Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

OM man skulle berätta om jobbiga saker men sen kanske man inte vill prata om dom brukar det vara okej då isåfall? Eller är det mer som att ifall man har berättat om en sak så typ måste man prata mer om det eller att psykologen tar upp det och frågar om det och så?
För tänkte också att jag fick ju som en läxa av henne att jag fick en bok som jag ska skriva som dagbok i. Eller skriva eller rita eller vad jag vill och får skriva om vad jag vill och hur mycket eller lite som helst. Men enda är att jag ska göra nånting varje dag och sen ska vi kolla i den tillsammans liksom så ska ha det varje vecka. Men iallafall så tänkte bara att OM jag skulle berätta om den händelsen så skulle jag ju kanske kunna rita eller skriva eller båda och berätta lite iallafall. Men då kanske jag inte kan prata om det sen ändå så vet inte om det är dumt.

Bara använd dagboken så som hon sa. Sen kan ni prata om det om och när du orkar. Känn ingen press.

 

[LiviaFilippa]

Nu IGEN så läser jag massa sånt jag inte borde läsa. Så blir det mer ångest. Fattar inte varför jag inte bara kan låta bli utan att jag läser sånt helatiden FAST jag vet att det är dåligt för mig.
Och skulle ha filmkväll med mamma och pappa men jag kan inte bara sitta och kolla på film så vi ska ha spelkväll istället. Men vill egentligen inte det heller men måste göra nånting.
Iallafall så var jag hem ett litet tag förut och bara träffade hundarna och så och det gick väl helt okej men igen så kände jag typ INGENTING. Men själva att vara hemma gick bra iallafall och fick inte massa dåliga tankar och sånt. Så det var väl iallafall bra.

 

[LiviaFilippa]

Jag orkade inte spela så tog en paus och ritade. Försökte förklara lite av äckel känslorna men vet inte om det blev så bra. Men ville bara få ut det egentligen. Och mamma och pappa har sett den också men sa att jag inte ville prata om det. För det känns bara äckligt och jobbigt allting.

 

[Sleepy]

Jag orkade inte spela så tog en paus och ritade. Försökte förklara lite av äckel känslorna men vet inte om det blev så bra. Men ville bara få ut det egentligen. Och mamma och pappa har sett den också men sa att jag inte ville prata om det. För det känns bara äckligt och jobbigt allting.

Det var inte ditt fel. Kram.

 

[Motacilla]

Ibland är det tillräckligt att rita för sig själv och inte prata så mycket.

 

[Lovisaleonora]

Jag orkade inte spela så tog en paus och ritade. Försökte förklara lite av äckel känslorna men vet inte om det blev så bra. Men ville bara få ut det egentligen. Och mamma och pappa har sett den också men sa att jag inte ville prata om det. För det känns bara äckligt och jobbigt allting.

Jättebra förklarat. Och så himla djävligt att gubbslem finns.
Förstår känslan att hata kroppen. Men det är inte kroppens fel. Det är gubbslemmet som är helfel

 

[LiviaFilippa]

Jättebra förklarat. Och så himla djävligt att gubbslem finns.
Förstår känslan att hata kroppen. Men det är inte kroppens fel. Det är gubbslemmet som är helfel

Jag fattar hur du menar och håller väl med på ett sätt. Men nu så är det ju iallafall så att det finns äckel gubbar. Och då är det bara fakta att om inte kroppen hade sett ut på ett sätt så hade han inte fått dom tankarna och gjort det. Så nej inte kroppens fel kanske men väldigt onödigt att se ut så så äckel gubbar vill göra saker med en.

 

[Lobelia]

Jag fattar hur du menar och håller väl med på ett sätt. Men nu så är det ju iallafall så att det finns äckel gubbar. Och då är det bara fakta att om inte kroppen hade sett ut på ett sätt så hade han inte fått dom tankarna och gjort det. Så nej inte kroppens fel kanske men väldigt onödigt att se ut så så äckel gubbar vill göra saker med en.

