Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Andromedae]

Jag undrar en sak bara. Men om ni hade varit med om nån sånhär skit äcklig och jobbig sak. Skulle ni berätta ALLT för nån då? Eller om ni skulle vara förälder till nån som hade det skulle ni vilja veta även jätte äckliga detaljer eller skulle ni hellre inte veta dom sakerna?

Jag skulle säga att det är något som handlar om dig och din känsla för vad du vill berätta, inte vad någon annan vill.

Om du vill dela med dig av detaljer, så är det okej. Om du inte vill det, så är det också okej. Det här är din historia och det är du som avgör när, var och hur du vill prata om den.

 

[Andromedae]

Det är kanske inte riktigt svaret som du vill ha kan jag tänka mig, men som förälder är det viktigaste för mig att hjälpa mitt barn. Och därför är det viktigare för mig att hen säger vad hen vill berätta - inte att jag får eller inte får veta detaljer.

 

[Sleepy]

Jag undrar en sak bara. Men om ni hade varit med om nån sånhär skit äcklig och jobbig sak. Skulle ni berätta ALLT för nån då? Eller om ni skulle vara förälder till nån som hade det skulle ni vilja veta även jätte äckliga detaljer eller skulle ni hellre inte veta dom sakerna?

Hade det varit mitt barn så hade jag velat att hen skulle berätta allt, hur hemskt det än skulle vara. För då kunde vi dela den bördan och vara arga och ledsna tillsammans över det och hen skulle slippa bära det inom sig alldeles ensam. Jag skulle förstå bättre allt hen hade varit med om och hur gräsligt det var och varför hen reagerade som hen gjorde och så.

Är det svårt att berätta detaljer för dina föräldrar så kan du prata med psykologen om det först. Till dina föräldrar kan du säga att det finns mer att berätta och att du har läst att det räknas som ett visst brott. Jag antar att det är våldtäkt du tänker på.

 

[gammalek]

Jag hade velat veta allt. För jag vill veta vad mitt barn har varit med om.

Jag hade förstått om mitt barn inte hade klarat/velat berätta allt direkt till mig. Men till någon annan som kunnat berätta för mig.

 

[Lovisaleonora]

Jag undrar en sak bara. Men om ni hade varit med om nån sånhär skit äcklig och jobbig sak. Skulle ni berätta ALLT för nån då? Eller om ni skulle vara förälder till nån som hade det skulle ni vilja veta även jätte äckliga detaljer eller skulle ni hellre inte veta dom sakerna?

Nu, som vuxen, förstår jag att det lättar att berätta allt. Du kan ju börja med psykologen eller läkaren eller sköterskan om det känns lättare än att berätta för dina föräldrar.

 

[LiviaFilippa]

Jag skulle säga att det är något som handlar om dig och din känsla för vad du vill berätta, inte vad någon annan vill.

Om du vill dela med dig av detaljer, så är det okej. Om du inte vill det, så är det också okej. Det här är din historia och det är du som avgör när, var och hur du vill prata om den.

Alltså jag VILL inte berätta men ifall att det enda sättet man kanske kan bli av med iallafall lite jobbiga tankar om det är att man pratar om det så blir det nog svårt om jag inte har berättat allt.
Fast också så på ett sätt så skulle jag vilja veta ifall andra skulle tycka att jag är äcklig om dom visste allt. Så skulle liksom vilja veta hur tillexempel mamma och pappa skulle reagera men skulle också inte vilja veta. Och har endel frågor och tankar som jag inte kan säga nåt om ifall inte den jag säger det till vet om vissa saker.
Men också så är jag rädd för ifall jag berättar så kanske den jag berättade för vem det än är skulle tycka att det är jätte äckligt eller att den inte vill veta eller nåt sånt så blir ju det skit jobbigt också. Och då skulle jag ju känna mig jätte dum för det.

 

[LiviaFilippa]

Hade det varit mitt barn så hade jag velat att hen skulle berätta allt, hur hemskt det än skulle vara. För då kunde vi dela den bördan och vara arga och ledsna tillsammans över det och hen skulle slippa bära det inom sig alldeles ensam. Jag skulle förstå bättre allt hen hade varit med om och hur gräsligt det var och varför hen reagerade som hen gjorde och så.

Är det svårt att berätta detaljer för dina föräldrar så kan du prata med psykologen om det först. Till dina föräldrar kan du säga att det finns mer att berätta och att du har läst att det räknas som ett visst brott. Jag antar att det är våldtäkt du tänker på.

