Jag har aldrig varit med när det gäller hund eller katt.
När familjens första hund togs bort var jag barnet. Ingen av oss barn följde med, och det var nog lika bra. Att ha tre hysteriskt gråtande ungar kring sig hade förmodligen varit väldigt stressande.
När jag blev äldre och flyttade hemifrån, fick min egna tik vara kvar. Både jag och syster hade fått varsin valp av mormor (kennel), så vi ville inte ta isär dem. De fick stanna i familjehemmet. Däremot övertog jag en äldre hane från min morbror, också från mormors kennel. Han avlivades medan jag var i Norge. Mamma, som han bodde hos då, var med hela tiden.
När så dagen kom och det var tikens tur, kunde jag helt enkelt inte. Mamma har förmågan att hålla sig lugn under tiden och gråta efteråt, men den förmågan ärvde jag inte. Jag gråter hysteriskt och hulkar som en idiot av bara tanken. Ibland ångrar jag mig att jag inte följde med, med tankar som att jag "svek" henne. Men hon var i mammas famn hela tiden, en famn hon har känt i hela sitt liv precis som hanen, så jag vet att hon var trygg. Jag vet att det bara är mina egna tankar jag tampas med.
*paus för böl*
Jag kommer förmodligen inte att vara med när det är boxerns tur, och den dagen kommer tyvärr snart eftersom hon har aggressiv cancer. Har svårt att se att mitt ex, som jag placerade henne hos när jag flyttade till Norge, skulle vilja att jag är med. Inte för att vi är osams eller så, men jag tror inte att jag är den som han vill dela den stunden med. Och det är okej. De har ett så himla fint och starkt band, som jag inte längre kan mäta mig med. Det känns bra ändå.
Jag tog till slut över även systers tik, som närmar sig 13 år. Pigg och glad, lite blind och lite döv men mår bra ändå. När den dagen kommer är det min sambo som kommer bryta ihop. Märkligt det där, hur mina sambos fäster sig så dant vid mina hundar
. Där är det jag som kommer behöva vara den starka. Lika bra att förbereda sig, för så lär det nog bli med alla kommande hundar.
