Att upprätthålla könsroller

[Voeux]

Och framförallt: vilken plats man tar och vill ta, och hur man gör det.

Och på bekostnad av vem.

 

[Petruska]

Nä, jag har inte missförstått vad det handlar om. Dels så kommer det som sagt ifrån att jag blivit ifrågasatt på grund av en del normativa beteenden. Jag säger inte att det är rätt, jag säger enbart att det är så det har varit och det har gjort mig uppmärksam på saken. Det var ett svar på @tanten inlägg kring varför hon själv inte funderat särskilt mycket på det. Jag själv har det, och inlägget var ett svar på varför.

Sedan handlar det för mig inte så mycket om den man är, utan vad man väljer att göra. Att jag är vit och normsmal är liksom någonting som jag bara är, det är sant. Ingenting jag har ansett är skamligt på något vis för att det är normativt. Men att jag väljer att raka mig under armarna, ha smink med rött läppstift, klä mig på ett visst sätt, ägna mig åt vissa saker och dessutom träna lite extra när jag anser att min egen kropp har kommit för långt ifrån idealet. Det är mer sådana saker jag kan fundera på ibland. Gör jag samhället en otjänst som genom medvetet val följer en smalnorm? Ja, lite sådana funderingar.

Nu är det ju både dyrt och lite jobbigt att testa, men annars kunde det ju vara en intressant grej att testa att vara mindre snygg och prydlig, tex, eller snygg och prydlig enligt någon annan norm (något annat socialt sammanhang) än sin vanliga. (Inte av renodlade genusskäl, men när jag var i Salzburg för ett gäng år sedan på konferens så var jag nästan den enda kvinnan, bland män från industrin (typ tekniker och ekonomer). I min konferensoutfit med kavaj, togs jag av männen för typ konferensvärdinna hela tiden. Till sist fick jag spel, och gick och bytte till en varm ylletröja - Salzburg i januari gjorde att jag hade såna kläder med mig också - och efter det bemötte de många männen mig snarare som om jag var geni i matematik eller möjligen teoretisk fysik.)

Annars tänker jag att om en nu är normsmal, så kan en ändå låta bli att framhålla vikten av att vara smal och hälsosam, undvika att prata om bantning, undvika att säga "jag borde ju inte" när en tar en kaka, undvika att säga "ibland får man unna sig" när en tar en kaka, undvika att gnälla om sin vikt när en gått upp två kilo osv osv. Som exempel på att åtminstone inte driva på normer om kvinnors kroppar, även om man nu passar i dem.

 

[Voeux]

Nu är det ju både dyrt och lite jobbigt att testa, men annars kunde det ju vara en intressant grej att testa att vara mindre snygg och prydlig, tex, eller snygg och prydlig enligt någon annan norm (något annat socialt sammanhang) än sin vanliga. (Inte av renodlade genusskäl, men när jag var i Salzburg för ett gäng år sedan på konferens så var jag nästan den enda kvinnan, bland män från industrin (typ tekniker och ekonomer). I min konferensoutfit med kavaj, togs jag av männen för typ konferensvärdinna hela tiden. Till sist fick jag spel, och gick och bytte till en varm ylletröja - Salzburg i januari gjorde att jag hade såna kläder med mig också - och efter det bemötte de många männen mig snarare som om jag var geni i matematik eller möjligen teoretisk fysik.)

Annars tänker jag att om en nu är normsmal, så kan en ändå låta bli att framhålla vikten av att vara smal och hälsosam, undvika att prata om bantning, undvika att säga "jag borde ju inte" när en tar en kaka, undvika att säga "ibland får man unna sig" när en tar en kaka, undvika att gnälla om sin vikt när en gått upp två kilo osv osv. Som exempel på att åtminstone inte driva på normer om kvinnors kroppar, även om man nu passar i dem.

