Att ha häst eller inte?

Jag är inte riktigt i din situation men ändå där jag måste fatta någon form av beslut om min hästframtid. Har haft häst i 40 år och miste helt nyligen min tredje, den vackre på min profilbild. Har haft alla sedan de var ett eller två år gamla, ridit in de senaste två själv och aldrig sålt någon så det är lätt att säga att det är en livsstil. Jag bor också redan på en gård och min kvarvarande häst nr 4 som nu är 13 år hoppas jag få behålla många år till.

Jag noterar att det är mycket pengar och ganska mycket tid OCH en skaderisk - OCH en för djävlig sorg när det är dags att ta adjö. Men som sagt - vem är jag utan hästarna och djuren vid min sida? Det är en helt omöjlig tanke för mig. Så i mitt fall kommer det garanterat att bli en häst nr 5 också, i sinom tid.

Jag har inte alls haft så trista ridolyckor som du och det är definitivt en parameter att tänka på. Det jag tidigare har tänkt är att jag kanske börjar bli så ringrostig, och kroppen lite mindre tålig med stigande ålder, att jag allvarligt borde tänka på att riskreducera och skaffa en inriden häst och/eller en stabilare individ än hur mycket av halvblodsaveln har utvecklats.

I min fantasi har jag sett mig själv på en stabil större connemara eller welsh cob eller kanske islandshäst som pensionär, men dit är det ju ännu några år. Hade jag haft 10 hjärnskakningar eller andra svåra kroppsskador så är det mycket möjligt att det ändå hade vägt över redan nu. Men i hjärtat är jag också fast vid det svenska halvblodet, hur svenskt det nu är. Men den för mig ultimata ridhästmodellen i alla fall.

Och samtidigt, när jag nu står här och försöker känna efter så säger precis allting annat i mig att jag vill, jag vill, jag VILL ha en unghäst till att få forma från början, för att det är en sådan fantastisk tid och blir ett sådant band. Jag har ju gjort det förut och de där första åren är lite blandad glädje och rädsla bara för att hästen är ung och oerfaren, men samtidigt en sådan galen känsla och kick som inget annat kan ge. Det kan ju hända olyckor med alla hästar, och det går ju att lämna bort på inridning för de första uppsittningarna. Och det kan vara sista chansen för mig att skaffa en häst att träna till en någorlunda nivå inom dressyren igen.

Men jag ska låta det ta sin tid med funderandet, det är stora och långsiktiga beslut och det är nyttigt - om än tråkigt - att påminnas om vilka risker man spelar med för sin egen säkerhet. Och kanske dyker det plötsligt bara upp en häst som vill bli min och så löser det sig då.
Lite samma sak som jag sa till TS i tidigare inlägg men jag har fått uppfattningen att inridning av egen unghäst är också mycket beroende på hästens egna temperament, precis som när man rider "vuxna" inridna hästar. Så om man vill verkligen rida in en egen häst, se till att köpa ett föl/unghäst som är efter stabila lugna föräldrar? Så ökar man åtminstone på chansen till säker ridning.

Det låter nog som något självklart, men tänkte bara att jag skulle flika in med det.
 
Jag har också kroppsliga problem, som gör att jag vare sig vill rida, eller egentligen kan rida ordentligt längre.

Nu råkade det sig så att "min" ras egentligen är en utpräglad körhäst (NSV brukshäst), men jag kör också väldigt mycket mindre, nästan inte alls, i praktiskt arbete med hästarna.

Förut körde vi i skogen, åtminstone för att ta hem vindfällen och vinterns ved, vi harvade, och körde många och långa nöjesturer.

Nu har jag övergått till avel, och träning samt inkörning av unghästarna.

Jag har heller inte så många hästar som behöver "hållas igång". Fölston (1-2 st) hålls igång tillräckligt för att det ska fungera bra att tömköra/köra "några gånger" under sommaren med det unga fölet vid sidan (del av uppfostran/inkörning), och för övrigt så tränar jag unghästarna, och säljer när de är visade och körda på sommarpremieringar enligt rasens meriteringsregler.

