Att stanna med sin hund tills hjärtat slutar slå

[Migo]

Får erkänna att jag inte gör det. De följer med hem (tar ofta bort på kvällstiden), är hemma över natten och sedan lämnar jag dem själv till kremering. De somnar alltid in i sin egen bädd och filt, den får de med sig hela vägen.

Mina älskar att åka med mig i bilen, så om jag inte hittar ett bra sätt att avliva dem i farten när de vallar, tror jag ändå att en resa känns OK för dem. Sam avlivades hos veterinär och lämnades kvar för destruktion. Nuvarande pojkarna kommer nog få dö hemma och bli begravda i fårhagen.

 

[TinyWiny]

Jag skulle personligen aldrig lämna. Mina djur har alla gett och ger mig så oerhört mycket att jag hade känt mig som värsta svikaren om jag gick i den stunden. Jag vet också att min fantasi är värre än verkligheten och jag vill veta exakt allt, inte få det återberättat för mig eller ens behöva fundera på hur det faktiskt var för att jag inte var med.

Hur andra gör lägger jag ingen värdering i sålänge djuret har någon vid sin sida som de litar på. Känner man att man inte kommer klara av att stanna så är det bättre att inte vara med alls än att gå mitt i och ingen finns kvar för djuret. Att bara lämna in sitt djur för avlivning har jag däremot ingen förståelse för alls.

 

[fejt]

Jag har aldrig varit med varken hund eller katt. Alltså jag har hittills inte behövt avliva någon.
Jag har hållit i två hästar som bultats men sprungit därifrån innan avblodning.
Min egen högt älskade 26-åriga kör- och skogshäst måste jag säga hej då till nästa vecka. Honom kommer jag inte att klara av att hålla så min man ska göra det. Vi har hästarna hemma så att min man tar ut honom i hagen är vardag.
När det är dags för hund och katter kommer jag att vara med om det går (om jag inte är död eller sjuk eller om det går hastigt...uppenbara saker).

 

[Kilauea]

Håller med, det är så vidrigt. Tassa fick ha kvar sin filt fast jag vet att de säkert slänger den. Det hade dels känts hemskt att ta hem den och även hemskt att låta henne ligga där på bara bordet.

Inget ställe jag varit på, eller har bekanta som jobbar på, har nånsin slängt filtar eller annat som djurägaren lämnar kvar med djuret. Skulle inte vilja att nån gör så med mitt djur och jag behandlar andras djur likadant. Likaså tar jag alltid bort kanyler och annat innan de packas, tycker det känns bättre med en liten linda efter kanylen än kanylen i sig.

 

[Kilauea]

Jag hade en bekant (veterinär) som kom ut till oss på sommarstället när lagotton fick somna in i somras (nu rinner tårarna, fan vad jag saknar den hunden ). Jag storgrät från det hon blev trött på sitt lugnande, hon låg i min famn och jag klappade henne, berättade hur mycket jag älskade henne och sa att hon var duktig.
När hon fick själva sista injektionen så låg hon i mammas famn, det var för att jag satte kanylen själv (hon ryckte till och hjärtat rusade när min bekanta skulle göra det, så hon fick lite mer lugnande då - ångrar så otroligt att jag inte stod på mig om mer lugnande redan i första sprutan, nåt jag får leva med att ångra resten av livet ). När hon var borta tog jag henne i min famn igen, klappade henne, grät och kände att jag inte vill leva vidare utan henne. Jag har fortfarande, snart tre månader senare, inte riktigt kommit ur den känslan.
Hon fick ligga i en fleecefilt och fick sitt älskade gosdjur med sig. Jag vet ju hur det går till efteråt, för mig var det inget extra sorgligt med att lägga henne i säcken, det jobbiga var att min älskade vän inte fanns mer.

Tårarna började rinna även när vi grävde ner hennes urna på sommarstället.

I min värld finns det inte att jag överger mitt djur i sista stunden, hur jobbig den än är för mig. Jag har valt att skaffa mina djur och då finns jag där vid deras sista andetag.

Det blev långt, kanske svamligt. Jag vet inte, tårarna bara rinner. Älskade älskade lagotton

 

[vallhund]

Jag hade en bekant (veterinär) som kom ut till oss på sommarstället när lagotton fick somna in i somras (nu rinner tårarna, fan vad jag saknar den hunden ). Jag storgrät från det hon blev trött på sitt lugnande, hon låg i min famn och jag klappade henne, berättade hur mycket jag älskade henne och sa att hon var duktig.
När hon fick själva sista injektionen så låg hon i mammas famn, det var för att jag satte kanylen själv (hon ryckte till och hjärtat rusade när min bekanta skulle göra det, så hon fick lite mer lugnande då - ångrar så otroligt att jag inte stod på mig om mer lugnande redan i första sprutan, nåt jag får leva med att ångra resten av livet ). När hon var borta tog jag henne i min famn igen, klappade henne, grät och kände att jag inte vill leva vidare utan henne. Jag har fortfarande, snart tre månader senare, inte riktigt kommit ur den känslan.
Hon fick ligga i en fleecefilt och fick sitt älskade gosdjur med sig. Jag vet ju hur det går till efteråt, för mig var det inget extra sorgligt med att lägga henne i säcken, det jobbiga var att min älskade vän inte fanns mer.

Tårarna började rinna även när vi grävde ner hennes urna på sommarstället.

I min värld finns det inte att jag överger mitt djur i sista stunden, hur jobbig den än är för mig. Jag har valt att skaffa mina djur och då finns jag där vid deras sista andetag.

Det blev långt, kanske svamligt. Jag vet inte, tårarna bara rinner. Älskade älskade lagotton

 

[athena_arabians]

Inget ställe jag varit på, eller har bekanta som jobbar på, har nånsin slängt filtar eller annat som djurägaren lämnar kvar med djuret. Skulle inte vilja att nån gör så med mitt djur och jag behandlar andras djur likadant. Likaså tar jag alltid bort kanyler och annat innan de packas, tycker det känns bättre med en liten linda efter kanylen än kanylen i sig.

Tack, du gjorde verkligen min dag det kändes så fel att hon skulle ligga där utan något varmt även fast hon var borta.

Och ja, jag gråter nu.

 

[Lovisaleonora]

Mina älskar att åka med mig i bilen, så om jag inte hittar ett bra sätt att avliva dem i farten när de vallar, tror jag ändå att en resa känns OK för dem. Sam avlivades hos veterinär och lämnades kvar för destruktion. Nuvarande pojkarna kommer nog få dö hemma och bli begravda i fårhagen.

Alltså, jag avlivar hos veterinären (oftast) men tar med dem hem över natten.

 

[pepp]

Jag får lite ont i magen varje gång jag ser den här bilden. Tanken på att en hund ligger där och det sista den ser är att matte/husse lämnar den ensam, jag blir helt gråtfärdig.

Jag tycker man har en skyldighet att stanna kvar. Att bita ihop såpass att man kan sitta med sin vän till sista andetaget. Jag var helt knäckt, tårarna rann, men jag stannade så han fick somna in med huvudet i mitt knä. Jag hade nog inte förlåtit mig själv om jag vänt honom ryggen där och då.

Hur tänker ni och hur har ni gjort?

Jag kommer vara med. Hade dock inte velat göra det hos veterinären då han är väldigt ängslig där...
Skulle dock vara ett vrak...

 

[athena_arabians]

Jag kommer vara med. Hade dock inte velat göra det hos veterinären då han är väldigt ängslig där...
Skulle dock vara ett vrak...

Jag ville inte sitta i väntrummet hos veterinären eftersom det kan vara hundar där (mina katter är inte hundvana) så vi fick komma in bakvägen och direkt in på rummet.

 

[Red_Chili]

Orkar inte läsa tråden, det blir för mentalt jobbigt, men det finns inte en chans i världen att jag skulle lämna mina djur tidigare än nödvändigt. Det har jag hittills inte gjort heller. Jag "stänger av" och håller mig lugn för djurets skull så länge som det behövs, sedan bryter jag ihop och först när jag hämtat mig något så tar jag mig hem.

 

[LaMagia]

Jag är inte med alls, utan min man sköter om den biten. Jag åker med till veterinären och skriver på papper, men sedan väntar jag ute i bilen medan min man går in med hunden och är med tills hunden är borta.

 

[Lenis]

Jag stannar alltid - på ett sätt är jag glad att jag oftast har förmågan att "stänga av" när det gäller. Jag kan vara helt lugn och sitta och mysa vid dom tillfällena och sen när djuret är borta är det bara en kropp för mig som jag sedan lämnar. Känslorna kommer när jag kommer hem.
Jag har haft en hel del djurklinikrädda hundar pga många obehagliga vistelser (sjuka, ont mm), men jag har alltid fått det jag bett om när det gällt dessa - att dom ska få somna in på en filt utanför så dom sluppit gå in. Det har ännu mer biddragit till att det blivit en fin sista stund.
Hästarna har fått ta bort, har väl inte direkt varit en fin stund - men väl förstående och väldigt trevliga "nödslaktare" som även dom stått och gosat och kliat på hästarna innan bulten gått in.

