Att säga förlåt (barnuppfostran)

[Imogen]

Jag har en son som är 15 månader gammal. Den senaste veckan har vi umgåtts ganska mycket med ett par vänner och deras ett år äldre son. Barnen träffas sällan i vanliga fall och känner inte varandra så bra.

Kompisen (alltså vännernas son) är en vild variant som är överallt mest hela tiden. Det händer ganska ofta att min son gör sig illa av kompisens framfart. Ibland är det inte meningen men ganska ofta blir han puttad, får leksaker dragna ur händerna osv.

Kompisens föräldrar vill såklart inte att han ska göra såhär utan säger alltid till honom. Nu till ämnet. Föräldrarna är också väldigt bestämda på att kompisen ska säga förlåt till min son. Detta blir ibland en lång process och mycket i stil med "om du inte säger förlåt får du inte fortsätta leka. När kompisen väl har sagt förlåt är allt bra.

Detta har fått mig att fundera över det här med att säga förlåt. Min egen reflektion är att det hela i denna situation är smått poänglöst. Kompisen vet visserligen att man ska säga förlåt när man gör något dumt (även om han långt ifrån alltid vill). Men det blir ju mer att lära sig att gör man något dumt ska man säga förlåt och sen är allt bra. Ordet i sig betyder ju ingenting och hur den man gjort illa känner sig hamnar mindre i fokus.

Men när är barn tillräckligt gamla för att förstå det här med att be om ursäkt och mena det? Och är det någon poäng med att tvinga barn att säga förlåt? Och tiotusenkronorsfrågan; hur gör man på bästa sätt?

Jag är alltså inte alls ute efter att uppfostra kompisen, det får föräldrarna göra. Men jag inser ju att risken finns att jag inom kort kommer vara i samma situation själv Så funderar mer på hur vi ska göra med vår son när den dagen kommer.

 

[TinyWiny]

Jag ser ingen anledning att tvinga någon att säga förlåt. En ursäkt som inte är ärligt menad är enligt min mening helt värdelös. En kompis barn gick på en förskola där detta med ursäkter drevs väldigt hårt. Det blev att barnen gjorde dumma grejer, skrek förlåt och bråkade vidare

Jag har förklarat för mina egna och andras barn som jag har haft ansvar för varför man inte kan göra si eller så om och om igen tills de har förstått och aldrig tjatat om just förlåt. Jag har aldrig och skulle heller aldrig tvinga någon eller ens be någon att säga förlåt utan de orden ska komma från personen själv. Annars är de ändå inget värda.

 

[mandalaki]

Jag tycker så synd om barn som tvingas säga förlåt! För mig låter det bara som maktutövning från föräldrarna och löser inte något alls.

 

[Asko]

Jag uppfostrades i en familj (som ensambarn dessutom) där man mycket sällan säger förlåt - man bråkar, skiljs åt lite och sedan är allt bra igen. Och det blev lite av en nackdel för mig när jag blev äldre Jag fick svårt för att säga förlåt och en gång så blev en kompis argare (när jag pushade mig till att säga förlåt) pga att jag aldrig brukade säga förlåt annars - blev lite förvirrande signaler för mig men efter det så arbetade jag med mig själv för att våga säga förlåt mera när jag kände att det behövdes, och även i familjen bad jag ibland någon att säga förlåt om jag ville ha en ursäkt.
Lagom är väl bäst, precis som när det gäller allt annat också

(Kompisen i fråga växte upp i en familj med många syskon så det blev nog lite av en kulturkrock där )

 

[Amha]

Vi har en 3-åring och en 11-mån. 3-åringen är ofta klumpig med sitt syskon och det lägger vi ingen vikt vid. Pratar om att se sig för när man rör sig och vi försöker att vara före händelsen nästa gång genom att varna den äldre. "Nu är **** bakom dig, ser du det?". Hoppla, syrran blev ledsen, typ. När det är medvetet, typ som att ta leksaker, puttas osv säger vi ifrån men lämnar det där. Är det äldre barnet ledsen/arg pratar vi lite. Ofta rör det sig om dålig stimulans eller att hon är överstimulerad och inte orkar med klängande småsyskon riktigt. Agerar därefter. Sätter henne med någon hjärngympa som pussel eller målarbok eller vad det kan vara.

Att säga förlåt tänker jag kommer. När jag var liten var det ett evigt tjat om förlåt. Folk blev inte snällare mot mig för att de sa förlåt när de mobbade och ibland när en själv eller någon annan sa förlåt lite för glatt fick man höra "du måste mena det!". Det förstod jag aldrig betydelsen av men alla blev glada när man såg lite ledsen ut när man så det så det var väl rätt

Så. Nej, jag skulle inte lära mina barn att förlåt=allt bra på det sättet. Man behöver inte förlåta för att någon sagt ordet och man ska inte behöva säga det om man inte menar det. Det är viktigare att få barnen att förstå att de gör fel och betydelsen av ordet så tror jag att de lär sig att använda det.