Jag tar tid på mig med de unga hästarna.

För övrigt så har vi en besättning får (strax under svensk medelstorlek, ca 25 st tackor) på gården.
Jag har skrinlagt önskan att ha nötdjur (har sedan ungdomen en kärlek till rödkullor), eftersom de är stora och skaderisken ökar med stora djur.

Om nu din ras är Arab, så borde ju du kunna försöka hitta en liknande modell? Alltså avla för att få ett föl per år, och så träna/rida in/köra in och visa unghästen till den nivå som funkar för dig?
 
Jag vill ha lite fart i hästen, men ändå kontrollerbar fart. Jag vill att hästen ska ha egna åsikter, men jag vill inte ha bockningar och liknande.

Jag hade ju en häst som passade mig perfekt! Superultrakänslig, orädd för allt, massor åsikter, ville jobba

Och där har du precis exakt beskrivit mina islandshästar! Särskilt vårt äldre sto passar in på den beskrivningen - massor av attityd, bra med fart under hovarna, full av egna åsikter men bockar och stegrar ALDRIG och är inte rädd för något (undantaget traktorer, men ingen är perfekt tänker jag...?). Min dotter tävlar henne i passlöp vilket hon ÄLSKAR. Vi har haft henne i fem år och hittills har ingen av oss suttit av ofrivilligt :)
 
Lite samma sak som jag sa till TS i tidigare inlägg men jag har fått uppfattningen att inridning av egen unghäst är också mycket beroende på hästens egna temperament, precis som när man rider "vuxna" inridna hästar. Så om man vill verkligen rida in en egen häst, se till att köpa ett föl/unghäst som är efter stabila lugna föräldrar? Så ökar man åtminstone på chansen till säker ridning.

Det låter nog som något självklart, men tänkte bara att jag skulle flika in med det.

Ja absolut kan man försöka styra lite - samtidigt har de två mest stabila och lojala hästarna jag haft varit efter Ceylon och Zephyr, båda med varningsflaggor från förståsigpåare och även direkt info från folk som haft svåra avkommor efter dem. Jag hörde om någon avkomma efter Zephyr som en professionell inridare hade lämnat tillbaka och tackat för sig utan att den blev inriden, medan min kravlade jag upp på ute på ridbanan när han var tre och smackade igång utan att det ens fanns någon som höll i eller var med första gången. Utan att det gick galet eller var någon som helst dramatik.

Lite tänker jag att kanske har förbrukat min tur på det området och går jag nu in för att hitta en stabil och "lätt" härstamning - inte så jättevanligt i halvblodsaveln idag känner jag - så kanske det blir motsatt resultat. Men jag kommer ju inte aktivt att söka efter det svåraste och mest explosiva jag kan hitta på marknaden, sett till härstamningen.

Jag försöker nu inte framställa mig som en fantastisk unghästutbildare, för det är det statistiska underlaget alldeles för klent för, utan snarare som sagt att jag haft väldigt stor tur med individerna.

Men lite vill jag ju ändå tro och hoppas att man kan prägla en häst som köps vid säg ett års ålder genom vettiga stallkompisar, regelbunden och konsekvent hantering, lydnad och en lugn och trygg stallmiljö. Och inte minst att man lär känna varandras språk och läser varandras signaler under en så lång tid så att det i alla fall får något genomslag när det är dags att börja arbetet från hästryggen.

Så att det kan både dämpa den mest toppade och flyktbenägna delen av hästens personlighet, men framför allt att jag som ryttare snabbare och lättare kan läsa av att idag eller i den här situationen ska vi inte ta strid eller pressa igenom något, men en annan dag och under andra förutsättningar kan vi göra det med mycket mindre eller ingen risk. Det streetsmarta i hanteringen är för mig mycket att just känna den andre individen så väl att man klarar att navigera sig fram mellan skären av risker och problem, och det är både det som är roligt när det går bra, och som tar och måste få ta tid.

