Att fylla femtio

[Wille]

Här är en till som är betydligt äldre än du. Och jag har heller aldrig tävlat i hoppning eller dressyr trots att hästarna varit en stor del av mitt liv.
Ekonomin fanns inte. Men hästarna har gett mig stor glädje ändå. Allt behöver inte vara prestationer.
Och firandet det får man bjuda in till själv. Det behöver inte vara så märkvärdigt men vill du bli firad så bjud in!

Jag vet som sagt inte vilka jag ska bjuda då jag inte känner folk.

 

[Tuvstarr]

Min mormor har alltid, sen hon var rätt ung sagt "om jag lever då så ska jag...". Hon har liksom alltid reserverat sig
När jag var liten fattade jag aldrig detta utan frågade "Men NÄR SKA mormor egentligen dö"!!?
Nu är mormor 88 år, har rökt sen hon var 12, har ingen hemtjänst och livet går vidare. Hon glor på Netflix, röker under fläkten och dricker vin all day long. Dessutom har hon bättre lungröntgen är mig
Jag tänker ofta att halva hennes liv har gått åt till att invänta döden

Min mormor frågade mig då jag var kanske 12, ifall jag tror att hon ännu lever då jag får körkort.
Jajamen.
Det är snart dags för mina barn att ta körkort

 

[Roheryn]

@Wille jag fyllde 50 för två år sedan. Ingen särskild kris, kanske, men man inser att livet inte kommer att vara för evigt och det jag inte hunnit göra ännu faktiskt behövde börja få ta plats! Så - jag köpte en gård och flyttade 15 mil, bor nu mitt ute på landet med fyra hästar, en hund, två katter och en dotter som bor deltid hos mig (hon har annat boende också pga utbildning på annan ort).

Och apropå ork så har jag nog aldrig jobbat hårdare än jag gör nu, vid 52 års ålder. Tar hand om stallet och hästarna varje dag, rider, motionerar hunden och nu i vinter har det tillkommit ett väldans råddande med ved pga att jag försöker hålla nere uppvärmningskostnaderna. Jag jobbar också heltid, men har hemmakontor, så kan ju utnyttja lunchrast och andra ev. pauser för att fodra hästar, gå med hunden osv. Det är inte alltid världens enklaste liv, men det är mitt liv som jag har valt och jag älskar det!

Jag förstår att alla inte bara kan köpa en gård sådär - för mig möjliggjordes det av en bra inkomst och dessutom ett arv från min pappa. Men de flesta kan påverka sin situation på något sätt. Ta en skogspromenad. Njuta av en solnedgång. Ta tag i sin träning. Osv.

 

[Wille]

Så jag spinner vidare på det här med att uppskatta folk pga deras prestationer på tävlingar, så jag är kanske inte rätt person att bedöma ifall folk gör det, eftersom jag inte gör det själv.

Jag har liksom enormt dålig koll på folk över huvudtaget. Jag hade aldrig någon idol då jag var yngre, inga plancher på varken popstjärnor eller ryttare satt upptejpade i mitt rum. Jag kunde ju helt klart tycka att någon jag kände var jätteduktig på att ha hand med med heta hästar, eller att en klasskamrat sjöng helt underbart bra. Men att min syn på dem skulle ha ändrats om de vunnit priser kan jag inte riktigt tänka mig.

Jag har än i dag inte det minsta hum om vem som vinner Idol eller let's dance eller vad det nu finns för tävlingar, ryttarna känner jag bara till namnet på dem som de talas mest om i media, utan att riktigt ha någon aning om vilka de egentligen är.

Och någon som vinner en juniorklass någonstans, visst, jag applåderar artigt och tycker att det var ju bra ridit/spelat/sjungit, och glömmer personen en halv minut senare.

Själv har jag alltid varit fruktansvärt avundsjuk på de som vunnit ryttartävlingar.

Det går att få hjälp med

Den hjälpen har jag inte blivit erbjuden eller så kostar det pengar. Eller så krävs det att man ska yoga varje dag och det klarar inte jag. Och hjärnskador tar den tid det tar att läka. Och min hjärna utsätts nog för en del press bara av att försöka leva. Har fullt sjå med att klara av vardagen.

