Att utvecklas som ryttare

[Saeta]

@Magiana Angående tränare tänker jag ibland att tränaren får lite för stor ansvar. Det är ändå du som ryttare som måste rida hästen. Dvs att du måste vara engagerad och tex prova saker och rida hästen mellan instruktionerna. Om du känner att du blir spänd i axlar och armar så kan inte tränaren spänna av dom åt dig och du kan inte heller bara rida runt och vänta på att tränaren ska säga nåt. Eller om du ser bilder på dig själv att du rider med för långa tyglar/drar upp en skänkel/lutar dig framåt så får en faktiskt själv ta lite ansvar för att få till din sits. En kan faktiskt göra rätt mycket när en rider själv också.

Hela grejen med att rida för tränare är väl att en behöver hjälp med något?
Jag håller med dig i det du skriver, det är ju så det är. Men jag uppfattar inte att @Magiana lägger allt ansvar (eller för stort ansvar?) på tränaren.
Nu är såklart alla olika, men jag som lätt också spänner mig helt omedvetet och gärna tippar över på ena sidan utan att jag tänker på det behöver få den där lilla "tänk på sitsen"-kommentaren. Nu behöver jag ju såklart inte just en tränare som säger det. Det funkar med lurar i öronen och en inspelad röst (typ mig själv) där rösten påminner mig lite då och då.
Så visst kan en tränare hjälpa till även med det. Men mycket går att jobba med utan häst också. Jag red mycket för tränare när jag hade häst, och de senaste åren så var det mer själva finslipet som tränaren hjälpte till med, förutom övningar och sånt såklart, och att bolla tankar.

Om en känner att en dessutom har kört fast så är ju tränare en bra idé att ta hjälp från

@Magiana : Jag förstår att det känns trist att du inte kommer någonstans. Du är nog absolut inte ensam om att känna så. Såg att du skulle kolla upp ridskolan i närheten av dig, det låter superbra ju! Håller tummarna att det är en bra ridskola.
Sen kan jag ju tycka att din attityd angående islandshästar är väldigt tråkig. Mycket fördomar och okunskap. Att du inte är intresserad av just gångartsridning är såklart okej, men det betyder inte att du inte kan lära dig mycket av islandshästen. Och om du ändå rider "din" islandshäst som en tregångare så spelar det väl ingen roll att det är en islandshäst? Det går ju att göra exakt samma saker som med vilken annan ras som helst. Det beror ju mer på individen och dennes kapacitet än själva rasen i sig (även om vissa raser är mer lämpade än andra för exempelvis hoppning).

 

[Fiorano]

@Saeta och @Roxanna Att jag säger att Magiana lägger för stort ansvar på tränaren är för att tränaren inte riktigt kan korrigera allt den vill korrigera på en gång-för då blir det alldeles för många instruktioner. Därför måste en som elev våga säga ifrån om en känner att det tex blir spänningar. Ganska ofta känns det också obekvämt att rätta till något i sitsen och kan skapa spänningar innan en får in snitsen med att tex sitta med kortare tyglar. Det är för mig så naturligt att jag faktiskt inte reflekterat över det. Att förvänta sig att instruktioner ska kännas perfekta och direkt ge en superkänsla är en övertro på tränarens uppgift.

 

[Magiana]

Hela grejen med att rida för tränare är väl att en behöver hjälp med något?
Jag håller med dig i det du skriver, det är ju så det är. Men jag uppfattar inte att @Magiana lägger allt ansvar (eller för stort ansvar?) på tränaren.
Nu är såklart alla olika, men jag som lätt också spänner mig helt omedvetet och gärna tippar över på ena sidan utan att jag tänker på det behöver få den där lilla "tänk på sitsen"-kommentaren. Nu behöver jag ju såklart inte just en tränare som säger det. Det funkar med lurar i öronen och en inspelad röst (typ mig själv) där rösten påminner mig lite då och då.
Så visst kan en tränare hjälpa till även med det. Men mycket går att jobba med utan häst också. Jag red mycket för tränare när jag hade häst, och de senaste åren så var det mer själva finslipet som tränaren hjälpte till med, förutom övningar och sånt såklart, och att bolla tankar.