 

[Araminta]

Utifrån det jag fått lära mig om barns mentala utvecklingen så får jag den spontana känslan att det att be om förlåtelse är en rätt avancerad förmåga. Det kräver först och främst förmåga att förstå att även andra människor också tänker och känner (theory of mind, med ett fint begrepp) och därefter även empati. Inget av det här är något som en tvååring klarar av. Theory of mind utvecklas i regel någon gång vid fyraårs ålder och fullständig förmåga till empati kan dröja längre än så. Att tvinga förskolebarn att säga förlåt känns därmed rätt värdelöst. Att däremot förklara vad som blev fel och vad det andra barnet känner är givetvis jätteviktigt.

 

[Tassetass]

Jag är inte heller med på förlåt-tåget. För några dagar sen blev L omkullputtad av just en tvååring. Jag sa till tvååringen att så fick hen inte göra, och frågade sedan om hen ville hjälpa L upp på fötter igen för att liksom inbjuda till något positivt istället. Det ville hen, så hen tog L i handen och jag tror att L fick en liten kram också. Att tvååringen i fråga ville hjälpa L och vara snäll mot henne tycker jag är mycket mer värt än ett framtvingat förlåt.

 

[Lager]

Utifrån det jag fått lära mig om barns mentala utvecklingen så får jag den spontana känslan att det att be om förlåtelse är en rätt avancerad förmåga. Det kräver först och främst förmåga att förstå att även andra människor också tänker och känner (theory of mind, med ett fint begrepp) och därefter även empati. Inget av det här är något som en tvååring klarar av. Theory of mind utvecklas i regel någon gång vid fyraårs ålder och fullständig förmåga till empati kan dröja längre än så. Att tvinga förskolebarn att säga förlåt känns därmed rätt värdelöst. Att däremot förklara vad som blev fel och vad det andra barnet känner är givetvis jätteviktigt.

Håller med. Du kan givetvis tvinga barnet att säga ordet. Men om hen ändå inte förstår poängen eller betydelsen, så varför kräva det då? Blir som mandalaki skriver bara en maktdemonstration från föräldarna.

 

[Roheryn]

Utifrån det jag fått lära mig om barns mentala utvecklingen så får jag den spontana känslan att det att be om förlåtelse är en rätt avancerad förmåga. Det kräver först och främst förmåga att förstå att även andra människor också tänker och känner (theory of mind, med ett fint begrepp) och därefter även empati. Inget av det här är något som en tvååring klarar av. Theory of mind utvecklas i regel någon gång vid fyraårs ålder och fullständig förmåga till empati kan dröja längre än så. Att tvinga förskolebarn att säga förlåt känns därmed rätt värdelöst. Att däremot förklara vad som blev fel och vad det andra barnet känner är givetvis jätteviktigt.

Kanske lite off-topic, men en intresserad fråga: Vad anser du är skillnaden mellan förmåga till theory of mind och förmåga till empati?

 

[Araminta]

Kanske lite off-topic, men en intresserad fråga: Vad anser du är skillnaden mellan förmåga till theory of mind och förmåga till empati?

Theory of mind är själva insikten att det egna "jaget" är avgränsat från andra människors "jag". Att andra människor har egna tankar, känslor och viljor och att de inte nödvändigvis är de samma som mina egna. Empati är, så som jag förstått det, ett vidare steg där man även tar hänsyn till den andre och på ett visst plan styr sina handlingar utifrån hur den andre kan tänkas reagera.

Gud, det märks att det är två år sedan jag läste det här Eventuella riktiga psykologer får gärna rätta till om något är helt galet!

 

[Roheryn]

Theory of mind är själva insikten att det egna "jaget" är avgränsat från andra människors "jag". Att andra människor har egna tankar, känslor och viljor och att de inte nödvändigvis är de samma som mina egna. Empati är, så som jag förstått det, ett vidare steg där man även tar hänsyn till den andre och på ett visst plan styr sina handlingar utifrån hur den andre kan tänkas reagera.

Gud, det märks att det är två år sedan jag läste det här Eventuella riktiga psykologer får gärna rätta till om något är helt galet!

Okej, tack! Jag är helt på det klara med begreppet theory of mind, var mer ute efter din definition av empati. Jag har alltid ansett att empati är förmågan att sätta sig in i och förstå andra människors känslor, oavsett om man sedan låter det påverka ens eget beteende eller ej. Men jag har kanske fel på den punkten...?

Bakgrunden till min fråga är en gammal konflikt med min ex-make där han beskyller mig för att vara utan empati eftersom jag inte gör som han vill, typ... Mitt svar på det har alltid varit att jag mycket väl förstår hans känslor, men att jag inte behöver låta dem styra mig.

 

[mandalaki]

Helt utan kunskap om det här men - skulle skillnaden kunna vara att theory of mind innebär förståelsen av att andra har egna känslor/upplevelser, medan empati betyder att också förstå vad dessa känslor/upplevelser är (vid ett givet tillfälle? Alltså inte att man prompt behöver agera utifrån sin empati.

 

[Araminta]

Okej, tack! Jag är helt på det klara med begreppet theory of mind, var mer ute efter din definition av empati. Jag har alltid ansett att empati är förmågan att sätta sig in i och förstå andra människors känslor, oavsett om man sedan låter det påverka ens eget beteende eller ej. Men jag har kanske fel på den punkten...?

