Att utvecklas som ryttare

[tuaphua]

Jag var tvungen att titta en gång till och sen jämföra med en äldre film. På den äldre filmen ser jag inte riktigt samma sak.

Det är den här som är cirka 3 år gammal:

På den som är 2 år gammal har jag säkerhetsväst på mig och jag tror det påverkar.

Sen provade jag min handställning sittande på stolen här hemma och tycker att det är mer ansträngande att föra ihop händerna än att bara böja armbågarna och lyfta händerna. När jag för ihop händerna åker armbågarna ut, inte ut från kroppen men de pekar i riktning utåt.

Snabba tips iom att jag måste jobba:

Öppna upp bröstkorgen, fram och nästan med bröstben. Då får nu ner axlarna mer och tyngdpunkten kommer längre ned.

Tänk att du ska kontakten med bettet i armbågen. Den måste lätt kunna svikta och föras fram vid behov. Då brukar den och händerna komma in bättre.

Rid lätt i alla gångarter och variera hur många steg du sitter/står.

Sen ser jag att du har tjock väst och du har inte de längsta armarna. Så det gör det ju svårare, absolut.

 

[tuaphua]

Snabba tips iom att jag måste jobba:

Öppna upp bröstkorgen, fram och nästan med bröstben. Då får nu ner axlarna mer och tyngdpunkten kommer längre ned.

Tänk att du ska kontakten med bettet i armbågen. Den måste lätt kunna svikta och föras fram vid behov. Då brukar den och händerna komma in bättre.

Rid lätt i alla gångarter och variera hur många steg du sitter/står.

Sen ser jag att du har tjock väst och du har inte de längsta armarna. Så det gör det ju svårare, absolut.

Nästan upp i tänket ang bröstbenet skulle det stå..

 

[Magiana]

Vad provade du? Vad tyckte tränaren/tränarna? Tycker det är tydligt hur du spänner hela axelpartiet och har tyngdpunkten alldeles för högt, det är därför dina händer åker upp också. Jag har samma tendens och måste verkligen tänka på att öppna upp höfterna och få en lägre tyngdpunkt. Då följer axlarna med också. Det är ingen tränare som lärt mig det, det har jag bara fått prova mig fram till och det är inga garantier att det funkar lika för andra. Men just min sits är något jag är rätt nöjd med.

Uppfattar dig som väldigt problemorienterad och inte särskilt lösningsorienterad. Det går inte att säga att en misslyckats, du har bara inte hittat rätt ÄN. Ridning är verkligen en sport som bygger på att bara bita ihop och kämpa på.

Jag provade att slappna av och hitta en bättre position.

Tränarna sa inget förutom att jag skulle korta tyglarna. Axlarna brydde de sig inte om (vilket ju var ett resultat av de korta tyglarna).

Men problemet är flera år gammalt och jag upplever det som löst. Jag känner mig inte spänd längre. Lösningen blev att använda bålen och bäckenet mer ändamålsenligt. Under den tiden red jag med längre tygel. Sen har jag lärt mig att jag kan korta tyglarna när hästen ger mig tygeln. Att sitta och dra i den funkar dåligt.

 

[Roxanna]

I stället för att kapa en annan tråd så startar jag en egen. Skillnaden är jag är betydligt äldre än den andra trådstartaren. Jag är 45 och tycker inte jag kommit någonstans med min ridning. Det är bara ibland jag lyckas få hästen i en ärlig form mellan hjälperna och jag nöter med andra ord fortfarande på LC-nivå. Jag har alltid velat tävla på ett eller annat sätt men kommer aldrig till lägsta nivån på riktigt. I hoppning har jag tagit mig runt felfritt på 70 cm några gånger. Jag har startat på 80 cm också men aldrig kommit runt felfritt.

Jag tycker det är svårt att hitta en instruktör som jag förstår. Jag har ridit för några olika sedan jag flyttade hit. Den första kunde inte ens se när jag satt och studsade i otakt med hästen, med spänningar i min egen kropp som hindrade hästen. En annan tycker att hästarna ska springa fort och jag fattar inte hur jag ska få hästen att arbeta med bakbenen i det läget. En tredje ägnade massor av tid till hur jag skulle använda händerna. Handridning är inte riktig min kopp te.