Dom allra festa avlivningar jag varit med om har varit fina, förutom min allra första häst som skickades till slakteriet - jag var bara 15 år då och visste inte ens att man kunde få hem nödslakt för en icke akut sjuk häst. Jag gjorde typ som stallägaren sa, som körde ner oss till slakthuset. Kommer aldrig glömma skräcken hos hästen när dom hämtade honom för sista biten in där jag inte fick vara med, så aldrig mer lämnar jag ett djur i den sista stunden.

Håller med, det är fint att man kan få avlivning utanför. Vår senaste stora hund fick de avliva i bakluckan där hon alltid åkte. För oss var det en enorm skillnad att inte behöva släpa in henne (hon hade dessutom blivit akut förlamad så det var något man inte ville göra av flera skäl). Senaste hästen togs också bort hemma. För mig är det värt pengarna när det går att lösa. För de som inte har problem med att vara hos vetten (de flesta jag har hemma nu) är det ju inget problem. Men hästarna skulle jag nog inte palla att skicka längre. Har pratat med slaktare och fått höra att de tyckte att kor etc inte verkade vara så påverkade, men att de upplevt att hästarna "vet" att något är jäkligt fel. Alla gör vad som är rätt för dem, men jag tycker nödslakt är ett bra alternativ för min egen sinnesfrids skull.

 

[crazyrabbitlady]

Jag har det senaste året varit tvungen att avliva två kaniner (jag hade båda i ca 10 år) och jag var inte med någon av gångerna. Jag bryter så totalt ihop, jag klarar inte av att stänga av och ta mig igenom det så jag anser att det är mindre dåligt för dom att vara utan mig än med mig. Båda två kände av mitt humör och mående väldigt mycket och reagerade på det, de hade inte mått bättre av att ha mig med så som jag är i den situationen.

 

[Sonic76]

Jag får lite ont i magen varje gång jag ser den här bilden. Tanken på att en hund ligger där och det sista den ser är att matte/husse lämnar den ensam, jag blir helt gråtfärdig.

Jag tycker man har en skyldighet att stanna kvar. Att bita ihop såpass att man kan sitta med sin vän till sista andetaget. Jag var helt knäckt, tårarna rann, men jag stannade så han fick somna in med huvudet i mitt knä. Jag hade nog inte förlåtit mig själv om jag vänt honom ryggen där och då.

Hur tänker ni och hur har ni gjort?

Satt med tills sista andetaget och en stund till.
Grät inte så mycket som jag trodde jag skulle göra då men känslan när det lugnande kickade in och man visste att snart är det klart , den känslan är bajs...
Och att lämna henne där och gå när allt var klart
Men nåt annat var inte tänkbart än att stanna hela vägen

 

[Sonic76]

Att åka från veterinären utan sin hund känns som ett svek, hur döda de än är...

Usch ja
Den känslan var fan mig värst av allt

 

[HeddaVovven]

Jag tog med mig min hund och begravde honom hemma. Men jag förstår ju att alla inte har den möjligheten.

 

[Vogue]

Jag får lite ont i magen varje gång jag ser den här bilden. Tanken på att en hund ligger där och det sista den ser är att matte/husse lämnar den ensam, jag blir helt gråtfärdig.

Jag tycker man har en skyldighet att stanna kvar. Att bita ihop såpass att man kan sitta med sin vän till sista andetaget. Jag var helt knäckt, tårarna rann, men jag stannade så han fick somna in med huvudet i mitt knä. Jag hade nog inte förlåtit mig själv om jag vänt honom ryggen där och då.

Hur tänker ni och hur har ni gjort?

Jag är & kommer alltid att vara med
Stannar alltid tills jag med säkerhet vet att djuret verkligen är borta och tar sen med hem o begraver eller skickar på kremering.

Tycker att det är ens skyldighet att vara en trygghet hela vägen!

 

[YlvaG]

Tycker att det är ens skyldighet att vara en trygghet hela vägen!

Det är just det- i vissa fall är man INTE en trygghet. Jag vet tex att jag kommer vara helt förstörd när min nuvarande katt ska somna in- och hon vaktar mig. Hon har attackerat ambulanspersonal tidigare. Hur vi gör den dagen är ångest att tänka på. Men jag tvivlar på att det kommer gå lugnt och stilla till, iaf innan lugnande är i henne.

 

[Sonic76]

Det är just det- i vissa fall är man INTE en trygghet. Jag vet tex att jag kommer vara helt förstörd när min nuvarande katt ska somna in- och hon vaktar mig. Hon har attackerat ambulanspersonal tidigare. Hur vi gör den dagen är ångest att tänka på. Men jag tvivlar på att det kommer gå lugnt och stilla till, iaf innan lugnande är i henne.

Går det ge godis med lite lugnande i innan?
Tänkte bara så dämpar det kanske lagom så det inte blir en stress