Bakgrunden till min fråga är en gammal konflikt med min ex-make där han beskyller mig för att vara utan empati eftersom jag inte gör som han vill, typ... Mitt svar på det har alltid varit att jag mycket väl förstår hans känslor, men att jag inte behöver låta dem styra mig.

Nej, jag håller helt med dig. Insåg när jag läste tillbaka att mitt svar var tvetydigt. Jag var fortfarande inne på småbarn och där märker man kanske framför allt empatiutvecklingen i deras agerande. Givetvis kan man känna empati utan att alltid handla utefter den. Jag tycker att @mandalaki fick ihop det bra.

 

[TeamLundVer]

Här säger vi förlåt när vi gör saker som sårar andra. Det gäller både vuxna, barn och djur. Sonen är 1,5 år. Vi kräver dock sällan ett förlåt (har hänt 3-4 gånger).

Ex. Sonen kastar en leksak (vilket man inte får men det säger man inte förlåt för) som träffar mig på armen. Då förklarar jag övertydligt (ojar mig och ser jätteledsen ut) att det gjorde ont och att mamma blev ledsen.

Då brukar han komma och blåsa på armen, ge mig en kram och säga öjjå (förlåt). Därefter förklarar vi (igen) varför man inte ska kasta leksaker.

Åh andra sidan har vi en i det avseendet väldigt lugn son. Han varken knuffas eller slåss och ta andras leksaker sker oerhört sällan och slutar efter en tillsägelse.

Ibland tror jag det är en fördel att ha hund när man skaffar barn. Sonen lyssnar direkt på NEJ, LOSS, SITT, STANNA, FY

 

[Imogen]

Tack för alla svar! Låter som att jag inte var helt fel ute i att det kändes knasigt.

Theory of mind, låter som att jag har lite att läsa om Inte för att man måste läsa på men för att det är intressant!

 

[Roheryn]

Helt utan kunskap om det här men - skulle skillnaden kunna vara att theory of mind innebär förståelsen av att andra har egna känslor/upplevelser, medan empati betyder att också förstå vad dessa känslor/upplevelser är (vid ett givet tillfälle? Alltså inte att man prompt behöver agera utifrån sin empati.

Tack, den gillade jag!!!

 

[Imogen]

Jag uppfostrades i en familj (som ensambarn dessutom) där man mycket sällan säger förlåt - man bråkar, skiljs åt lite och sedan är allt bra igen. Och det blev lite av en nackdel för mig när jag blev äldre Jag fick svårt för att säga förlåt och en gång så blev en kompis argare (när jag pushade mig till att säga förlåt) pga att jag aldrig brukade säga förlåt annars - blev lite förvirrande signaler för mig men efter det så arbetade jag med mig själv för att våga säga förlåt mera när jag kände att det behövdes, och även i familjen bad jag ibland någon att säga förlåt om jag ville ha en ursäkt.
Lagom är väl bäst, precis som när det gäller allt annat också

(Kompisen i fråga växte upp i en familj med många syskon så det blev nog lite av en kulturkrock där )

Ja att leva i en miljö där folk har svårt att säga förlåt är ju definitivt inte bra det heller! Min pappa är sån som har svårt för det och det har ju inte gynnat någon.

Jag tänker att det är jätteviktigt att förklara för barnet vad som var fel och hur det fick den andre att känna sig. Och att man som vuxen alltid ber om ursäkt när man själv gör något fel. Och att det här med att säga förlåt kommer när barnet verkligen kan mena det

 

[Andromedae]

Mitt barn (3 i höst) säger i allmänhet inte förlåt. Han kommer och klappar på en* om man säger att man blivit ledsen eller att det gjorde ont. Vi tror att han fått lära sig det hos sin dagmamma.

*= Eller pussas, om personen är jag och i sällsynta fall hans pappa.

 

[snna]

Skulle aldrig kräva ett förlåt av min 3,5 åring. Men hon har börjat säga det själv (lite ibland) efter att hon fyllde 3. Min brors familj är sådär så de kräver förlåt av barnen för minsta lilla ungefär, sånt får jag ont i magen av. Tycker det kan vara jobbigt att de förväntar sig att mina barn ska be deras om ursäkt också, men men.

 

[Mabuse]

Jag tycker så synd om barn som tvingas säga förlåt! För mig låter det bara som maktutövning från föräldrarna och löser inte något alls.

Jag tänker att en del av det man vill lära sina barn är de sociala spelreglerna. Så jag kan föreslå ett förlåt i situationer där det vore på sin plats till barnen, men vill de inte så behöver de inte. Stora är mycket moralisk och vill i princip aldrig säga förlåt, på något sätt tänker han sig att det är en total syndabekännelse och ett erkännande att allt är bara hans fel. Så han tar det där med förlåt på dödligt allvar, och tycker följaktligen aldrig att det är på sin plats (oftast är ju det han skulle kunna be om förlåt för del av en konflikt). Men jag tänker att om man fortsätter föreslå det nu och då så normaliseras det kanske.