(Och ju mer jag skriver, desto mer övertygar jag mig själv om att det blir en liten halvblodsåring som flyttar hit nästa gång. Men helst nästa höst)
 
Jag tänker att du kan låta tiden ge svaret. Jag är sen maj hästlös. Ofrivilligt. Jag uppskattar hur sjukt mycket pengar jag plötsligt har, men beklagar att jag blivit mer passiv och stilla.

Jag har ju köpt ett föl men jag räknar mig mentalt inte som hästägare igen. Jag har börjat rida på ridskola för att inte tappa all ridning och ffa för jag blev rädd efter senaste fallet. Och inser att det finns en tjusning med de där "tråkiga" hästarna med. Jag skulle nog kunna tänka mig en sådan också, som komplement till unghästen sen när han är unghäst. För 6 månader sen hade jag Aldrig kunnat tänka mig det.

Så, umgås med andra hästar och känn efter lite till. Kanske kommer det alltid vara araber. Kanske inser du körning är superkul och har en körarab. Eller så slutar det med en annan ras och en Arab. Eller... Du fattar!
 
Oj! Fler än 3 hjärnskakningar bör man inte få och där skulle nog jag dra gränsen faktiskt. Du verkar ju ha klarat dig väl tack och lov! Men samtidigt så handlar ju livet om att LEVA. Som tidigare skrivit; varför ge upp en dröm om att ha gård med hästar, nötdjur osv "bara" för att du inte rider om du nu slutar med det?! Och håller även med; skaffa mindre hästar du kan köra istället?!
 
Jag är i en liknande situation, min gamla holländare är 22 år med en del skavanker som numera gör att vi bara skrittar i skogen. Tankarna går fram och tillbaka om det ska bli någon ny häst. På plussidan är så klart att jag älskar hästar och ridning.
På minussidan nästan allt annat 🙄
Tid, jobbar heltid och har tre hundar, åker iväg på tävlingar med dem och semestrar i husbil. Vill gärna utöka den biten.
Pengar. Om några år går jag och maken i pension, har vi möjlighet att bo kvar på gården, som väl egentligen är för stor redan nu för oss två, råd att dessutom ha häst?
Kroppen. Med raska steg närmar sig 60, höfter, rygg, axlar protesterar ibland.
Men säger som ni andra, vad/vem är jag utan hästarna och ridningen?!
Man vill ju allt!!!
 
Oj! Fler än 3 hjärnskakningar bör man inte få och där skulle nog jag dra gränsen faktiskt. Du verkar ju ha klarat dig väl tack och lov! Men samtidigt så handlar ju livet om att LEVA. Som tidigare skrivit; varför ge upp en dröm om att ha gård med hästar, nötdjur osv "bara" för att du inte rider om du nu slutar med det?! Och håller även med; skaffa mindre hästar du kan köra istället?!
Haha, ja det beror ju på hur man ser det. Jag har haft ett sjukt skarpt minne. Nu glömmer jag bort personer, hela händelser och ganska ofta vad jag själv, eller någon annan sa nyss. Och då menar jag NYSS. Jag kan inte alls dra snabba slutsatser på samma sätt längre, ens när jag är pigg och hjärnan samarbetar. Ett tag kunde jag inte läsa.

Mina hormoner hoppar upp och ner som en jävla jojjo, kan komma från smällarna mot huvudet.

Men ja, jag är ju inget kolli direkt iaf. Man får väl vara glad för det!
 
Haha, ja det beror ju på hur man ser det. Jag har haft ett sjukt skarpt minne. Nu glömmer jag bort personer, hela händelser och ganska ofta vad jag själv, eller någon annan sa nyss. Och då menar jag NYSS. Jag kan inte alls dra snabba slutsatser på samma sätt längre, ens när jag är pigg och hjärnan samarbetar. Ett tag kunde jag inte läsa.

