Att fylla femtio

[TinyWiny]

Jag fyllde femtio förra våren. Jag ser bara fördelar med att bli äldre även om mitt liv verkligen inte alls blev som jag hade velat. Jag har så många planer, så många idéer, så mycket jag skulle vilja göra att inte tio liv hade räckt till men det blev inte så. Jag har inte kunnat jobba på över 20 år och min kropp, själ och hjärna är mycket hårt sargade. Trots det är jag mer bekväm med mig själv nu än jag någonsin har varit tidigare. Jag bryr mig inte om ifall andra inte tycker om mig och även om jag ständigt arbetar på att förbättra mitt jag tar jag inte längre skit för den jag är. Jag har också rätt att finnas och jag har också rätt att vara jobbig. Jag behöver inte försöka vara perfekt. Det är en väldigt skön insikt.

Häromdagen fick jag höra, men jösses ja! Du är ju så ung! Tänk när man var 50!


Jag tänker att var sak har sin tid. När det inte blev som man önskade, hoppades och ville får man försöka göra det bästa av det som blev. Både du och jag har ju mot alla odds överlevt hittills och vi har mot alla odds trots allt skapat oss ganska hyggliga liv. Det är stort!

Men, man får deppa ihop då och då. Man får förbanna både det ena och det andra och man får vara ledsen för och sörja det som inte blev. Man får bara inte stanna där nere i sörjan utan behöver upp och se vad man faktiskt ändå har och leva där.

 

[tanten]

Det där drog jag ju inte upp förrän du tog upp att skylla vedermödor på andra. Vilket jag alltså inte gjort tidigare.

Inte gjort tidigare?
Genom åren har du tagit upp din såriga relation med släkten många gånger. Och kombinerat det med hur mycket det påverkar ditt liv.

Din ångest behöver du hjälp med. Det har vi tjatat om länge. Hjälper inte den medicinering du eventuellt har måste du få hjälp att byta.
(och ja jag minns mycket väl att du genom åren varit helt emot all form av medicinering men din kropp behöver den hjälpen)

Du skriver ofta och mycket. Sammantaget ger det en bild av dig. Så är det för oss alla. Kanske stämmer den bild du ger inte med den du är? Det vet jag inte - jag kan bara relatera till det du skrivit genom åren under olika nick.

 

[TinyWiny]

Inte gjort tidigare?
Genom åren har du tagit upp din såriga relation med släkten många gånger. Och kombinerat det med hur mycket det påverkar ditt liv.

Din ångest behöver du hjälp med. Det har vi tjatat om länge. Hjälper inte den medicinering du eventuellt har måste du få hjälp att byta.
(och ja jag minns mycket väl att du genom åren varit helt emot all form av medicinering men din kropp behöver den hjälpen)

Du skriver ofta och mycket. Sammantaget ger det en bild av dig. Så är det för oss alla. Kanske stämmer den bild du ger inte med den du är? Det vet jag inte - jag kan bara relatera till det du skrivit genom åren under olika nick.

Hon syftade givetvis på här och nu i den här tråden. Ganska osmakligt med den där kängan faktiskt. Oempatiskt med.

 

[sjoberga]

Jag känner lite som du, kanske inte vad jag har gjort i livet, men lite panik över att bli äldre.
Jag fyller 40 nästa ar, min mamma dog (cancer) straxt efter hon hade fyllt 50 och i mitt huvud tänker jag att jag kanske bara har 10 ar kvar att leva, helt ologiskt egentligen men man tänker inte alltid logiskt.

Det är inte så ologiskt. Det ologiska tycker jag är att många under så stor del av livet planerar och verkar räkna med att de ska leva antingen för evigt eller minst tills de blir 90 och därmed sätter livet på lite väntstatus just nu, för sen minsann, ska de leva.

Jag vet mest att jag lever idag och med hyfsad sannolikhet imorgon. Däremot är det inget som ger mig någon panik alls.

 

[turbofling]

Det är inte så ologiskt. Det ologiska tycker jag är att många under så stor del av livet planerar och verkar räkna med att de ska leva antingen för evigt eller minst tills de blir 90 och därmed sätter livet på lite väntstatus just nu, för sen minsann, ska de leva.

Jag vet mest att jag lever idag och med hyfsad sannolikhet imorgon. Däremot är det inget som ger mig någon panik alls.

Det är sant, de flesta är för daliga pa att leva i nuet.

Det jag mest tänkte pa som ologiskt är att jag hängt upp mig pa 10ar, vilket är ologiskt efter som jag inte har ngn aning om iaf livet är slut imorgon eller om 60 ar.

 

[Sel]

Jag var övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem (fråga inte, det var en märklig upphakning.). Nu sitter jag mest och är lite förvånad över att jag nyss klarat mig till 40 och fortsätter leva varje dag, annars är ålder ingenting jag tänker på. Jag är ju jag oavsett, med allt det innebär.

 

[Hermelin]

Jag gillar att ha passerat 50. Så många grejer man inte behöver bry sig om längre.

 

[DarkInNight]

Och jag ser bara framför mig hur jag kommer fortsätta livet ensam och fattig. Och invänta krämporna.

De här raderna kändes bara så otroligt sorgliga.

Så jag vill bara påminna dig om att
Trots ett tungt bagage har du tagit dig till 50! Du har tagit dig från sjukskrivning till jobb och sedan köpt en egen fastighet som du sköter om själv.
Du har startat upp en massa projekt i trädgården.
Du har gått en utbildning och fick jobb direkt efter.