Om en känner att en dessutom har kört fast så är ju tränare en bra idé att ta hjälp från

@Magiana : Jag förstår att det känns trist att du inte kommer någonstans. Du är nog absolut inte ensam om att känna så. Såg att du skulle kolla upp ridskolan i närheten av dig, det låter superbra ju! Håller tummarna att det är en bra ridskola.
Sen kan jag ju tycka att din attityd angående islandshästar är väldigt tråkig. Mycket fördomar och okunskap. Att du inte är intresserad av just gångartsridning är såklart okej, men det betyder inte att du inte kan lära dig mycket av islandshästen. Och om du ändå rider "din" islandshäst som en tregångare så spelar det väl ingen roll att det är en islandshäst? Det går ju att göra exakt samma saker som med vilken annan ras som helst. Det beror ju mer på individen och dennes kapacitet än själva rasen i sig (även om vissa raser är mer lämpade än andra för exempelvis hoppning).

Nä, det spelar väl ingen roll att han är islänning eftersom jag kan rida honom som tregångare, men jag saknar ridkänslan jag får på större hästar. Det påstås att den här hästen har stor gång men jag märker det inte. Det påståendet har jag mött även tidigare gällande en annan islandshäst som jag red lektion på (också svårtöltad och riden som tregångare) men nä, det tyckte inte jag.

För mig är islänningen en trevlig kompis som jag kan träna med, men mer är det inte. Jag kommer inte att kunna tävla med den, varken i dressyr eller hoppning.

Igår satt jag och tittade på islandshästtävlingen som gick på Friends, och visst kan jag förstå att det krävs träning för det där, men jag förstår fortfarande inte poängen eller syftet med det.

@Saeta och @Roxanna Att jag säger att Magiana lägger för stort ansvar på tränaren är för att tränaren inte riktigt kan korrigera allt den vill korrigera på en gång-för då blir det alldeles för många instruktioner. Därför måste en som elev våga säga ifrån om en känner att det tex blir spänningar. Ganska ofta känns det också obekvämt att rätta till något i sitsen och kan skapa spänningar innan en får in snitsen med att tex sitta med kortare tyglar. Det är för mig så naturligt att jag faktiskt inte reflekterat över det. Att förvänta sig att instruktioner ska kännas perfekta och direkt ge en superkänsla är en övertro på tränarens uppgift.

Jag har sagt ifrån om att jag fått spänningar av instruktioner jag fått. Det har inte hjälpt. Jag höll på och försökte med de kortare tyglarna i flera år så jag tycker jag gav det en chans.

 

[Saeta]

@Saeta och @Roxanna Att jag säger att Magiana lägger för stort ansvar på tränaren är för att tränaren inte riktigt kan korrigera allt den vill korrigera på en gång-för då blir det alldeles för många instruktioner. Därför måste en som elev våga säga ifrån om en känner att det tex blir spänningar. Ganska ofta känns det också obekvämt att rätta till något i sitsen och kan skapa spänningar innan en får in snitsen med att tex sitta med kortare tyglar. Det är för mig så naturligt att jag faktiskt inte reflekterat över det. Att förvänta sig att instruktioner ska kännas perfekta och direkt ge en superkänsla är en övertro på tränarens uppgift.

Men det är väl just precis det en tränare ska kunna hjälpa till med? Beroende på vad det är för tränare såklart. Jag har kanske missat att @Magiana skrivit att hon vill att det ska kännas perfekt direkt. För det uppfattar inte jag att hon menar iallafall.

 

[Saeta]

Nä, det spelar väl ingen roll att han är islänning eftersom jag kan rida honom som tregångare, men jag saknar ridkänslan jag får på större hästar. Det påstås att den här hästen har stor gång men jag märker det inte. Det påståendet har jag mött även tidigare gällande en annan islandshäst som jag red lektion på (också svårtöltad och riden som tregångare) men nä, det tyckte inte jag.

För mig är islänningen en trevlig kompis som jag kan träna med, men mer är det inte. Jag kommer inte att kunna tävla med den, varken i dressyr eller hoppning.

