Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[sorbifolia]

Vad om du letar upp en beskrivning av ett liknande fall, och viser till sköterskan? Då behöver du inte skriva det med dina egna ord?

Jag skulle heller ALDRIG någonsin tycka att du var äcklig oavsett vad du gjort eller varit med om. Kom ihåg dessutom, att vuxna människor gör massor med saker som barn tycker är äckliga, så vi har ett helt annat perspektiv på sådant.

 

[tuaphua]

Skulle ni ALDRIG tycka att det var dens fel eller att den var äcklig eller att ni kanske fick neggativa tankar om den? Även ifall det kanske var saker som man kan säga att det är ens fel litegrann iallafall?

A L D R I G !!
Det är aldrig offrets fel och aldrig att offret är äcklig! Förövaren däremot är ett jäkla as!

Jag har tyvärr stött på allt för många kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och våldtäkter genom åren. Det är tyvärr jättevanligt! Jag tror många av oss har egna tråkiga erfarenheter också. Och självklart färgar inte det min syn på dem på ngt negativt sätt. Däremot kan jag i vissa fall imponeras över vilka prövningar en del människor tar sig igenom och hur starka de blivit av det.

Och det kan vara jätteknepigt om man känner personen som utsatt en. Man kan ju ha tyckt om personen. Och det kan bli svårt att hantera känslorna kring att någon man tyckt om så gör en så illa. Att man trodde man var trygg med personen etc.

Jag tror det är jättebra om du kan prata om det här med vårdpersonalen. Eller, det behöver inte vara regelrätt prat. Men att du på ngt vis kommunicerar det och kan få stöd.
Några av de jag vet som utsatts i unga år vågade och orkade inte berätta då. De var på det länge och kraschade sen. De har alla uttryckt att de önskade att de berättade tidigare och då kunnat få hjälp tidigare.

Det är aldrig offrets fel! Och i ditt fall är det aldrig ”barnets” fel. För även om du är mycket mogen på många sätt så är du det inte på alla sätt. Och inte rent lagligt heller. Den vuxna har allt ansvar för vad som sker, rent lagligt och moraliskt.
Du har inte gjort ngt fel! Och du är absolut inte äcklig. Du är som alla vi andra.

 

[LiviaFilippa]

Igår när jag skulle göra mig klar och sova så försökte jag göra nåt jätte dumt igen. Så blev massa jobbigt och kändes som jag bara gör idiot saker hela tiden och gör alla besvikna och det aldrig kommer bli bättre. Men det bara blev för jag ville få bort alla tankar och känna NÅNTING och inte vara så tom liksom. Men kände ändå ingenting då men sen när allt hade lugnat ner sig lite och jag hade fått medicin och sånt så skulle jag sova och pappa satt och pratade lite. Och DÅ kom massa gråt helt plötsligt. Så det var jätte jobbigt men på ett sätt skönt också att iallafall nånting kunde komma ut liksom.
Men jag tillslut så somnade jag iallafall och sen vaknade jag vid kanske fem eller nåt sånt och somvanligt kan jag inte somna om då. Så är trött och som i den där medicin bubblan nu också.
Och idag så var iallafall planen att jag ska ha permison igen och antingen åka hem eller till stallet. Men jag vet inte om jag inte kommer få det nu eller om jag får det ändå. Fast vet inte om jag vill eller vågar heller men behöver ju inte veta det exakt NU heller. Men jag tror iallafall att jag inte vill iallafall som det känns justnu. Men får väl se sen.

 

[Sleepy]

har endel frågor och tankar som jag inte kan säga nåt om ifall inte den jag säger det till vet om vissa saker.

Det kanske är lättare att börja i den änden och nysta ändå, som att det gäller någon annan och att prata om det du har frågor om. Kram.

ETA: Skönt att din pappa är där hos dig.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag sagt att jag vill prata med den sköterskan som jag skrev om. Så har bestämt att vi ska prata efter mellis på förmiddagen så om lite mer än en timme. Men jag tror inte jag kommer kunna säga det jag tänkte och har jätte ont i magen och mår illa och känner mig jätte konstig nu. Och vet att det egentligen inte spelar nån roll för det ändrar ju inte det som har hänt ifall jag berättar den delen också men är mest att jag är sååå jävla rädd för liksom hur andra kommer reagera och tycka.

