Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Något som är absolut jätteviktigt, men som jag hoppas redan är tänkt på är att du inte ska behöva riskera att träffa den där personen som utsatte dig för övergrepp igen. Det är dina föräldrars ansvar att se till. Den oron ska du aldrig behöva ha. Kram.

 

[Motacilla]

Det är vanligt att de jobbiga händelserna kommer tillbaka när man börjar glänta på locket till minnena.
Men det kommer att bli bättre! Jag lovar.

Jag förstår att du inte sagt det till psykologen den första gången ni träffades. Det är väldigt naturligt att ni träffas några gånger och pratar innan du känner att du litar på henne. Hon vet det, och det hör till hennes jobb att skapa en trygg atmosfär i rummet.

Jag är övertygad om att psykologen kommer att veta hur ni ska behandla de här svåra minnena som dyker upp på ett väldigt ovälkommet vis.

Du har ett kompetent team som kan sköta om ungdomar. Lita på att de kan sitt jobb och att du får rätt hjälp där.

Just nu gäller det väl tyvärr att försöka stå ut. Försök göra sånt som får bort tankarna, spela spel, färglägg, lyssna på musik, poddar, gör pärldjur, titta på något på tv, gör listor, sortera knappar eller vad du kan hitta på i stunden.

Jag vet att det inte är lätt, men håll ut!

 

[LiviaFilippa]

Vill skriva lite om idag bara. För hade ju läkar samtal före lunch då. Och det blev också jobbigt. Jag vill inte skriva om exakt allt vi pratade om och så men iallafall så var det att hon tycker av det hon vet så börjar jag hitta sätt som funkar att hantera ångesten liksom när den blir sådär jätte jätte stark. Som i stallet att jag märkte det och sa att jag ville åka och såna saker. Så det var jätte possitivt så hon tror att jag kan få börja ha mer permisoner nu för den andledningen iallafall.
Men sen så sa jag detdär jag skrev förut att jag inte tycker om som jag blir av all medicinen. Och då sa hon typ att ja det är inte så bra liksom när man blir så men den ångest medicinen som jag får är ändå den man kan ta oftast. Som jag behöver för behöver ju ganska ofta innan maten och så. Och dom flesta andra kan man inte ta flera gånger om dagen eller så är dom jätte starka så man blir jätte trött. Och endel är att man bara får ta dom om man är över 18. Så att hon tyckte ändå att jag ska ha kvar den sorten jag har för den funkar ändå okej tyckte hon.
Och då blev jag sådär skit jobbigt att jag hade massa gråt som jag försökte hålla borta och kunde inte säga nånting. Så kunde inte svara henne eller nånting. Och vet att det kanske verkar omoget och dumt men alltså det var inte att jag inte VILLE prata men det gick bara inte.
Så hela resten så sa jag ingenting. Utan det blev sådär som det var i början som jag var här. Men ja iallafall så i slutet så skulle vi kolla vikten och då var det att jag hade gått upp. Som dom ju vill att jag ska göra fortfarande så vet att jag borde tänka att det är bra. Men då blev det som fööör mycket så all gråt och allting som bara exploderade. Och mamma försökte typ trösta mig eller vad man ska säga men att hon skulle klappa mig på ryggen ungefär och då fick jag panik för det också och det blev ännu jobbigare. Så det slutade riktigt skit dåligt och då var det bara en liten stund till lunchen så visste att det skulle aldrig gå płus att det var sån sorts mat som är svårast för mig. Så då bestämde läkaren att jag skulle inte testa utan śkulle ta näringsdryck och en macka istället. Och egentligen så får man inte byta eller hur man ska säga men att hon fattade att allt var skit jobbigt så jag skulle inte behöva ha en så stor utmaning exakt då. Så fick göra som ett undantag.
Så nu iallafall är det mellis om ett tag och OM det går bra och det känns okej efter så ska jag få åka hem en stund och träffa hundarna och bara vara hemma. Och det blir isåfall första gången efter det där jätte dumma jag gjorde förut ifall jag kommer ihåg rätt. Så det känns också lite läskigt men tror ändå inte det kommer bli så igen. För somsagt har ändå lite bättre hjälp av medicinerna nu plus att jag KAN känna när det börjar bli för jobbigt och att jag tror jag kan känna efter mellis om det liksom är en risk eller om det nog kommer gå bra. Så jag TROR ändå det kommer gå okej men ändå lite oroligt också.

