Att stanna med sin hund tills hjärtat slutar slå

[Sleepy]

För mig är det självklart att de somnar in tryggt i min famn. Sen får de dessutom följa med hem och begravas hemma.

 

[dobbis]

Jag skulle aldrig komma på tanken att lämna mitt djur när den måste avlivas,det är min jävla plikt som djurägare att se till att mina vänner är trygga till sista andetaget.

 

[YlvaG]

Först och främst vill jag säga att jag inte lägger ngn värdering i huruvida ägaren stannar eller inte, men i min önskevärd finns där NÅGON som djuret känner och litar på.

Jag själv vill dock vara med. Jag har bara varit med om katter och det har gått både bättre och sämre. Det är självklart jobbigt men personalen har alltid försökt göra det så fint som möjligt. Och jag har fina minnen från alla gånger.

Katten jag har nu är dock min själsfrände. Jag fasar redan för den dagen det är dags, jag vet inte hur jag ska klara av det. Det gör ont bara av att tänka på det.

 

[athena_arabians]

Jag kan säga att jag grinade när jag skrev mitt första inlägg i tråden. Saknaden efter min lilla kisse är fortfarande som ett sår.

 

[Lenis]

Att åka från veterinären utan sin hund känns som ett svek, hur döda de än är...

Håller med. Jag har kunnat ta med mina hem utom leonbergern som var för stor för att grävas ned vintertid med tjäle i marken. Vi har haft turen att ha ett älskat litet lantställe där de kunnat få vila.

Jag skulle aldrig komma på tanken att lämna mitt djur när den måste avlivas,det är min jävla plikt som djurägare att se till att mina vänner är trygga till sista andetaget.

Exakt min åsikt. Att ta bort djuren i tid och att se till att det görs så smärtfritt som möjligt är bland de största ansvar man har som djurägare, i mitt tycke.

---------------------------------------------

Jag är alltså med mina. Min extremt högt älskade gamling jag har hemma är det frågan om jag kommer kunna hantera att ta bort, min man har redan begripit och själv sagt att han förstår om det blir han som måste åka med just den hunden (som jag älskar mer än de flesta tvåbenta). Inte för att jag inte vill vara med, utan för att jag kommer vara ett vrak. Någon kommer behöva sopa upp spillrorna som är kvar av mig när han går bort och han (som är väldigt känslig för hur jag mår) kommer vara väldigt påverkad av att se mig ledsen. Jag tänker att jag inte borde utsätta honom för det, samtidigt som det skulle kännas som mitt livs svek att inte följa honom till slutet. Det är enormt svårt..

 

[athena_arabians]

@Lenis: Vet man att man kommer att göra sitt djur orolig är det bättre att någon annan djuret känner är med, som min pappa som höll i mina hästar. De kände honom väl eftersom han fixade med deras skötsel när jag inte var hemma plus att han varit hästkarl hela sitt liv.

Det jag vänder mig emot är som sagt de som bara droppar av sitt djur hos veterinären. Man ska ha respekt för sitt djurägande och ta ansvar även för de bitar som är jobbiga.

 

[Lenis]

@Lenis: Vet man att man kommer att göra sitt djur orolig är det bättre att någon annan djuret känner är med, som min pappa som höll i mina hästar. De kände honom väl eftersom han fixade med deras skötsel när jag inte var hemma plus att han varit hästkarl hela sitt liv.

Det jag vänder mig emot är som sagt de som bara droppar av sitt djur hos veterinären. Man ska ha respekt för sitt djurägande och ta ansvar även för de bitar som är jobbiga.

Ja det håller jag med om. Jag tycker det är uselt av folk som bara drar. Jag har som sagt varit med alla mina, men när det gäller den enda där jag är alldeles för fäst vid honom för mitt eget bästa så tror jag det är bättre att någon som är lugn är med.
När jag jobbade på klinik så hände det tex att vi fick in ett påkört djur ( i regel katt) och när man fått tag i ägarna så sa de bara att den kan ni avliva.. kom inte ens in för att än betalning. För mig är det helt sinnes att man kan vara så kall. Kändes alltid hemskt avliva djur när ägarna bara struntade i det.

 

[nullo-modo]

Är alltid med, är uppfostrar av pappa och farfar att har jag tagit på mig ansvaret om ett djur så måste jag finnas där för djuret och inte svika när det sista andetagen tas.

Hur det har gått till är olika, när jag var liten avlivade vi alltid själva (pappa eller farfar avlivade men jag var med) men nu mer blir det oftast hos vet om det inte är akut.

 

[Lena Furberg]

Jag stannade kvar och grät så ögonen höll på att trilla ur

Alltså, min hund är inte ens gammal och/eller sjuk, men jag börjar gråta bara av att läsa din text, eller tänka tanken!!

 

[russinbulle]

Jag stannar alltid - på ett sätt är jag glad att jag oftast har förmågan att "stänga av" när det gäller. Jag kan vara helt lugn och sitta och mysa vid dom tillfällena och sen när djuret är borta är det bara en kropp för mig som jag sedan lämnar. Känslorna kommer när jag kommer hem.
Jag har haft en hel del djurklinikrädda hundar pga många obehagliga vistelser (sjuka, ont mm), men jag har alltid fått det jag bett om när det gällt dessa - att dom ska få somna in på en filt utanför så dom sluppit gå in. Det har ännu mer biddragit till att det blivit en fin sista stund.
Hästarna har fått ta bort, har väl inte direkt varit en fin stund - men väl förstående och väldigt trevliga "nödslaktare" som även dom stått och gosat och kliat på hästarna innan bulten gått in.

