Att lägga sig i sin partners val av hund?

[mackan]

Det tror jag också. Därför röstar jag för att skaffa en partner med samma åsikt gällande hund

Ja rent allmänt i ett samboförhållande är det nog bra att kunna vara på samma bana oavsett eller kunna enas om en lösning som känns vettig för bägge även om inte den ena får exakt det den ville /hade valt i ensam regi varje gång

 

[Cherarriduracell]

Jag skulle ha svårt för om min partner ville köpa en krävande hund pga "fin" eller nåt om jag vet att partnern inte har intresse nog för att lägga x antal h /dag på hunden.

Jag har svårt för folk som inte ser till att deras egna djurs behov tillgodoses. Oavsett om det är en hamster, kanin, ko eller hund. Verkar dumt att köpa en hund som inte passar vad man vill "ha" hunden till.

 

[Hyacinth]

Jag har selektivt minne. Båda våra nuvarande hundar är köpta trots idogt motstånd från min partner. Första bokade jag efter en jobbig avlivning och sen en olycka. Anda köpte jag och informerade partner om en vecka innan hämtning typ. MEN, jag känner min partner. Hen älskar de små odjuren, men är förändringsobenägen in absurdum ibland.
@mandalaki kan nog intyga sanningshalten kring valph.

 

[linnsan]

Jag tänker både ja och nej på den frågan.

Väljer jag/min eventuella partner en hund för sina intressen och tar hand om den så ser jag inget problem. Jag hade inte varit den som vill begränsa någons intresse. Jag har ju själv brukshund (och sällskapshund) och hade dött inombords om någon hade sagt nej till att skaffa schäfer. Det är en ras som passar mig väldigt bra och passar det jag vill göra.

Hade jag bott på landet tillsammans med en partner som fått ett stort intresse för någon skarpare herdehund, byggt rejäl inhägnad och tagit hand om hunden och haft kunskap nog att hantera den hade jag nog inte sagt så mycket om det heller. Hade en okunnig partner kommit släpandes med dito hade jag däremot sagt nej...

Likadant om en partner skulle köpa jakthund men inte jaga, brukshund men inte vilja träna. Då hade jag också sagt nej. Eller lämnat.

Finns ett intresse, kunskap osv om den aktuella rasen så hade jag nog inte sagt så mycket faktiskt.

Förutom möjligtvis väldigt sjuka raser där jag anser att det är emot djurskyddslagen att föda fram...

 

[Meibla]

Hmm. Jag tänker att i mitt fall så skulle jag absolut lägga mig i partners hundval, men aldrig i livet att han skulle få påverka mitt

Som tur är är vi av samma åsikt så det är ett ickeproblem

Jag tänkte likadant. Min make har två krav på kommande hund, större modell och lite långhårig. Han skulle mao kunna komma hem med precis vad som helst
Nu blev det lite så ändå, en kompis behöver omplacera sin 1-åriga korsning, så hon flyttar hit på lördag, men där har jag iaf lite koll på vad det är för hund

 

[em-pirre]

Ja rent allmänt i ett samboförhållande är det nog bra att kunna vara på samma bana oavsett eller kunna enas om en lösning som känns vettig för bägge även om inte den ena får exakt det den ville /hade valt i ensam regi varje gång

Jag tycker man ska vara försiktig med att kompromissa, undvika det in i det sista. Jag skulle aldrig kompromissa gällande hundras. Fast det kanske är skillnad om man skaffar nåt ur grupp 9.

 

[Tonto]

För mig låter det som total utopi i ett samboförhållande att hunden är den enas bara och den andre ”avskriver” sig och därför inte behöver ha ngt tyckande.

Alltså om min sambo hade hatat hundar så mycket att han inte kan tänka sig klappa, mata eller ta ut hunden på en pissrunda så hade jag inte haft den sambon. Sen så gillar han verkligen inte vallhundar, men han ser inget problem med att jag har vallhundar.

 

[Tonto]

Jag tycker man ska vara försiktig med att kompromissa, undvika det in i det sista. Jag skulle aldrig kompromissa gällande hundras. Fast det kanske är skillnad om man skaffar nåt ur grupp 9.