 

[LiviaFilippa]

Precis så! Alla är ansvariga för sin EGEN lycka, fokusera du på vad du behöver och låt andra ansvara för sig själva @EmmaFilippa.


Och du behöver inte känna att det blir "mycket" med både anorexin och övergreppet, det är SÅ vanligt att folk med ätstörningar har någon form av trauma "i tillägg" och ofta så hänger det ihop lite. Så psykologen kommer garanterat inte tycka att det är onormalt eller "för mycket" att du har både och.

Jag vet men jag vill få andra att må bra också. Alltså att jag mår också bättre av det. Men fattar hur du menar också.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Något som är absolut jätteviktigt, men som jag hoppas redan är tänkt på är att du inte ska behöva riskera att träffa den där personen som utsatte dig för övergrepp igen. Det är dina föräldrars ansvar att se till. Den oron ska du aldrig behöva ha. Kram.

Ja pappa har sagt att han aldrig aldrig ska få komma hem till oss igen iallafall och vi ska aldrig vara hos han igen heller. Så är ju ifall man kanske är på nåt annat ställe som det isåfall skulle kunna bli att jag är där och han också är där men tror inte det är jätte stor risk iallafall.

 

[emma-vsm]

Vad skönt att få bekräftat från läkaren också att du hanterar saker bättre nu! Du kämpar på så himla bra!

Jag tror det kommer gå bra hemma idag, mysigt att få umgås med hundarna inomhus, kanske ligga på mattan och bara gosa!

 

[LiviaFilippa]

Det är vanligt att de jobbiga händelserna kommer tillbaka när man börjar glänta på locket till minnena.
Men det kommer att bli bättre! Jag lovar.

Jag förstår att du inte sagt det till psykologen den första gången ni träffades. Det är väldigt naturligt att ni träffas några gånger och pratar innan du känner att du litar på henne. Hon vet det, och det hör till hennes jobb att skapa en trygg atmosfär i rummet.

Jag är övertygad om att psykologen kommer att veta hur ni ska behandla de här svåra minnena som dyker upp på ett väldigt ovälkommet vis.

Du har ett kompetent team som kan sköta om ungdomar. Lita på att de kan sitt jobb och att du får rätt hjälp där.

Just nu gäller det väl tyvärr att försöka stå ut. Försök göra sånt som får bort tankarna, spela spel, färglägg, lyssna på musik, poddar, gör pärldjur, titta på något på tv, gör listor, sortera knappar eller vad du kan hitta på i stunden.

Jag vet att det inte är lätt, men håll ut!

Så ungefär att det enda man kan göra nu är att typ stå ut? För nu när jag har liksom släppt ut det så kan man inte trycka bort det igen eller?
Och ja jag vet att dom är proffs på sånthär och allt sånt och borde lita på dom bara men det är liksom själva att jag inte kan bara slippa det. Utan även ifall jag klarar att ha fokus på nåt annat ett tag så kommer alltid allt jobbigt tillbaka igen. Det är det som blir så jobbigt liksom.

 

[Daff]