Dom allra festa avlivningar jag varit med om har varit fina, förutom min allra första häst som skickades till slakteriet - jag var bara 15 år då och visste inte ens att man kunde få hem nödslakt för en icke akut sjuk häst. Jag gjorde typ som stallägaren sa, som körde ner oss till slakthuset. Kommer aldrig glömma skräcken hos hästen när dom hämtade honom för sista biten in där jag inte fick vara med, så aldrig mer lämnar jag ett djur i den sista stunden.

 

[lady_vip]

Jag tycker att det är oerhört svårt (och dumt) att moralisera över döden. Vad som är rätt för en är fel för en annan.

Jag har varit med nästan alla gånger, egentligen alla gånger utom en (för jag bodde inte längre på orten), men nu senast gnagde det något oerhört i mig att ta bort min bästa vän. Jag funderade under en lång period på att inte vara med, vilket jag antagligen i slutändan ändå hade varit. Nu blev det akut istället, jag var med, jag ringde veterinären, jag satt och klappade hunden och jag grävde graven. Och grät ögonen ur mig. Men rent krasst har jag mycket svårt att tro att det där och då hade någon betydelse för hunden, det är ju mig det har betydelse för.

Jag tycker helt enkelt att man ska respektera vad var och en väljer att göra, så länge det är inom lagramen.

 

[Kakis]

Jag har avlivat min katt hos veterinären och visst de hade gjort fint med ljus och filt. Jag var med henne hela tiden. Tyckte dock inte alls om miljön.
Så när det mer eller mindre akut blev dags att säga adjö till min endast 4 år gamla hund i somras valde jag att hämta honom från djursjukhuset ta ut en veterinär till min kompis trädgård, så han fick somna in i sin favoritträdgård, i min famn men sin andra favoritmänniska bredvid. Jag begravde honom där med så varje gång jag är där och hälsar på eller tränar så sneglar jag på stället han är begravd. För mig är det det finaste slut jag kunde ge honom, jag skulle aldrig kunna lämna ett djur i den situationen. Jag tycker det är min skyldighet att vara med dem till slutet om jag har möjlighet. Sen har jag full förståelse för att andra inte har samma syn på det som jag.

 

[Migo]

Alltså, min hund är inte ens gammal och/eller sjuk, men jag börjar gråta bara av att läsa din text, eller tänka tanken!!

Eller hur. Ångesten över blotta tanken på att den dagen kommer...

 

[HeddaVovven]

Alltså, min hund är inte ens gammal och/eller sjuk, men jag börjar gråta bara av att läsa din text, eller tänka tanken!!

Det var ett hårt slag att förlora min hund så oväntat och så tidigt. Känns som jag aldrig kommer komma över det. Det var inte så här det skulle vara

 

[vallhund]

Det var ett hårt slag att förlora min hund så oväntat och så tidigt. Känns som jag aldrig kommer komma över det. Det var inte så här det skulle vara

 

[Scata]

Jag har alltid varit med, men jag väntar med att gråta tills hunden är död.

Samma här.

 

[Egonson_]

Satt med Tintin i knäet precis hela tiden, han var helt slapp och varm och nöjd av all smärtstillande och lugnande. Mamma var också med inne.
Efteråt la jag honom på bordet och vi sa hejdå innan vi gick ut (liten hund) och grät i bilen. Första hunden tog vi bort hemma.
Lämnade honom där. Död är död liksom. Även varit med alla (4) utom en häst ända in i slutet (som inte var min) men där var mamma och syster med.

 

[Lovisaleonora]

Jag är alltid med våra djur till de går vidare. För att jag vill ta tillvara varje minut och sekund vi har. Av respekt för allt de givit mig. För att jag vill ge dem trygghet.

Några av hundarna har jag haft svårt att lämna på kremeringen, det har varit som att slita hjärtat ur kroppen och lägga i filten. Rå, vild och djup ångest.

 

[Lovisaleonora]

Att åka från veterinären utan sin hund känns som ett svek, hur döda de än är...

Får erkänna att jag inte gör det. De följer med hem (tar ofta bort på kvällstiden), är hemma över natten och sedan lämnar jag dem själv till kremering. De somnar alltid in i sin egen bädd och filt, den får de med sig hela vägen.

 

[EmmaW]

Jag har alltid varit med in i det sista. Finns inte på kartan att jag skulle lämna dom innan. Jag gråter först när jag sitter kvar en stund efteråt och klappar på dom, talar om hur otroligt mycket dom betytt för mig och att jag älskar dom och alltid kommer minnas dom. Då går jag sönder totalt i min sorg och tycker det känns hemskt att gå ut förbi andra djurägare i väntrummet för alla vet vilket beslut man tagit även om man vet att det var det enda rätta. Och jag känner mig så halv, så ensam utan min vän som fått somna in.