Jag brukar vara mindre snygg och prydlig på jobbet nu för tiden. Resultatet talar för sig

Jag pratar aldrig om min vikt eller träningsmål, av just denna anledningen. Möjligtvis med sambon på sin höjd. Men normen sätts ju också efter hur vi ser ut och hur andra bemöter det. Jag har exempelvis en vän med en riktig pang-kropp. Jag vet att hon tränar mycket (pole dance) men hon pratar aldrig om sin kropp. Däremot så ser hon ju helt fantastisk ut och jag hört hört lite kommentarer som poppat upp i sociala sammanhang, om just att hon har en fantastisk kropp. Sådant påverkar ju också, att någon hör en sådan kommentar och suckar lite jämförande över sin egen kropp. Så visst, att hålla klaffen om det själv gör ju väldigt stor skillnad. Men sen ska ju alla andra hålla klaffen om det också.

 

[Petruska]

Jag brukar vara mindre snygg och prydlig på jobbet nu för tiden. Resultatet talar för sig

Jag pratar aldrig om min vikt eller träningsmål, av just denna anledningen. Möjligtvis med sambon på sin höjd. Men normen sätts ju också efter hur vi ser ut och hur andra bemöter det. Jag har exempelvis en vän med en riktig pang-kropp. Jag vet att hon tränar mycket (pole dance) men hon pratar aldrig om sin kropp. Däremot så ser hon ju helt fantastisk ut och jag hört hört lite kommentarer som poppat upp i sociala sammanhang, om just att hon har en fantastisk kropp. Sådant påverkar ju också, att någon hör en sådan kommentar och suckar lite jämförande över sin egen kropp. Så visst, att hålla klaffen om det själv gör ju väldigt stor skillnad. Men sen ska ju alla andra hålla klaffen om det också.

Ens egen klaff skiljer sig ju från andras på så vis att en kan hålla den (utan att begå olagliga handlingar).

Jag tänker även på sådant som att kommentera utseende på sociala medier, tex. (Även att klicka gilla är ju i någon mån att kommentera utseende, beroende på typ av bild.)

 

[_Taggis_]

Att vara självständig har jag dock inte alltid upplevt som en fördel i förhållanden. Jag har ofta fått intrycket att killar letar efter någon som har lite samma kvalitéer som deras mamma och det verkar inte riktigt stämma in på mig.

Bortsett från en del plumpa kommentarer från min far, så har jag en liknande uppfostran som du beskriver. Jag har även ett antal starka normbrytande kvinnor på båda sidor av släkten. Det har format mig mkt. Ffa har jag aldrig blivit bromsad pga, eller hört direkta uttalanden kring vad som anses lämpligt som flicka att göra eller intressera sig för. Jag har drivit saker hårt och jag har drivit dem själv, kanske lite för mkt ensam med facit i hand. Jag har snarare svårt att involvera nån annan.

Men, som du säger, i förhållanden har jag ffa märkt den största nackdelen med min självständighet. Numera är jag så pass gammal och självsäker att jag helt enkelt inte finner mig i situationer som uppstått i mina yngre dagar och således även sällan upplever att jag hamnar i liknande situationer, men det kan inte bortses ifrån att det ofta uppstått problem.
Ffa är min upplevelse att denna självständighet är attraktiv i den fasen då man träffas. Det är fascinerande för män men en kvinna som är som jag är, men jag har ofta förstått efter en tid att de haft nån föreställning om att min självstädighet 1. är ett sätt att snärja karlar 2. kommer att förändras när man väl är ett par. Det har med andra ord inte varit så lätt att leva med mig i praktiken och många konflikter har det blivit. Jag kan med facit i hand se det som att de inte vetat hur de ska hantera mig, när de inser att jag inte är beroende av eller tillåter mig att bli beroende av dem. När mitt levnadssätt är oberoende av att ha en man i mitt liv, har vissa av dem även fått nån sorts panik och mindrevärdeskomplex. Endel har gjort tappra och desperata försök att kontrollera mig, med uppbrott som följd alt. att relationen aldrig blev en relation sas. Det verkar helt enkelt vara mkt svårt för män att leva med det faktum att en kvinna inte lägger sin existens i deras händer. Jag har upplevt detta som en ständig kamp från det att jag var tonåring fram till nutid.