Jag har ingen egen häst och har haft lite svårt att hitta en lämplig medryttarhäst sedan min förra medryttarhäst togs bort. Jag får rida grannens islänning när han kommit längre i sin igångsättning efter konvalescens. Den har jag tidigare ridit en lektion på för en person som verkade rätt vettig trots avsaknad av formell utbildning. Men den lilla lurviga hästen är 17, snart 18 år och jag kan inte riktigt se mig komma upp i minst msv med den. Någon hoppning är det inte heller tal om mer än kanske något skutt så småningom.

Nyligen hittade jag ett annat stall där jag börjat rida. Där finns 4 hästar (2 ponnyer, en liten häst och en större häst). Jag har varit där två gånger hittills. Men jag känner ändå en viss tveksamhet kring det stället, så just nu är det lite osäkert om jag blir kvar där.

Som det verkar så behöver jag en egen häst för att kunna utvecklas. Jag vill komma upp i minst msv dressyr och/eller 120 i hoppning. Jag har ju aldrig kunnat bestämma mig för vad jag gillar mest. Men jag känner mig faktiskt för gammal för att börja med hoppning på riktigt.

Hur ska jag tänka för att komma till en högre nivå än bara medioker nybörjarnivå? Jag är helt enkelt inte nöjd med skogsmulleridning.

För mig var tricket att finna rätt häst tidigt i utbildningen. Med rätt häst menar jag en häst som man klickar med, och som själv är rätt utbildad. Något man tränas in i på många ridskolor i Sverige är att allt hänger på ryttaren, och det är närmast fult att påstå något annat, vilket är absurt i min mening. Det är ett budskap som tagits ur sitt sammanhang. En häst som inte klarar av att hålla balansen och bära sig blir svår att rida till när man rider på ridskola, om inte ridskolan tar sitt ansvar här blir det väldigt svårt för både häst och ryttare.

Jag kände precis som du men när jag väl landade rätt med lärare och häst så har det gått undan på kort tid. Att känna när det blir fel kommer med ryttare som har känslan som krävs så där har du rätt feeling. Annars blir det i regel massa flängande som inte resulterar i något bra i slutändan

 

[Magiana]

Snabba tips iom att jag måste jobba:

Öppna upp bröstkorgen, fram och nästan med bröstben. Då får nu ner axlarna mer och tyngdpunkten kommer längre ned.

Tänk att du ska kontakten med bettet i armbågen. Den måste lätt kunna svikta och föras fram vid behov. Då brukar den och händerna komma in bättre.

Rid lätt i alla gångarter och variera hur många steg du sitter/står.

Sen ser jag att du har tjock väst och du har inte de längsta armarna. Så det gör det ju svårare, absolut.

Låst bröstkorg är mitt eviga problem. Min stress sitter där. Jag kan knappt nå mina egna händer bakom ryggen. Så har det alltid varit. Jag har försökt stretcha framsidan, men tyvärr med klent resultat. Nyckeln är nog att må bättre psykiskt så kroppen inte har anledning att producera så mycket noradrenalin. (Lättare sagt än gjort.) I dagsläget är jag sämre än någonsin i kroppen. Jag är stel och har diffus värk här och där, framförallt överarmarna.

Ja, det stämmer att jag har sjukt korta armar. Och ben. Jag är helt oproportiornelig. När jag blivit ombedd att klappa hästen på halsen med en hand så har jag fått böja mig fram ordentligt. Andra kanske också måste det? För mig är det svårt att inte tappa vad jag gör just då.

För mig var tricket att finna rätt häst tidigt i utbildningen. Med rätt häst menar jag en häst som man klickar med, och som själv är rätt utbildad. Något man tränas in i på många ridskolor i Sverige är att allt hänger på ryttaren, och det är närmast fult att påstå något annat, vilket är absurt i min mening. Det är ett budskap som tagits ur sitt sammanhang. En häst som inte klarar av att hålla balansen och bära sig blir svår att rida till när man rider på ridskola, om inte ridskolan tar sitt ansvar här blir det väldigt svårt för både häst och ryttare.