Fast jag vill ju inte att dom kanske ska bli mer arga eller ledsna heller. Eller ifall dom skulle få mer neggativa tankar om mig eller bli äcklade eller nåt.
Men också så är det lite som nån skrev förut om dåliga hemligheter och dethär känns också som en sån som är jobbigt att ha hemligt men ändå så känns det dåligt att berätta också.

 

[LiviaFilippa]

Nu, som vuxen, förstår jag att det lättar att berätta allt. Du kan ju börja med psykologen eller läkaren eller sköterskan om det känns lättare än att berätta för dina föräldrar.

Varför är det lättare?

 

[gammalek]

Alltså jag VILL inte berätta men ifall att det enda sättet man kanske kan bli av med iallafall lite jobbiga tankar om det är att man pratar om det så blir det nog svårt om jag inte har berättat allt.
Fast också så på ett sätt så skulle jag vilja veta ifall andra skulle tycka att jag är äcklig om dom visste allt. Så skulle liksom vilja veta hur tillexempel mamma och pappa skulle reagera men skulle också inte vilja veta. Och har endel frågor och tankar som jag inte kan säga nåt om ifall inte den jag säger det till vet om vissa saker.
Men också så är jag rädd för ifall jag berättar så kanske den jag berättade för vem det än är skulle tycka att det är jätte äckligt eller att den inte vill veta eller nåt sånt så blir ju det skit jobbigt också. Och då skulle jag ju känna mig jätte dum för det.

Om jag var du, skulle jag berätta för psykologen. För de är vana att höra jobbiga saker. Psykologen skulle sedan kunna berätta för föräldrarna på ett bra sätt.

 

[Lovisaleonora]

Varför är det lättare?

För att jag har fått prata om det. Vända och vrida på det. Höra andras reaktioner på det som hänt mig. Långsamt förstått min roll i det som hänt (helt oskyldig). Pratat med andra som råkat ut för något liknande.

Kommit igenom det och ut på andra sidan. Förstått - och känner att det är sant - att skammen inte är min att bära utan att jag blivit utsatt för något som är någon annans ansvar.

 

[Flixon]

Alltså jag VILL inte berätta men ifall att det enda sättet man kanske kan bli av med iallafall lite jobbiga tankar om det är att man pratar om det så blir det nog svårt om jag inte har berättat allt.
Fast också så på ett sätt så skulle jag vilja veta ifall andra skulle tycka att jag är äcklig om dom visste allt. Så skulle liksom vilja veta hur tillexempel mamma och pappa skulle reagera men skulle också inte vilja veta. Och har endel frågor och tankar som jag inte kan säga nåt om ifall inte den jag säger det till vet om vissa saker.
Men också så är jag rädd för ifall jag berättar så kanske den jag berättade för vem det än är skulle tycka att det är jätte äckligt eller att den inte vill veta eller nåt sånt så blir ju det skit jobbigt också. Och då skulle jag ju känna mig jätte dum för det.

Om det var mitt barn som blivit utsatt för det, hade jag inte för en sekund tyckt att det var äckligt. Mitt barn kommer alltid vara samma barn, att någon annan begått ett övergrepp mot dem förändrar absolut inte det. Jag skulle med all säkerhet vara glad att mitt barn kände förtroende nog att berätta för mig, även om det jag får höra är tungt, svårt och jobbigt.

 

[tuaphua]

Alltså jag VILL inte berätta men ifall att det enda sättet man kanske kan bli av med iallafall lite jobbiga tankar om det är att man pratar om det så blir det nog svårt om jag inte har berättat allt.
Fast också så på ett sätt så skulle jag vilja veta ifall andra skulle tycka att jag är äcklig om dom visste allt. Så skulle liksom vilja veta hur tillexempel mamma och pappa skulle reagera men skulle också inte vilja veta. Och har endel frågor och tankar som jag inte kan säga nåt om ifall inte den jag säger det till vet om vissa saker.
Men också så är jag rädd för ifall jag berättar så kanske den jag berättade för vem det än är skulle tycka att det är jätte äckligt eller att den inte vill veta eller nåt sånt så blir ju det skit jobbigt också. Och då skulle jag ju känna mig jätte dum för det.

Jag tror på att berätta allt för att bli fri och frisk.

