Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.
 

Jag kommer inte ihåg vem det var men nån iallafall har sagt att om jag vill anmäla så finns det olika hjälp och sånt om man vill. Men att dom inte kommer tvinga mig men det är bra om jag vill det.
Men det är ingen som vet om den saken som räknas som ett mer allvarligt brott så dom tänker nog att det är lite mindre allvarligt liksom. Men det kanske är likabra ändå.

Varför är det ingen som vet, har du inte vågat eller velat berätta om det? Det är ju riktigt jobbigt att bära såna hemligheter inom sig och inte berätta för någon - du tror inte att det skulle vara skönt att få ur sig allting liksom? Kanske du kan bara skriva ner det och evt visa psykologen, om du känner tillräckligt förtroende för henne..?
 
Varför är det ingen som vet, har du inte vågat eller velat berätta om det? Det är ju riktigt jobbigt att bära såna hemligheter inom sig och inte berätta för någon - du tror inte att det skulle vara skönt att få ur sig allting liksom? Kanske du kan bara skriva ner det och evt visa psykologen, om du känner tillräckligt förtroende för henne..?
För det är ännu mera jobbigt och äckligt än det dom vet. Och kunde inte direkt rita det så kunde ju inte ha det med på bilden liksom och sen så kan jag bara inte säga det eller skriva det.
 
Du behöver inte fundera över polisanmälan just nu om du inte vill. Du har många år på dig att göra det.

Du kan samla kraft och bli frisk först.

Det här gäller, från Lawline:

"Brottet sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken) är ett av de brott då preskriptionstiden börjar räknas från dagen som målsäganden fyllt 18 år (35 kap. 4 § p. 2 brottsbalken). Detsamma gäller brottet sexuellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 § och 35 kap. 4 § p. 1 brottsbalken).

De ovan nämnda brotten har olika lång preskriptionstid. För brottet sexuellt ofredande gäller en preskriptionstid på fem år, vilket i praktiken innebär att brottet preskriberades när du fyllde 24 år (35 kap. 1 § p. 2 brottsbalken). Brottet sexuellt utnyttjande av barn har en preskriptionstid på tio år, vilket innebär att brottet preskriberades när du fyllde 28 (35 kap. 1 § p. 3 brottsbalken). Detta innebär tyvärr att gärningsmannen inte kan åtalas för det han utsatt dig för."

(Det var nån som var över 30 som undrade om det gick att anmäla brott hen utsatts för som tonåring).

Preskriptionstid = den tid man har på sig att anmäla innan ett brott är så gammalt att det inte går att utreda längre.
Så i ditt fall är det åtminstone tills du är 24 år, eftersom det räknas från att du fyller 18 år.

Så ta och tänk på det lite senare, när du mår bättre i kropp och knopp.
 
Ska klistra in lite fakta om psykiska kriser till dig, kanske kan det hjälpa? om du läser lite om de olika faserna. Jag tänker att du ser att det inte kommer att vara så här för evigt, som du känner nu:

"
Symtom på posttraumatisk stress är bland annat ständiga minnesbilder och tillbakablickar som gäller det som hänt, mardrömmar om händelsen samt kontinuerligt beredskapstillstånd och strävan efter att undvika situationer som påminner om händelsen.

En traumatisk kris framskrider vanligen i följande steg:

  • Chockfas: Chockfasen börjar genast efter den traumatiska händelsen. Personen kan ännu inte förstå det som hänt och kan antingen lamslås helt, bete sig mekaniskt eller vara i ett tillstånd av kraftig upphetsning.
  • Reaktionsfas: I reaktionsfasen börjar personen småningom bilda en uppfattning om det som hänt. Den traumatiska händelsen återkommer ofta som minnesbilder och personen har behov av att tala om den om och om igen. I reaktionsfasen upplevs ofta rädsla, ångest, skuldkänslor, sömnlöshet och fysiska symtom, såsom skakningar eller illamående.
  • Bearbetningsfas: I bearbetningsfasen börjar personen förstå den traumatiska händelsen och vara beredd att acceptera den. I denna fas förekommer ofta minnes- och koncentrationssvårigheter, irritation, social tillbakadragenhet samt funderingar kring sin identitet, övertygelse och tro.
  • Nyorienteringsfas: I denna fas börjar det som hänt småningom bli en del av livet och självuppfattningen. Det som hänt är inte hela tiden i tankarna, även om tankarna på det tidvis återkommer med sina smärtsamma känslor. Personen kan småningom orientera sig mot framtiden och lita på livet."
 