Jag kände precis som du men när jag väl landade rätt med lärare och häst så har det gått undan på kort tid. Att känna när det blir fel kommer med ryttare som har känslan som krävs så där har du rätt feeling. Annars blir det i regel massa flängande som inte resulterar i något bra i slutändan

När man rider så är man ju alltid två. Hur lätt eller svårt något är beror ju både ryttaren och hästen.

I första filmen, som jag la in i tråden, red jag ett halvblod som var högt utbildat men egentligen var han dels för stor för mig och sen hade han en rätt rejäl gång som jag inte klarade av. Jag lärde mig aldrig sitta ner i traven på honom och i lättridningen fick jag kämpa för att hålla mig själv stadig och inte fladdra med händer och fötter. När jag började rida honom sa ägaren lite käckt att det hade tagit henne 2 år att lära sig rida honom.

 

[Grazing]

@Magiana Angående tränare tänker jag ibland att tränaren får lite för stor ansvar. Det är ändå du som ryttare som måste rida hästen. Dvs att du måste vara engagerad och tex prova saker och rida hästen mellan instruktionerna. Om du känner att du blir spänd i axlar och armar så kan inte tränaren spänna av dom åt dig och du kan inte heller bara rida runt och vänta på att tränaren ska säga nåt. Eller om du ser bilder på dig själv att du rider med för långa tyglar/drar upp en skänkel/lutar dig framåt så får en faktiskt själv ta lite ansvar för att få till din sits. En kan faktiskt göra rätt mycket när en rider själv också.

Fast man rider för tränare för att få hjälp, det är det man betalar för att få. Hade man vetat hur man fixar allt själv och vad ens problem är och vad det beror på så hade inte tränare behövts. Dock tycker jag att en skicklig tränare kan hjälpa en med spända axlar och armar och se vad det är som gör att det blir som det blir. Jag hade inte varit nöjd med en tränare som står och väntar på att jag själv ska lista ut mina problem och göra något åt dom utan hjälp. Jag hade snabbt tappat förtroendet för en tränare som ser ett problem och inte säger något om det.

Man ska ha tränare som passar en, en tränare passar inte alla.

 

[Roxanna]

@Magiana Angående tränare tänker jag ibland att tränaren får lite för stor ansvar. Det är ändå du som ryttare som måste rida hästen. Dvs att du måste vara engagerad och tex prova saker och rida hästen mellan instruktionerna. Om du känner att du blir spänd i axlar och armar så kan inte tränaren spänna av dom åt dig och du kan inte heller bara rida runt och vänta på att tränaren ska säga nåt. Eller om du ser bilder på dig själv att du rider med för långa tyglar/drar upp en skänkel/lutar dig framåt så får en faktiskt själv ta lite ansvar för att få till din sits. En kan faktiskt göra rätt mycket när en rider själv också.

Jag uppfattar det som att TS efterfrågar en tränare med lite mer helhetssyn och problemlösning. Något en bra tränare absolut ska kunna erbjuda. Dessutom är hon ju här och söker råd på eget ansvar och intiativ.

 

[Roxanna]

Låst bröstkorg är mitt eviga problem. Min stress sitter där. Jag kan knappt nå mina egna händer bakom ryggen. Så har det alltid varit. Jag har försökt stretcha framsidan, men tyvärr med klent resultat. Nyckeln är nog att må bättre psykiskt så kroppen inte har anledning att producera så mycket noradrenalin. (Lättare sagt än gjort.) I dagsläget är jag sämre än någonsin i kroppen. Jag är stel och har diffus värk här och där, framförallt överarmarna.

Ja, det stämmer att jag har sjukt korta armar. Och ben. Jag är helt oproportiornelig. När jag blivit ombedd att klappa hästen på halsen med en hand så har jag fått böja mig fram ordentligt. Andra kanske också måste det? För mig är det svårt att inte tappa vad jag gör just då.



