Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

Nu vill jag skriva av mig igen bara. Men idag har varit sååå jävla jobbig dag. Eller det har ändå gått sådär med maten så inte så dåligt som det brukar när jag mår såhär. Men allt annat har varit skit jobbigt.
Så haft jätte mycket ångest och skämts för detdär jag sa och massa äckel känslor och typ känt mig helt värdelös hela dagen. Och sååå inte värd mina föräldrar och ponnysar eller nånting. För jag klarar ju inget och är dum helatiden och gör fel fast jag vet att det är fel. Så har varit att jag har haft jätte mycket jobbiga tankar hela dagen och typ fått ännu mera ångest för det för spelar ju ingen roll hur mycket jag önskar att jag kunde dö och slippa allt och alla skulle slippa mig så kommer jag ju ändå inte göra det. Så får jag skit mycket ångest för det OCH för jag tänker så.
Och ska ha läkar samtal imorgon som kommer gå skit dåligt säkert för har ju inte visat att jag klarar saker nu liksom. Plus har alla såna här tankar. Så får säkert mindre permisoner och så igen.
Och är sådär igen att det känns sååå jävla ensamt fast jag inte ÄR ensam liksom och att jag typ vill ha en kram men kan inte.
Så skit jobbigt bara med typ allt och kan inte försöka sova än heller så jag måste göra nånting ikväll men vet inte vad.

Kändes det som att ni kunde reda ut bråket och bli sams igen, du och din pappa? Har du pratat med din mamma också? Eller känns det fortfarande som att det hänger kvar bråk i luften?

Kom ihåg att du är värdefull och bra precis som du är. Kram på dig.

 

[LiviaFilippa]

Kändes det som att ni kunde reda ut bråket och bli sams igen, du och din pappa? Har du pratat med din mamma också? Eller känns det fortfarande som att det hänger kvar bråk i luften?

Kom ihåg att du är värdefull och bra precis som du är. Kram på dig.

Ja eller var inte direkt osams nångång men har ju iallafall pratat om det så det är mer utrett liksom. Och förklarade liksom varför jag hade dom tankarna fast kändes ju ändå jätte taskigt och jag vet att han blev jätte ledsen för jag sa det.
Och jag har pratat med mamma men inte om det jag sa och tänkte om det. Men hon är som vanligt iallafall men vet ju inte vad hon tänker om det. Så det är väl isåfall det som hänger kvar mest liksom.
Och tack men jag känner mig inte värdefull eller bra alls.

 

[LiviaFilippa]

Sen en annan sak som jag vet att det säkert är dumt att tänka så och jag ska inte tänka på vad andra tänker och sånt. Men det är ändå jobbigt.
Och det är att det känns som jag gör alla besvikna hela tiden. För som idag och många andra gånger också så säger eller skriver andra att nästa dag blir bättre eller att dom hoppas det och sånt. Och alltså menar inte bara här nu! Utan även tillexempel personalen och andra också.
Och då känns det som jag typ gör dom besvikna om jag säger att det inte var en bra dag ändå. Eller att jag har miss lyckats igen för jag inte kan ha en bra dag nångång fast typ alla vill det.
Så blir jag så himla som besviken på mig själv för jag inte kan det så blir jag mer irriterad för att jag tänker så. För jag vet ju att jag inte ska det.
Så det är liksom att jag vill en av två saker. Antingen vill jag ha en bra dag nångång så jag kan berätta det för alla och dom blir typ nöjda. Eller så vill jag dö. Och inget av det kan jag. Så det känns sådär jätte hopplöst och onödigt och att det aldrig blir bättre än såhär.
Nu är det iallafall dags att sova men jag är som jätte stressad på insidan så vet inte om det kommer gå. Och får typ mer äckel känslor och dåligt samvete och såna tankar då när det är tyst och mörkt men kan ju inte sova med alla lampor på och massa ljud heller.

 

[Ullmerkott]

Du har klarat maten, du har klarat att reda upp en jobbig konflikt, du har klarat att hantera ångesten i stallet utan att något dumt hände. Du har gjort så himla mycket bra idag, även om det varit jobbigt.