 

[Roheryn]

Så du uppskattade inte applåderna när du vunnit priser?

Vet att detta inte var till mig, men.... Jag har tävlat med hästar i diverse olika discipliner. Inte på hög nivå, men nog har det hänt att jag vunnit ibland. Och blivit jätteglad över att vinna, mest över min och hästens gemensamma prestation! Det jag ALLRA MINST brytt mig om har varit applåder, jag har nog inte ens lagt märke till om det varit publik tror jag! Och att folk skulle se på mig på annat sätt för att jag vunnit tävlingar, det tror jag inte ett ögonblick.

 

[Wille]

Vet att detta inte var till mig, men.... Jag har tävlat med hästar i diverse olika discipliner. Inte på hög nivå, men nog har det hänt att jag vunnit ibland. Och blivit jätteglad över att vinna, mest över min och hästens gemensamma prestation! Det jag ALLRA MINST brytt mig om har varit applåder, jag har nog inte ens lagt märke till om det varit publik tror jag! Och att folk skulle se på mig på annat sätt för att jag vunnit tävlingar, det tror jag inte ett ögonblick.

Jag minns själv hur avundsjuk jag var när min chef deltog i sin första ridtävling och vann. Önskar att jag hade varit hon.

 

[Görel]

Ingen aning. Tycker jag är trött oavsett. Och startsvårigheter har jag alltid haft. Och svårigheter att hålla ordning. Känner mig också överväldigad av allt jag behöver hålla reda på. Det är också tröttande.

Jag har också såna tendenser och har jobbat hårt med att hitta strategier. Jag märker en skillnad i mående och koncentrationsförmåga om jag äter näringsriktigt och tar fiskolja varje dag.

 

[Mabuse]

Så du uppskattade inte applåderna när du vunnit priser?


Ingen aning. Tycker jag är trött oavsett. Och startsvårigheter har jag alltid haft. Och svårigheter att hålla ordning. Känner mig också överväldigad av allt jag behöver hålla reda på. Det är också tröttande.

Alltså, man får inte så mycket applåder när man vinner, om det inte är typ OS. På en vanlig tävling så säger folk "Grattis", applåderar på ärevarvet, och så är det bra med det. En halvtimme efteråt har alla glömt och gått vidare.

Jag har nog fått mer beundran och applåder om jag typ lyckats sitta kvar på en häst som bockade eller liknande. Eller om jag bakat en god kaka till fikat (kanske inte direkt applåder då, men att man blir uppskattad för vad man gjort).

 

[Tuvstarr]

Själv har jag alltid varit fruktansvärt avundsjuk på de som vunnit ryttartävlingar.

Kanske det är så att man behöver ha vunnit en juniorklass på något regionalt mästerskap i en liten gren för några tiotals år sedan, för att se att det ju inte ändrade på något i hur folk bemötte en.

Jag har fantastiska minnen av alla roliga grejer jag gjort med hästarna, och folk jag träffade i samband med det, men mina rosetter är nog försvunna sedan många år, antagligen i någon av mina föräldrars flyttar, och jag kunde inte bry mig mindre.

Inte kommer jag heller ihåg vem av oss tjejer som vann eller inte vann någon tävling.

Däremot kommer jag ihåg den härliga vita fluffponnyn en av oss hade. Och den stiliga svarta. Och den gången jag glömde programmet Och en massa andra saker

 

[Mabuse]

Jag minns själv hur avundsjuk jag var när min chef deltog i sin första ridtävling och vann. Önskar att jag hade varit hon.

Men andra tänker inte så, nödvändigtvis. De tycker "Jaha, men det var ju roligt, grattis", och så är det inte mer med det. De blir inte avundsjuka eller jätteimponerade. De flesta tävlar ju inte själva, och då bryr de sig inte så mycket om andras tävlingsresultat heller (mer än att det är artigt att säga grattis såklart).