När man rider så är man ju alltid två. Hur lätt eller svårt något är beror ju både ryttaren och hästen.

I första filmen, som jag la in i tråden, red jag ett halvblod som var högt utbildat men egentligen var han dels för stor för mig och sen hade han en rätt rejäl gång som jag inte klarade av. Jag lärde mig aldrig sitta ner i traven på honom och i lättridningen fick jag kämpa för att hålla mig själv stadig och inte fladdra med händer och fötter. När jag började rida honom sa ägaren lite käckt att det hade tagit henne 2 år att lära sig rida honom.

Min erfarenhet är att om man är ambitiös själv och inte har en motiverad tränare så kommer det ta bort en stor del av resultatet. Min tränare som jag rider för nu är peppad på att kunna känna stolthet för sina ekipage/träningen, vilket ju blir en super kombo om båda har ett driv.

 

[Magiana]

Fast man rider för tränare för att få hjälp, det är det man betalar för att få. Hade man vetat hur man fixar allt själv och vad ens problem är och vad det beror på så hade inte tränare behövts. Dock tycker jag att en skicklig tränare kan hjälpa en med spända axlar och armar och se vad det är som gör att det blir som det blir. Jag hade inte varit nöjd med en tränare som står och väntar på att jag själv ska lista ut mina problem och göra något åt dom utan hjälp. Jag hade snabbt tappat förtroendet för en tränare som ser ett problem och inte säger något om det.

Man ska ha tränare som passar en, en tränare passar inte alla.

Man ska väl också vara medveten om att alla problem inte kan lösas samtidigt. Det kan vara att tränaren fokuserar på annat först eller prioriterar på ett sätt som denne tycker är bäst.

Det jag hakar upp mig på är när en instruktion skapar mer problem än det löser. Jag kan också känna att det är ett problem när jag känner att kroppen inte gör så som det är bäst att göra och berättar det för tränaren, men denne inte ser problemet (t.ex. att jag studsar i traven eller är spänd någonstans på ett sätt som inte gynnar mig), så jag får försöka bäst jag kan ändå.

Tränare har också lite olika sätt att lära ut. Vissa ger instruktioner så som "rid från den bokstaven till den bokstaven i en skänkelvikning undan höger skänkel". Där är jag tappad direkt och det krävs att jag tänker efter för att förstå instruktionen. Bildspråk har jag lättare för eller att tränaren visar med sin egen kropp vad som eftersträvas.

 

[bettysmatte]

Låst bröstkorg är mitt eviga problem. Min stress sitter där. Jag kan knappt nå mina egna händer bakom ryggen. Så har det alltid varit. Jag har försökt stretcha framsidan, men tyvärr med klent resultat. Nyckeln är nog att må bättre psykiskt så kroppen inte har anledning att producera så mycket noradrenalin. (Lättare sagt än gjort.) I dagsläget är jag sämre än någonsin i kroppen. Jag är stel och har diffus värk här och där, framförallt överarmarna.

Ja, det stämmer att jag har sjukt korta armar. Och ben. Jag är helt oproportiornelig. När jag blivit ombedd att klappa hästen på halsen med en hand så har jag fått böja mig fram ordentligt. Andra kanske också måste det? För mig är det svårt att inte tappa vad jag gör just då.



När man rider så är man ju alltid två. Hur lätt eller svårt något är beror ju både ryttaren och hästen.

I första filmen, som jag la in i tråden, red jag ett halvblod som var högt utbildat men egentligen var han dels för stor för mig och sen hade han en rätt rejäl gång som jag inte klarade av. Jag lärde mig aldrig sitta ner i traven på honom och i lättridningen fick jag kämpa för att hålla mig själv stadig och inte fladdra med händer och fötter. När jag började rida honom sa ägaren lite käckt att det hade tagit henne 2 år att lära sig rida honom.

Har du testat naprapat, massör, eller liknande? Du har kanske låsningar eller dylikt i kroppen.