Vill skriva lite om idag bara. För hade ju läkar samtal före lunch då. Och det blev också jobbigt. Jag vill inte skriva om exakt allt vi pratade om och så men iallafall så var det att hon tycker av det hon vet så börjar jag hitta sätt som funkar att hantera ångesten liksom när den blir sådär jätte jätte stark. Som i stallet att jag märkte det och sa att jag ville åka och såna saker. Så det var jätte possitivt så hon tror att jag kan få börja ha mer permisoner nu för den andledningen iallafall.
Men sen så sa jag detdär jag skrev förut att jag inte tycker om som jag blir av all medicinen. Och då sa hon typ att ja det är inte så bra liksom när man blir så men den ångest medicinen som jag får är ändå den man kan ta oftast. Som jag behöver för behöver ju ganska ofta innan maten och så. Och dom flesta andra kan man inte ta flera gånger om dagen eller så är dom jätte starka så man blir jätte trött. Och endel är att man bara får ta dom om man är över 18. Så att hon tyckte ändå att jag ska ha kvar den sorten jag har för den funkar ändå okej tyckte hon.
Och då blev jag sådär skit jobbigt att jag hade massa gråt som jag försökte hålla borta och kunde inte säga nånting. Så kunde inte svara henne eller nånting. Och vet att det kanske verkar omoget och dumt men alltså det var inte att jag inte VILLE prata men det gick bara inte.
Så hela resten så sa jag ingenting. Utan det blev sådär som det var i början som jag var här. Men ja iallafall så i slutet så skulle vi kolla vikten och då var det att jag hade gått upp. Som dom ju vill att jag ska göra fortfarande så vet att jag borde tänka att det är bra. Men då blev det som fööör mycket så all gråt och allting som bara exploderade. Och mamma försökte typ trösta mig eller vad man ska säga men att hon skulle klappa mig på ryggen ungefär och då fick jag panik för det också och det blev ännu jobbigare. Så det slutade riktigt skit dåligt och då var det bara en liten stund till lunchen så visste att det skulle aldrig gå płus att det var sån sorts mat som är svårast för mig. Så då bestämde läkaren att jag skulle inte testa utan śkulle ta näringsdryck och en macka istället. Och egentligen så får man inte byta eller hur man ska säga men att hon fattade att allt var skit jobbigt så jag skulle inte behöva ha en så stor utmaning exakt då. Så fick göra som ett undantag.
Så nu iallafall är det mellis om ett tag och OM det går bra och det känns okej efter så ska jag få åka hem en stund och träffa hundarna och bara vara hemma. Och det blir isåfall första gången efter det där jätte dumma jag gjorde förut ifall jag kommer ihåg rätt. Så det känns också lite läskigt men tror ändå inte det kommer bli så igen. För somsagt har ändå lite bättre hjälp av medicinerna nu plus att jag KAN känna när det börjar bli för jobbigt och att jag tror jag kan känna efter mellis om det liksom är en risk eller om det nog kommer gå bra. Så jag TROR ändå det kommer gå okej men ändå lite oroligt också.

Förstår att det blir jobbigt hos läkaren, man får så mycket känslor i kroppen och om man ska prata känns det som att det är risk att allt ska komma ut så man försöker fokusera på att hålla allt inne och då går det inte att prata samtidigt. Eller så är det för mig iaf

Jag har aldrig druckit näringsdryck, är det typ som mjölk? Är den god?

 

[LiviaFilippa]

Förstår att det blir jobbigt hos läkaren, man får så mycket känslor i kroppen och om man ska prata känns det som att det är risk att allt ska komma ut så man försöker fokusera på att hålla allt inne och då går det inte att prata samtidigt. Eller så är det för mig iaf

Jag har aldrig druckit näringsdryck, är det typ som mjölk? Är den god?

Ja det är nog så det blir för mig också!
Och näringsdrycker så dom kan vara olika men dom jag har nu är typ som drickyoghurt ungefär. Eller kanske lite lösare. Men dom är inte så goda men vissa är okej iallafall. Och vissa är jätte äckliga så det är lite olika.

 

[sorbifolia]

Även jag som är mera än dubbelt så gammal som dig kan bli sådär gråtfylld ibland och inte klara av att prata, så jag tycker inte det är barnsligt. Förstår att du blev ledsen över att det inte fanns andra bra alternativ till medicinen. Förhoppningsvis kommer dock psykologen kunna hjälpa med terapi så du inte behöver ta medicinen så ofta sedan.

Kan du försöka tänka att det är en bra sak att du gått upp i vikt? Det betyder ju att din kropp får vad den behöver av näring nu och blir starkare, så du är på väg att bli frisk. Och ju mera du går upp i vikt ju mera kommer du nog så småningom få röra på dig, rida och så igen.

 

[Motacilla]

Så ungefär att det enda man kan göra nu är att typ stå ut? För nu när jag har liksom släppt ut det så kan man inte trycka bort det igen eller?
Och ja jag vet att dom är proffs på sånthär och allt sånt och borde lita på dom bara men det är liksom själva att jag inte kan bara slippa det. Utan även ifall jag klarar att ha fokus på nåt annat ett tag så kommer alltid allt jobbigt tillbaka igen. Det är det som blir så jobbigt liksom.

Jag menar att just nu, i några dagar måste du försöka stå ut.

Men du kommer att jobba med dina tankar så de jobbiga sakerna blir mindre jobbiga. Jag förstår att det känns jättesvårt nu, men psykologen kommer att ta ansvaret för det arbetet. Det kommer inte att vara obehagligt och du kommer att vara alldeles trygg när ni pratar. Hon kommer inte att stressa dig på något sätt.
Det är inte som ett vanligt samtal, psykologen har andra metoder som hon lärt sig i sin utbildning. Men det är inget farligt!
Psykologen är en person som lyssnar på dig och respekterar dina gränser och åsikter.

Men poängen är att ni pratar om olika saker på ett sätt som gör att det är mindre jobbigt att tänka på efteråt.

När man stänger in känslor och minnen inuti sig så kommer de ut ändå, som ångest, spänningar i kroppen, huvudvärk och en massa andra symtom.

Alla behöver få lära sig hantera svåra tankar och känslor, det är ingen som kan det utan att någon visat först. Psykologen är expert på sånt här, och kommer att prata med dig om vilka metoder DU tycker funkar bäst.

Läkaren bestämmer över dig för att hon ibland måste (av medicinska orsaker) medan du och psykologen ska jobba tillsammans.

 

[Motacilla]

Att t.ex lära sig att släppa ut gråt när det känns jobbigt är en sak som jag fått lära mig som vuxen. Jag var nog över 20 innan jag kunde släppa ut gråt när jag tyckte det var jobbigt av en eller annan anledning.

 

[LiviaFilippa]

Även jag som är mera än dubbelt så gammal som dig kan bli sådär gråtfylld ibland och inte klara av att prata, så jag tycker inte det är barnsligt. Förstår att du blev ledsen över att det inte fanns andra bra alternativ till medicinen. Förhoppningsvis kommer dock psykologen kunna hjälpa med terapi så du inte behöver ta medicinen så ofta sedan.

Kan du försöka tänka att det är en bra sak att du gått upp i vikt? Det betyder ju att din kropp får vad den behöver av näring nu och blir starkare, så du är på väg att bli frisk. Och ju mera du går upp i vikt ju mera kommer du nog så småningom få röra på dig, rida och så igen.

Ja jag försöker att tänka så! Och som läkaren sa också så orkar liksom hjärnan mera också när hela kroppen mår bättre som den gör när den går upp i vikt. Så fast att jag tycker det är jätte jobbigt nu så är jag ändå liksom starkare mentalt eller hur man säger. Så jag vet ju att det är bra saker med att gå upp i vikt också! Men ändå så blir det jätte jobbigt och att jag känner mig såå tjock och äcklig och nu börjar jag liksom komma mot normal vikt och ja det fattar man ju att det är NORMAL VIKT alltså inte tjock. Men i mitt huvud så blir det ändå att väger jag så så kommer jag vara jätte tjock och jätte mycket för tung för C och ha mera former liksom som jag inte vill så i mitt huvud så är det bara neggativt. Plus att jag typ är rädd att jag bara kommer fortsätta upp i vikt föralltid.

 

[LiviaFilippa]

Jag menar att just nu, i några dagar måste du försöka stå ut.

Men du kommer att jobba med dina tankar så de jobbiga sakerna blir mindre jobbiga. Jag förstår att det känns jättesvårt nu, men psykologen kommer att ta ansvaret för det arbetet. Det kommer inte att vara obehagligt och du kommer att vara alldeles trygg när ni pratar. Hon kommer inte att stressa dig på något sätt.
Det är inte som ett vanligt samtal, psykologen har andra metoder som hon lärt sig i sin utbildning. Men det är inget farligt!
Psykologen är en person som lyssnar på dig och respekterar dina gränser och åsikter.

Men poängen är att ni pratar om olika saker på ett sätt som gör att det är mindre jobbigt att tänka på efteråt.

När man stänger in känslor och minnen inuti sig så kommer de ut ändå, som ångest, spänningar i kroppen, huvudvärk och en massa andra symtom.

Alla behöver få lära sig hantera svåra tankar och känslor, det är ingen som kan det utan att någon visat först. Psykologen är expert på sånt här, och kommer att prata med dig om vilka metoder DU tycker funkar bäst.

Läkaren bestämmer över dig för att hon ibland måste (av medicinska orsaker) medan du och psykologen ska jobba tillsammans.

Så man kan säga egentligen att man typ MÅSTE prata om allt jobbigt så man kan må bättre sen? Eller liksom att det är enda sättet man kan komma framåt eller hur jag ska säga.
Måste äta middag nu men svarar mer sen på dethär för har mer jag vill skriva!

 

[Motacilla]

Så man kan säga egentligen att man typ MÅSTE prata om allt jobbigt så man kan må bättre sen? Eller liksom att det är enda sättet man kan komma framåt eller hur jag ska säga.
Måste äta middag nu men svarar mer sen på dethär för har mer jag vill skriva!

Man måste prata om de saker som inte lämnar en ifred. Återkommande tankar som gör att man får ångest och mår dåligt.

Men pratet ska ske i ens egen takt och på ens villkor.

Man behöver inte säga allt på en gång, det är en utveckling där man lär sig mycket om sig själv.

 

[LiviaFilippa]

Jag menar att just nu, i några dagar måste du försöka stå ut.

Men du kommer att jobba med dina tankar så de jobbiga sakerna blir mindre jobbiga. Jag förstår att det känns jättesvårt nu, men psykologen kommer att ta ansvaret för det arbetet. Det kommer inte att vara obehagligt och du kommer att vara alldeles trygg när ni pratar. Hon kommer inte att stressa dig på något sätt.
Det är inte som ett vanligt samtal, psykologen har andra metoder som hon lärt sig i sin utbildning. Men det är inget farligt!
Psykologen är en person som lyssnar på dig och respekterar dina gränser och åsikter.

Men poängen är att ni pratar om olika saker på ett sätt som gör att det är mindre jobbigt att tänka på efteråt.

När man stänger in känslor och minnen inuti sig så kommer de ut ändå, som ångest, spänningar i kroppen, huvudvärk och en massa andra symtom.

Alla behöver få lära sig hantera svåra tankar och känslor, det är ingen som kan det utan att någon visat först. Psykologen är expert på sånt här, och kommer att prata med dig om vilka metoder DU tycker funkar bäst.

Läkaren bestämmer över dig för att hon ibland måste (av medicinska orsaker) medan du och psykologen ska jobba tillsammans.

Det jag tänkte skriva också innan var att när jag var hos psykologen så fick ju jag berätta bara och sen mamma och pappa också och lite sånt. Men var ju inte så jätte speciellt DÅ men efter nästa gång så skulle vi göra en planering liksom. Men iallafall hela allt det är ju för anorexin. Och hon jobbar ju på ett ätstörnings ställe och det är sånt allting handlar om. Så även att hon sa att man brukar ha föräldrarna med ganska mycket i själva behandlingen då för det är dom som ska hjälpa en hemma och så.
Men iallafall så då är det ju som den händelsen och allt om det vill ju inte jag sitta och prata om med mamma och pappa där. OM man ens kan prata om sånt fast inte det är hennes område liksom. Men ja jag vill inte prata om det med mamma och pappa med.
Och annars ifall hon inte kan typ behandla eller vad man ska säga det som handlar om den händelsen så behöver man isåfall gå till två olika eller? För det tror jag isåfall inte kommer gå alls för mig.

 

[LiviaFilippa]

Man måste prata om de saker som inte lämnar en ifred. Återkommande tankar som gör att man får ångest och mår dåligt.

Men pratet ska ske i ens egen takt och på ens villkor.

Man behöver inte säga allt på en gång, det är en utveckling där man lär sig mycket om sig själv.

OM man skulle berätta om jobbiga saker men sen kanske man inte vill prata om dom brukar det vara okej då isåfall? Eller är det mer som att ifall man har berättat om en sak så typ måste man prata mer om det eller att psykologen tar upp det och frågar om det och så?
För tänkte också att jag fick ju som en läxa av henne att jag fick en bok som jag ska skriva som dagbok i. Eller skriva eller rita eller vad jag vill och får skriva om vad jag vill och hur mycket eller lite som helst. Men enda är att jag ska göra nånting varje dag och sen ska vi kolla i den tillsammans liksom så ska ha det varje vecka. Men iallafall så tänkte bara att OM jag skulle berätta om den händelsen så skulle jag ju kanske kunna rita eller skriva eller båda och berätta lite iallafall. Men då kanske jag inte kan prata om det sen ändå så vet inte om det är dumt.

 

[Motacilla]

Det är du som bestämmer vad du berättar och hur mycket du berättar för henne.

Jag är nästan helt övertygad om att hon kan hjälpa dig med det här också, även om hennes inriktning är ätstörningar.

Psykologer har en bred utbildning där det ingår att ta hand om alla sorters känslor och upplevelser. Vissa väljer sedan att inrikta sig och bli specialister på något, t.ex ätstörningar.

Man går till en psykolog i gången. Om det av någon anledning inte funkar med den du nu har fått kontakt med, kan du senare be att få prata med nån annan. Men man går inte till flera olika samtidigt. Det blir både för jobbigt för patienten (att flera gånger i veckan prata om jobbiga saker) och svårt för psykologen att göra en plan när det är 2 behandlare. Så 1 psykolog som du går till.

Du kan absolut säga till henne att du har saker du vill prata med bara henne om, utan att dina föräldrar är med.
Det kan hända att hon måste berätta i stora drag för dina föräldrar vad ni pratar om, men hon kommer att berätta exakt hur det går till.

Du ska inte vara rädd för att berätta saker för henne. Planen är att ni ska jobba tillsammans, och en del av arbetet kommer du inte ens att märka av, för det kommer att kännas som att du bara har ett samtal med en trevlig person.

 

[Lovisaleonora]

OM man skulle berätta om jobbiga saker men sen kanske man inte vill prata om dom brukar det vara okej då isåfall? Eller är det mer som att ifall man har berättat om en sak så typ måste man prata mer om det eller att psykologen tar upp det och frågar om det och så?
För tänkte också att jag fick ju som en läxa av henne att jag fick en bok som jag ska skriva som dagbok i. Eller skriva eller rita eller vad jag vill och får skriva om vad jag vill och hur mycket eller lite som helst. Men enda är att jag ska göra nånting varje dag och sen ska vi kolla i den tillsammans liksom så ska ha det varje vecka. Men iallafall så tänkte bara se att OM jag skulle berätta om den händelsen så skulle jag ju kanske kunna rita eller skriva eller båda och berätta lite iallafall. Men då kanske jag inte kan prata om det sen ändå så vet inte om det är dumt.

Det är aldrig, aldrig, aldrig dumt att ventilera sina tankar. Det är DIN bok om DINA tankar, jag tycker du ska ta tillfället i akt att rita, skriva, svära och skrika - vad som än kommer in i huvudet på dig. Du kan alltid utveckla det sedan, om du vill. Men det ska ju handla om dig och dina tankar, och ge henne en bild om vem du är och hur du fungerar och vad du tänker på.

 

[Lobelia]

Det jag tänkte skriva också innan var att när jag var hos psykologen så fick ju jag berätta bara och sen mamma och pappa också och lite sånt. Men var ju inte så jätte speciellt DÅ men efter nästa gång så skulle vi göra en planering liksom. Men iallafall hela allt det är ju för anorexin. Och hon jobbar ju på ett ätstörnings ställe och det är sånt allting handlar om. Så även att hon sa att man brukar ha föräldrarna med ganska mycket i själva behandlingen då för det är dom som ska hjälpa en hemma och så.
Men iallafall så då är det ju som den händelsen och allt om det vill ju inte jag sitta och prata om med mamma och pappa där. OM man ens kan prata om sånt fast inte det är hennes område liksom. Men ja jag vill inte prata om det med mamma och pappa med.
Och annars ifall hon inte kan typ behandla eller vad man ska säga det som handlar om den händelsen så behöver man isåfall gå till två olika eller? För det tror jag isåfall inte kommer gå alls för mig.

En del av det som hänt tidigare i ditt liv är troligen grundorsaken till ätstörningen, så är det i allmänhet, så jo troligen jobbar hon med det också, med att hjälpa dig att reda ut varför du mår så dåligt och har fått sjukdomen.