 

[Lovisaleonora]

Nu har jag sagt att jag vill prata med den sköterskan som jag skrev om. Så har bestämt att vi ska prata efter mellis på förmiddagen så om lite mer än en timme. Men jag tror inte jag kommer kunna säga det jag tänkte och har jätte ont i magen och mår illa och känner mig jätte konstig nu. Och vet att det egentligen inte spelar nån roll för det ändrar ju inte det som har hänt ifall jag berättar den delen också men är mest att jag är sååå jävla rädd för liksom hur andra kommer reagera och tycka.

Jag tycker du ska berätta, och kanske kan du använda tiden till att skriva något som kan börja pratet? Kanske "det hände mer" eller något i den stilen. Och behöver du gråta så gråt. Det är en jättebra säkerhetsventil. Bara släpp ut det. Det finns vissa ställen som det är lite jobbigt att storgråta (fullsatt buss t ex) men du är på ett bra ställe för att släppa ut känslor.

Det är bättre att du själv kan kontrollera känsloutsläppet t ex i samtal med sköterskan och släppa ut det där, än att det blir nödutsläpp med händelsen som igårkväll.

Stora kramar, vi håller på dig och vet att du klarar av det här på något sätt.

 

[Sleepy]

Nu har jag sagt att jag vill prata med den sköterskan som jag skrev om. Så har bestämt att vi ska prata efter mellis på förmiddagen så om lite mer än en timme. Men jag tror inte jag kommer kunna säga det jag tänkte och har jätte ont i magen och mår illa och känner mig jätte konstig nu. Och vet att det egentligen inte spelar nån roll för det ändrar ju inte det som har hänt ifall jag berättar den delen också men är mest att jag är sååå jävla rädd för liksom hur andra kommer reagera och tycka.

Så starkt av dig, att be om att få prata. Nu vet hon att något tynger dig. Jag förstår att det känns jättejobbigt, men det kommer att bli bra ska du se. Bara ut med alla känslor och tankar, hon kan ta emot det och ta hand om dig. Hon har hört liknande saker från andra unga tjejer och klarar det.

Det är jättevanligt att det känns tomt på känslor och svårt att hitta ord när någon varit med om något jätteotäckt, det är ett sätt att skydda sig ifrån det. Men bara att be om hjälp som du gör nu, är ett sätt att kunna må bättre.

Det kommer att bli bra. Vi är med dig. Kram.

 

[Lovisaleonora]

Just ja, det där med tom på känslor. Jag tyckte det var som att när jag fått ut allt det där jobbiga som skavde så blev jag helt tom. Som om det blev ett hålrum på känslor som jag var tvungen att börja fylla med bra saker efter att jag tömt ut allt det dåliga. Det var ju inte gjort i en handvändning, men det blev bra till slut. Jag fick helt enkelt börja känna efter om jag gjorde alla vanliga saker för att jag VILLE eller av gammal vana.

 

[Andromedae]

Tänker på dig @EmmaFilippa

 

[Lillgrådis]

Nu har jag sagt att jag vill prata med den sköterskan som jag skrev om. Så har bestämt att vi ska prata efter mellis på förmiddagen så om lite mer än en timme. Men jag tror inte jag kommer kunna säga det jag tänkte och har jätte ont i magen och mår illa och känner mig jätte konstig nu. Och vet att det egentligen inte spelar nån roll för det ändrar ju inte det som har hänt ifall jag berättar den delen också men är mest att jag är sååå jävla rädd för liksom hur andra kommer reagera och tycka.

Inget ändrar det som har hänt, men att du kan prata om det kommer att ändra saker till det bättre för dig. Du kommer att få den hjälp och den stöttning som du behöver för att ta dig dit. Även om jag fattar att du kanske inte riktigt känner så nu. Trollen spricker så småningom när de kommer fram i ljuset, men det är du som måste börja att schasa ut dem.

Tänker också på dig, och blir så ledsen och förbannad för vad någon utsatt dig för. Men jag är också lika hoppfull för din väg framåt när du vågat dela det som plågar dig så att du får hjälp att bearbeta dina tankar och känslor om det. Du är inte ensam. Det kommer att bli bra.