 

[Magiana]

Har du testat naprapat, massör, eller liknande? Du har kanske låsningar eller dylikt i kroppen.

Nej, jag har inte gjort det. Kanske kan det dämpa symptom men om det kommer åt orsaken till det är jag tveksam till.

Jag känner f.ö. en naprapat, så jag kan fråga henne om det.

 

[Grazing]

Man ska väl också vara medveten om att alla problem inte kan lösas samtidigt. Det kan vara att tränaren fokuserar på annat först eller prioriterar på ett sätt som denne tycker är bäst.

Det jag hakar upp mig på är när en instruktion skapar mer problem än det löser. Jag kan också känna att det är ett problem när jag känner att kroppen inte gör så som det är bäst att göra och berättar det för tränaren, men denne inte ser problemet (t.ex. att jag studsar i traven eller är spänd någonstans på ett sätt som inte gynnar mig), så jag får försöka bäst jag kan ändå.

Tränare har också lite olika sätt att lära ut. Vissa ger instruktioner så som "rid från den bokstaven till den bokstaven i en skänkelvikning undan höger skänkel". Där är jag tappad direkt och det krävs att jag tänker efter för att förstå instruktionen. Bildspråk har jag lättare för eller att tränaren visar med sin egen kropp vad som eftersträvas.

Därför det är viktigt att hitta rätt tränare och det är bara att byta tills det känns rätt. Min tränare är väldigt tydlig, gör vad som behövs för att beskriva. Sen är det ju viktigt också att tränaren inte går för fort fram, har man svårt för skänkelvikning i trav eller övht flytta hästen i trav så kanske det är bäst att börja i skritt för att få koll på kroppen. Man får göra det som krävs helt enkelt för att hitta rätt.

 

[bettysmatte]

Nej, jag har inte gjort det. Kanske kan det dämpa symptom men om det kommer åt orsaken till det är jag tveksam till.

Jag känner f.ö. en naprapat, så jag kan fråga henne om det.

Men om det skulle få dig att må bättre och fungera bättre i, säg, några månader i taget så hade det väl inte varit fy skam?

 

[mackan]

@Magiana jag tror om du kan ”sortera” lite utifrån läget du är i att om du kan hitta en häst du trivs med rent basic, samt utöver det kan ”komma igång” lite med rutin att träna för tränare som steg ett, utan att ha för mycket ”förkrav” , förväntningar osv utifrån det, att du sen kan komma vidare steg för steg lite successivt. Ta steg ett, så att säga.
Sen kan du ju vidare utifrån det leta mer ”optimal” tränare osv.

 

[Magiana]

Men om det skulle få dig att må bättre och fungera bättre i, säg, några månader i taget så hade det väl inte varit fy skam?

Alltså, fy vad jag kommer att låta negativ nu, men psyket påverkar kroppen varje dag och de spänningar jag har i kroppen är nog ett resultat av för mycket stresshormoner. Så även om jag får hjälp att lossa spända muskler så blir det nog svårt att få kroppen att gå med på att vara avslappnad en längre tid. Jag gissar på en vecka max.

Jag skulle sannolikt behöva jobba med mig själv på annat sätt också.

@Magiana jag tror om du kan ”sortera” lite utifrån läget du är i att om du kan hitta en häst du trivs med rent basic, samt utöver det kan ”komma igång” lite med rutin att träna för tränare som steg ett, utan att ha för mycket ”förkrav” , förväntningar osv utifrån det, att du sen kan komma vidare steg för steg lite successivt. Ta steg ett, så att säga.
Sen kan du ju vidare utifrån det leta mer ”optimal” tränare osv.

Det finns ju några hästar som jag kanske kan träna med på sikt. Den som är närmast till hands är väl islänningen, men han skrittas fortfarande för hand, så det lär dröja ett tag till.

Det snabbaste sättet att komma igång är nog att kontakta en ridskola. Jag har inte provat den ridskolan som ligger cirka 40 minuter bort.

