Att säga förlåt (barnuppfostran)

[Melisen]

Jag har en bonusdotter och där har både pappan (min sambo) och mamman (tror jag iaf) varit väldigt hårda med det här att säga förlåt, ofta i kombination med "... så är allt bra sen". Jag tänker att det är verkligen inte alls säkert att allt är bra sen för den som blev utsatt för något och många av förlåten genom åren har varit mer framtvingade än ärliga. Men i takt med att hon har blivit äldre (hon är snart 6) så har det ändå landat in väldigt bra och nu har hon en fantastisk förmåga att se sin egen del i saker som sker och kan säga förlåt på ett bra och äkta sätt.

Det positiva med hur föräldrarna har gjort tror jag är just det att hon vågar gå fram till personen i fråga och säga förlåt. Jag tänker att de som inte har fått öva på att säga förlåt kanske kan ha svårt för det. Jag tror dock kanske att vissa situationer bakåt i tiden har varit onödigt jobbiga för flickan att hantera då hon inte riktigt förstått innebörden av det de vuxna önskat av henne. Hon kanske hade varit lika bra på att säga förlåt nu även utan att ha blivit "tvingad" till det tidigare...

 

[Is]

Att tvinga barn att säga förlåt ser jag ingen större vinning med eftersom man då kommer komma till en situvation där du också måste förklara varför deras förlåt en dag inte betyder något när de springer iväg, skriker förlåt och tycker att allt ska vara bra med det.

Har inga egna barn men är förskollärare, med mindre barn brukar jag nog bara prov ta konflikter som uppstår och i ett senare skede introducera ordet förlåt där efter. Jag vill liksom att barnen först måste förstå ATT det blivit fel men också att de fått den där känslan att det är jobbigt när man får någon annan att bli ledsen. Det gör jag genom att blandannat fråga barnet "hur skulle DU känna om jag gjorde så där mot dig?" Eller "Vet du, din kompis blir ledsen(visar med tecken tår på kinden). Hur mår du när du är ledsen?" Osv. På de allra allra minsta visar jag bara det ledsna barnet och belyser "nu blev kompis väldigt ledsen"

Svårt att förklara men när barnet sedan Råkat gjort något, eller gjort något som de själv insåg blev fel så brukar jag uppmuntra till att säga förlåt och "fråga om du kan göra något för att din kompis ska bli glad igen". Jag vill då att barnen får en kännsla av att säga förlåt är just ånger. Inget som kan sägas i ilska. Men de måste som sagt först börja ha någon form av ånger, en 1årng som tar kompisens bil "för att barnet heltenkelt vill ha bilen" känner ingen ånger i sin handling utan kommer antagligen bara bli arg för att denne tvingas lämna tillbaka bilen. Då finns det heller inget syfte med att tvinga fram ett förlåt enligt mig. Då är det ju bara en form av straff.

Detta kräver naturligtvis att jag som vuxen också måste säga förlåt i bland och under perioder när jag står inför inlärning av just förlåt kan jag överdriva det eller medvetet skapa situvationer där jag måste be om förlåt.

MEN många vuxna har själva svårt med just förlåt och innebörden av det och då blir det jätte svårt för barnen också.
Jag har själv fått pikar av en kollega om att bara söka "gilla markeringar" av barnen för att jag sagt förlåt till dem efter exempelvis en konflikt där jag insett att jag haft fel.

 

[Asko]

Ja att leva i en miljö där folk har svårt att säga förlåt är ju definitivt inte bra det heller! Min pappa är sån som har svårt för det och det har ju inte gynnat någon.

Jag tänker att det är jätteviktigt att förklara för barnet vad som var fel och hur det fick den andre att känna sig. Och att man som vuxen alltid ber om ursäkt när man själv gör något fel. Och att det här med att säga förlåt kommer när barnet verkligen kan mena det

Att bara tala om det hjälper en massa! Vi talade inte alls om det utan sköt undan det hela och det hjälper ingen. Men trots allt så är jag rätt så empatisk av mig nu (tror jag ) så jag tror att i de flesta fallen så löser det sig bra! Det finns liksom inget rätt eller fel.