 

[Voeux]

Bortsett från en del plumpa kommentarer från min far, så har jag en liknande uppfostran som du beskriver. Jag har även ett antal starka normbrytande kvinnor på båda sidor av släkten. Det har format mig mkt. Ffa har jag aldrig blivit bromsad pga, eller hört direkta uttalanden kring vad som anses lämpligt som flicka att göra eller intressera sig för. Jag har drivit saker hårt och jag har drivit dem själv, kanske lite för mkt ensam med facit i hand. Jag har snarare svårt att involvera nån annan.

Men, som du säger, i förhållanden har jag ffa märkt den största nackdelen med min självständighet. Numera är jag så pass gammal och självsäker att jag helt enkelt inte finner mig i situationer som uppstått i mina yngre dagar och således även sällan upplever att jag hamnar i liknande situationer, men det kan inte bortses ifrån att det ofta uppstått problem.
Ffa är min upplevelse att denna självständighet är attraktiv i den fasen då man träffas. Det är fascinerande för män men en kvinna som är som jag är, men jag har ofta förstått efter en tid att de haft nån föreställning om att min självstädighet 1. är ett sätt att snärja karlar 2. kommer att förändras när man väl är ett par. Det har med andra ord inte varit så lätt att leva med mig i praktiken och många konflikter har det blivit. Jag kan med facit i hand se det som att de inte vetat hur de ska hantera mig, när de inser att jag inte är beroende av eller tillåter mig att bli beroende av dem. När mitt levnadssätt är oberoende av att ha en man i mitt liv, har vissa av dem även fått nån sorts panik och mindrevärdeskomplex. Endel har gjort tappra och desperata försök att kontrollera mig, med uppbrott som följd alt. att relationen aldrig blev en relation sas. Det verkar helt enkelt vara mkt svårt för män att leva med det faktum att en kvinna inte lägger sin existens i deras händer. Jag har upplevt detta som en ständig kamp från det att jag var tonåring fram till nutid.

Vad trist att höra om din erfarenhet! Personligen känner jag inte igen det alls, men jag kanske har haft tur på den fronten att ha träffat män som alltid har uppskattat att jag har ett eget liv. Men då har jag också träffat män som till hög grad har värderat sin egen fritid högt, och sina intressen, så då har det nog bara varit skönt att jag själv är ute på egna äventyr och inte suttit hemma och frågat när de ska komma hem egentligen. Så det kanske är ett tips? Nu vet jag inte om du har en relation i dagsläget eller inte eller om du ens vill ha det, men i så fall dejta folk med mycket egna intressen.

 

[TinyWiny]

Bortsett från en del plumpa kommentarer från min far, så har jag en liknande uppfostran som du beskriver. Jag har även ett antal starka normbrytande kvinnor på båda sidor av släkten. Det har format mig mkt. Ffa har jag aldrig blivit bromsad pga, eller hört direkta uttalanden kring vad som anses lämpligt som flicka att göra eller intressera sig för. Jag har drivit saker hårt och jag har drivit dem själv, kanske lite för mkt ensam med facit i hand. Jag har snarare svårt att involvera nån annan.

Men, som du säger, i förhållanden har jag ffa märkt den största nackdelen med min självständighet. Numera är jag så pass gammal och självsäker att jag helt enkelt inte finner mig i situationer som uppstått i mina yngre dagar och således även sällan upplever att jag hamnar i liknande situationer, men det kan inte bortses ifrån att det ofta uppstått problem.
Ffa är min upplevelse att denna självständighet är attraktiv i den fasen då man träffas. Det är fascinerande för män men en kvinna som är som jag är, men jag har ofta förstått efter en tid att de haft nån föreställning om att min självstädighet 1. är ett sätt att snärja karlar 2. kommer att förändras när man väl är ett par. Det har med andra ord inte varit så lätt att leva med mig i praktiken och många konflikter har det blivit. Jag kan med facit i hand se det som att de inte vetat hur de ska hantera mig, när de inser att jag inte är beroende av eller tillåter mig att bli beroende av dem. När mitt levnadssätt är oberoende av att ha en man i mitt liv, har vissa av dem även fått nån sorts panik och mindrevärdeskomplex. Endel har gjort tappra och desperata försök att kontrollera mig, med uppbrott som följd alt. att relationen aldrig blev en relation sas. Det verkar helt enkelt vara mkt svårt för män att leva med det faktum att en kvinna inte lägger sin existens i deras händer. Jag har upplevt detta som en ständig kamp från det att jag var tonåring fram till nutid.