 

[bettysmatte]

Alltså, fy vad jag kommer att låta negativ nu, men psyket påverkar kroppen varje dag och de spänningar jag har i kroppen är nog ett resultat av för mycket stresshormoner. Så även om jag får hjälp att lossa spända muskler så blir det nog svårt att få kroppen att gå med på att vara avslappnad en längre tid. Jag gissar på en vecka max.

Jag skulle sannolikt behöva jobba med mig själv på annat sätt också.

Säkerligen behöver du jobba med dig själv på andra sätt också, men man ska aldrig underskatta beröring. Ge det en chans! Om det inte funkar för dig så behöver du ju aldrig testa det igen, tänker jag.

 

[mackan]

Alltså, fy vad jag kommer att låta negativ nu, men psyket påverkar kroppen varje dag och de spänningar jag har i kroppen är nog ett resultat av för mycket stresshormoner. Så även om jag får hjälp att lossa spända muskler så blir det nog svårt att få kroppen att gå med på att vara avslappnad en längre tid. Jag gissar på en vecka max.

Jag skulle sannolikt behöva jobba med mig själv på annat sätt också.


Det finns ju några hästar som jag kanske kan träna med på sikt. Den som är närmast till hands är väl islänningen, men han skrittas fortfarande för hand, så det lär dröja ett tag till.

Det snabbaste sättet att komma igång är nog att kontakta en ridskola. Jag har inte provat den ridskolan som ligger cirka 40 minuter bort.

Kolla upp den ridskolan tycker jag och ge det en chans och rid lektion där. Lägg inte in massa värderingar/annat i början utan få till ngt regelbundet och utvärdera sen

och framför allt : lägg inte in annat - negativa tankar om ”var du kunde varit /önskat du varit/varför är du inte där du ville för länge sedan ” osv.

 

[Zetronis]

Något jag kände igen mig i när du skrev om spända axlar och bröstkorg, är hur hemskt dessa påverkas under ridningen speciellt om man ska anamma en ridstil som går emot ens kropps mobilitet. Men, det går att lösa upp den här spänningen, jag har dessvärre inte lyckats med det genom ridningen, den har snarare gjort såna spänningar värre.
Att få igång lymfsystemet är balsam för en stel, spänd och ångestfylld kroppshydda. Massage och naprapat nämndes och jag tror inte det är så dumt alls. En stel och spänd häst får ju sådan behandling, iaf i mina hästkretsar, med goda resultat. Ofta är sådan behandling avgörande för att kunna sätta igång i träning igen.

Så mitt råd, som du såklart kan avfärda, men som jag ändå hoppas kan vara med dig någonstans i bakhuvudet, är: sätt igång blodflödet i musklerna igen. Med massage kanske tre veckor i rad ( har man fått en muskelknuta/spänning är det omöjligt eller iaf väldigt svårt att komma till bukt med den på egen hand och att ta hjälp av ett proffs ger en jäkla effekt!) för mig hjälpte yoga och massage att öppna upp hela min framsida. Det första resultat jag märkte var att det började knäppa i bröstkorgen när jag rörde mig. Utan smärta såklart men ganska högljutt så man hajjade till! . Plötsligt kunde jag göra längre rörelser med hela hållningen, det kändes som att ryggraden blev längre. Jag satt bättre i sadeln. Och jag kunde röra armarna längre bakåt!

När du känner dig smidigare i muskeltrådarna och varmare och mjukare i kroppen är det dags att börja bygga muskler.
Att träna Baksidan av kroppen och axlarna hjälpte mig i min hållning även på plan mark och jag spände mig mindre under arbetstid och orkade mer. Jag har ett fysiskt jobb så skillnaden blev markant för mig.

För man kan försöka träna redan spända muskler allt man kan men det slutar oftast i mer krämpor och trötta muskler utan något direkt muskelbyggande resultat. Det blir istället en stress som bryter ned muskeltrådarna både kemiskt pga stresshormon och mekaniskt.
Jag har själv lidit av muskelinflammationer och sträckningar. Inte kul och påverkar framförallt återhämtningen och sömnen och sen är man i en ond cirkel av trötthet och smärta som bara dränerar en totalt. Tillvaron blir mörk garanterat.