 

[Imogen]

Att tvinga barn att säga förlåt ser jag ingen större vinning med eftersom man då kommer komma till en situvation där du också måste förklara varför deras förlåt en dag inte betyder något när de springer iväg, skriker förlåt och tycker att allt ska vara bra med det.

Har inga egna barn men är förskollärare, med mindre barn brukar jag nog bara prov ta konflikter som uppstår och i ett senare skede introducera ordet förlåt där efter. Jag vill liksom att barnen först måste förstå ATT det blivit fel men också att de fått den där känslan att det är jobbigt när man får någon annan att bli ledsen. Det gör jag genom att blandannat fråga barnet "hur skulle DU känna om jag gjorde så där mot dig?" Eller "Vet du, din kompis blir ledsen(visar med tecken tår på kinden). Hur mår du när du är ledsen?" Osv. På de allra allra minsta visar jag bara det ledsna barnet och belyser "nu blev kompis väldigt ledsen"

Svårt att förklara men när barnet sedan Råkat gjort något, eller gjort något som de själv insåg blev fel så brukar jag uppmuntra till att säga förlåt och "fråga om du kan göra något för att din kompis ska bli glad igen". Jag vill då att barnen får en kännsla av att säga förlåt är just ånger. Inget som kan sägas i ilska. Men de måste som sagt först börja ha någon form av ånger, en 1årng som tar kompisens bil "för att barnet heltenkelt vill ha bilen" känner ingen ånger i sin handling utan kommer antagligen bara bli arg för att denne tvingas lämna tillbaka bilen. Då finns det heller inget syfte med att tvinga fram ett förlåt enligt mig. Då är det ju bara en form av straff.

Detta kräver naturligtvis att jag som vuxen också måste säga förlåt i bland och under perioder när jag står inför inlärning av just förlåt kan jag överdriva det eller medvetet skapa situvationer där jag måste be om förlåt.

MEN många vuxna har själva svårt med just förlåt och innebörden av det och då blir det jätte svårt för barnen också.
Jag har själv fått pikar av en kollega om att bara söka "gilla markeringar" av barnen för att jag sagt förlåt till dem efter exempelvis en konflikt där jag insett att jag haft fel.

Jag hoppas verkligen att min son hamnar på en förskola med liknande resonemang som ditt!

 

[Tassetass]

Detta kräver naturligtvis att jag som vuxen också måste säga förlåt i bland

Det där tror jag är bland det viktigaste. Om jag som vuxen säger förlåt och ber uppriktigt om ursäkt när jag klantat mig eller haft fel så kommer barnet högst troligt ta efter det beteendet tids nog. Min dotter är bara 15 månader, men jag ser redan nu till att säga förlåt och förklara situationen när jag råkar göra något dumt (även om jag vet att hon är för liten för att förstå).

 

[TinyWiny]

Det där tror jag är bland det viktigaste. Om jag som vuxen säger förlåt och ber uppriktigt om ursäkt när jag klantat mig eller haft fel så kommer barnet högst troligt ta efter det beteendet tids nog. Min dotter är bara 15 månader, men jag ser redan nu till att säga förlåt och förklara situationen när jag råkar göra något dumt (även om jag vet att hon är för liten för att förstå).

Det är det absolut! Barn lär sig ju de sociala spelreglerna genom att ta efter. Ge barnet respekt och du kommer få respekt. För mig är att säga förlåt även till ett litet barn när det blev fel eller dumt en självklar del i att visa att jag respekterar barnet. Ett barn kan omöjligt avkrävas något som omgivningen inte ger.

 

[mandalaki]

Förra sommaren drog femåringen i familjekretsen en rövarhistoria för mig och jag log överseende och sa Nu hittar du allt på.

Lite senare berättade jag för hans föräldrar Ni skulle bara höra vad X sa förut ... Och då visade det sig vara sant, det han berättat. Varje led i det.

Det var bara att knalla tillbaka till femåringen och säga Jag vill be om förlåtelse för att jag inte trodde på dig förut, nu vet jag att jag hade fel.

Han bara log och gjorde ingen affär av det alls. Men det var en bra tankeställare för mig.

 

[Vallmo]

Jag har en son som är 15 månader gammal. Den senaste veckan har vi umgåtts ganska mycket med ett par vänner och deras ett år äldre son. Barnen träffas sällan i vanliga fall och känner inte varandra så bra.

Kompisen (alltså vännernas son) är en vild variant som är överallt mest hela tiden. Det händer ganska ofta att min son gör sig illa av kompisens framfart. Ibland är det inte meningen men ganska ofta blir han puttad, får leksaker dragna ur händerna osv.

Kompisens föräldrar vill såklart inte att han ska göra såhär utan säger alltid till honom. Nu till ämnet. Föräldrarna är också väldigt bestämda på att kompisen ska säga förlåt till min son. Detta blir ibland en lång process och mycket i stil med "om du inte säger förlåt får du inte fortsätta leka. När kompisen väl har sagt förlåt är allt bra.

Detta har fått mig att fundera över det här med att säga förlåt. Min egen reflektion är att det hela i denna situation är smått poänglöst. Kompisen vet visserligen att man ska säga förlåt när man gör något dumt (även om han långt ifrån alltid vill). Men det blir ju mer att lära sig att gör man något dumt ska man säga förlåt och sen är allt bra. Ordet i sig betyder ju ingenting och hur den man gjort illa känner sig hamnar mindre i fokus.

Men när är barn tillräckligt gamla för att förstå det här med att be om ursäkt och mena det? Och är det någon poäng med att tvinga barn att säga förlåt? Och tiotusenkronorsfrågan; hur gör man på bästa sätt?

Jag är alltså inte alls ute efter att uppfostra kompisen, det får föräldrarna göra. Men jag inser ju att risken finns att jag inom kort kommer vara i samma situation själv Så funderar mer på hur vi ska göra med vår son när den dagen kommer.

Det låter orimligt att kräva det av ett så litet barn att säga förlåt och tro att barnet ska förstå innebörden av det.
Helt meningslöst!
Däremot kan man ju önska av föräldrarna att dom punktbevakar barnet mer och försöker i möjligaste mån förhindra såna händelser.
Vet man att barnet far fram som en virvelvind, ja då får man väl ha noggrannare koll tänker jag. Det är föräldrarnas ansvar att förhindra.
Tvingar dom barnet att säga förlåt när skadan är skedd då lägger man i viss mån över ansvaret på barnet.
Det är inte ok för något av barnen, tycker jag.

 

[majola]

Jag tänker att en del av det man vill lära sina barn är de sociala spelreglerna. Så jag kan föreslå ett förlåt i situationer där det vore på sin plats till barnen, men vill de inte så behöver de inte. Stora är mycket moralisk och vill i princip aldrig säga förlåt, på något sätt tänker han sig att det är en total syndabekännelse och ett erkännande att allt är bara hans fel. Så han tar det där med förlåt på dödligt allvar, och tycker följaktligen aldrig att det är på sin plats (oftast är ju det han skulle kunna be om förlåt för del av en konflikt). Men jag tänker att om man fortsätter föreslå det nu och då så normaliseras det kanske.

Håller med. Jag tror att man har det enklare i livet om man kan tex säga tack och förlåt i "rätt" situationer. Det behöver ju inte inte alltid innebära att man ångrar sig eller inte har rätt till en avvikande åsikt. Råkar jag trampa någon på foten så ber jag självklart om ursäkt t ex.

Att däremot tvinga barn att säga förlåt pga konflikter eller "lära " dem att det är "ok" att puckla på ngn bara man säger förlåt efteråt tycker jag är förkastligt.

 

[Imogen]

Ja att lära sig artighetsfraser tycker jag verkligen är en självklarhet! Och visst är det så med "förlåt" att man säger det utan att man egentligen ångrar sig eller tycker annorlunda. Men skillnaden där blir ju att man säger förlåt för mottagarens skull. Jag gissar att ett första steg till att komma dit är är att inte göra även "säga förlåt" till en konfliktsituation".