Jag kompromissade och blev djupt olycklig med det beslutet. Köpte sen två andra hundar som passade mig.

 

[Sofie.S]

Även jag komprimissade - efter fem år fick hunden flytta till några släktingar för att skaffa den rasen jag alltid drömt om.
Som jag skrivit tidigare så finns det vissa önskemål från min mans sida och de klaffar med dem här rasen men jag hade nog kunnat förbise dem utan större konsekvenser.

 

[astrolindgren]

Pojkvännen har ju snackat om att vi i framtiden ska ha husky eller aussie för att de är "fina" men snubben har noll hundvana så jag lägger mig absolut i på den fronten.. Har inget emot större hundar med mycket päls men då ska man vara beredd på att träna också.

 

[Is]

Då detta är mer eller mindre aktuellt i vårt hus det kommande året så blev jag lite nyfiken på hur andra människor tänker kring detta.

Din partner/sambo/man/fru ska köpa en ny hund. Lägger du dig i eller har åsikter kring vilken typ av hund det är hen vill skaffa? Ras, kön, hälsa osv. Accepterar du "vilken hund som helst" helt oavsett om du tycker att det är ett lämpligt val eller inte, eller säger du vad du tycker ifall personen börjar snöa in på en hund/ras som du inte tycker är passande?

Och om vi vänder på steken.

Du ska köpa en ny hund, vill du eller tycker du det är okej ifall din partner lägger sig i ditt val av hund? Vart går gränsen?

Visst ha vi åsikter om varandras hundar men jag har mina brukshundar = mitt ansvar
Han har sina jakthundar = hans ansvar
Sedan kan vi absolut diskutera vad som är lämpligt för oss som familj när det gäller hur många hundar vi har osv men i det stora beslutar var och en vilka hundar vi vill ha. Men det är ju också tack vare att vi har likvärdig syn på hundar när det kommer till hälsa, meriter och uppfostran. Vi båda hade ,vettiga, hundar innan vi gick in i vårt förhållande men med helt olika inriktning. Jag hade överhuvudtaget ingen koll på jakthundar och han har aldrig varit i närheten av en lydnadsplan än mindre skydds.
Så jag litar på hans kunskap inom hans område och han får lite på min kunskap inom mitt område.

 

[Myrten]

Jag och mitt ex hade två hundar var av två olika raser. Det var klart åtskilt vilka hundar som hörde till vem, men vi hjälptes åt med hundarna. Han tog största delen av vardagen när det gällde rastning, men jag tog exempelvis alla morgonpromenader. Jag var den som åkte på utställning även med den av hans hundar som var en utställningshund (fodertik som uppfödaren gärna ville ställa ut). När vi separerade stannade exets hundar hos honom och mina flyttade med mig.

Nu är mina båda hundar gamla och som livet ser ut nu kommer det inte att bli någon ny hund. Jag är faktiskt lite utmattad efter att tillbringat mer än tio år som ensamstående med två hundar och heltidsjobb utan möjlighet att ta med dem. När jag var sambo hade vi båda två ganska fria jobb och stora möjligheter att lägga upp dagarna efter eget tycke. Det senaste decenniet har jag jobbat annorlunda och pusslat med hundvakt, hämta och lämna, hem på lunch, lägga in hemarbetsdagar och planera inför aktiviteter så att det inte blir för mycket ensam tid för ofta.

Jag ser inte heller att jag kommer att bo tillsammans med någon annan människa under en överskådlig framtid, men om det skulle ske och personen skulle vilja ha hund och vara villig att ta del av vardagsjobbet så skulle jag definitivt överväga ny hund och inte ha något emot att ha huvudansvaret. Det är inte det jag tycker är jobbigt nu, utan att utföra 100 % av allt dagligt pyssel. Det absurda i det hela är att jag skulle ha otroligt svårt att tänka mig någon annan ras än den jag har nu och har haft i tjugo år. Jag känner mig kompromisslös. Däremot, om personen redan hade hund, inser jag att det finns hundraser jag skulle ha väldigt svårt att dela min vardag med. Det bästa vore förmodligen om personen var som jag, dvs hade en favoritras/typ men tyckte att "min" ras var helt ok och jag kunde tycka detsamma om hens ras. Och sen att raserna var kompatibla.