 

[Bapelsin]

Jag känner igen mig i det du skriver och blir nästan lite provocerad av alla positiva inlägg du får (men förstår att vartenda ett är skrivet i välmening ). Det är inte så lätt. Det är skitjävlasvårt när man har ett invant mönster, även utan ångestproblematik. Med ångestproblematik kan det vara nästan omöjligt. Och det är inte så lätt som att bara hitta en aktivitet så får du vänner. Det är inte enkelt utan ångestproblematik och asperger, och det är definitivt inte enkelt med den problematiken. Javisst, allt går. Det går att bli astronaut också, och det går att vinna flera miljoner, men bara för att det går betyder det inte att det per automatik är görbart. Det är inte meningen att vara negativ, jag vill bara bekräfta dina känslor att det är SKITSVÅRT att leva med den problematik du har. Jag är också utmattad, jag har panikångest och asperger. Dessutom har jag svår värk i kroppen. Jag försöker klappa mig själv på axeln för de små sakerna i livet. Idag tex har jag suttit i soffan nästan hela dagen. Men jag har suttit i soffan i vardagsrummet och lyssnat på musik istället för att sitta i tv-soffan och kolla på serier. För mig känns det bättre och därför känner jag mig nöjd med mig själv.

Jag har två fraser som jag tänker på varje dag som hjälper mig att komma ihåg vad som är viktigt. ”Good enough” som hjälper mig att komma ihåg att ibland är det bara att sitta i en annan soffa som är vad jag orkar och då är det okej. ”Rise and shine for a brighter day” som hjälper mig att komma ihåg att det är jag som har makten över mig själv och det är jag som bestämmer om min dag ska vara bright. För mig betyder det att jag släpper alla krav direkt på morgonen och lämnar kvar dem i sovrummet. Sen har jag aldrig riktigt bra dagar eftersom jag alltid har ont, men jag försöker fokusera på det positiva (vilket verkligen inte alltid är lätt eller ens går). Ibland är jag så negativ att jag blir less på mig själv, men det är också okej. Good enough.

Jag håller med vad någon annan skrivit att du är så bra på att skriva och du försöker ju förbättra din situation på olika sätt, kan du inte försöka klappa dig själv på axeln för det istället för att slå på dig själv för allt du inte gör? Jag önskar du vore lite snällare mot dig själv

 

[Bulldoozer]

Det här med att skapa relationer. Jag vet inte hur man gör och hur man kommer till stadiet att det känns okej att ringa folk bara för att snacka. Den enda jag i dagsläget känner att jag kan ringa är mitt ex. Tycker det är jobbigt att ringa andra.


Jag vill ju bli uppskattad. Och därför känner jag att jag måste prestera. För den jag är betyder inget för någon.



Jag vill ju bli firad. Vill känna mig betydelsefull.

Det verkar inte finnas någon medicin som tar bort panikattackerna. Jag har ätit ett antal olika genom åren men i slutändan är det alltid kampen som haft betydelse. Nu har jag bara en behovsmedicin. Och den kan jag inte ta om jag ska köra bil.

Jag vill utbilda mig. Det finns ett antal utbildningar jag tycker är intressanta. Och så vill jag bygga ett nergrävt växthus och odla exotiska växter. Och jag vill ha vänner och en partner. Och utveckla skogsträdgårdar. Och sprida kunskap om dessa saker.

Det inte så lätt att skaffa relationer, jag själv är mer restrektiv med "vänner" ju äldre jag blir. Jag orkar inte ha så många, jag blir trött av social samvaro och jag har lärt mig acceptera att jag är som jag är och det inget fel med det. Jag kan räkna mina nära relationer på ena handen om jag även räknar in familj, det inte så att jag direkt lyfter upp luren och ringer nån av mina vänner heller utan vi ses när vi ses. Mina hobbys och intressen gör ändå att jag träffar en hel del folk som mer är bekantskaper men i och med delat intresse så brukar man ändå råka i samspråk. Det räcker för mig.
Jag hade en tro på när jag var yngre att jag ville ha vänner för att alla andra hade det, man hade många vänner om man var populär och om man hade vänner så var man lyckad. När jag blev äldre så insåg jag att min bild av hur det skulle vara inte passade ihop med den person jag är, jag gillar inte att umgås i stora grupper eller mindre heller för den delen. Jag är inte särskilt social som person och det är inget fel med det och det blev mycket lättare när jag kom på hur jag själv fungerar och trivs istället för att försöka pressa in mig i en mall som inte passar mig.

Jag undrar om du inte fastnat i en bild av hur du ska vara istället för att uppskatta den du är?
Det ingen, absolut ingen som uppskattar mig mer för att jag presterar nåt, de jag tävlar med har fullt upp med sitt liksom jag har. De få jag har i bekantskapskretsen uppskattar mig för att jag är jag och inte för nån slags prestation. De jag uppskattar uppskattar jag efter hur de är som person och inte prestationsbaserat, jag förstår inte riktigt tankesättet?

Det är väl bara att börja dra i nåt snöre och börja vägen mot utbildning, trädgård eller vad vet jag. Framförallt tycker jag att om du vill bli firad så fira dig själv och unna dig nåt du är värd. Sen om det är en tårtbit, en stickling, kurs eller annat du unnar dig själv så njut av det.

 

[Wille]

50 är ingen ålder, du kan fortfarande plugga, rida, tävla och förverkliga drömmar.
Såg att du funderade på Skåne. Varför inte? Där har du dessutom fler hästar och troligtvis större möjligheter att ta upp ridningen.

Jag har flera kollegor över 50, den som är överlägset piggast och har mest energi är 64, mer drag i honom i han som är 20

Skulle jag utredas skulle jag högst troligt få en diagnos, jag är ett weirdo som aldrig riktigt passat in någonstans. Men jag känner att det inte skulle tillföra något för mig. Med ålder har jag accepterat den jag är och hittat lösningar och valt att leva mitt liv som jag vill och som gör att jag mår bra.
Att du fått en diagnos gör dig inte annorlunda än tidigare, du har klarat att jobba och rida, du kan klara det igen.

Jag kommer aldrig kunna ta upp ridningen eftersom jag inte har pengar. Just nu har jag inte ens råd att åka till stallet.

 

[Raderad medlem 68338]

Alltså, man får inte så mycket applåder när man vinner, om det inte är typ OS. På en vanlig tävling så säger folk "Grattis", applåderar på ärevarvet, och så är det bra med det. En halvtimme efteråt har alla glömt och gått vidare.

Jag har nog fått mer beundran och applåder om jag typ lyckats sitta kvar på en häst som bockade eller liknande. Eller om jag bakat en god kaka till fikat (kanske inte direkt applåder då, men att man blir uppskattad för vad man gjort).

Enda gången jag fått stående ovationer på en tävling var när jag pga skadad häst red pappas kallblodstravare i gamla LA:5 och placerade mig! Iofs berodde detta troligen på att det blåste satan och flera av de bättre hästarna tjafsade bort sig. Kallblodet traskade på i en stadig form och reagerade inte ens när en reklamskylt blåste in på dressyrbanan

@Wille Jag tänker såhär: Det finns ju i stort sett ALLTID någon som är bättre än en själv. Såvida en inte vinner VM eller liknande men det är det ju relativt få som gör Jag tänker att det måste vara enormt destruktivt att aldrig känna sig nöjd eller ens tillfreds med sina prestationer utan alltid jämföra sig med andra.
Frågan är om det inte är bättre att ställa rimliga mål, att försöka sluta jämföra sig med allt och alla och istället fokusera på personlig utveckling?

 

[Mabuse]

Jag kommer aldrig kunna ta upp ridningen eftersom jag inte har pengar. Just nu har jag inte ens råd att åka till stallet.