Mina hormoner hoppar upp och ner som en jävla jojjo, kan komma från smällarna mot huvudet.

Men ja, jag är ju inget kolli direkt iaf. Man får väl vara glad för det!

Jo men precis!
 
Haha, ja det beror ju på hur man ser det. Jag har haft ett sjukt skarpt minne. Nu glömmer jag bort personer, hela händelser och ganska ofta vad jag själv, eller någon annan sa nyss. Och då menar jag NYSS. Jag kan inte alls dra snabba slutsatser på samma sätt längre, ens när jag är pigg och hjärnan samarbetar. Ett tag kunde jag inte läsa.

Mina hormoner hoppar upp och ner som en jävla jojjo, kan komma från smällarna mot huvudet.

Men ja, jag är ju inget kolli direkt iaf. Man får väl vara glad för det!
Jag känner en som köpte häst och gård när hen gick i pension ;)
 
Jag landar i regel på huvudet om jag åker av.
Har du funderat på att träna fallteknik?
Jag tränade och tävlade i Judo en period i mitt liv och det har jag haft en otrolig nytta av vid just olika fall.
Man lär sig efter ett tag att hålla upp huvudet och landa med sidan först.

Jag fyller 60 nästa gång och funderar på när det är dags att sluta upp med att klättra i träd och på hustak samt att rida in hästar. Men har just bestämt att det är sedan och inte nu.
 
Har du funderat på att träna fallteknik?
Jag tränade och tävlade i Judo en period i mitt liv och det har jag haft en otrolig nytta av vid just olika fall.
Man lär sig efter ett tag att hålla upp huvudet och landa med sidan först.

Jag fyller 60 nästa gång och funderar på när det är dags att sluta upp med att klättra i träd och på hustak samt att rida in hästar. Men har just bestämt att det är sedan och inte nu.

Jag har faktiskt funderat på just det. Men! Kampsport funkar liksom inte riktigt för mig med min specialkropp. Jag måste hitta ett annat sätt att träna det på. (Och enda gången jag faktiskt har lyckats landa på sidan med så krossade jag ju två ryggkotor istället...).

Finns det något annat sätt att träna det på?

Ett problem är att jag får blockout när jag åker av, så jag är liksom inte medveten om vad jag gör. Blir likadant när jag hoppar, över hindret vet jag inte vad kroppen gör alls :rofl:
 
Jag är osäker på om tråden ligger rätt, men eftersom detta främst handlar om mig som person och inte direkt om hästar egentligen så får den ligga på allmänt tills någon tycker att det är olämpligt.

Jag har som många säkert vet haft hästar i 20 år. 2019 dog tyvärr båda mina hästar och jag blev hästlös. Jag saknade häst något otroligt i början och var på väg att köpa en ny. Men pga saker i livet så gjorde jag valet att backa.


Nu har det gått ett år och jag börjar fundera på om jag kanske inte borde ha häst igen?

Anledningen till detta är min skadade kropp, främst då huvudet som har fått sig ett gäng smällar. Jag har fått mellan 10-15 hjärnskakningar. Jag landar i regel på huvudet om jag åker av. Min partner har flera gånger frågat om jag verkligen tycker att det är värt risken. Mitt självklara svar innan igår har varit JA!

Men igår läste jag tråden om demens (Jag kommer inte ihåg vem som startade den, så vill någon tagga personen eftersom jag nämner dennes tråd så är det helt ok med mig) och det slog till lite när det hade fått sjunka in. Och nu känner jag att, nej, det kanske inte är värt det?

Men vad händer då med hela min framtidsdröm med en liten gård med några hästar, ett par köttdjur, höns osv? Ska jag inte ha hästar så kan jag ju lika gärna köpa dyrt kött från någon i närheten där jag vet att korna har det bra.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden. Det känns lite jobbigt att tänka på detta. Vem är jag ens utan drömmar om hästar, betäckningar och föl?