Igår satt jag och tittade på islandshästtävlingen som gick på Friends, och visst kan jag förstå att det krävs träning för det där, men jag förstår fortfarande inte poängen eller syftet med det.

Jo, såklart att det är en annan känsla att rida stor häst. Det går ju inte riktigt att jämföra eftersom större hästar tar större steg, rent generellt. En shettis kan också ha stort steg, men det går inte att jämföra med en större häst. Kanske dåligt förklarat...

Varför kan du inte tävla islandshästen, eller får du inte för ägaren?

Poängen och syftet är ju samma som med all annan tävling. Det spelar ingen roll vad för ras det är. Jag tror att på den nivån så har dom flesta samma tankesätt oavsett om det gäller hoppning, western, trav eller islandshäst. Att du däremot inte är intresserad är en helt annan sak, och det är ju okej. Men att du inte förstår poängen eller syftet med det känns som en tråkig inställning.

Jag är helt ointresserad av hoppning, har alltid varit det. Men syftet och poängen är ju ändå densamma. Jag tycker att det är kul att blanda olika discipliner. Att lära av varandra. Grunden i ridning och till en hållbar häst är ändå densamma, även om utförandet kan skiljas.

 

[Magiana]

Jo, såklart att det är en annan känsla att rida stor häst. Det går ju inte riktigt att jämföra eftersom större hästar tar större steg, rent generellt. En shettis kan också ha stort steg, men det går inte att jämföra med en större häst. Kanske dåligt förklarat...

Varför kan du inte tävla islandshästen, eller får du inte för ägaren?

Poängen och syftet är ju samma som med all annan tävling. Det spelar ingen roll vad för ras det är. Jag tror att på den nivån så har dom flesta samma tankesätt oavsett om det gäller hoppning, western, trav eller islandshäst. Att du däremot inte är intresserad är en helt annan sak, och det är ju okej. Men att du inte förstår poängen eller syftet med det känns som en tråkig inställning.

Jag är helt ointresserad av hoppning, har alltid varit det. Men syftet och poängen är ju ändå densamma. Jag tycker att det är kul att blanda olika discipliner. Att lära av varandra. Grunden i ridning och till en hållbar häst är ändå densamma, även om utförandet kan skiljas.

Jag har inte ens frågat om jag får tävla den. Jag kommer ändå inte kunna mäta mig med större hästar med den, så det känns lite poänglöst. Möjligen kan jag rida ett program hemma, filma det och få det bedömt via en sajt på nätet.

Poängen med olika grenar kan omöjligt vara samma då de omöjligt kan ge samma känsla.

 

[Korven]

Jo, lättare sagt än gjort var det ja.

Jag har också ridit lite av varje genom åren och suttit och fokuserat på min sits medan jag ridit. En del hästar har knappt haft någon utbildning alls, medan en del varit ganska välridna. Men jag tycker inte jag kommer någon vart på outbildade hästar och utan tränare. Visst har jag utvecklats en del sedan jag återupptog ridningen för 7 år sedan, men det är långt ifrån vad jag skulle önska.

Det finns några tränare som kommer till en anläggning en bit härifrån som jag inte provat än, men jag behöver en häst att rida där också och det har jag inte i dagsläget. Hur träningsmöjligheterna ser ut i stallet med de 4 hästarna vet jag inte.


Jag har tidigare ridit en del för Lotta Månsson-Söderström, CR-tränare, som jag tycker har hjälpt mig en del med min sits och hur jag använder kroppen vid ridning. Vi gjorde också en hel del torrövningar utan häst ihop med teori. Nu är det över ett år sedan jag red för henne eftersom de kurserna är 3 timmar bort och jag råkade bli sjuk förra hösten. Jag behöver någon på närmare håll.

Tidigare, när jag har yogat, så har upplevt att det hjälpt mig i ridningen också. Dels har det gett mig bålstabilitet men även kroppskännedom. Nu är jag tyvärr rätt försoffad, är stel och har värk. Det går förmodligen att åtgärda då det hänger ihop med min dåliga psykiska hälsa.