Jag har också alltid varit mycket självständig och ja, det skrämmer många män och kvinnor utanför parrelationer såväl som i parrelationer men jag ser det inte som en nackdel att vara självständig. Jag ser det som en fördel. Sedan har många män trott att de ska kunna ändra på mig när vi väl har en relation för precis som du skriver så tycker många att det är attraktivt i början men inte sedan och de har då på diverse vis försökt ändra på mig. Som om jag vore en erövring de i ett förhållande är fria att göra vad de vill med och att min självständighet gör erövringen större. Att vara självständig verkar trigga vissa typer av människor till att försöka trycka ner och göra en till ett viljelöst offer som de likt en lejonjägare kan stå med foten på som en trofé. Det är det negativa, att de har försökt ändra på mig, att de ser det som sin uppgift att vinna över mig. Inte att jag är självständig utan att de i sin svaghet på diverse hemska vis försökt ändra på mig för att jag ska passa in i en mall de har. Ett sådant förhållande kan aldrig bli bra.

Att vara beroende av någon kan man vara på väldigt många sätt, vissa behövs för att ens få till ett förhållande medans andra inte behövs alls. Ingen vill ju leva i ett förhållande där man egentligen kvittar, där finns ingen äkta kärlek utan alla vill ju känna sig behövda som just den man själv är och det är ett beroende som behövs för att få till ett förhållande och det är skilt från materiella ting.

@Voeux Om mannen har egna intressen eller inte kvittar. Det är inte där det ligger utan det ligger på ett mycket djupare plan.

 

[Sleepy]

Känner igen mig i att det är svårt för många män med en stark och självständig partner. Minns nån dejt som sa "Gör du allting själv?? (Hämtade en dunk i ladan och tankade bilen...) Uppenbart redan då att det inte skulle fungera.

 

[Raderad medlem 6459]

Och på bekostnad av vem.

Självklart.

 

[Hyacinth]

Känner igen mig i mycket!
Idag när jag jobbar och har utbildat mig kan jag ändå vara glad för att jag fått mer uppmuntran för att jag var duktig och smart (det har ju såklart sina fallgropar) än beröm för mitt utseende.
Har blivit uppfostrad/lärt mig att av båda mina föräldrar att kan man göra det själv ska man det (min mamma har inställningen "kvinnor kan"), som ett resultat är jag jag ganska självständig av mig.
Att vara självständig har jag dock inte alltid upplevt som en fördel i förhållanden. Jag har ofta fått intrycket att killar letar efter någon som har lite samma kvalitéer som deras mamma och det verkar inte riktigt stämma in på mig.

Män blir väl lärda från barnsben att de ska ta hand om flickor, att tjejer är ömtåligare, och på Erikss av normer lika mycket som kvinnor. Mansnormen är också snäv, ibland snävare.

 

[durachiny]

Jag tycker att folk ofta tolkar inte reaktioner på beteenden eller liknande som att man inte får eller ska när det även ofta helt enkelt handlar om att folk föredrar och gillar olika saker. Allt ifrågasättande är inte alltid för att kvinnor inte får eller inte ska utan är helt enkelt för att man är annorlunda eller gör saker på sätt som anses konstiga eller annorlunda.

Att kvinnor "ska" vara söta och timida har för mig inte så mycket med att det ska man vara som att det är något som är ickekonfronterande oavsett kön. Folk som ifrågasätter och har sin egna åsikt och person är mer intressanta men innebär även att man kommer tycka och göra saker olika vilket leder till friktion oavsett kön. Det är inte så att män som "gör som de vill" alltid kommer smärtfritt undan med det bara för att dessa personer är män det är mer att man vant sig och lärt sig hantera det och tycker att det är värt det som kommer med på gott och ont.