Och du behöver aldrig oroa dig för hur den du berättar tar det om du berättar för vård-personalen. De har betalt för att sköta sådant. De har frivilligt valt att arbeta med det och har utbildning och vana av liknande situationer.

Jag tror inte dina föräldrar heller skulle tycka det du berättar är äckligt! Givetvis tycker de det är hemskt att du utsatts för saker som fått dig att må väldigt dåligt.
Men om de inte vet allt kan de inte hjälpa dig på bästa sätt. Och jag är övertygad om att de vill hjälpa dig på alla sätt det går. Att kunna hjälpa till kan Linda frustration, sorg och ilska tex.

 

[Sleepy]

Fast jag vill ju inte att dom kanske ska bli mer arga eller ledsna heller. Eller ifall dom skulle få mer neggativa tankar om mig eller bli äcklade eller nåt.
Men också så är det lite som nån skrev förut om dåliga hemligheter och dethär känns också som en sån som är jobbigt att ha hemligt men ändå så känns det dåligt att berätta också.

Du behöver inte vara rädd för om de blir arga och ledsna; de blir inte arga på dig, de reagerar på att deras barn har blivit utsatt för något hemskt. Och varför skulle de tänka negativt om dig eller bli äcklade; du har inte gjort något fel. Det var inte ditt fel. Kom ihåg det.

Ut med allt jobbigt bara. Känns det länge till psykologen så kanske du kan prata lite med nån i personalen? De klarar att prata med dig om det. Har du frågor om sjukdomar eller något sånt så kan de hjälpa dig med det också.

Kram på dig.

 

[nullo-modo]

Alltså jag VILL inte berätta men ifall att det enda sättet man kanske kan bli av med iallafall lite jobbiga tankar om det är att man pratar om det så blir det nog svårt om jag inte har berättat allt.
Fast också så på ett sätt så skulle jag vilja veta ifall andra skulle tycka att jag är äcklig om dom visste allt. Så skulle liksom vilja veta hur tillexempel mamma och pappa skulle reagera men skulle också inte vilja veta. Och har endel frågor och tankar som jag inte kan säga nåt om ifall inte den jag säger det till vet om vissa saker.
Men också så är jag rädd för ifall jag berättar så kanske den jag berättade för vem det än är skulle tycka att det är jätte äckligt eller att den inte vill veta eller nåt sånt så blir ju det skit jobbigt också. Och då skulle jag ju känna mig jätte dum för det.

Skulle absolut inte tycka att en person som blivit utsatt för något är äcklig, aldrig aldrig aldrig och känner absolut ingen som skulle tycka det.

Hade det varit mitt barn så hade jag iallafall viljat veta i stora drag i vad som hänt så jag kan hjälpa så mitt barn får rätt hjälp men har full förståelse för att mitt barn inte vill berätta i detalj om vad som hänt med mig som förälder. Vill barnet berätta i detalj till mig som förälder så är det lika okej även det.

 

[LiviaFilippa]

Skulle ni ALDRIG tycka att det var dens fel eller att den var äcklig eller att ni kanske fick neggativa tankar om den? Även ifall det kanske var saker som man kan säga att det är ens fel litegrann iallafall?

 

[nullo-modo]

Skulle ni ALDRIG tycka att det var dens fel eller att den var äcklig eller att ni kanske fick neggativa tankar om den? Även ifall det kanske var saker som man kan säga att det är ens fel litegrann iallafall?

Aldrig❤❤

 

[gammalek]

Skulle ni ALDRIG tycka att det var dens fel eller att den var äcklig eller att ni kanske fick neggativa tankar om den? Även ifall det kanske var saker som man kan säga att det är ens fel litegrann iallafall?

Nej, aldrig. För det är aldrig barnets fel. Det är den vuxne som har gjort fel.

 

[Gimlan]

Aldrig❤❤

Instämmer! Aldrig!

 

[Sleepy]

Skulle ni ALDRIG tycka att det var dens fel eller att den var äcklig eller att ni kanske fick neggativa tankar om den? Även ifall det kanske var saker som man kan säga att det är ens fel litegrann iallafall?

Det var inte ditt fel. Inte ens litegrann.

 

[Lovisaleonora]

Skulle ni ALDRIG tycka att det var dens fel eller att den var äcklig eller att ni kanske fick neggativa tankar om den? Även ifall det kanske var saker som man kan säga att det är ens fel litegrann iallafall?

A L D R I G. Inte en chans.