När jag hade förra medryttarhästen så satte jag ofta upp mobilen på sargen i ridhuset och filmade när jag red. Sen analyserade jag filmen efteråt.

Tänkte tipsa dig om Lotta M , men nu behövde jag inte det ser jag !

 

[bettysmatte]

Jag har inte ens frågat om jag får tävla den. Jag kommer ändå inte kunna mäta mig med större hästar med den, så det känns lite poänglöst. Möjligen kan jag rida ett program hemma, filma det och få det bedömt via en sajt på nätet.

Poängen med olika grenar kan omöjligt vara samma då de omöjligt kan ge samma känsla.

Men hur stor/liten är den då? Om den är i d-ponny-storlek borde det väl kunna funka för dig att tävla mot stora hästar?

 

[Magiana]

Tänkte tipsa dig om Lotta M , men nu behövde jag inte det ser jag !

Ja, hon är bra. Jag har lärt mig en del av henne. Synd bara att hon inte håller lektioner här i närheten. Hon har rekommenderat en av dem hon utbildar, men det är ändå över en timme enkel väg dit. (En timme och en kvart, enligt Google.) Möjligen kan jag gå enstaka kurser/lektioner där.

Men hur stor/liten är den då? Om den är i d-ponny-storlek borde det väl kunna funka för dig att tävla mot stora hästar?

Jag vet inte, men skulle nog säga C-ponnystorlek.

 

[aiquen]

Vi fungerar alla olika, men jag känner att jag håller med de i tråden som framhåller det här med delmål. Det är klart att man kan ha siktet inställt på t.ex. tävlingar, men varför låsa sig så på att uppnå just MSV/120?

Jag vill också bli en bra ryttare, åtminstone så bra jag förmår utifrån mina förutsättningar. Jag har inte möjlighet att ha egen häst och inte heller medryttarhäst. Istället rider jag för tränare en gång i veckan på dennes hästar och även om det inte är optimalt, så märker jag ändå att jag blir bättre och bättre.

Jag tycker visserligen att min tränare har en väldigt bra helhetssyn, men ofta är det samma saker som min tränare tjatar på mig om och visst kan det vara både tröttsamt, jobbigt (fysiskt) och frustrerande (när det inte alls blir som jag vill, ens när jag förstår precis vad tanken är att jag ska göra) men jag tänker att det är vad min tränare anser att jag måste träna mest på, utifrån den nivå jag befinner mig på just nu. Och även om det kan kännas tungt i stunden märker jag att det ger resultat.

Men - framför allt har jag ju kul! Jag kanske aldrig kommer att komma till den nivå som vore min absoluta ”drömnivå”, men jag blir allt bättre och har jäkligt kul på vägen. Samtidigt som mina kvällar i stallet är den mest avslappnande tiden på hela veckan. Det gör helt enkelt väldigt gott att vara bland hästarna även på andra sätt än bara fysiskt och ridmässigt.

Hade jag däremot låst mig helt vid att jag måste uppnå exakt X nivå och det så fort som absolut möjligt (vilket inte ens är rimligt eftersom jag inte kan rida och träna hur mycket jag vill) hade det nog blivit både väldigt stressande och tråkigt i längden.

Jag vill inte heller bara skogsmullerida utan att utvecklas, men jag försöker uppskatta all ridning och tänker att all tid i sadeln är bättre än ingen, även om jag får anpassa träningen efter om jag rider tävlingsmatchad häst på banan eller en mulle i skogen. För min egen skull, helt enkelt för att det GER resultat och för att hålla både motivationen och intresset vid liv.

Jag tycker absolut att du @Magiana ASAP ska ta kontakt med den där ridskolan och se vad de kan erbjuda dig!

 

[Grazing]

Förvisso sant, men jag har en rätt tung depression som bottnar rätt djupt och jag äter maxdos medicin. Hästar är det enda som kan motivera mig att göra något ö.h.t. Annars är jag rätt uppgiven faktiskt.

Att "fixa det psykiska" är något jag jobbat med större delen av livet och det är inte helt enkelt.

Menar bara att man ska inte underskatta vad en frisk kropp gör för psyket. Är det ena bättre blir det andra lättare.