För det är ännu mera jobbigt och äckligt än det dom vet. Och kunde inte direkt rita det så kunde ju inte ha det med på bilden liksom och sen så kan jag bara inte säga det eller skriva det.

Okej, jag förstår. Om du skulle vilja berätta, kanske du kan skicka länken du läste ang dessa typer av brott till din pappa, och skriva typ: Det där i pkt 5, det gjorde han som du vet. Skulle det funka?
 
Okej, jag förstår. Om du skulle vilja berätta, kanske du kan skicka länken du läste ang dessa typer av brott till din pappa, och skriva typ: Det där i pkt 5, det gjorde han som du vet. Skulle det funka?
Fast jag vill inte berätta det ändå. Men tack för tipset iallafall.
 
För det är ännu mera jobbigt och äckligt än det dom vet. Och kunde inte direkt rita det så kunde ju inte ha det med på bilden liksom och sen så kan jag bara inte säga det eller skriva det.
Ta det om och när du känner dig redo för det.

Skönt att du fick permission och komma iväg till ponnysarna. :heart
 
Du behöver inte fundera över polisanmälan just nu om du inte vill. Du har många år på dig att göra det.

Du kan samla kraft och bli frisk först.

Det här gäller, från Lawline:

"Brottet sexuellt ofredande (6 kap. 10 § brottsbalken) är ett av de brott då preskriptionstiden börjar räknas från dagen som målsäganden fyllt 18 år (35 kap. 4 § p. 2 brottsbalken). Detsamma gäller brottet sexuellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 § och 35 kap. 4 § p. 1 brottsbalken).

De ovan nämnda brotten har olika lång preskriptionstid. För brottet sexuellt ofredande gäller en preskriptionstid på fem år, vilket i praktiken innebär att brottet preskriberades när du fyllde 24 år (35 kap. 1 § p. 2 brottsbalken). Brottet sexuellt utnyttjande av barn har en preskriptionstid på tio år, vilket innebär att brottet preskriberades när du fyllde 28 (35 kap. 1 § p. 3 brottsbalken). Detta innebär tyvärr att gärningsmannen inte kan åtalas för det han utsatt dig för."

(Det var nån som var över 30 som undrade om det gick att anmäla brott hen utsatts för som tonåring).

Preskriptionstid = den tid man har på sig att anmäla innan ett brott är så gammalt att det inte går att utreda längre.
Så i ditt fall är det åtminstone tills du är 24 år, eftersom det räknas från att du fyller 18 år.

Så ta och tänk på det lite senare, när du mår bättre i kropp och knopp.
Nej jag vet och ifall det jag har läst stämmer så är det ännu längre. Men kan ju ändå inte göra nåt åt det om jätte många år. Men ja jag behöver ju inte bestämma nu men NU kommer jag iallafall inte anmäla det.
 
Ska klistra in lite fakta om psykiska kriser till dig, kanske kan det hjälpa? om du läser lite om de olika faserna. Jag tänker att du ser att det inte kommer att vara så här för evigt, som du känner nu:

"
Symtom på posttraumatisk stress är bland annat ständiga minnesbilder och tillbakablickar som gäller det som hänt, mardrömmar om händelsen samt kontinuerligt beredskapstillstånd och strävan efter att undvika situationer som påminner om händelsen.

