Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.
 

Bra att du fått ut det!
Det är inte konstigt att du känner dig trött efter en sådan anspänning av känslor.

En sak som jag vill säga, angående att berätta svåra saker för folk som jobbar i vården: du behöver aldrig oroa dig för hur sådana människor ska reagera. I vårdyrken hör det till att klara av att få höra svåra saker, utan att bli chockad själv. Så psykologer, sköterskor, läkare blir inte arga, upprörda och börjar inte heller gråta, oavsett hur svåra saker patienter än berättar.

Personalen har utbildning för att klara av patienters svåra upplevelser, utan att bryta ihop själva.

Så du kan berätta ALLT du känner att du vill prata om med personalen, utan att vara rädd för att de ska reagera för mycket.

Jag är stolt över dig, du klarar så mycket fast det är så svårt för dig. Du är modig som gör fast det är svårt. :heart
 
Jag ångrade mig om att berätta för mamma och pappa. Alltså dom kommer ju få reda på det och jag kommer vara jätte orolig för det. Så egentligen lika bra att berätta nu för dom också så är ALLT liksom ute sen. För det är ju ändå för sent att ångra sig att dom inte ska få reda på det alls och det kan nog inte bli värre ändå än det är nu. Så jag messade mamma så ska hon komma tidigare. Så nu kommer jag vara jätte nervös tills det också men då iallafall KANSKE jag slipper lite tankar ikväll och inatt om det inte är hemligt längre liksom.
Helt rätt. Bara ut med allt. :heart
 
Tack alla för allt snällt ni skriver :heart
Men jag känner mig inte modig och stark och allt sånt som ni skriver. Utan känner mig bara liten och feg och dum och äcklig och som att jag har gjort nåt jätte hemskt. Så känner mig inte det minsta bra eller nåt men tack ändå att ni skriver det :heart
Iallafall så vet mamma och pappa också nu och det är också skit jobbigt och pinsamt men nu har jag iallafall inga såna hemligheter kvar.
 
Tack alla för allt snällt ni skriver :heart
Men jag känner mig inte modig och stark och allt sånt som ni skriver. Utan känner mig bara liten och feg och dum och äcklig och som att jag har gjort nåt jätte hemskt. Så känner mig inte det minsta bra eller nåt men tack ändå att ni skriver det :heart
Iallafall så vet mamma och pappa också nu och det är också skit jobbigt och pinsamt men nu har jag iallafall inga såna hemligheter kvar.
Du är supermodig! Kram på dig ❤️
 
Tack alla för allt snällt ni skriver :heart
Men jag känner mig inte modig och stark och allt sånt som ni skriver. Utan känner mig bara liten och feg och dum och äcklig och som att jag har gjort nåt jätte hemskt. Så känner mig inte det minsta bra eller nåt men tack ändå att ni skriver det :heart
Iallafall så vet mamma och pappa också nu och det är också skit jobbigt och pinsamt men nu har jag iallafall inga såna hemligheter kvar.
Det är inte DU som är dum, äcklig och har gjort något hemskt. Det är den som gjort det här mot dig som är alla de sakerna.
Med lite tid kommer det förhoppningsvis bli lättare att lägga skulden hos förövaren, där den hör hemma.

Att var modig betyder inte att man aldrig är rädd. Att vara modig är också att man vågar göra något som känns jobbigt och läskigt.
 
Tack alla för allt snällt ni skriver :heart
Men jag känner mig inte modig och stark och allt sånt som ni skriver. Utan känner mig bara liten och feg och dum och äcklig och som att jag har gjort nåt jätte hemskt. Så känner mig inte det minsta bra eller nåt men tack ändå att ni skriver det :heart
Iallafall så vet mamma och pappa också nu och det är också skit jobbigt och pinsamt men nu har jag iallafall inga såna hemligheter kvar.

Jag förstår att det inte känns så nu, du får upprepa det inom dig till det blir sant för dig också: Skammen och skulden är inte din att bära. Det är din förövare som ska bära den skammen och den skulden.

Just nu kan jag föreställa mig att det känns lite kaosigt och konstigt och ovant. Du har ju inte varit med om att de vet, du är van att bära allt det här ensam. Jag hoppas ändå att det är lite (eller helst mycket) skönt att andra också vet. Att de kan hjälpa dig att bära upplevelsen så du slipper släpa på allt själv.

Det blir bättre. Men det är inte raka vägen dit och det går inte alltid så snabbt som vi vill hoppas.
 