 

[sorbifolia]

Sen en annan sak som jag vet att det säkert är dumt att tänka så och jag ska inte tänka på vad andra tänker och sånt. Men det är ändå jobbigt.
Och det är att det känns som jag gör alla besvikna hela tiden. För som idag och många andra gånger också så säger eller skriver andra att nästa dag blir bättre eller att dom hoppas det och sånt. Och alltså menar inte bara här nu! Utan även tillexempel personalen och andra också.
Och då känns det som jag typ gör dom besvikna om jag säger att det inte var en bra dag ändå. Eller att jag har miss lyckats igen för jag inte kan ha en bra dag nångång fast typ alla vill det.
Så blir jag så himla som besviken på mig själv för jag inte kan det så blir jag mer irriterad för att jag tänker så. För jag vet ju att jag inte ska det.
Så det är liksom att jag vill en av två saker. Antingen vill jag ha en bra dag nångång så jag kan berätta det för alla och dom blir typ nöjda. Eller så vill jag dö. Och inget av det kan jag. Så det känns sådär jätte hopplöst och onödigt och att det aldrig blir bättre än såhär.
Nu är det iallafall dags att sova men jag är som jätte stressad på insidan så vet inte om det kommer gå. Och får typ mer äckel känslor och dåligt samvete och såna tankar då när det är tyst och mörkt men kan ju inte sova med alla lampor på och massa ljud heller.

Men oj då, verkligen inte meningen att få dig att känna så - det är ju för DIN skull att vi hoppast det ska bli bättre imorgon.... Inte alls för våran del, vi blir inte alls besvikna på något sätt om du så har 100 dåliga dagar på rad. Vi tycker bara synd om dig, men det är ju på inget vis ditt fel att du mår dåligt!

Och en annan sak, det behöver inte vara så att allting hela dagen är bra för att det ska vara en 'bra' dag - det händer ju nästan aldrig för någon av oss.... Men lite flera bra saker än dåliga saker, eller endast en bra sak kanske räcker, för att du ska kunna berätta och göra de som frågar 'nöjda' om du vill det. En hel perfekt dag låter lite som en utopi, så det tror jag ingen förväntar sig att du ska ha.

 

[LiviaFilippa]

Du har klarat maten, du har klarat att reda upp en jobbig konflikt, du har klarat att hantera ångesten i stallet utan att något dumt hände. Du har gjort så himla mycket bra idag, även om det varit jobbigt.

Fast ändå så känns inget av det som att jag har gjort nåt bra. För jag har inte klarat maten BRA liksom. Utan jag har ätit det mesta men det var skit jobbigt och jätte mycket neggativa tankar och sånt. Och med konflikt så menar du med pappa va? Och isåfall så ja vi har pratat om det men känner mig ändå jätte dum för det. Och i stallet så ja det var väl bra att jag sa att jag ville åka tillbaka och inte gjorde nåt dumt såklart men kändes ändå att jag inte ens klarade att vara där och pyssla lite med ponnysarna liksom. Känns också som att jag miss lyckades.

 

[LiviaFilippa]

Men oj då, verkligen inte meningen att få dig att känna så - det är ju för DIN skull att vi hoppast det ska bli bättre imorgon.... Inte alls för våran del, vi blir inte alls besvikna på något sätt om du så har 100 dåliga dagar på rad. Vi tycker bara synd om dig, men det är ju på inget vis ditt fel att du mår dåligt!

Och en annan sak, det behöver inte vara så att allting hela dagen är bra för att det ska vara en 'bra' dag - det händer ju nästan aldrig för någon av oss.... Men lite flera bra saker än dåliga saker, eller endast en bra sak kanske räcker, för att du ska kunna berätta och göra de som frågar 'nöjda' om du vill det. En hel perfekt dag låter lite som en utopi, så det tror jag ingen förväntar sig att du ska ha.

Nej jag vet att ingen menar det så! Så menar inte att jag tror det. Men bara att det är jobbigt då att säga typ nej idag blev jätte jobbigt som att jag säger mot liksom.
Och vet att inte ALLT behöver vara bra. Men om det bra är nån liten sak och sen är det dåliga eller jobbiga tio jätte stora saker så är det svårt att säga det som att det var en bra dag ändå. Och det är inte att jag inte försöker se possitiva saker för jag försöker verkligen det! Men om nån typ som en sköterska säger typ att hon hoppas att det är bättre nästa dag så när hon frågade idag så kändes det liksom som att jag BORDE säga nåt bra. Men om jag skulle säga typ att det var bättre för jag har klarat maten bättre så ja det är ju sant. Men har haft skit mycket jobbiga tankar och typ bett till gud att jag ska dö i sömnen så kan ju inte säga då att det har varit en bra dag ändå även fast jag har klarat vissa saker. Men att andra är sämre och jobbigare.

 

[Ullmerkott]

För inte

Fast ändå så känns inget av det som att jag har gjort nåt bra. För jag har inte klarat maten BRA liksom. Utan jag har ätit det mesta men det var skit jobbigt och jätte mycket neggativa tankar och sånt. Och med konflikt så menar du med pappa va? Och isåfall så ja vi har pratat om det men känner mig ändå jätte dum för det. Och i stallet så ja det var väl bra att jag sa att jag ville åka tillbaka och inte gjorde nåt dumt såklart men kändes ändå att jag inte ens klarade att vara där och pyssla lite med ponnysarna liksom. Känns också som att jag miss lyckades.

Det är inte alls så länge sedan du inte klarade maten alls. Nu klarar du den hyfsat, även fast det är en jobbig dag.
Och att kunna prata och be om ursäkt när det rör så svåra och jobbiga ämnen är svårt för alla. Det är urstarkt av dig att du har gjort det. Även om du känner dig dum är vi många som är imponerade av dig.
Och i stallet kunde du märka när du inte orkade och säga till innan du tappade kontrollen, det kunde du inte heller förut.

Det är såklart tråkigt att det jobbiga var starkt idag, men du har verkligen hanterat det bra.

 

[sorbifolia]

Nej jag vet att ingen menar det så! Så menar inte att jag tror det. Men bara att det är jobbigt då att säga typ nej idag blev jätte jobbigt som att jag säger mot liksom.
Och vet att inte ALLT behöver vara bra. Men om det bra är nån liten sak och sen är det dåliga eller jobbiga tio jätte stora saker så är det svårt att säga det som att det var en bra dag ändå. Och det är inte att jag inte försöker se possitiva saker för jag försöker verkligen det! Men om nån typ som en sköterska säger typ att hon hoppas att det är bättre nästa dag så när hon frågade idag så kändes det liksom som att jag BORDE säga nåt bra. Men om jag skulle säga typ att det var bättre för jag har klarat maten bättre så ja det är ju sant. Men har haft skit mycket jobbiga tankar och typ bett till gud att jag ska dö i sömnen så kan ju inte säga då att det har varit en bra dag ändå även fast jag har klarat vissa saker. Men att andra är sämre och jobbigare.

Förstår absolut hur du menar! Kan du säga typ att 'näe, det har varit en riktigt jobbig dag, men jag klarade av maten okej ändå, och jag sa till när det blev för jobbigt att vara i stallet så inget dumt hände i alla fall'....?

 

[LiviaFilippa]

Nu vaknade jag för ett tag sen av att jag drömde typ som en mardröm och rörde mig jätte mycket så jag vaknade. Så har jätte hög puls nu känns det som och känner mig jätte konstig.
Iallafall så undrar jag en sak ifall nån vet. Och ja jag borde säkert fråga läkaren dethär idag på läkar samtalet men jag vet inte om jag kommer klara det. För det är som att jag har gått bakåt på vissa saker som att prata är mycket svårare nu igen. Så vet inte om jag kan liksom börja prata om nåt bara sådär.
Men iallafall så det jag undrar då OM nån av er vet. Men som jag har skrivit innan också så efter att jag berättade om den där händelsen i våras så kan jag typ inte sluta tänka på det. Utan det spelas upp i huvudet som en film nästan hela tiden. Och massa saker kan trigga mig så jag börjar tänka på det. Alltså saker som inte gjorde det förut. Och drömmer mardrömmar om det och om han och liksom allt sånt känns typ femtusen gånger så jobbigt. Och är mycket mer som orolig och äcklad och sånt nu än innan jag började berätta om det.
Så ja det jag undrar är först om det är normalt att man blir så? Och ifall man kan göra nånting så man kan sluta ha det i huvudet hela hela tiden? Eller är det typ att om man har släppt fram det så går det inte att stänga in det igen utan att då kommer det vara såhär skit jobbigt tills man typ har be arbetat det?

 

[Lovisaleonora]

Sen en annan sak som jag vet att det säkert är dumt att tänka så och jag ska inte tänka på vad andra tänker och sånt. Men det är ändå jobbigt.
Och det är att det känns som jag gör alla besvikna hela tiden. För som idag och många andra gånger också så säger eller skriver andra att nästa dag blir bättre eller att dom hoppas det och sånt. Och alltså menar inte bara här nu! Utan även tillexempel personalen och andra också.
Och då känns det som jag typ gör dom besvikna om jag säger att det inte var en bra dag ändå. Eller att jag har miss lyckats igen för jag inte kan ha en bra dag nångång fast typ alla vill det.
Så blir jag så himla som besviken på mig själv för jag inte kan det så blir jag mer irriterad för att jag tänker så. För jag vet ju att jag inte ska det.
Så det är liksom att jag vill en av två saker. Antingen vill jag ha en bra dag nångång så jag kan berätta det för alla och dom blir typ nöjda. Eller så vill jag dö. Och inget av det kan jag. Så det känns sådär jätte hopplöst och onödigt och att det aldrig blir bättre än såhär.
Nu är det iallafall dags att sova men jag är som jätte stressad på insidan så vet inte om det kommer gå. Och får typ mer äckel känslor och dåligt samvete och såna tankar då när det är tyst och mörkt men kan ju inte sova med alla lampor på och massa ljud heller.

Fast du. Det är inte din uppgift att göra andra nöjda. De får känna vad de vill, det hänger inte på dig.

Din uppgift är att hålla dig själv nöjd.

 

[Sleepy]

Nu vaknade jag för ett tag sen av att jag drömde typ som en mardröm och rörde mig jätte mycket så jag vaknade. Så har jätte hög puls nu känns det som och känner mig jätte konstig.
Iallafall så undrar jag en sak ifall nån vet. Och ja jag borde säkert fråga läkaren dethär idag på läkar samtalet men jag vet inte om jag kommer klara det. För det är som att jag har gått bakåt på vissa saker som att prata är mycket svårare nu igen. Så vet inte om jag kan liksom börja prata om nåt bara sådär.
Men iallafall så det jag undrar då OM nån av er vet. Men som jag har skrivit innan också så efter att jag berättade om den där händelsen i våras så kan jag typ inte sluta tänka på det. Utan det spelas upp i huvudet som en film nästan hela tiden. Och massa saker kan trigga mig så jag börjar tänka på det. Alltså saker som inte gjorde det förut. Och drömmer mardrömmar om det och om han och liksom allt sånt känns typ femtusen gånger så jobbigt. Och är mycket mer som orolig och äcklad och sånt nu än innan jag började berätta om det.
Så ja det jag undrar är först om det är normalt att man blir så? Och ifall man kan göra nånting så man kan sluta ha det i huvudet hela hela tiden? Eller är det typ att om man har släppt fram det så går det inte att stänga in det igen utan att då kommer det vara såhär skit jobbigt tills man typ har be arbetat det?

Allt det där är normala reaktioner efter ett sexuellt övergrepp. Oron och äckelkänslor och skam och mardrömmar och att du blir triggad av beröring osv. Även anorexin kan bli värre av det.

Det var så jättebra att du vågade berätta om det, för det är enda sättet att komma förbi det. Det går inte att stänga in och stänga av; då kommer det ut på andra sätt istället. Men jag förstår att det är jobbigt nu, som ett kaos av alla känslor och tankar kring det. Började den här gången med anorexin efter den där händelsen? Det är i så fall en vanlig reaktion.

Pratade ni om det något, du och psykologen? Du skulle behöva få traumabehandling av något slag, hjälp att bearbeta det. Det kan du säga till att du vill ha. Det skulle säkert göra att det blir lättare för dig att hantera anorexin också. Skriv det på en lapp och lämna till läkaren eller psykologen, om du vill.

Jag är så ledsen för din skull, att du behöver ha det så här jobbigt och kämpigt. Kram på dig.

ETA: Och det som går att göra på en gång, är att få medicin mot ångesten och medicin att sova på, så som du har. Och att prata om det när du orkar, att rita alla känslor som ploppar upp, att skriva om det.

 

[LiviaFilippa]

Allt det där är normala reaktioner efter ett sexuellt övergrepp. Oron och äckelkänslor och skam och mardrömmar och att du blir triggad av beröring osv. Även anorexin kan bli värre av det.

Det var så jättebra att du vågade berätta om det, för det är enda sättet att komma förbi det. Det går inte att stänga in och stänga av; då kommer det ut på andra sätt istället. Men jag förstår att det är jobbigt nu, som ett kaos av alla känslor och tankar kring det. Började den här gången med anorexin efter den där händelsen? Det är i så fall en vanlig reaktion.

Pratade ni om det något, du och psykologen? Du skulle behöva få traumabehandling av något slag, hjälp att bearbeta det. Det kan du säga till att du vill ha. Det skulle säkert göra att det blir lättare för dig att hantera anorexin också. Skriv det på en lapp och lämna till läkaren eller psykologen, om du vill.

Jag är så ledsen för din skull, att du behöver ha det så här jobbigt och kämpigt. Kram på dig.

Ja fast innan jag berättade om det så det blev mer verkligt eller hur jag ska säga så kunde jag ju mera trycka bort det och var inte så påverkad av det. Utan det jag blivit mycket mera så nu efter jag började berätta. Så därför det känns som det kanske var bättre att inte säga nåt men kanske inte hade blivit det ändå i längden.
Och med anorexin så som JAG vet och kommer ihåg så började det när C blev halt. Men alltså inte att jag tänkte då att jag skulle typ sluta äta eller nåt men det bara blev så när hon var halt och jag inte kunde rida henne som vanligt och var mer pyssel med henne och sånt. Men mamma och pappa har sagt att dom tyckte att det började tidigare och att dom tyckte att jag verkade må dåligt innan det. Och mamma frågade ju då lite efter den händelsen hur jag mådde och så för då märkte dom att det var nåt liksom men JAG kommer inte ihåg att det var nåt med anorexin då. Utan som jag kommer ihåg så det att jag mådde dåligt då var väl för den händelsen och stress med skolan och sånt.
Och nej jag sa ingenting om det till psykologen. Jag vet inte om hon vet det typ att hon har fått veta det härifrån eller om mamma eller pappa sa nåt men jag sa inget iallafall. Men ja jag vet att jag säkert borde men känns så jobbigt och som att det bara är mer och mer. Som att det inte räcker att jag har anorexi utan jag måste ha vart med om den saken också liksom. Så känns som att andra kanske tycker att jag över driver eller hur jag ska säga. Och nej vet att som psykologen säkert inte tänker så men blir ändå svårt för mig att det KÄNNS så.

 

[Sleepy]

Och tack men jag känner mig inte värdefull eller bra alls.

Men det är du. Du behöver inte prestera och lyckas och klara av saker och uppfylla allas förväntningar för att du ska vara det; du är värdefull och bra, precis som du är. Inte för vad du gör; utan för vad du är. För att du är du, en jättego tjej. Kram.

 

[Sleepy]

Ja fast innan jag berättade om det så det blev mer verkligt eller hur jag ska säga så kunde jag ju mera trycka bort det och var inte så påverkad av det. Utan det jag blivit mycket mera så nu efter jag började berätta. Så därför det känns som det kanske var bättre att inte säga nåt men kanske inte hade blivit det ändå i längden.
Och med anorexin så som JAG vet och kommer ihåg så började det när C blev halt. Men alltså inte att jag tänkte då att jag skulle typ sluta äta eller nåt men det bara blev så när hon var halt och jag inte kunde rida henne som vanligt och var mer pyssel med henne och sånt. Men mamma och pappa har sagt att dom tyckte att det började tidigare och att dom tyckte att jag verkade må dåligt innan det. Och mamma frågade ju då lite efter den händelsen hur jag mådde och så för då märkte dom att det var nåt liksom men JAG kommer inte ihåg att det var nåt med anorexin då. Utan som jag kommer ihåg så det att jag mådde dåligt då var väl för den händelsen och stress med skolan och sånt.
Och nej jag sa ingenting om det till psykologen. Jag vet inte om hon vet det typ att hon har fått veta det härifrån eller om mamma eller pappa sa nåt men jag sa inget iallafall. Men ja jag vet att jag säkert borde men känns så jobbigt och som att det bara är mer och mer. Som att det inte räcker att jag har anorexi utan jag måste ha vart med om den saken också liksom. Så känns som att andra kanske tycker att jag över driver eller hur jag ska säga. Och nej vet att som psykologen säkert inte tänker så men blir ändå svårt för mig att det KÄNNS så.

Det kan ju vara så att det är en kombination av olika saker. Både övergreppet och skolan och att C blev halt. Ofta är det ju så. Psykologen behöver ju veta det och jag hoppas det är så. Kanske ni kan prata om det när ni lärt känna varandra lite mer. Och du överdriver inte. Du var med om något jätteotäckt och det är inte alls konstigt att du mår dåligt av det.

 

[LiviaFilippa]

Allt det där är normala reaktioner efter ett sexuellt övergrepp. Oron och äckelkänslor och skam och mardrömmar och att du blir triggad av beröring osv. Även anorexin kan bli värre av det.

Det var så jättebra att du vågade berätta om det, för det är enda sättet att komma förbi det. Det går inte att stänga in och stänga av; då kommer det ut på andra sätt istället. Men jag förstår att det är jobbigt nu, som ett kaos av alla känslor och tankar kring det. Började den här gången med anorexin efter den där händelsen? Det är i så fall en vanlig reaktion.

Pratade ni om det något, du och psykologen? Du skulle behöva få traumabehandling av något slag, hjälp att bearbeta det. Det kan du säga till att du vill ha. Det skulle säkert göra att det blir lättare för dig att hantera anorexin också. Skriv det på en lapp och lämna till läkaren eller psykologen, om du vill.

Jag är så ledsen för din skull, att du behöver ha det så här jobbigt och kämpigt. Kram på dig.

ETA: Och det som går att göra på en gång, är att få medicin mot ångesten och medicin att sova på, så som du har. Och att prata om det när du orkar, att rita alla känslor som ploppar upp, att skriva om det.

Det där med medicinen förresten så jag tänkte på det imorse och ska kanske fråga läkaren om det idag men jag har ju behövt få ganska mycket ångest medicin nu. Och det hjälper ju lite att det blir lite mindre ångest iallafall men det jobbiga är att jag känner mig så konstig i huvudet som att jag inte orkar tänka normalt för jag blir så konstigt trött av den. Typ som att jag är i en bubbla på nåt sätt. Men ja det kanske ändå behövs men tycker iallafall inte om det så ska försöka fråga iallafall om man kan testa nåt annat eller ifall det måste vara så.

 

[Sleepy]

Det där med medicinen förresten så jag tänkte på det imorse och ska kanske fråga läkaren om det idag men jag har ju behövt få ganska mycket ångest medicin nu. Och det hjälper ju lite att det blir lite mindre ångest iallafall men det jobbiga är att jag känner mig så konstig i huvudet som att jag inte orkar tänka normalt för jag blir så konstigt trött av den. Typ som att jag är i en bubbla på nåt sätt. Men ja det kanske ändå behövs men tycker iallafall inte om det så ska försöka fråga iallafall om man kan testa nåt annat eller ifall det måste vara så.

Ja det kan bli lite så, både av ångestdämpande och av sömnmedicin. Ta upp det med läkaren du, det låter jättebra. Så kan ni prata om hur det påverkar dig och om vilka alternativ som finns.

 

[LiviaFilippa]

Det kan ju vara så att det är en kombination av olika saker. Både övergreppet och skolan och att C blev halt. Ofta är det ju så. Psykologen behöver ju veta det och jag hoppas det är så. Kanske ni kan prata om det när ni lärt känna varandra lite mer. Och du överdriver inte. Du var med om något jätteotäckt och det är inte alls konstigt att du mår dåligt av det.

Ja kanske. Och ja jag vet att hon behöver veta men jag kunde inte bara säga liksom att jag har varit med om det. Men jag ska försöka säga det nästa gång om jag kan.

 

[Sleepy]

Ja kanske. Och ja jag vet att hon behöver veta men jag kunde inte bara säga liksom att jag har varit med om det. Men jag ska försöka säga det nästa gång om jag kan.

Det är inte konstigt, det är ju en svår sak att prata om. Du behövde ju få träffa henne och känna lite vem hon var först. Troligen vet hon det, men ta upp det när du känner att du orkar. Det kan nog vara befriande för dig. Om inte hon ger traumabehandling, så kan hon ju hjälpa dig att få det.

 

[sorbifolia]

Fast du. Det är inte din uppgift att göra andra nöjda. De får känna vad de vill, det hänger inte på dig.

Din uppgift är att hålla dig själv nöjd.

Precis så! Alla är ansvariga för sin EGEN lycka, fokusera du på vad du behöver och låt andra ansvara för sig själva @EmmaFilippa.


Och du behöver inte känna att det blir "mycket" med både anorexin och övergreppet, det är SÅ vanligt att folk med ätstörningar har någon form av trauma "i tillägg" och ofta så hänger det ihop lite. Så psykologen kommer garanterat inte tycka att det är onormalt eller "för mycket" att du har både och.