En traumatisk kris framskrider vanligen i följande steg:

  • Chockfas: Chockfasen börjar genast efter den traumatiska händelsen. Personen kan ännu inte förstå det som hänt och kan antingen lamslås helt, bete sig mekaniskt eller vara i ett tillstånd av kraftig upphetsning.
  • Reaktionsfas: I reaktionsfasen börjar personen småningom bilda en uppfattning om det som hänt. Den traumatiska händelsen återkommer ofta som minnesbilder och personen har behov av att tala om den om och om igen. I reaktionsfasen upplevs ofta rädsla, ångest, skuldkänslor, sömnlöshet och fysiska symtom, såsom skakningar eller illamående.
  • Bearbetningsfas: I bearbetningsfasen börjar personen förstå den traumatiska händelsen och vara beredd att acceptera den. I denna fas förekommer ofta minnes- och koncentrationssvårigheter, irritation, social tillbakadragenhet samt funderingar kring sin identitet, övertygelse och tro.
  • Nyorienteringsfas: I denna fas börjar det som hänt småningom bli en del av livet och självuppfattningen. Det som hänt är inte hela tiden i tankarna, även om tankarna på det tidvis återkommer med sina smärtsamma känslor. Personen kan småningom orientera sig mot framtiden och lita på livet."
Ja men hur lång tid tar allt detdär då? Och ifall det stämmer så kommer man kanske aldrig slippa dom jobbiga minnena och det utan att det bara blir mindre jobbigt och inte lika ofta?
 
Med rätt arbete kan du slippa att minnena gör ont, är jobbiga eller känns obehagliga.
Jag vet att det inte hjälper ett dugg att tänka så men jag vill inte göra massa arbete och prata massa om det och allt sånt. Jag vill bara få bort det ur huvudet och aldrig mera tänka på det men det kommer ju aldrig hända.
 
Jag vet att det inte hjälper ett dugg att tänka så men jag vill inte göra massa arbete och prata massa om det och allt sånt. Jag vill bara få bort det ur huvudet och aldrig mera tänka på det men det kommer ju aldrig hända.
Just nu; finns det något som du kan göra som kräver din totala uppmärksamhet? Något som du kan fokusera på helt och fullt?
 
Jag vet att det inte hjälper ett dugg att tänka så men jag vill inte göra massa arbete och prata massa om det och allt sånt. Jag vill bara få bort det ur huvudet och aldrig mera tänka på det men det kommer ju aldrig hända.

Jag vet. Det suger superfett. Men det finns inga genvägar. Fast jag kan säga att min upplevelse är att det är värt jobbet att komma ut på andra sidan. För det verkar inte som du har det superbra just nu.
 
Just nu; finns det något som du kan göra som kräver din totala uppmärksamhet? Något som du kan fokusera på helt och fullt?
Det är väl göra typ armband och sånt och färglägga för om det är nåt lite svårt så blir jag bara jätte irriterad. Men har gjort sånt jätte mycket redan idag så orkar inte göra det hela kvällen också.
 
Jag undrar en sak bara. Men om ni hade varit med om nån sånhär skit äcklig och jobbig sak. Skulle ni berätta ALLT för nån då? Eller om ni skulle vara förälder till nån som hade det skulle ni vilja veta även jätte äckliga detaljer eller skulle ni hellre inte veta dom sakerna?
 

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 012
  • Artikel Artikel
Dagbok Nu skriver jag som det är. Jag behöver input och jag vill/kan inte berätta detta för någon i min närhet. En triggervarning kanske är på...
Svar
7
· Visningar
1 133
Senast: soom
·
R
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag tänkte göra en dagboks tråd här. Inte för jag har nåt jätte viktigt att skriva om eller att jag tror att jätte många är så...
2
Svar
23
· Visningar
3 793
Senast: Raderad medlem 149524
·
  • Artikel Artikel
Dagbok ..... Ungefär april-juni är de månader som jag tycker det känns bra på jobbet. Jag tror att det beror på att dagarna då börjar bli...
Svar
0
· Visningar
363
Senast: Takire
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Senast tagna bilden XV
  • Muddypaws 24/25
  • Avlivning älskade katt

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp