Sv: Beach 2014 del II
Ja det kanske är ett friskhetstecken att inte vilja vara med sjuka människor så mycket? I så fall är det ju et bra sak
Jag har iof känt så hela tiden på sätt och vis men ju mer framsteg jag gör desto jobbigare blir det att vara i den miljön, och tidigare har jag ju varit så pass "borta" i huvudet och svältpåverkad att jag inte tagit in saker omkring mig på samma sätt och inte riktigt hängt med i huvudet. Sen är jag ju långtifrån frisk nu men jag vill hellre fortsätta i individuell behandling enbart. Har möte i december då framtiden ska diskuteras.
Jag har gått i samma dagvård ett år i rad nu också så jag antar att det spelar in väldigt mycket, det är ganska lång tid att gå samma dagvård så länge i sträck. Det är som att gå till ett jobb man verkligen hatar varje dag, det tar emot så mycket. Och jag är ruskigt trött på sjukhusmat och att andra människor bestämmer allt in i minsta detalj, som t.ex. hur mycket kryddor jag får ta, vad jag ska äta (den mest självklara delen men något jag tycker är jobbigt då sjukhusmaten är jätte äcklig här
), när jag får gå på toa, att jag inte får åka hem fast jag får migrän, att jag måste gå i affärer och på en massa fåniga utflykter bara för att en person i gruppen har svårt med just det.
Och jag är trött på att jag blir triggad och påverkad av att en del av de andra fortfarande är så magra och äter så lite hemma, det startar tankar i mig som jag måste lära mig hantera men just nu är det jobbigt som det är. Jag borde inte bli påverkad men vissa dagar blir jag det, andra dagar är jag starkare och är glad att jag inte är kvar där själv.
Och det är inte normalt att sitta 8 stycken vuxna människor kring ett bord där flera gråter, någon vägrar äta, saker petas bort och lämnas, det blir diskussioner om att man ska ta en tugga till bara, lägga på en matsked mer sallad, när vi lägger upp maten handlar det om millimeter precision vilket blir väldigt tvångsmässigt och där allt kontrolleras som att t.ex. mjölkglasen ska fyllas upp 0,5 cm mer. Ingen vill ha ens ett gram mer än någon annan, alla vill ta så lite som möjligt, ingen vill äta upp såsen, det blir alltid, alltid diskussioner när vi lägger upp maten. Jag vet att vi behöver press på oss och ögon som vakar, det är inte det, det är bara det att jag vill ut till det friskare livet och hamna i normala sammanhang istället för det här. Och jag är också en av dom, jag har själv sådana beteenden så jag menar inte att jag är bättre, absolut inte,men jag tror att dessa beteenden kanske blir ännu värre i en miljö där det är så pass "naturligt" och socialt accepterat? För så här är det väl inte i friska sammanhang?
Jag försöker fokusera på fysiska saker jag vill göra när min kropp mår bättre, jag vill också träna som ni andra gör! Gå på zumba, box, cirkelträning, funktionell träning, peak och springa. Gå hundinstruktörs kurs och börja universitetet.
Nja, på frågan om jag vet om det är sjukdomen som säger att jag är tjock känns det inte så. Det jag ser är att jag är tjock, jag känner och ser valkarna och känner fettet på kroppen. jag har växt ur mina favorit jeans och saker sitter inte likadant längre. Men 9, snart 10 kg viktuppgång måste få väl synas och kännas antar jag. Folk säger att jag fortfarande är väldigt smal, att jag behöver gå upp ca 9 kg till för min normalvikt, men det skrämmer livet ur mig. När äckeltankarna kommer vet jag inte hur jag ska hantera dom så det blir promenader eller att jag tar för mycket tabletter
Känner ni också stor skillnad i kroppen om ni gått upp eller ner 10 kg?