 

[Ullmerkott]

Vad någon gjort mot dig är aldrig, aldrig någonsin ditt fel. Om en vuxen utnyttjar ett barn är det alltid, alltid den vuxnas fel.
Även om man är vuxen och går hem till någon i syfte att ha sex är det bara gärningspersonens fel om den sedan gör något mot ens vilja.

Ingen med mer än två hjärnceller skulle någonsin tycka illa om offret för att den blivit utsatt. Tänker på dig.

 

[julgrisen]

Nu har jag sagt att jag vill prata med den sköterskan som jag skrev om. Så har bestämt att vi ska prata efter mellis på förmiddagen så om lite mer än en timme. Men jag tror inte jag kommer kunna säga det jag tänkte och har jätte ont i magen och mår illa och känner mig jätte konstig nu. Och vet att det egentligen inte spelar nån roll för det ändrar ju inte det som har hänt ifall jag berättar den delen också men är mest att jag är sååå jävla rädd för liksom hur andra kommer reagera och tycka.

Så himla bra gjort av dig att fråga efter att få prata med sköterskan! Du är helt fantastisk tycker jag som följer allt du skriver . Jag jobbar på socialtjänsten och hade en gång en tjej i din ålder som ville berätta något svårt för mig, då gjorde vi så att hon sa det hon klarade och att jag sen ställde frågor som hon kunde svara ja eller nej på, typ ”gjorde han det här med dig?” Och på det sättet kom allt hon ville berätta fram, det kanske kan vara en idé om du tror att det är enklare.

 

[LiviaFilippa]

Nu vill jag bara skriva av mig om idag. Och bara så ni vet så är det en äcklig sak i början så ifall ni är känsliga så kanske ni inte ska läsa.
Men iallafall så hade ju jätte ont i magen och mådde illa och sånt så det kändes att det inte skulle gå med melliset. Men skulle ändå försöka men kunde bara ta en enda tugga så blev det kaos i magen så jag spydde. Och det var INTE att jag ville göra det men det GICK inte att äta. Så det bara hände. Men ja iallafall så började jag grina då också som jag inte heller gjorde med flit men kunde inte hålla inne det. Så började ju inte bra alls kan man säga.
Men ja sen skulle jag prata med sköterskan då. Och var säkert skit jobbigt att jag bara grinade och var dum i huvudet och konstig men jag kunde inte skärpa mig hur mycket jag än ville.
Iallafall så sa jag att jag ville berätta för nån om den händelsen i våras om en sak som jag inte har sagt. Så sa hon bara okej och att jag kunde berätta för henne. Men alltså det GICK inte. Utan jag kunde inte få fram några ord alls som handlade om det och blev som mer och mer frusterad och arg på mig själv att det inte gick. Och då blev det ännu mer omöjligt och ja men ni fattar.
Så efter ett tag så frågade hon ifall jag ville att hon skulle fråga typ dom @julgrisen skrev också ifall att det skulle bli enklare. Så gjorde så och då efter en liten stund så frågade hon om exakt den saken. Så nickade jag och sen typ bröt jag ihop helt. Men ändå var det lite skönt eller hur jag ska säga att hon visste men inte reagerade så mycket liksom.
Men ja iallafall så sa hon att hon tyckte jag var jätte modig som berättade det och att ifall jag vill så kan hon hjälpa mig berätta för mamma och pappa. Och att man kan få jätte mycket hjälp ifall man vill anmäla men att jag inte måste det. Men vi kom iallafall överens att inte berätta idag men kanske imorgon. För det är ju bra om dom också vet men hon fattade om jag inte orkar exakt nu.
Men ja sen mådde ju jag skit dåligt och kände mig jätte konstig och äcklig och typ att jag inte stog ut med migsjälv nästan så hon satt kvar så spelade vi spel tills pappa kom igen lite före lunch. Och sa bara då till han att vi hade pratat om en jobbig sak så han skulle veta varför jag var så liksom.
Men ja nu iallafall så har jag ätit lite lunch men gick inte så bra. Och har snart vilat klart men tror jag ska försöka kolla på nån film eller nånting sen för jag är sååå himla trött nu och konstig i huvudet. Så orkar inte göra nånting och orkar inte ens tänka. Så jag ville bara skriva ner allt dethär så kanske jag kan få bort det lite ur huvudet iallafall.
Men ja det var väl allt jag ville skriva om tror jag.