Det kanske är lite fel forum för sådana frågor, men finns det fler här med liknande funderingar? Vad har ni kommit fram till? Hur har ni tänkt på liknande saker?
Jag var med om två allvarliga olyckor förra året, bröt käken och skadade båda knäna allvarligt.

Jag var tvungen att sälja unghästen och funderade allvarligt på att sluta rida.

Men .... jag klarar mig inte utan ridning.

Efter att varit sängliggande mer eller mindre ett år började jag rida en superstabil 26 årigt Islandssto.

I början blev jag livrädd direkt hästen typ vände på örat, men sakta men säkert började jag känna mig tryggare.

Första två månaderna skrittade jag bara. Sen började jag successivt trava, tölta och galoppera.

Idag rider jag 4-5 dagar i veckan ut i skogen. Mest skritt.

Ridning är min terapi och även om kroppen inte fungerar, minnet sviker och balansen är dålig känns livet alltid bättre efter att varit ute i skogen ett par timmar.

Jag har varit tvungen att inse att jag aldrig kan ha egen gård. Jag måste ha hästen helinakorderad (klarar inte av stallsyslorna).

Men ett liv utan ridning är inget liv.
 
Jag har faktiskt funderat på just det. Men! Kampsport funkar liksom inte riktigt för mig med min specialkropp. Jag måste hitta ett annat sätt att träna det på. (Och enda gången jag faktiskt har lyckats landa på sidan med så krossade jag ju två ryggkotor istället...).

Finns det något annat sätt att träna det på?

Ett problem är att jag får blockout när jag åker av, så jag är liksom inte medveten om vad jag gör. Blir likadant när jag hoppar, över hindret vet jag inte vad kroppen gör alls :rofl:
En fallskärmsklubb kanske? Där borde de ju i alla fall lära sig att landa tänker jag. Jag tänkte också spontant fallteknik när jag läste din trådstart. Det borde ju finnas fallteknikkurser för ryttare!
 
Jag har faktiskt funderat på just det. Men! Kampsport funkar liksom inte riktigt för mig med min specialkropp. Jag måste hitta ett annat sätt att träna det på. (Och enda gången jag faktiskt har lyckats landa på sidan med så krossade jag ju två ryggkotor istället...).

Finns det något annat sätt att träna det på?

Ett problem är att jag får blockout när jag åker av, så jag är liksom inte medveten om vad jag gör. Blir likadant när jag hoppar, över hindret vet jag inte vad kroppen gör alls :rofl:

Jag tänker mest att det finns så mycket annan ridning än att hoppa över hinder och sitta på hästar som far runt som rädda harar så fort nåt händer. Risken går aldrig att komma ifrån - men storleken på risken går att skala ned rejält med rätt häst och annan typ av ridning.

Säger han som bara hoppat ett par gånger och antingen ramlat av eller så har hästen rivit med hjälp av mina ben eftersom de var för långa. Fann inte riktigt tjusningen i den delen av spektrat av "ridning". Liksom några av hästarna finner jag det nog enormt ofiffigt att försöka hoppa över en hög bom när man lika gärna kan knata förbi lite lugnt bredvid.
 
Jag tänker mest att det finns så mycket annan ridning än att hoppa över hinder och sitta på hästar som far runt som rädda harar så fort nåt händer. Risken går aldrig att komma ifrån - men storleken på risken går att skala ned rejält med rätt häst och annan typ av ridning.

Säger han som bara hoppat ett par gånger och antingen ramlat av eller så har hästen rivit med hjälp av mina ben eftersom de var för långa. Fann inte riktigt tjusningen i den delen av spektrat av "ridning". Liksom några av hästarna finner jag det nog enormt ofiffigt att försöka hoppa över en hög bom när man lika gärna kan knata förbi lite lugnt bredvid.
Jag har inte haft en enda häst som har varit speciellt tittig eller rusat iväg för minsta lilla. Jag har haft otroligt trygga hästar och har inte hållt på med hoppning (förutom småååå hinder i gymnastiksyfte) sedan min rejäla hjärnskakning i 16 årsåldern.