 

[Magiana]

Vi fungerar alla olika, men jag känner att jag håller med de i tråden som framhåller det här med delmål. Det är klart att man kan ha siktet inställt på t.ex. tävlingar, men varför låsa sig så på att uppnå just MSV/120?

Jag vill också bli en bra ryttare, åtminstone så bra jag förmår utifrån mina förutsättningar. Jag har inte möjlighet att ha egen häst och inte heller medryttarhäst. Istället rider jag för tränare en gång i veckan på dennes hästar och även om det inte är optimalt, så märker jag ändå att jag blir bättre och bättre.

Jag tycker visserligen att min tränare har en väldigt bra helhetssyn, men ofta är det samma saker som min tränare tjatar på mig om och visst kan det vara både tröttsamt, jobbigt (fysiskt) och frustrerande (när det inte alls blir som jag vill, ens när jag förstår precis vad tanken är att jag ska göra) men jag tänker att det är vad min tränare anser att jag måste träna mest på, utifrån den nivå jag befinner mig på just nu. Och även om det kan kännas tungt i stunden märker jag att det ger resultat.

Men - framför allt har jag ju kul! Jag kanske aldrig kommer att komma till den nivå som vore min absoluta ”drömnivå”, men jag blir allt bättre och har jäkligt kul på vägen. Samtidigt som mina kvällar i stallet är den mest avslappnande tiden på hela veckan. Det gör helt enkelt väldigt gott att vara bland hästarna även på andra sätt än bara fysiskt och ridmässigt.

Hade jag däremot låst mig helt vid att jag måste uppnå exakt X nivå och det så fort som absolut möjligt (vilket inte ens är rimligt eftersom jag inte kan rida och träna hur mycket jag vill) hade det nog blivit både väldigt stressande och tråkigt i längden.

Jag vill inte heller bara skogsmullerida utan att utvecklas, men jag försöker uppskatta all ridning och tänker att all tid i sadeln är bättre än ingen, även om jag får anpassa träningen efter om jag rider tävlingsmatchad häst på banan eller en mulle i skogen. För min egen skull, helt enkelt för att det GER resultat och för att hålla både motivationen och intresset vid liv.

Jag tycker absolut att du @Magiana ASAP ska ta kontakt med den där ridskolan och se vad de kan erbjuda dig!

Jag drog till med MsvC och 120 hoppning för att det känns som mer än vad jag någonsin kommer att räcka till. Det blir mål att försöka nå även om jag inte gör det i slutändan i alla fall. Men skulle jag komma i närheten så kan jag absolut revidera målet. Skulle jag i stället säga att jag vill rida GP eller 140-150 hoppning, så känns det direkt som att det är så löjligt högt att det är naivt att tro att jag kan nå dit. Ingen idé att ens försöka.

Men första delmålet är väl att kunna ratta runt en LC med drygt 60% med regelbundenhet. Det kan t.o.m. vara realistiskt att nå inom ett halvår om jag har rätt förutsättningar. Jag har gjort det en gång för 4-5 år sedan men det var verkligen inte min förtjänst utan hästen ska ha all ära. Sen tröttnade jag på den ridskolan och efter det så har mina träningsmöjligheter varit begränsade, även om jag gått lite kurser och tagit lektioner sporadiskt.

Menar bara att man ska inte underskatta vad en frisk kropp gör för psyket. Är det ena bättre blir det andra lättare.

Jag har haft en väldigt frisk kropp hela livet, men väldigt stora psykiska problem. Innan jag blev deprimerad hade jag några år där jag fungerade i både kropp och knopp. Men med en depression är det svårt att orka ta hand om sig. Hela tillvaron är en kamp.

 

[bettysmatte]

Jag har inte ens frågat om jag får tävla den. Jag kommer ändå inte kunna mäta mig med större hästar med den, så det känns lite poänglöst. Möjligen kan jag rida ett program hemma, filma det och få det bedömt via en sajt på nätet.

Poängen med olika grenar kan omöjligt vara samma då de omöjligt kan ge samma känsla.