 

[Sleepy]

Nu vill jag bara skriva av mig om idag. Och bara så ni vet så är det en äcklig sak i början så ifall ni är känsliga så kanske ni inte ska läsa.
Men iallafall så hade ju jätte ont i magen och mådde illa och sånt så det kändes att det inte skulle gå med melliset. Men skulle ändå försöka men kunde bara ta en enda tugga så blev det kaos i magen så jag spydde. Och det var INTE att jag ville göra det men det GICK inte att äta. Så det bara hände. Men ja iallafall så började jag grina då också som jag inte heller gjorde med flit men kunde inte hålla inne det. Så började ju inte bra alls kan man säga.
Men ja sen skulle jag prata med sköterskan då. Och var säkert skit jobbigt att jag bara grinade och var dum i huvudet och konstig men jag kunde inte skärpa mig hur mycket jag än ville.
Iallafall så sa jag att jag ville berätta för nån om den händelsen i våras om en sak som jag inte har sagt. Så sa hon bara okej och att jag kunde berätta för henne. Men alltså det GICK inte. Utan jag kunde inte få fram några ord alls som handlade om det och blev som mer och mer frusterad och arg på mig själv att det inte gick. Och då blev det ännu mer omöjligt och ja men ni fattar.
Så efter ett tag så frågade hon ifall jag ville att hon skulle fråga typ dom @julgrisen skrev också ifall att det skulle bli enklare. Så gjorde så och då efter en liten stund så frågade hon om exakt den saken. Så nickade jag och sen typ bröt jag ihop helt. Men ändå var det lite skönt eller hur jag ska säga att hon visste men inte reagerade så mycket liksom.
Men ja iallafall så sa hon att hon tyckte jag var jätte modig som berättade det och att ifall jag vill så kan hon hjälpa mig berätta för mamma och pappa. Och att man kan få jätte mycket hjälp ifall man vill anmäla men att jag inte måste det. Men vi kom iallafall överens att inte berätta idag men kanske imorgon. För det är ju bra om dom också vet men hon fattade om jag inte orkar exakt nu.
Men ja sen mådde ju jag skit dåligt och kände mig jätte konstig och äcklig och typ att jag inte stog ut med migsjälv nästan så hon satt kvar så spelade vi spel tills pappa kom igen lite före lunch. Och sa bara då till han att vi hade pratat om en jobbig sak så han skulle veta varför jag var så liksom.
Men ja nu iallafall så har jag ätit lite lunch men gick inte så bra. Och har snart vilat klart men tror jag ska försöka kolla på nån film eller nånting sen för jag är sååå himla trött nu och konstig i huvudet. Så orkar inte göra nånting och orkar inte ens tänka. Så jag ville bara skriva ner allt dethär så kanske jag kan få bort det lite ur huvudet iallafall.
Men ja det var väl allt jag ville skriva om tror jag.

Men åh så bra gjort, så jättejättebra. Du bad om hjälp och du fick det. Så skönt att hon förstod vad det handlade om och kunde hjälpa dig att få fram det. Så starkt gjort av dig att dela med dig av något så otäckt och skrämmande. Nu vet hon och har du något du vill fråga kring det en annan dag, så blir det lättare när hon redan vet.

Var inte besviken eller arg på dig själv om det krånglar med maten idag, du har tagit dig igenom något jättesvårt och ingen klarar allt svårt på en gång. Var lite snäll emot dig själv nu och ta allt lite som det kommer idag. Försök landa lite och andas ut.

Du är en sån fantastisk tjej. Kram på dig.