Så jag har verkligen inte ägnat mig åt riskridning i någon form. Så däri ligger inte problemet.
 
Jag har en ettåring nu, men för några år sedan sa jag att jag aldrig skulle skaffa häst igen, när jag sålde mitt kloka sto. Klarade inte av att vara utan häst så köpte ettåringen när han var två tre veckor. Är nervös när det kommer till ridning, ju äldre jag blir desto mer nervös. Innan har jag inte varit nervös på backen, men efter två olyckor i våras, där hanteringen skedde från backen, har jag blivit nervös att hantera från backen också. Det har gjort att jag funderar på att sluta igen. Jag älskar hästar och vet inte vem jag är utan hästar men vill inte heller skada mig. Än är jag inte redo att sluta, men tankarna finns där.
 
Jag tänker att var sak har sin tid och att det faktiskt finns andra saker att göra. Ibland får jag något ryck och tycker att jag inte orkar med hästarna och så säljer jag av. Men det tar något år så köper jag häst igen. För mig är det inte ridningen som är det viktiga utan att ha hästarna hemma. Det är livskvalitet att sitta i uterummet och titta på märrarna med fölungarna vid sidan. Det är livskvalitet att se hur min feta haflinger förfinat sin äppelplockarteknik till att putta på äppelträdet i hagen så det fullkomlingt rasar ner äpplen. Det är livskvalitet att höra hästarna beta ur foderhäcken när man släpper ut hunden på kvällen och går sista rundan för att kolla till alla djur.

Jag älskar ju att rida och jag rider ju, men kanske inte alls så mycket som jag egentligen vill ha energi till att göra, för jag har helt enkelt inte lusten och energin. Jag har en 2-åring som jag tänker rida in själv, "trots" att jag är 42 år gammal. Jag kan inte låta mig styras av mina rädslor och helt ärligt dör jag hellre av att byta nacken när jag flyger av en häst, än att tyna bort på ålderdomshemmet. Jag har inga avkommor och jag har ingen vilja att leva ett långt liv, om jag inte kan leva och få vara frisk.

Men livet med hästarna är så mycket mer än bara ridning. Jag är nog egentligen mycket mer hästägare än vad jag är ryttare. Jag har hästarna för att jag älskar hästar, inte för att jag ska kunna rida. Det är så mycket mer med hästarna än så. Men så har ju jag ett avelsintresse och det tror jag spelar roll, man får liksom ett mervärde i att märrarna "bara går" och inte rids eller tävlas. Det gör ingenting att de står, för de har ändå ett jobb så att säga. Jag känner inte att någon av mina hästar är waste:ade där de står, även om de inte rids flera dagar i veckan.
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Alltså blev lite paff av vad en säljare svarade så måste kolla om jag är koko eller om det ändå är ok. Är intresserad av en häst. Vi...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
5 977
Senast: Tualma
·
Hästmänniskan Gammal användare, men vill gärna vara anonym så ingen som läser det känner sig utpekad. Jag har en lång historia i hästvärlden med egen...
Svar
12
· Visningar
1 361
Hästmänniskan Hej! Jag skaffade min älskade häst för snart 2 år sen och är i stallet varje dag och älskar det. Tyvärr är det konstant någonting i...
Svar
14
· Visningar
1 295
Hästmänniskan Jag hoppas kunna bolla lite tankar med andra hästkunniga här. Jag, min man, och vår 17-åriga dotter kommer inom kort att flytta till en...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
6 390
Senast: mamman
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 11 🐈‍⬛🐈
  • Uppdateringstråd 30
  • Målbilder för trubbnosar.

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp