Samtidigt är det ju val man gör också. Du har ju ett hus, t ex? Hade du inte köpt huset utan bott i lägenhet så hade du kanske haft mer pengar till ridning, men du valde huset. Och det kanske var helt rätt val? Jag hade velat haft egen häst och tävlat lite högre också, men i slutänden när valet stod mellan det och annat så valde jag annat. Visst kan det kännas lite sorgligt ibland att aldrig ha haft en egen häst, men samtidigt så är jag ju ändå glad för de andra saker jag har för att jag valde det istället. Du kanske inte alls hade varit lyckligare i en billig etta med en häst, än du är utan häst med ett hus.
Om jag räknar bort renoveringskostnader, som ju inte har något tak, så bor jag väldigt billigt. Det jag behöver är nytt avlopp och solceller. Annars klarar jag mig.
Men ja, mitt hus bidrar väldigt mycket till min livskvalité.
Det är inte så att du går med ständig ångest så det är därför din energi räcker så "lite"? För det om något stjäl energi!!
Jag upplever att den uppförsbacke jag lever i drar energi. Att orka laga mat. Att orka diska. Att vara om sig och kring sig. Och ångestpåslag har jag titt och tätt när jag blir dålig i magen. Det händer var och varannan dag ungefär. Och så har jag en oro över ekonomin.
Ett kort inpass: min erfarenhet är att det är ett bra recept att bli sur att lägga förväntningar på omvärlden istället för att själv åtgärda saker.
Önskar man att någon ska hälsa på en när man möts: hälsa först själv så personen inser att du är en "hälsare".
Vill man ha födelsedagsfirande så lär det med 99 % sannolikhet vara så att man får ordna det till sig själv och bjuda in folk själv.
Känner man att det är genant att bjuda in folk, men man ändå vill uppmärksamma dagen lite extra: gör något som du annars inte gör men gillar. Köp en lyxig tidning och en tårtbit, gå på café, köp en bukett snittblommor till dig själv?
Jag hälsar på folk. Känner knappt någon ändå. Vet knappt vad folk heter.
Jag tror verkligen också på att det måste finnas en större drivkraft än att folk ska gilla en eller applådera ens insatser. Nu har jag aldrig varit "elit-duktig" i ngt utan jag är en hyfsat medelmåttig person i det mesta. MEN jag tänker att för att bli duktig på ngt så måste det nog till en personlig drivkraft, en vilja att utmana sig själv snarare än att bli applåderad?
Jag började måla för ngt år sedan och har verkligen drivits av dels kärleken till måleriet men också en stark vilja att utveckla mig själv. Det är en enorm känsla att känna att om jag bara vill och är beredd att spendera tid på ngt så finns många möjligheter till utveckling!
Ja, alltså jag har ju försökt. Dock utan att lyckas.
Fysisk trötthet och hjärntrötthet är inte alls samma sak.
Men bägge gör att man är totalt orkeslös.
Men även hjärntrötthet går att få råd och hjälp med.
Jag vet det. Därför jag poängterade att jag var mentalt trött.
Jag tror det kan vara svårt att göra något åt när man hela tiden upplever att tillvaron är övermäktig. Jag lever i en konstant uppförsbacke. Måste vara om mig och kring mig men ändå skiter sig saker.
Jag har lite svårt att relatera till känslan avundsjuka, faktiskt. Visst har det hänt att andra lyckats med sådant jag också skulle vilja lyckas med, men det har snarare triggat mig att försöka själv. Har du aldrig känt så? Typ: "Åh, hon lyckades vinna, det vill jag också! Jag måste försöka jag med!"
Jo, jag har velat försöka. Men hindren har varit många. Ingen häst. Ingen tränare. Ingen transport. Inga pengar. Ingen dragbil. Alltid något hinder i vägen som jag inte tagit mig över. För att inte tala om bristen på talang. Jag kan fortfarande inte rida en LC i form.
Det finns människor som jobbar med just lindring av hjärntrötthet. Arbetsterapeuter bland annat (går hos en sådan nu pga behöver hjälp att strukturera upp mina studier så jag kan klara av min utbildning). Dessa och eventuellt fysioterapeuter kan hjälpa till med sådant. Rörelse kan nämligen minska hjärntrötthet också men det måste ju naturligtvis vara efter vad personen klarar av och har plats med i sitt liv.
Jag har varit jäkligt sur över de medicinska hinder som stått i min väg när jag vill klara av vissa saker. Det finns fortfarande saker jag vill klara av som jag inte har möjlighet att göra. Riktigt skit är det. Samtidigt måste man försöka se vad man har för att inte däcka ner i skiten totalt. Du har mött många hinder längs din väg och du har många mål du vill klara av. Har du funderat på vad av dessa mål du hade tyckt varit roligt, vad du verkligen, verkligen vill ha och vad du egentligen kunnat klara dig utan? Rangordna efter detta och se vad som händer. Försök också att se vad du tror kan ge energi och vad som mest hade tagit energi ifrån dig och hur stor risk det är att olika saker blivit påbörjade och sedan blivit liggande.
Att inte orka jobba heltid är inte något konstigt om det finns en mental trötthet inblandad, du behöver försöka styra upp den först. Med eller utan hjälp från andra.
Jag känner inte riktigt att jag får något gehör hos någon när jag säger att jag inte orkar. Det viftas bara bort.
Jag hade kontakt med en arbetsterapeut för något år sedan. Hon noterade min trötthet, men kunde inte göra något åt den. Det enda tips jag fick var att ha ett mindre köksbord. Det var allt.
.. Stod man på pallen så ville man ha guld, fick man guld så hade man velat ha bättre poäng osv osv.. Ibland stod man på pallen efter en vad som kändes som en jättekass runda men man råkade vara bäst för dagen eller haft flyt med att folk gjort mer missar än man själv .
).