Gubbslem som ger sig på barn/tonåringar har i allmänhet idén långt före de ser sitt först offer. Det har inget med hur de ser ut, inte ens när de gäller dig. Många skyller dock på offret och menar på att om denne inte sett ut si eller så, gjort si eller så så hade de inte blivit lockade. Det är bara ett sätt att skylla ifrån sig och skuldbelägga och få dig att inte skvallra.

Det handlar inte om hur de ser ut utan om en pervers person som inte vill ta ansvar för sina handlingar, hittar på något för att göra offret delaktig eller helst ansvarig.

 

[Motacilla]

Övergrepp handlar väldigt lite om hur offret ser ut och väldigt mycket om att använda makt.

Men det var inte ditt fel det som hände, och det är GUBB-AS som han som borde torka ut nånstans i en källare långt ifrån andra varelser.

Du kommer att kunna prata om det här med psykologen — ifall du själv vill — och då kan hon också förklara varför gränsöverskridande beteenden (när nån tvingar en att göra skadliga saker) gör så att det blir ångest och att man får t.ex panikattacker senare. Psykologen är expert på hur hjärnan och känslorna fungerar.

En del i att börja må bättre är att förstå hur hjärnan fungerar i olika situationer, så man medvetet kan lugna sig själv. T.ex om man märker att man blir upprörd av någon viss sak så kan man tänka: "ja det här var ju det här som min hjärna lärt sig vara rädd för eftersom XX, nu ska jag andas djupt 5 gånger så hjärnan lugnar ner sig igen." ISTÄLLET för att låta hjärnan slå på panikknappen och dra igång alarmet i kroppen.

 

[LiviaFilippa]

Först så vill jag säga att jag vet att jag inte borde tänka på det så mycket och jag försöker verkligen låta bli. Men det går ändå inte. Och borde säkert inte skriva så mycket om det heller och det är lite svårt förklarat men det känns på nåt sätt lite skönt att bara berätta fast ni inte känner mig och så. Så bara att jag ändå kan se lite hur andra tycker om saker fast det inte är typ mina föräldrar eller personalen eller nån som jag ser liksom. Men ja förlåt om ni tycker det är jobbigt att jag skriver om dethär!
Iallafall så det jag ville skriva om nu är att jag läste om olika såna brott eller hur man säger. Och då var det på två olika sidor som dom gav några exempel på olika saker som räknas som olika brott. Och då stog den saken som hände för mig med som ett exempel. Och det räknas som en annan sak än jag trodde. Vet att egentligen så spelar det ju ingen roll för det hände ju samma sak vad man än kallar det. Men det kändes ändå jätte konstigt att den händelsen räknas som det brottet för jag tänkte liksom att det inte var så allvarligt egentligen. Men om det räknas som det så är det ganska allvarligt liksom. Och känns jätte konstigt att tänka att jag har varit med om det brottet liksom.
Har inte berättat om dom delarna eller hur jag ska säga heller för nån så jag tror inte dom heller vet att det kan räknas som det. Så nu vet jag inte om det spelar nån roll att jag borde säga det eller om det räcker bara det dom vet nu.
Och förlåt att det här nog blev jätte otydligt men kan inte sova och ville bara skriva av mig.