Har du problem med spänningar i sadeln, försök åtgärda dom innan du sätter dig i sadeln och får samma spänning underhållen av ”dåliga övningar” för din fysiska form.

Tyvärr tar det ju tid att komma i form nog för känna sig såpass stark att det känns som om en osynlig tråd håller uppe hela ens skapelse och god hållning känns naturlig, kroppen kan hålla sig själv uppe, den är inte bara en bylsig blöt jacka på ens skelettgalge.

Jag är inte riktigt i den goda fysik jag önskar, jag känner direktnär jag inte yogat på länge eller tappat muskler i axlarna igen, nu senast pga förkylning jag inte ville flåsa ut under gruppträning så jag höll mig hemma i 1,5 vecka.
Det har tagit mig ca 9 månader att komma i den form jag är nu med hjälp av träning. Det har varit miserabelt och hemskt och superkul och upplyftande om vartannat. Jag har velat ge upp flera gånger. Men bara 1 gång har jag känt mig nödgad att lämna ett gruppträningspass pga kramp som gick över i ganska stark ångest. För det ska tilläggas, när sovande muskler väcks så kan en vitaminboozt var en god idé. Speciellt som man börjat bli en tanta!

Har fått b-vitamin och magnesium ordinerat av min husläkare för att minska min kramp och jag försöker äta mer frukt för c-vitamin nu i förkylningstider speciellt.

Att ändra sin livssituation kan ibland kräva lite krafttag, men framförallt tålamod och självmedkänsla.
Att inte ge upp månad 3 för att man är missnöjd med hur ens kropp (inte)fungerar trots att man harvat runt på gym osv är superlätt, men sen håller man ut en månad till och inser att man på 4 veckor bokat in sig på både extrapass och känner sig öppen för en extra tyngd på skivstången. Den känslan av framgång är en riktig boozt speciellt som man ju producerar en massa lyckohormon under tiden!

Men vill som sagt tipsa om att gå till någon som ger medicinsk massage eller liknande och gå kontinuerligt tills spänningar är upplösta innan du börjar kräva saker av kroppen.

Ibland kan det hjälpa att se sig själv som en häst. Och fundera på hur man skulle behandla en häst med samma symptom! Vare sig det är i knopp eller kropp

Lycka till!

 

[Grazing]

Alltså, fy vad jag kommer att låta negativ nu, men psyket påverkar kroppen varje dag och de spänningar jag har i kroppen är nog ett resultat av för mycket stresshormoner. Så även om jag får hjälp att lossa spända muskler så blir det nog svårt att få kroppen att gå med på att vara avslappnad en längre tid. Jag gissar på en vecka max.

Jag skulle sannolikt behöva jobba med mig själv på annat sätt också.

Men det ena påverkar ju det andra mycket, det är lättare att fixa psyket så att säga om kroppen känns bättre precis som att det är lättare att fixa det fysiska när psyket mår bättre. Någon ände måste man ju börja i och man vet aldrig hur man reagerar riktigt. Självklart så ska man jobba med allt men en kropp som känns bättre är inte att underskatta, det påverkar psyket mer än man tror...tror jag.

 

[Magiana]

Men det ena påverkar ju det andra mycket, det är lättare att fixa psyket så att säga om kroppen känns bättre precis som att det är lättare att fixa det fysiska när psyket mår bättre. Någon ände måste man ju börja i och man vet aldrig hur man reagerar riktigt. Självklart så ska man jobba med allt men en kropp som känns bättre är inte att underskatta, det påverkar psyket mer än man tror...tror jag.

Förvisso sant, men jag har en rätt tung depression som bottnar rätt djupt och jag äter maxdos medicin. Hästar är det enda som kan motivera mig att göra något ö.h.t. Annars är jag rätt uppgiven faktiskt.

Att "fixa det psykiska" är något jag jobbat med större delen av livet och det är inte helt enkelt.