Då är ju lite frågan vad ditt mål EGENTLIGEN är? Att rida och träna på medelsvår-nivå, eller att tävla framgångsrikt på medelsvår-nivå? Varför måste målet prompt innefatta bedömning?

 

[Unafraid]

Jag drog till med MsvC och 120 hoppning för att det känns som mer än vad jag någonsin kommer att räcka till. Det blir mål att försöka nå även om jag inte gör det i slutändan i alla fall. Men skulle jag komma i närheten så kan jag absolut revidera målet. Skulle jag i stället säga att jag vill rida GP eller 140-150 hoppning, så känns det direkt som att det är så löjligt högt att det är naivt att tro att jag kan nå dit. Ingen idé att ens försöka.

Men första delmålet är väl att kunna ratta runt en LC med drygt 60% med regelbundenhet. Det kan t.o.m. vara realistiskt att nå inom ett halvår om jag har rätt förutsättningar. Jag har gjort det en gång för 4-5 år sedan men det var verkligen inte min förtjänst utan hästen ska ha all ära. Sen tröttnade jag på den ridskolan och efter det så har mina träningsmöjligheter varit begränsade, även om jag gått lite kurser och tagit lektioner sporadiskt.


Jag har haft en väldigt frisk kropp hela livet, men väldigt stora psykiska problem. Innan jag blev deprimerad hade jag några år där jag fungerade i både kropp och knopp. Men med en depression är det svårt att orka ta hand om sig. Hela tillvaron är en kamp.

Jag har en häst som säkert skulle reda ut msv/120. Men jag siktar inte så högt, dels så har vi drabbats av skador, dels så väljer jag att sikta "lågt och ofta" så att målen lätt kan nås. Vi har ridit några helt okej 110. Skulle jag ha mål att rida 140 så skulle jag inte orka med motgångarna. Så realistiska mål efter en lång skadeperiod är just nu att komma till start med godkända 100cm om kanske 4-6 månader.

Att du väljer att ha lc på över 60% som mål känns ju rimligt just nu, då du saknar egen häst. Att sikta på mvsc är kanske att ta i. Man ska aldrig sluta drömma, men inte se det som ett misslyckande om man inte når dit. Jag skulle gärna rida 140, men kommer nog aldrig att göra det. Jag orkar inte vara besviken över det, utan lycklig över det man faktiskt har uppnått!

 

[Zetronis]

@Saeta och @Roxanna Att jag säger att Magiana lägger för stort ansvar på tränaren är för att tränaren inte riktigt kan korrigera allt den vill korrigera på en gång-för då blir det alldeles för många instruktioner. Därför måste en som elev våga säga ifrån om en känner att det tex blir spänningar. Ganska ofta känns det också obekvämt att rätta till något i sitsen och kan skapa spänningar innan en får in snitsen med att tex sitta med kortare tyglar. Det är för mig så naturligt att jag faktiskt inte reflekterat över det. Att förvänta sig att instruktioner ska kännas perfekta och direkt ge en superkänsla är en övertro på tränarens uppgift.

- ja speciellt som korrigerande kommentarer lätt även blir för mycket och tröttsamma om man nu är ivrig att komma ut i tävlan på andra sidan.
Då är det kanske inte jättekul att få höra att man behöver tänka mer på att sänka händerna och ner med hälarna när man kanske känner att man hellre vill öva på lite avancerade moment och ridvägar. Då vill man kanske ha en instruktör som tittar till helheten, men någonstans måste man ju börja.

Tror dock att det är en bra ide med ridskola. Kan bara tala från egna erfarenheter såklart, men jag har hamnat i en trevlig ridgrupp själv med andra tantor och några yngre förmågor och vi lär oss massor tillsammans tycker jag. Alla har olika hästar som kräver sin sak i ridningen, som rör sig olika och har lite olika viljor inför hoppning och dressyr. Jag tycker att det ger så mycket att få se andra prova på samma sak som jag kämpar med och höra instruktioner de andra får. Jag menar att rida ensam för instruktör gör att man blir i centrum och det kan kännas tufft att bara få tid att andas när man bombas med kommentarer och får någons fulla uppmärksamhet som bedömer allt man gör.