Tack alla för allt snällt ni skriver :heart
Men jag känner mig inte modig och stark och allt sånt som ni skriver. Utan känner mig bara liten och feg och dum och äcklig och som att jag har gjort nåt jätte hemskt. Så känner mig inte det minsta bra eller nåt men tack ändå att ni skriver det :heart
Iallafall så vet mamma och pappa också nu och det är också skit jobbigt och pinsamt men nu har jag iallafall inga såna hemligheter kvar.
Är just att göra något som man vet är rätt att göra men är jobbigt som är att vara stark och modig.❤
 
Det är inte DU som är dum, äcklig och har gjort något hemskt. Det är den som gjort det här mot dig som är alla de sakerna.
Med lite tid kommer det förhoppningsvis bli lättare att lägga skulden hos förövaren, där den hör hemma.

Att var modig betyder inte att man aldrig är rädd. Att vara modig är också att man vågar göra något som känns jobbigt och läskigt.
Men jag känner mig ändå så. Och dethär är säkert också dåligt att tänka så men känns som jag ALDRIG kommer kunna vara normal. Typ som att jag får panik om mamma eller pappa rör mig så kommer jag ju aldrig kunna ha en pojkvän och göra såna saker. Alltså inte för jag ändå skulle vilja det nu på länge men även sen liksom.
Och jag vet att det är han som jag gjort det dåliga från början men ändå känns det som att jag gör nåt dåligt när jag berättade. För då gjorde jag mamma och pappa arga och ledsna och sånt.
 
Jag förstår att det inte känns så nu, du får upprepa det inom dig till det blir sant för dig också: Skammen och skulden är inte din att bära. Det är din förövare som ska bära den skammen och den skulden.

Just nu kan jag föreställa mig att det känns lite kaosigt och konstigt och ovant. Du har ju inte varit med om att de vet, du är van att bära allt det här ensam. Jag hoppas ändå att det är lite (eller helst mycket) skönt att andra också vet. Att de kan hjälpa dig att bära upplevelsen så du slipper släpa på allt själv.

Det blir bättre. Men det är inte raka vägen dit och det går inte alltid så snabbt som vi vill hoppas.
Ja det är både skönt och jätte jobbigt på samma gång. Men mest så känns det overkligt bara som att inget av det är påriktigt. Utan typ som en konstig dröm fast att jag aldrig kommer vakna från den.
Så det KÄNNS inte som nånting kommer bli bättre utan bara tvärtom men jag försöker ändå tänka så.
 
Är just att göra något som man vet är rätt att göra men är jobbigt som är att vara stark och modig.❤
Ja egentligen så är det ju så. Bara att jag berättade inte för jag vet att det är rätt utan för jag nästan inte hade nåt annat val längre känns det som. Och då ska iallafall ingen kunna säga att jag inte har försökt allt ifall jag tar själv mord sen. Utan då MÅSTE jag liksom bara släppa ut allt först så har jag iallafall försökt allt jag kan. Så då vet jag liksom om det är värt det.
 
Men jag känner mig ändå så. Och dethär är säkert också dåligt att tänka så men känns som jag ALDRIG kommer kunna vara normal. Typ som att jag får panik om mamma eller pappa rör mig så kommer jag ju aldrig kunna ha en pojkvän och göra såna saker. Alltså inte för jag ändå skulle vilja det nu på länge men även sen liksom.
Och jag vet att det är han som jag gjort det dåliga från början men ändå känns det som att jag gör nåt dåligt när jag berättade. För då gjorde jag mamma och pappa arga och ledsna och sånt.

Nu som du har berättat allt så kommer du få massor med hjälp så du - när du är redo - kan börja vänja dig att tycka om beröringar och sådant igen. Du är inte ensam som varit med om det här, och det finns olika typer av terapi och hjälp för att bli "normal" igen och även kunna ha pojkvännar och så. Ge inte upp. :heart
 
Men jag känner mig ändå så. Och dethär är säkert också dåligt att tänka så men känns som jag ALDRIG kommer kunna vara normal. Typ som att jag får panik om mamma eller pappa rör mig så kommer jag ju aldrig kunna ha en pojkvän och göra såna saker. Alltså inte för jag ändå skulle vilja det nu på länge men även sen liksom.
Och jag vet att det är han som jag gjort det dåliga från början men ändå känns det som att jag gör nåt dåligt när jag berättade. För då gjorde jag mamma och pappa arga och ledsna och sånt.
Känslor är inte så lätta att styra över alla gånger. Det är en process som får ta tid, och som du kommer få hjälp med. Ge inte upp :heart
 
Ja egentligen så är det ju så. Bara att jag berättade inte för jag vet att det är rätt utan för jag nästan inte hade nåt annat val längre känns det som. Och då ska iallafall ingen kunna säga att jag inte har försökt allt ifall jag tar själv mord sen. Utan då MÅSTE jag liksom bara släppa ut allt först så har jag iallafall försökt allt jag kan. Så då vet jag liksom om det är värt det.
Vi vill ha dig kvar här hos oss. Få följa dig när du mår bättre och bättre, har en massa kul med dina ponnysar och hundar, har en hel drös pojkvänner och en massa annat kul.

Du kommer få hjälp att bearbeta allt så att du kan få må bra igen och uppskatta kramar och beröring. Du tog ett rejält steg i rätt riktning idag och du kan vara stolt över dig själv. Jag förstår att allt känns konstigt just nu, men det blir bra. Allt blir bra. :heart
 
Ja det är både skönt och jätte jobbigt på samma gång. Men mest så känns det overkligt bara som att inget av det är påriktigt. Utan typ som en konstig dröm fast att jag aldrig kommer vakna från den.
Så det KÄNNS inte som nånting kommer bli bättre utan bara tvärtom men jag försöker ändå tänka så.

Det är som värst just innan det blir bättre. Men det finns så gott om exempel på andra som känt och tänkt som du just där du är nu, och som kommit ur det och skapat sig ett bra liv, och som har blivit trygga med en vettig pojkvän och partner så småningom. Jag vet inte om du orkade lyssna på hon som sommarpratade i år, som blivit groomad som ung och varit utsatt för fruktansvärda övergrepp, trots allt hemskt som har hänt så har hon ett normalt och bra liv med pojkvän/sambo och vänner och jobb. Tjejerna på "hästgården" som blev utsatta för övergrepp av en äckelgubbe där. Patrik Sjöberg, som utsattes för övergrepp av sin egen styvpappa och som gick ut med det först långt i efterhand. Det har ordnat sig för dem och för många många fler, med samtal och terapi och den hjälp som var och en har behövt för att läka inuti.

Säkert har de alla haft en jättejobbig tid med att bearbeta och hantera det de drabbats av, men ändå några exempel på att det är värt att fortsätta kämpa sig genom det och se fram mot något bra och fint. Hoppas du får lite ro från tankarna i kväll och att du kan slappna av och sova så länge du behöver.
 
Vi vill ha dig kvar här hos oss. Få följa dig när du mår bättre och bättre, har en massa kul med dina ponnysar och hundar, har en hel drös pojkvänner och en massa annat kul.

Du kommer få hjälp att bearbeta allt så att du kan få må bra igen och uppskatta kramar och beröring. Du tog ett rejält steg i rätt riktning idag och du kan vara stolt över dig själv. Jag förstår att allt känns konstigt just nu, men det blir bra. Allt blir bra. :heart
Jag fattar egentligen inte varför ni bryr er om nån som ni inte känner påriktigt eller nånting. Men tack att ni ändå gör det alla som svarar massa snällt och peppande hela tiden :heart
Men känns bara att ingenting är bättre för nån för att jag finns och det var inte ens meningen att jag skulle finnas.
Men jag försöker verkligen att inte tänka så men ibland blir det ändå.
 
@EmmaFilippa ska du träffa hundarna i morgon🐕
Jag vet inte nu utan det bestämmer vi nog imorgon. Men tror det ska regna ganska mycket så kanske inte för blir ju jobbigt att vara ute då och jag tror inte jag vill åka hem nånting imorgon. Men KAN ju ändra mig om det men så det känns nu iallafall.
 
Du är så himla bra @EmmaFilippa ❤️ Du kanske inte tycker det just nu, men jag och många fler tycker att du är helt fantastisk. Jag önskar att jag varit så klok när jag var 15. Du gör saker som är svåra och jobbiga, kanske finns det en liten del av dig som litar på att det kommer ge positiva effekter framöver?

Jag kom på mig själv tänka på dig häromdagen, hur jag ser fram emot att läsa dina trådar i framtiden, om hästarna, plugget, livet, ja allt. Nu kanske inte du kommer vilja hänga på Buke i typ 20 år som jag gjort men oavsett om vi får följa dig eller inte är jag säker på att du kommer ha ett helt normalt liv. Med ups and downs som vi alla har såklart, men framförallt känner jag verkligen att du kommer få ett liv som du trivs med.
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 012
  • Artikel Artikel
Dagbok Nu skriver jag som det är. Jag behöver input och jag vill/kan inte berätta detta för någon i min närhet. En triggervarning kanske är på...
Svar
7
· Visningar
1 133
Senast: soom
·
R
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag tänkte göra en dagboks tråd här. Inte för jag har nåt jätte viktigt att skriva om eller att jag tror att jätte många är så...
2
Svar
23
· Visningar
3 793
Senast: Raderad medlem 149524
·
  • Artikel Artikel
Dagbok ..... Ungefär april-juni är de månader som jag tycker det känns bra på jobbet. Jag tror att det beror på att dagarna då börjar bli...
Svar
0
· Visningar
363
Senast: Takire
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Muddypaws 24/25
  • Mata småfåglarna
  • Uppdateringstråd 30

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp