker efter två gånger tror jag att man ganska ofta lyckas pricka in rätt känsla. Att det blir fel någon gång gör kanske inte så mycket. Hellre det än att undvika prat om känslor överhuvudtaget, eller oreflekterat tolka alla skrik som ilska/häftigt humör (vilket verkar vara ganska vanligt).
Precis... men det kanske ger sig efter ett tag när man s.a.s. lär känna sitt barn och vet hur det vanligtvis reagerar. Då borde det ju bli enklare att läsa av vad barnet känner, någon gång gissar man säkert fel, men som du säger så kanske det inte är hela världen.
Att tolka skrik och gråt som ilska tror jag inte att jag gör iaf. jag tror att jag är såpass medveten om att det är barnets enda sätt att komunicera att jag först ställer mig frågan vad vill barnet egentligen?
Jag tror inte att det finns någon mirakelmetod inom barnuppfostran som passar alla föräldrar och alla barn, men man får väl prova sig fram och hitta det som passar just ens egen familj. Det viktigaste borde väl vara att föräldrarna är överrens om deras sätt gentemot barnet så att det inte blir dubbla budskap någonstans på vägen.
Just nu går en del av våra vänner, som redan har barn, och hoppas på att vi ska få ett kolikbarn/barn med bokstavsdiagnos/ett barn med andra speciella behov för att vi ska förstå hur snälla deras barn är...
Anledningen är att vi tycker att deras barn är något... vilda.
En flicka (6 år) rycker undan filten som hennes lillasyster (7 mån) ligger på på golvet, rymmer hemifrån när hon inte får som hon vill, slår andra barn o.s.v.
En pojke (3 år) får något att äta så fort han skriker eller bråkar, om vi fikar får han äta flera olika sorters kakor samtidigt, slår med kniven i tallriken när man äter middag (men han är ju såå duktig för han försöker äta med kniv och gaffel... jag kan inte se i vilken situation en treåring ska behöva kunna äta med kniv och gaffel?), får dricka eller saft om han är törstig aldrig vatten eller mjölk.
Jag har svårt att svara på detta eftersom jag inte alls fungerar så. Men jag antar att om man är en person med bitvis "heta" känslor, då säger/gör man ibland saker som man efteråt känner lite skuld för. Om man visar båda känslorna (inte bara den första!) balanserar de upp varandra.
Som människa med hett temperament kan jag skriva under på att precis så är det!
Både jag och min mamma har samma hömur, det kunde bli stormigt ibland medan jag fortfarande bodde hemma, men bara en kort stund.
Sedan fick båda dåligt samvete och vi gick och sa förlåt och pratade lugnt och sansat om varför vi egentligen blivit arga och kom sedan fram till en lösning. Sedan var allt bra igen, vi hade ju rett ut allt och behövde inte tassa på i ullstrumpor för varandra utan kunde vara som vanligt.
Jag har väldigt svårt att förstå folk som är arga och sedan bara går iväg och när de kommer tillbaka då är allt bra igen
hur kan det blivit det? När blev det bra? Missade jag något på slutet?
Så jag tycker det är OK att bli arg, om man sedan pratar om det och förklarar varför och kan be om ursäkt på ett vettigt sätt.