 

[AnnDerry]

...diskuteras ju i en annan tråd just nu. Jag har en aningens komplex fråga kring detta som jag skulle behöva hjälp att reda ut. Vart går gränsen, enligt dig, för när en person upprätthåller könsroller på ett sådant sätt att hen bör ändra på sig? Alltid, hade ju varit ett enkelt svar men så fungerar det ju inte heller. Jag startade en tråd för inte så länge sedan som handlade om normen att män alltid ska fria. Det är ett ganska konkret exempel på där jag anser att folk helt enkelt får rycka upp sig och sluta leva under en sten. För allas bästa. Att mamman förväntas ta största delen av föräldraledigheten och att män ska betala på dejter är andra exempel. Ganska självklara saker helt enkelt.

Så tänkte jag på ett eget intresse här om dagen. Jag älskar mitt hem. Jag älskar inredning, jag gillar att städa och organisera, jag gillar mina växter och mina små fönsterodlingar. Nu har det ju kommit en ny Netflix serie om städning som faktiskt intresserar mig. Men ibland kan jag tycka att det känns lite skamligt att ägna mig åt hemmet, som är någonting som verkligen tillhört kvinnan genom historien. Eller när jag rent estetiskt inte är nöjd med min kroppsform och väljer att göra någonting åt det. Nu väljer jag att hålla truten om vikt i alla sociala sammanhang, men är införstådd med att jag upprätthåller en viss kroppsnorm enbart genom att.. ha den?

Hur ska man tänka egentligen? Vilka strider ska man ta? Vilka intressen är okej att ha? Hur tänker ni?

Jag gör nog egentligen två grejer;
Förväntar mig samma nivå av min partner (en man, jag är heterokvinna) som av mig själv
Försöker att inte låta bli grejer bara för att de är manliga

Jag har ju som kvinna växt upp med vissa förväntningar på mig, och jag försöker förvänta mig detsamma av min partner. Jag är händig och teknikintresserad, så alla klassiska manliga sysslor har jag inga problem att göra och gör gott och väl hälften så jag känner inte att jag behöver förbättra mig på den fronten.
När det kommer till att inte låta bli manliga grejer så kan det röra sig om allt möjligt från att sitta bekvämt (dvs manspreading för min del) istället för att korsa benen till att jag valt ett mansdominerat yrke.

 

[Red_Chili]

Du skriver en väldigt viktig sak, nämligen att kvinnor ska behaga. Vi ska vara behagfulla, lägga huvudet på sned och le. Gärna med ett långt hår svepande runt ansiktet. Jag hörde på radion om en ny bok av Aase Berg som heter Haggan. Jag har inte läst den men den handlar tydligen om en kvinna som slutar att vara till behag för en svekfull man. Jag tror att det finns så väldigt mycket potential i det, att sluta vara till behag. Att kvinnor vågar släppa fram sin ilska över sakernas tillstånd. Det är skambelagt för en kvinna, gärna äldre också, att vara arg. Eller att ifrågasätta för mycket. Det blir en patetisk och löjeväckande figur av det hela som skammas tydligt.

Åh gud ja... Jag har många gånger setts som mycket trasslig/obekväm/jobbig/problematisk av den enda anledningen att jag faktiskt visat när jag blivit arg för något (i 99% av fallen för att någon beter sig respektlöst), eller för att jag frågat lärare varför vi ska göra en viss sak. Bara att få dem att motivera varför (för att själv kunna få motivation att alls plugga) gjorde dem otroligt obekväma. Eller som när jag och en av klasskamraterna bestämde oss för att strunta i att vi var tjejer och börja skrika svaren rakt ut, så som killarna alltid gjorde. Det tog inte många minuter innan vi blev utkastade ur lektionssalen. Killarna blev aldrig utkastade.

(Hur många gånger jag fått negativa kommentarer om att jag inte är tillräckligt typiskt kvinnlig på ett "behagfullt sätt" går inte ens att räkna. Sådant kommenterar folk även i situationer då det verkligen inte borde spela någon roll alls.)

 

[Ciccio]

Ens egen klaff skiljer sig ju från andras på så vis att en kan hålla den (utan att begå olagliga handlingar).

Underbar formulering! Tack för den!

 

[VLMF]

Jag brukar vara mindre snygg och prydlig på jobbet nu för tiden. Resultatet talar för sig

Jag pratar aldrig om min vikt eller träningsmål, av just denna anledningen. Möjligtvis med sambon på sin höjd. Men normen sätts ju också efter hur vi ser ut och hur andra bemöter det. Jag har exempelvis en vän med en riktig pang-kropp. Jag vet att hon tränar mycket (pole dance) men hon pratar aldrig om sin kropp. Däremot så ser hon ju helt fantastisk ut och jag hört hört lite kommentarer som poppat upp i sociala sammanhang, om just att hon har en fantastisk kropp. Sådant påverkar ju också, att någon hör en sådan kommentar och suckar lite jämförande över sin egen kropp. Så visst, att hålla klaffen om det själv gör ju väldigt stor skillnad. Men sen ska ju alla andra hålla klaffen om det också.

Fast för bara några månader sedan skrev ju du i en vikttråd om hur dåligt du mådde över att väga 5 kg mer än vad du trodde att du vägde, för du tyckte inte det syntes på din kropp utan bara på siffrorna. Och hur du pratade med både din sambo och vän om det. Hoppas du kommit på bättre tankar sedan dess! Jag minns att jag tyckte det var så himla tråkigt att läsa och kände mig väldigt uppgiven över vilken bild det gav till andra.

 

[Voeux]

Fast för bara några månader sedan skrev ju du i en vikttråd om hur dåligt du mådde över att väga 5 kg mer än vad du trodde att du vägde, för du tyckte inte det syntes på din kropp utan bara på siffrorna. Och hur du pratade med både din sambo och vän om det. Hoppas du kommit på bättre tankar sedan dess! Jag minns att jag tyckte det var så himla tråkigt att läsa och kände mig väldigt uppgiven över vilken bild det gav till andra.

Ja, jag skriver här på Buke om sådana tankar. Likväl som många andra här delar med sig om tankar kring sin kropp och vikt, framför allt i just vikttråden. Jag reflekterade också öppet kring varför det kändes så jobbigt, trots att det enbart var siffror på en våg, och tyckte att det var komplext. Jag antog att vikttråden skulle vara en plats där det skulle vara tillåtet att dela med sig av sådana tankar, lite av en frizon, utan att det skulle vändas emot mig senare såhär.

Sedan kanske du inte minns det, men jag skrev också att den vän som jag pratade med det om är en manlig vän. Jag skrev att det var just av anledningen att jag inte vill sprida vikthets bland mina tjejkompisar.

Men visst, nästa gång jag skriver att ”jag inte pratar om sådant öppet” så kan jag lägga till ”förutom när jag delar med mig av mina innersta tankar här på Buke i en tråd om just det ämnet”.

 

[Petruska]

Ja, jag skriver här på Buke om sådana tankar. Likväl som många andra här delar med sig om tankar kring sin kropp och vikt, framför allt i just vikttråden. Jag reflekterade också öppet kring varför det kändes så jobbigt, trots att det enbart var siffror på en våg, och tyckte att det var komplext. Jag antog att vikttråden skulle vara en plats där det skulle vara tillåtet att dela med sig av sådana tankar, lite av en frizon, utan att det skulle vändas emot mig senare såhär.

Sedan kanske du inte minns det, men jag skrev också att den vän som jag pratade med det om är en manlig vän. Jag skrev att det var just av anledningen att jag inte vill sprida vikthets bland mina tjejkompisar.

Men visst, nästa gång jag skriver att ”jag inte pratar om sådant öppet” så kan jag lägga till ”förutom när jag delar med mig av mina innersta tankar här på Buke i en tråd om just det ämnet”.