Nu när ryttaren två hästar bakom mig får en kommentar om att sänka hälarna eller någon annan sån basic grej som man som gammal ryttare inbillar sig att man har i ryggraden, så är det lätt att bara checka av i spegeln hur man sitter och bedöma sig själv i lite lugnan ro, pekar tummarna upp mot taket? Eller har jag vridit handen nedåt som gör att jag får spänningar?
Är armbågen böjd och in mot kroppen?
Oj justja hälarna!

 

[Magiana]

Då är ju lite frågan vad ditt mål EGENTLIGEN är? Att rida och träna på medelsvår-nivå, eller att tävla framgångsrikt på medelsvår-nivå? Varför måste målet prompt innefatta bedömning?

Spelar det någon roll? Jag är allmänt tävlingsintresserad och det är också ett sätt att utvecklas på. Skulle jag komma upp till msvC så kommer jag ju vilja fortsätta utvecklas vidare.

Jag har en häst som säkert skulle reda ut msv/120. Men jag siktar inte så högt, dels så har vi drabbats av skador, dels så väljer jag att sikta "lågt och ofta" så att målen lätt kan nås. Vi har ridit några helt okej 110. Skulle jag ha mål att rida 140 så skulle jag inte orka med motgångarna. Så realistiska mål efter en lång skadeperiod är just nu att komma till start med godkända 100cm om kanske 4-6 månader.

Att du väljer att ha lc på över 60% som mål känns ju rimligt just nu, då du saknar egen häst. Att sikta på mvsc är kanske att ta i. Man ska aldrig sluta drömma, men inte se det som ett misslyckande om man inte når dit. Jag skulle gärna rida 140, men kommer nog aldrig att göra det. Jag orkar inte vara besviken över det, utan lycklig över det man faktiskt har uppnått!

Man vet ju inte om man misslyckats förrän man är död. Ungefär så.

Det där målet är bara ett sätt att motivera mig.

 

[bettysmatte]

Spelar det någon roll? Jag är allmänt tävlingsintresserad och det är också ett sätt att utvecklas på. Skulle jag komma upp till msvC så kommer jag ju vilja fortsätta utvecklas vidare.


Man vet ju inte om man misslyckats förrän man är död. Ungefär så.

Det där målet är bara ett sätt att motivera mig.

Fast visst spelar det väl roll? Om det "bara" är träna på en viss nivå som man vill göra, så är det väl mycket lättare att hitta en häst som passar för ändamålet? Då behöver man ju inte fundera på om hästen också kan hävda sig mot andra hästar på tävling.

 

[Zetronis]

Du kan säkert börja tävla på ridskolans klubbtävlingar om de anordnas? Vi har just fått vårterminens planering och det är en del tävlingar iaf där jag rider.
Jag hade som mål att vara tävlingsklar till årsskiftet, det kan jag ju säga att jag INTE är. Bara för att hjärnan vet hur den rider betyder inte att kroppen kommer ihåg det!!

 

[Magiana]

Fast visst spelar det väl roll? Om det "bara" är träna på en viss nivå som man vill göra, så är det väl mycket lättare att hitta en häst som passar för ändamålet? Då behöver man ju inte fundera på om hästen också kan hävda sig mot andra hästar på tävling.

Tja, första steget är väl att komma igång och träna ö.h.t.

Det hade ju varit trevligt om jag kunde hitta en häst direkt som kan ta mig till msv, men det kan jag inte räkna med.

 

[Korven]

När jag började rida hade jag bara ett mål. Jag skulle inte ramla av, väldigt realistiskt . Sen när jag ändå gjort det och det var ok höjde jag till att jag ska inte skada mig när jag ramlar av. Mina mål var så lågt satta sen att jag aldrig blev missnöjd. Naturligtvis blev jag aldrig nån bra ryttare i mångas ögon , jag ville ju inte tävla. Jag tävlade med mig själv att bli bättre för varje sak jag ville förbättra och var nöjd med det. Jag såg honom inte som ett tävlingsredskap vilket många i min närhet gjorde med sina hästar. Ibland var det roligare att peppa och "träna" nån annan , en tjej gick och vann en tävling där INGEN trodde på henne .