Så - ja - jag skulle ha synpunkter på val av hund hos en partner. Och jag skulle inte gilla om hen hade synpunkter på mitt val. Synnerligen inkonsekvent, jag vet.

 

[prallan]

Jag hade absolut inte velat bo med hund med för mycket energi. En hispig hund som inte kan koppla av och som alltid följer en runt hemmet... usch! Jag har gjort det och trivdes inte att den energin runt mig hela tiden hemma.

Jag sitter lite i den sitsen faktiskt. Vi har sedan tidigare en pinscher och en stor blandras. Jag har haft salukis i många år innan. Nu har vi "fått" sonens stora blandrastik, labrador, rottweiler och leonberger.. Världens gladaste, men alldeles för "på" för min smak, hon har fått smeknamnet Bufflan, för hon röjer allt, hoppar upp på en osv, men min man älskar henne så hon får vara kvar

 

[Petruska]

Jag tror att jag kommer att skaffa hund när jag så småningom inte längre vill/orkar/har råd att ha häst.

Hittills har min partner och jag skaffat de djur vi vill ha, utan att den andra har haft särskilt mycket att säga till om. Hästen är min, tre katter är partners. Var och en ansvarar för sina djur, men jag tar ju hand om katterna vid behov. Min partner tar inte hand om hästen, men det är mest för att hen inte riktigt kan något om hästar. Jag räknar kallt med att partner kommer att hjälpa mig med hunden vid behov, om jag skaffar en.

Jag tänker nog att var och en har helt egen beslutanderätt över de djur hen vill ha, och är fri att skaffa dem. Och självklart ansvarar var och en för de djur hen skaffar. Det är ingen skillnad från att bo ensam, så sett. För att skaffa ett djur, måste man ju ha tid, råd och kunskap nog för att det ska funka.

Sen är det så klart så att livet måste fungera i sin helhet, för oss båda två. Men ingen av oss vill ha ett djur som ödelägger tillvaron för den andra. Det blir ju inte roligt då.

 

[linnsan]

Någon som tog upp att de inte skulle orka leva med en hund med massor av energi som är på en hela tiden inne, så hade jag inte heller orkat det. Men det har ju inte med rasen att göra eller hur stor energi/arbetslust de har. Jag har träffat hundar med 1/100 av min schäfers arbetslust som stressar inne, medans mina för det allra mesta är lugna inne.

 

[Tonto]

Någon som tog upp att de inte skulle orka leva med en hund med massor av energi som är på en hela tiden inne, så hade jag inte heller orkat det. Men det har ju inte med rasen att göra eller hur stor energi/arbetslust de har. Jag har träffat hundar med 1/100 av min schäfers arbetslust som stressar inne, medans mina för det allra mesta är lugna inne.

Instämmer. Mina föräldrars sällskapshundar springer runt mer än vad både min Aussie och BC gör. Sen är dom inte så roliga att ta ut när dom vilar, men inomhus är dom lugna.

 

[linnsan]

Instämmer. Mina föräldrars sällskapshundar springer runt mer än vad både min Aussie och BC gör. Sen är dom inte så roliga att ta ut när dom vilar, men inomhus är dom lugna.

Precis. Framförallt många sällskapsavlade eller uställningsavlade arbetande raser upplever jag kan vara så.

Mina småskitar kan liksom leka inne (Gripa får inte vara med då hon är lite för stor för det utan brukar få lite gotte av mig för att hon ligger kvar istället, om hon ens är intresserad av dom). Men då kanske de leker i 5 minuter och sen går och lägger sig igen. Hundarna kanske följer med och lägger sig i köket när jag lagar mat, eller kommer efter en stund, ibland inte. De behöver ju inte ligga plats inne på en fläck bara för att man har det lugnt liksom.

Men hundar som går igång, hänger efter en konstant, tjatar hela tiden och stressar på ena eller andra sättet i flera timmar om dagen hade jag aldrig pallat med.