När jag tänker på något slags medvetet arbete med sin egen och andras genusnormativitet, så ligger sådant som att prata om sin vikt offentligt väldigt högt upp på listan över saker att inte göra. Jag skulle snarare se vikttrådarnas existens som smått problematisk i sammanhanget, om inte den generella tonen i dem är väldigt medveten. Vi vet ju också allihop att det finns ganska många på buke som har rätt svåra ätstörningar, och säkert ännu fler som bara läser men inte "syns".

 

[Voeux]

När jag tänker på något slags medvetet arbete med sin egen och andras genusnormativitet, så ligger sådant som att prata om sin vikt offentligt väldigt högt upp på listan över saker att inte göra. Jag skulle snarare se vikttrådarnas existens som smått problematisk i sammanhanget, om inte den generella tonen i dem är väldigt medveten. Vi vet ju också allihop att det finns ganska många på buke som har rätt svåra ätstörningar, och säkert ännu fler som bara läser men inte "syns".

Jag är högst medveten om det. Men jag, likväl som alla andra, tampas med vikthetsen i samhället och kan behöva stöd och utrymme för ventilation. Precis som andra. Jag har ofta en god relation med min kropp, men tidvis hamnar jag i svackor och får kämpa väldigt hårt. Men jag anstränger mig varje dag för att inte bekräfta kollegors vikthets som dyker upp över en kanelbulle på jobbet, eller pratar öppet om min vikt och kropp med vänner. Jag försöker verkligen. Men jag behöver också stöd ibland, och jag tänker inte inskränka på att få det här på Buke för då skulle jag gå under.

Jag kämpar verkligen hårt med min egen kroppsuppfattning ibland och det gör mig faktiskt lite ledsen att det lyfts som problematiskt att jag pratar om det här. Jag vet redan om det, men vart ska jag annars vända mig tycker ni? Ska jag helt enkelt bunkra upp mina känslor och lägga locket på?

 

[MiniLi]

Jag är högst medveten om det. Men jag, likväl som alla andra, tampas med vikthetsen i samhället och kan behöva stöd och utrymme för ventilation. Precis som andra. Jag har ofta en god relation med min kropp, men tidvis hamnar jag i svackor och får kämpa väldigt hårt. Men jag anstränger mig varje dag för att inte bekräfta kollegors vikthets som dyker upp över en kanelbulle på jobbet, eller pratar öppet om min vikt och kropp med vänner. Jag försöker verkligen. Men jag behöver också stöd ibland, och jag tänker inte inskränka på att få det här på Buke för då skulle jag gå under.

Jag kämpar verkligen hårt med min egen kroppsuppfattning ibland och det gör mig faktiskt lite ledsen att det lyfts som problematiskt att jag pratar om det här. Jag vet redan om det, men vart ska jag annars vända mig tycker ni? Ska jag helt enkelt bunkra upp mina känslor och lägga locket på?

Nu har jag inte läst det du skrev (för det skulle aldrig falla mig in att vara inne i ngn vikttråd) men kan det handla om hur man skriver?
Jag tänker att det går utmärkt att prata om hur man hanterar vikthets, hur man bemöter folks kommentarer, hur man hanterar att vikthets triggar en själv, allt utan att ens prata om vikt i sig.

 

[MiniLi]

Jag brukar vara rak och säga ifrån när folk kropps- eller vikthetsar. Om folk pratar om bantning vid lunchen skulle jag kunna säga ”kan vi inte prata om ngt mer meningsfullt?” och om folk nojar över mat eller kropp så normaliserar jag ofta.
Nyligen var det en som sa att hennes mage blir svullen om kvällarna och hela rummet började genast ge tips om vilken mat hon kanske borde undvika. Jag sa bara ”det är normalt. Självklart är magen mer svullen på kvällen när du har ätit under hela dagen jämfört med på morgonen när du inte ätit på hela natten”. Rummet blev tyst.

Det tycker jag är bra sätt att hantera saken på.