Sv: Bara ett barn?
Ja för det var ju EXAKT det jag skrev, eller inte... Det är precis det här jag menar, man kan inte skriva någonting utan att det tolkas om så man plötsligt påstås säga något som inte ens står...
Självklart reser man sig när det kommer någon som ser ut att ha det jobbigare än en själv med att stå, det är just attityden, att man förutsätter att alla ska ta hänsyn till en bara för att man är gravid eller drar på barnvagn, det tycker jag är väldigt märkligt...
Jag har heller aldrig påstått att man ska skämmas för att vara gravid, ännu ett ord som lagts i min mun av någon konstig anledning...
Det var ju därför jag FRÅGADE. Jag tyckte det lät så, och frågade så att du fick förtydliga. Jag sa ju själv att jag säkert missat nåt i ironin eller nåt. Men jag tycker det ÄR jobbigt att till exempel ha svårt att gå (beroende på graviditet eller något annat) och folk suckar och stönar för att det tar lite extra tid att gå på, det får mig att skämmas och känna mig 'jobbig', och jag tyckte att du hade just attityden att 'varför skall de visa hänsyn du ser ju till att de kommer försent'. Men jag har väl missuppfattat det också då.
Och jag är lite trög, men om JAG TOLKAT RÄTT så tycker du att visst reser man sig för en gravid som har ont, men hon skall inte förvänta sig det? Utan mer vara glad och tacksam OM en person gör det? Jag kan på ett sätt hålla med, man måste lära sig le och tacka för när folk faktiskt visar hänsyn också, för då gör de förhoppningsvid om det.
Jag tycker det är så konstigt med hela diskussionen egentligen, jag förstår inte hur man kan bli irriterad för att folk behöver olika grad av hänsyn/hjälp i olika stadier av livet. Jag tycker att man kan
förutsätta att folk tar hänsyn
till varandra. Annars blir det snabbt en tråkig värld. Jag förutsätter att kommer det någon som behöver sitta mer än jag så reser jag mig. Oavsett varför de behöver sitta. Om jag själv behöver hänsyn så, ja, förväntar jag mig att få den. Jag visar hänsyn med barnvagnen och håller den ur vägen så mycket jag kan, och förväntar mig då att folk kan vänta en eller två sekunder extra när jag behöver ta mig ut/fram/ner för trappan. Jag skall inte bli satt på undantag för att jag kanske är lite långsammare.
Jag tycker synd om folk som inte kan ta den där sekunden att vänta, som inte kan räcka ut en hand, som inte kan le istället för att sucka. Och det har egentligen inte med barnvagn och inte att göra, det är allmänt hyfs. Och det gäller ÄVEN folk MED barnavgnar som plöjer sig fram och kör på hälarna på folk för att komma fram fortare. Eller när man prompt skall gå två vagnar i bredd på smalaste trottoaren. Jag menar, HÄNSYN, hur svårt kan det vara ? Varför skall man irritera sig på minsta grej? För mig var foglossningen en väckarklocka, jag skall aldrig mer sucka och stressa folk som går långsamt. Istället ta det som ett tillfälle att inse att jag inte har nån anledning att stressa så förbannat.
Kan tillägga att jag också svurit över barnvagnar i mitt liv, och kommer nog göra det igen, men hoppas att jag aldrig mer drar alla över en kam.