Samtidigt är det ju val man gör också. Du har ju ett hus, t ex? Hade du inte köpt huset utan bott i lägenhet så hade du kanske haft mer pengar till ridning, men du valde huset. Och det kanske var helt rätt val? Jag hade velat haft egen häst och tävlat lite högre också, men i slutänden när valet stod mellan det och annat så valde jag annat. Visst kan det kännas lite sorgligt ibland att aldrig ha haft en egen häst, men samtidigt så är jag ju ändå glad för de andra saker jag har för att jag valde det istället. Du kanske inte alls hade varit lyckligare i en billig etta med en häst, än du är utan häst med ett hus.

 

[Mabuse]

Enda gången jag fått stående ovationer på en tävling var när jag pga skadad häst red pappas kallblodstravare i gamla LA:5 och placerade mig! Iofs berodde detta troligen på att det blåste satan och flera av de bättre hästarna tjafsade bort sig. Kallblodet traskade på i en stadig form och reagerade inte ens när en reklamskylt blåste in på dressyrbanan

@Wille Jag tänker såhär: Det finns ju i stort sett ALLTID någon som är bättre än en själv. Såvida en inte vinner VM eller liknande men det är det ju relativt få som gör Jag tänker att det måste vara enormt destruktivt att aldrig känna sig nöjd eller ens tillfreds med sina prestationer utan alltid jämföra sig med andra.
Frågan är om det inte är bättre att ställa rimliga mål, att försöka sluta jämföra sig med allt och alla och istället fokusera på personlig utveckling?

Och eventuellt var det kanske till och med hästen som fick beundran och applåderna, mer än du?

Ridsport är ju lite otacksamt på det sättet - går det bra, så är det hästens förtjänst. Går det dåligt, så är det ryttarens fel. Otacksamt ur bekräftelsesynpunkt, menar jag.

 

[Raderad medlem 68338]

Och eventuellt var det kanske till och med hästen som fick beundran och applåderna, mer än du?

Ridsport är ju lite otacksamt på det sättet - går det bra, så är det hästens förtjänst. Går det dåligt, så är det ryttarens fel. Otacksamt ur bekräftelsesynpunkt, menar jag.

Haha ja 99% var absolut till hästen! Svart, maffig med hingstnacke charmade han de flesta
Inte ens kunde jag ta åt mig hur välriden han var, det var helt och hållet pappas förtjänst!

 

[Fjordfrälst]

Jag tror min mentala trötthet inte går att träna bort.

Igår var jag till psykologen och sen handlade jag mat. Var trött när jag kom hem och fick lägga mig. Och när jag jobbade i somras fanns ingen ork kvar till matlagning, diskning och sånt. Det är liksom inte fysiskt ansträngande att diska men jag orkade inte.

Det är inte så att du går med ständig ångest så det är därför din energi räcker så "lite"? För det om något stjäl energi!!

 

[Bulldoozer]

Jag kommer aldrig kunna ta upp ridningen eftersom jag inte har pengar. Just nu har jag inte ens råd att åka till stallet.

Så är det, jag kommer aldrig ta upp ridningen för att jag har trasiga knän och för att det kostar sååå mycket pengar...
Det är nog så att många inte har råd att ha häst och många som har häst har inte råd med utökade kostnader som tävlande faktiskt innebär. Det finns en massa saker som fallit bort pga mina trasiga knän och begränsad budget som jag hade velat göra men jag kan inte ligga kvar och älta i det för det skulle verkligen ge mig ångest. Jag försöker fokusera på de små saker jag KAN göra även om jag såklart tillåter nån arg bitter tanke som jag sen släpper och går vidare. Naturligtvis lättare sagt än gjort men man kan träna sig själv till att släppa saker, livet blev så mycket lättare när jag slutade må dåligt över saker jag inte kan förändra och började fokusera på sånt som faktiskt jag kan påverka.

 

[clusia]

Så du uppskattade inte applåderna när du vunnit priser?

Haha va? Varför skulle det vara någon sorts motivation?

Jag har tävlat jättemycket, dels med hästar, men framförallt inom en lagsport där jag spelade på elitnivå. Jag har vunnit massor av guld men jag reflekterade inte ens över just applåderna. Jag spelade för att det var de roligaste som fanns, självklart drevs vi av att vinna guld men definitivt inte av applåderna.