Sv: Beach 2014 del II
Åh, jag är så irriterad och arg på den här sjukdomen. Det räckte att jag inte klarade att äta enligt planen under en enda dag (i onsdags då jag var sjuk) för att ätstörningen skulle ta över och tankarna bli starkare direkt. Har inte klarat att äta helt enligt schemat någon dag efter det, det är helt galet hur fort mina tankar triggas igång. Och då var det ju inte ens självvalt att äta mindre i onsdags utan jag kräktes ju och hade hög feber. Läskigt att det tar över så fort, jag undrar om jag alltid kommer vara så känslig? Det gör mig jätte rädd, tänk om jag börjar plugga eller jobba och klarar mig ok och sen bara faller allt på en dag? Nu har ju inte allt fallit, jag har sett till att ändå få i mig saker men det har liksom inte blivit bra på alla måltider trots att jag är frisk från influensan eller vad det nu var.
Sen är jag ganska chockad efter mitt telefonsamtal med läkaren i veckan, när hon berättade vilken dos av min medicin som gör att man läggs in på observation för att andningen kan stanna insåg jag att jag varit farligt ute, jag trodde det var långt ifrån så som jag tagit men det har liksom handlat om 1 eller 2 tabletter från att vara så allvarligt. Och ett par gånger har det nog blivit den dosen. Och även om jag inte alltid tagit exakt den mängden som hon sa av just den medicinen har jag ju tagit höga doser av den plus 4-5 andra mediciner.
Tänk vad jag utsätter mig kropp för, inte bara genom att äta för lite och promenera för mycket utan jag har också gång på gång tagit så mycket tabletter att det tillsammans nog skulle räknas som en överdos, eller om det inte är en överdos så är det kanske iaf övermedicinering. Jag vet liksom inte vad som räknas som en överdos eller inte, bara att det är farligt. Men jag har tänkt att det jag gör inte är farligt och om jag har tänkt så har jag inte brytt mig.
Det läskiga är att trots att jag vet nu och lovade mamma att aldrig göra om det så vill jag ändå ta tabletterna för att jag vill bli så där avstängd. Men det är ju tydligen farligt. Mamma brukar säga till mig att jag ska vara rädd om mig men jag svarar bara att jag inte vill det. Det kommer naturligt för jag ser mig inte som någon värd att vara snäll mot och ta hand om, men det måste vara sorgligt för mamma att höra. Ser ni er själva som någon att ta hand om, vara rädd om, skydda och göra bra saker för?
Förlåt för världens hemskaste inlägg från mig, vet bara inte var jag ska få ur mig det här. Hur ska jag kunna bli hälsosam igen om jag med min redan skadade lever och benskörhet och allt vad jag nu dragit på mig fortsätter så här? Jag vill inte det, jag vill vara frisk men varför är det så förbannat svårt? Jag hatar att jag är sjuk.