 

[emma-vsm]

Först så vill jag säga att jag vet att jag inte borde tänka på det så mycket och jag försöker verkligen låta bli. Men det går ändå inte. Och borde säkert inte skriva så mycket om det heller och det är lite svårt förklarat men det känns på nåt sätt lite skönt att bara berätta fast ni inte känner mig och så. Så bara att jag ändå kan se lite hur andra tycker om saker fast det inte är typ mina föräldrar eller personalen eller nån som jag ser liksom. Men ja förlåt om ni tycker det är jobbigt att jag skriver om dethär!
Iallafall så det jag ville skriva om nu är att jag läste om olika såna brott eller hur man säger. Och då var det på två olika sidor som dom gav några exempel på olika saker som räknas som olika brott. Och då stog den saken som hände för mig med som ett exempel. Och det räknas som en annan sak än jag trodde. Vet att egentligen så spelar det ju ingen roll för det hände ju samma sak vad man än kallar det. Men det kändes ändå jätte konstigt att den händelsen räknas som det brottet för jag tänkte liksom att det inte var så allvarligt egentligen. Men om det räknas som det så är det ganska allvarligt liksom. Och känns jätte konstigt att tänka att jag har varit med om det brottet liksom.
Har inte berättat om dom delarna eller hur jag ska säga heller för nån så jag tror inte dom heller vet att det kan räknas som det. Så nu vet jag inte om det spelar nån roll att jag borde säga det eller om det räcker bara det dom vet nu.
Och förlåt att det här nog blev jätte otydligt men kan inte sova och ville bara skriva av mig.

Du behöver inte låta bli att tänka eller skriva om det som hände. Att få ur sig alla tankar är jättebra och jag tror bara det är sunt och bra för dig.

Jag förstår att det känns overkligt att du varit med om något så allvarligt. Att tänka att det inte är så stor grej är ett sätt för hjärnan att skydda sig. Men det är också bra att du ser hur allvarligt det är och vilket brott det kan handla om, jag tycker du ska berätta så mycket som möjligt om händelsen. Men gör det på ditt sätt och i din takt.

Den där jävla gubbjäveln får mig att koka.

 

[Lovisaleonora]

Först så vill jag säga att jag vet att jag inte borde tänka på det så mycket och jag försöker verkligen låta bli. Men det går ändå inte. Och borde säkert inte skriva så mycket om det heller och det är lite svårt förklarat men det känns på nåt sätt lite skönt att bara berätta fast ni inte känner mig och så. Så bara att jag ändå kan se lite hur andra tycker om saker fast det inte är typ mina föräldrar eller personalen eller nån som jag ser liksom. Men ja förlåt om ni tycker det är jobbigt att jag skriver om dethär!
Iallafall så det jag ville skriva om nu är att jag läste om olika såna brott eller hur man säger. Och då var det på två olika sidor som dom gav några exempel på olika saker som räknas som olika brott. Och då stog den saken som hände för mig med som ett exempel. Och det räknas som en annan sak än jag trodde. Vet att egentligen så spelar det ju ingen roll för det hände ju samma sak vad man än kallar det. Men det kändes ändå jätte konstigt att den händelsen räknas som det brottet för jag tänkte liksom att det inte var så allvarligt egentligen. Men om det räknas som det så är det ganska allvarligt liksom. Och känns jätte konstigt att tänka att jag har varit med om det brottet liksom.
Har inte berättat om dom delarna eller hur jag ska säga heller för nån så jag tror inte dom heller vet att det kan räknas som det. Så nu vet jag inte om det spelar nån roll att jag borde säga det eller om det räcker bara det dom vet nu.
Och förlåt att det här nog blev jätte otydligt men kan inte sova och ville bara skriva av mig.

Jag tror det är oundvikligt att de här tankarna kör rundor i huvudet. Däremot tycker jag det är jättebra att du själv söker information och fakta runt det som har hänt. Och har upptäckt att det faktiskt är ett brott. Det kanske gör det lättare att ha en annan syn på händelsen? Det är ju inte den som äger telefonen som är skyldig när den blir stulen av en rövhatt. Den som äger telefonen är faktiskt utsatt för ett brott. Precis som du.

Jag tror det kan vara bra att prata om allt du kommer tänka på, det har trots allt visat sig att även om det är jobbigt att berätta har du kommit vidare på ett bra sätt och de omkring dig har tagit det på ett sätt som du kan acceptera. Det är bra att ventilera sina tankar och det är dåligt att älta, och det är svinigt svårt att veta skillnaden. Men älter är du långt, långt, långt ifrån att göra.

Tror du kommer att få verktyg att hantera tankarna när de poppar upp som gubben i lådan, psykologer är bra på sånt. Det viktiga är då att berätta vilka trick som funkar för dig och vilka som inte gör det. Men det kommer senare när ni börjar jobba ihop, du och psykologen.

Jag förstår att det är jobbigt med tankarna som tränger sig på, men jag tror inte du kan styra just de här tankarna, kring händelsen. Det verkar som du redan har hittat en egen metod, att t ex söka på nätet runt just den här typen av händelser. Det är en jättebra början, jag brukar själv göra likadant. Fånga en tanke, tänka igenom, söka efter information, fundera lite på vad den informationen innebär och kanske diskutera med någon annan.

Hoppas du har fått sova i alla fall lite.

 

[Sleepy]

Först så vill jag säga att jag vet att jag inte borde tänka på det så mycket och jag försöker verkligen låta bli. Men det går ändå inte. Och borde säkert inte skriva så mycket om det heller och det är lite svårt förklarat men det känns på nåt sätt lite skönt att bara berätta fast ni inte känner mig och så. Så bara att jag ändå kan se lite hur andra tycker om saker fast det inte är typ mina föräldrar eller personalen eller nån som jag ser liksom. Men ja förlåt om ni tycker det är jobbigt att jag skriver om dethär!
Iallafall så det jag ville skriva om nu är att jag läste om olika såna brott eller hur man säger. Och då var det på två olika sidor som dom gav några exempel på olika saker som räknas som olika brott. Och då stog den saken som hände för mig med som ett exempel. Och det räknas som en annan sak än jag trodde. Vet att egentligen så spelar det ju ingen roll för det hände ju samma sak vad man än kallar det. Men det kändes ändå jätte konstigt att den händelsen räknas som det brottet för jag tänkte liksom att det inte var så allvarligt egentligen. Men om det räknas som det så är det ganska allvarligt liksom. Och känns jätte konstigt att tänka att jag har varit med om det brottet liksom.
Har inte berättat om dom delarna eller hur jag ska säga heller för nån så jag tror inte dom heller vet att det kan räknas som det. Så nu vet jag inte om det spelar nån roll att jag borde säga det eller om det räcker bara det dom vet nu.
Och förlåt att det här nog blev jätte otydligt men kan inte sova och ville bara skriva av mig.

Bara tänk och skriv och rita när du behöver. Det är en del i att bearbeta det du varit med om och jätteviktigt, så du kan få må bra igen.

Det är bra att du berättar, när du känner att du orkar. Du kan få hjälp att polisanmäla honom. Det han gjorde mot dig är mycket allvarligt och han behöver få sitt straff och hindras från att utsätta fler unga tjejer för det.

Skriv eller rita om det i dagboken om det känns bra. Psykologen kan hjälpa dig hantera det. Kram på dig.

 

[LiviaFilippa]

Tack för era svar Det om att det är bra att prata eller skriva om alla tankarna och sånt så fattar att det kanske kan vara det. Men jag vill inte tänka på det hela tiden och ha det i huvudet liksom utan jag vill komma tillbaka till som det var förut att det kanske dök upp ibland ifall nåt triggade liksom men det var inte HELA tiden. Men nu spelar det ingen roll vad jag gör så är ändå massa tankar och minnen och typ frågor i huvudet. Hela hela tiden. Så vill bara slippa det.
Och polis anmäla så ja det skulle säkert vara bra. Men det går bara inte.

 

[Lovisaleonora]

Tack för era svar Det om att det är bra att prata eller skriva om alla tankarna och sånt så fattar att det kanske kan vara det. Men jag vill inte tänka på det hela tiden och ha det i huvudet liksom utan jag vill komma tillbaka till som det var förut att det kanske dök upp ibland ifall nåt triggade liksom men det var inte HELA tiden. Men nu spelar det ingen roll vad jag gör så är ändå massa tankar och minnen och typ frågor i huvudet. Hela hela tiden. Så vill bara slippa det.
Och polis anmäla så ja det skulle säkert vara bra. Men det går bara inte.

Nä, just nu kör det nog bara rundor i skallen på repeat. Du kommer att få hjälp att hantera det där.

Jag har t ex fått verktyg att "få det ur huvudet", att när jag pratat och hanterat det så har jag plockat det ur skallen så det inte bara kör runt, runt, runt som en fågel som flugit in.

Visst går det att polisanmäla, men med ALLT (precis allt) i livet finns en för- och emotlista. Och anledningarna att anmäla det ska ju vara fler än att inte anmäla. Det är ingenting du behöver besluta om nu, det kan du - om du vill - fundera på senare.

 

[Motacilla]

En metod när tankarna snurrar kring samma ämne är att man försöker bestämma två tider varje dag när man låter sig tänka på det ämnet, och i övrigt får man inte tänka på det.

T.ex så här: kl 10-10:20 då tänker du allt vad du orkar på detta, kanske skriver något inlägg, söker på nätet.

Sedan paus från allt fram till kl 18-18:20 när dagens andra pass infinner sig.

När tankarna kommer andra tider säger du till dig själv att du får tänka på det här när det är dina grubbelstunder. Men annars gör du något annat, för att hålla tankarna borta.

 

[Motacilla]

De här tankarna kommer inte att snurra på för evigt, även om det är jättejobbt just nu. Det kommer att bli lättare.

 

[Andromedae]

En metod när tankarna snurrar kring samma ämne är att man försöker bestämma två tider varje dag när man låter sig tänka på det ämnet, och i övrigt får man inte tänka på det.

T.ex så här: kl 10-10:20 då tänker du allt vad du orkar på detta, kanske skriver något inlägg, söker på nätet.

Sedan paus från allt fram till kl 18-18:20 när dagens andra pass infinner sig.

När tankarna kommer andra tider säger du till dig själv att du får tänka på det här när det är dina grubbelstunder. Men annars gör du något annat, för att hålla tankarna borta.

Det här kallar min psykolog för monstertid, det är en jättebra teknik att träna på

 

[Lovisaleonora]

Det här kallar min psykolog för monstertid, det är en jättebra teknik att träna på

Håller med, svårt som sjutton men väldigt bra. Fast i början är det som att försöka valla in löv i en komposthage, det är ständigt någon tanke på väg ut som en får mota tillbaka.

 

[Sleepy]

Tack för era svar Det om att det är bra att prata eller skriva om alla tankarna och sånt så fattar att det kanske kan vara det. Men jag vill inte tänka på det hela tiden och ha det i huvudet liksom utan jag vill komma tillbaka till som det var förut att det kanske dök upp ibland ifall nåt triggade liksom men det var inte HELA tiden. Men nu spelar det ingen roll vad jag gör så är ändå massa tankar och minnen och typ frågor i huvudet. Hela hela tiden. Så vill bara slippa det.
Och polis anmäla så ja det skulle säkert vara bra. Men det går bara inte.

Ett sätt att få ut tankar och känslor ur huvudet är att skriva, rita och prata om det, som tex med din dagbok. Så det är bra, när du känner för det. Skulle du känna att det blir för mycket för stunden, så kan du försöka distrahera dig med annat, pyssla och så. Räcker inte det och paniken växer så pratar du med personalen, om du kanske behöver medicin mot ångesten.

Ta gärna med dig dina teckningar du har gjort och visa psykologen; de förklarar så jättebra hur du känner. Så småningom när du bearbetat dina känslor kring händelsen, så kommer det lugna sig alltmer i huvudet och du får nya sätt att hantera det. Allt kommer att bli bra.