 

[Gotthard]

Nu vill jag bara skriva av mig om idag. Och bara så ni vet så är det en äcklig sak i början så ifall ni är känsliga så kanske ni inte ska läsa.
Men iallafall så hade ju jätte ont i magen och mådde illa och sånt så det kändes att det inte skulle gå med melliset. Men skulle ändå försöka men kunde bara ta en enda tugga så blev det kaos i magen så jag spydde. Och det var INTE att jag ville göra det men det GICK inte att äta. Så det bara hände. Men ja iallafall så började jag grina då också som jag inte heller gjorde med flit men kunde inte hålla inne det. Så började ju inte bra alls kan man säga.
Men ja sen skulle jag prata med sköterskan då. Och var säkert skit jobbigt att jag bara grinade och var dum i huvudet och konstig men jag kunde inte skärpa mig hur mycket jag än ville.
Iallafall så sa jag att jag ville berätta för nån om den händelsen i våras om en sak som jag inte har sagt. Så sa hon bara okej och att jag kunde berätta för henne. Men alltså det GICK inte. Utan jag kunde inte få fram några ord alls som handlade om det och blev som mer och mer frusterad och arg på mig själv att det inte gick. Och då blev det ännu mer omöjligt och ja men ni fattar.
Så efter ett tag så frågade hon ifall jag ville att hon skulle fråga typ dom @julgrisen skrev också ifall att det skulle bli enklare. Så gjorde så och då efter en liten stund så frågade hon om exakt den saken. Så nickade jag och sen typ bröt jag ihop helt. Men ändå var det lite skönt eller hur jag ska säga att hon visste men inte reagerade så mycket liksom.
Men ja iallafall så sa hon att hon tyckte jag var jätte modig som berättade det och att ifall jag vill så kan hon hjälpa mig berätta för mamma och pappa. Och att man kan få jätte mycket hjälp ifall man vill anmäla men att jag inte måste det. Men vi kom iallafall överens att inte berätta idag men kanske imorgon. För det är ju bra om dom också vet men hon fattade om jag inte orkar exakt nu.
Men ja sen mådde ju jag skit dåligt och kände mig jätte konstig och äcklig och typ att jag inte stog ut med migsjälv nästan så hon satt kvar så spelade vi spel tills pappa kom igen lite före lunch. Och sa bara då till han att vi hade pratat om en jobbig sak så han skulle veta varför jag var så liksom.
Men ja nu iallafall så har jag ätit lite lunch men gick inte så bra. Och har snart vilat klart men tror jag ska försöka kolla på nån film eller nånting sen för jag är sååå himla trött nu och konstig i huvudet. Så orkar inte göra nånting och orkar inte ens tänka. Så jag ville bara skriva ner allt dethär så kanske jag kan få bort det lite ur huvudet iallafall.
Men ja det var väl allt jag ville skriva om tror jag.

Du är så otroligt modig och stark!

Det finns ett citat i stil med "den som gråter gör inte det för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge". Du har verkligen kämpat så länge på egen hand, det är inte alls konstigt att det blir känslostormar nu när du vågar släppa ut det

Blir det permission imorgon och en sväng till stallet för att träffa ponnysarna? Kanske kan vara skönt att komma ut en stund i naturen

Bjuder på en bild från dagens skogstur

 

[TeamLundVer]

Nu vill jag bara skriva av mig om idag. Och bara så ni vet så är det en äcklig sak i början så ifall ni är känsliga så kanske ni inte ska läsa.
Men iallafall så hade ju jätte ont i magen och mådde illa och sånt så det kändes att det inte skulle gå med melliset. Men skulle ändå försöka men kunde bara ta en enda tugga så blev det kaos i magen så jag spydde. Och det var INTE att jag ville göra det men det GICK inte att äta. Så det bara hände. Men ja iallafall så började jag grina då också som jag inte heller gjorde med flit men kunde inte hålla inne det. Så började ju inte bra alls kan man säga.
Men ja sen skulle jag prata med sköterskan då. Och var säkert skit jobbigt att jag bara grinade och var dum i huvudet och konstig men jag kunde inte skärpa mig hur mycket jag än ville.
Iallafall så sa jag att jag ville berätta för nån om den händelsen i våras om en sak som jag inte har sagt. Så sa hon bara okej och att jag kunde berätta för henne. Men alltså det GICK inte. Utan jag kunde inte få fram några ord alls som handlade om det och blev som mer och mer frusterad och arg på mig själv att det inte gick. Och då blev det ännu mer omöjligt och ja men ni fattar.
Så efter ett tag så frågade hon ifall jag ville att hon skulle fråga typ dom @julgrisen skrev också ifall att det skulle bli enklare. Så gjorde så och då efter en liten stund så frågade hon om exakt den saken. Så nickade jag och sen typ bröt jag ihop helt. Men ändå var det lite skönt eller hur jag ska säga att hon visste men inte reagerade så mycket liksom.
Men ja iallafall så sa hon att hon tyckte jag var jätte modig som berättade det och att ifall jag vill så kan hon hjälpa mig berätta för mamma och pappa. Och att man kan få jätte mycket hjälp ifall man vill anmäla men att jag inte måste det. Men vi kom iallafall överens att inte berätta idag men kanske imorgon. För det är ju bra om dom också vet men hon fattade om jag inte orkar exakt nu.
Men ja sen mådde ju jag skit dåligt och kände mig jätte konstig och äcklig och typ att jag inte stog ut med migsjälv nästan så hon satt kvar så spelade vi spel tills pappa kom igen lite före lunch. Och sa bara då till han att vi hade pratat om en jobbig sak så han skulle veta varför jag var så liksom.
Men ja nu iallafall så har jag ätit lite lunch men gick inte så bra. Och har snart vilat klart men tror jag ska försöka kolla på nån film eller nånting sen för jag är sååå himla trött nu och konstig i huvudet. Så orkar inte göra nånting och orkar inte ens tänka. Så jag ville bara skriva ner allt dethär så kanske jag kan få bort det lite ur huvudet iallafall.
Men ja det var väl allt jag ville skriva om tror jag.

Åh vad stolt jag är över dig
Du är så oerhört klok och jag förstår om det inte känns så alla gånger men oj vad du har utvecklats.

Du får en mental styrkekram av mig och så hoppas jag du mår lite bättre i eftermiddag /kväll

 

[LiviaFilippa]

Jag ångrade mig om att berätta för mamma och pappa. Alltså dom kommer ju få reda på det och jag kommer vara jätte orolig för det. Så egentligen lika bra att berätta nu för dom också så är ALLT liksom ute sen. För det är ju ändå för sent att ångra sig att dom inte ska få reda på det alls och det kan nog inte bli värre ändå än det är nu. Så jag messade mamma så ska hon komma tidigare. Så nu kommer jag vara jätte nervös tills det också men då iallafall KANSKE jag slipper lite tankar ikväll och inatt om det inte är hemligt längre liksom.

 

[LiviaFilippa]

Du är så otroligt modig och stark!

Det finns ett citat i stil med "den som gråter gör inte det för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge". Du har verkligen kämpat så länge på egen hand, det är inte alls konstigt att det blir känslostormar nu när du vågar släppa ut det

Blir det permission imorgon och en sväng till stallet för att träffa ponnysarna? Kanske kan vara skönt att komma ut en stund i naturen

Bjuder på en bild från dagens skogstur
Visa bifogad fil 77655

Jag vet inte om permison imorgon. Det blir iallafall ingen idag.

 

[Ullmerkott]

Det kan vara skönt att slippa bära på tunga hemligheter. Du är så himla modig och stark som orkar berätta.

 

[Lillgrådis]

Jag ångrade mig om att berätta för mamma och pappa. Alltså dom kommer ju få reda på det och jag kommer vara jätte orolig för det. Så egentligen lika bra att berätta nu för dom också så är ALLT liksom ute sen. För det är ju ändå för sent att ångra sig att dom inte ska få reda på det alls och det kan nog inte bli värre ändå än det är nu. Så jag messade mamma så ska hon komma tidigare. Så nu kommer jag vara jätte nervös tills det också men då iallafall KANSKE jag slipper lite tankar ikväll och inatt om det inte är hemligt längre liksom.

Åh så bra om du klarar att få det sagt och avklarat för dem också, lite som att riva av ett plåster tror jag. Obehagligt men bara få det gjort när du nu har börjat, så är det värsta klart sedan. Jag unnar dig så mycket att få slippa bära på allt det där tunga alldeles ensam, så du kan få lägga undan en del av alla tankar som du behövt ta hand om själv till nu. Du är en fighter och en hjältinna som hanterat detta så modigt och klokt.