Du går på jobbintervjuer
Du är även på gång att ta BE -kort (öppnar massor av möjlighet)
Du ska starta upp bina igen.

DU har fixat allt, trots ångest, jobbig barndom, autism.
Ville mest säga att jag tycker det är bra gjort av dig, och att det finns fortfarande tid att skapa nya relationer. Dessutom tror jag att de nya grejerna du har på gång kommer öppna upp möjligheter till nya givande relationer.

 

[Bulldoozer]

Livet är inte en tävling, alla hamnar vi till slut i samma vägände, vissa fortare än andra men fattig som rik är det ingen som undkommer döden.

Angående firande så har vi i min familj oftast inget firande att tala om, vill man fira så får man bjuda in och fixa själv. Undantaget är små barn typ. Jag ser själv inget behov av att fira mina födelsedagar, de är inget speciellt för mig bara en dag som alla andra.

Jag har tävlat mycket i mitt liv först i kraftsport och sen i hundsport mest för att det roligt. Det är inte resultaten man minns utan det är vägen dit som är vinsten, ens ansträngning, glädjen i träningen och bandet till min bästa vän ❤. Nu när min tävlingshund gått över regnbågsbron så är det inte rosetterna som betyder nåt utan minnena av henne och av vår alldeles för korta vägsträcka genom livet ihop .

Att fylla 50 är bara en siffra. Jag har haft många planer och drömmar och förhoppningar som krossats genom åren men släppt det gamla och försökt hitta nya mål. De få gånger man lyckats uppnå ett mål är det sällan man stannar upp och uppmärksammat det för man har redan styrt kosan mot nästa mål.
Det är resan dit som ger mig glädje inte själva uppfyllelsen av en dröm.

Ta ett steg på stigen mot ett mål och njut av resan dit istället för att grubbla på om du kommer komma fram ❤.

 

[toughcookie]

Tack för alla svar.

Hur hanterar man besvikelsen över att aldrig ha kunnat gå en högre utbildning och aldrig kunnat tävla i dressyr eller hoppning? Och jag ser bara framför mig hur jag kommer fortsätta livet ensam och fattig. Och invänta krämporna.

Jag fyller också 50 senare i år och i januari förra året började jag plugga till lärare på distans (4 årig utbildning) så det är absolut inte för sent att sadla om eller vidareutveckla sig. Jag har aldrig pluggat tidigare, började jobba direkt efter nian och har läst in grundläggande behörighet sporadiskt genom åren.

Även om jag nog är äldst i klassen så är vi ett helt gäng över 40 och vi har mycket att ge till de yngre i form av erfarenheter och de ger oss massa i form av studieteknik och erfarenheter av hur det är att gå i skolan "nu för tiden".

Så förutom det ekonomiska (jag försöker klara mig enbart på studiemedel) så är det bara positivt!

 

[Raderad medlem 68338]

Jag fyller också 50 senare i år och i januari förra året började jag plugga till lärare på distans (4 årig utbildning) så det är absolut inte för sent att sadla om eller vidareutveckla sig. Jag har aldrig pluggat tidigare, började jobba direkt efter nian och har läst in grundläggande behörighet sporadiskt genom åren.

Även om jag nog är äldst i klassen så är vi ett helt gäng över 40 och vi har mycket att ge till de yngre i form av erfarenheter och de ger oss massa i form av studieteknik och erfarenheter av hur det är att gå i skolan "nu för tiden".

Så förutom det ekonomiska (jag försöker klara mig enbart på studiemedel) så är det bara positivt!

Min granntant började plugga på universitetet när hon var 80+ !

 

[Wille]

Jag brukar bjuda in själv när jag vill fira ngt!

Vem ska jag bjuda? Har ju inga vänner.

Inte gjort tidigare?
Genom åren har du tagit upp din såriga relation med släkten många gånger. Och kombinerat det med hur mycket det påverkar ditt liv.

Din ångest behöver du hjälp med. Det har vi tjatat om länge. Hjälper inte den medicinering du eventuellt har måste du få hjälp att byta.
(och ja jag minns mycket väl att du genom åren varit helt emot all form av medicinering men din kropp behöver den hjälpen)

Du skriver ofta och mycket. Sammantaget ger det en bild av dig. Så är det för oss alla. Kanske stämmer den bild du ger inte med den du är? Det vet jag inte - jag kan bara relatera till det du skrivit genom åren under olika nick.

Jag har fått hjälp med min ångest hela livet, men inget biter så den hålls borta för alltid.

 

[Otherside]

Vem ska jag bjuda? Har ju inga vänner.


Jag har fått hjälp med min ångest hela livet, men inget biter så den hålls borta för alltid.

Jag firar aldrig mina födelsedagar. Min familj brukar gratta mig lite men aldrig nåt stortartat. Så tänk inte på det.

Du skrev att du haft (har?) ångestdämpande medicin som tar bort symtomen, använder du den fortfarande eller kan du återgå till den? Jag tänker fortfarande att rätt medicinering kunde få dig på spåret igen. Så du kan fokusera på det du vill göra i livet - och ta itu med det. Inte grubbla på det som är/var utan se framåt. Vilka är dina drömmar? Dra till rejält nu!

 

[Masqueradee]

Tack för alla svar.

Hur hanterar man besvikelsen över att aldrig ha kunnat gå en högre utbildning och aldrig kunnat tävla i dressyr eller hoppning? Och jag ser bara framför mig hur jag kommer fortsätta livet ensam och fattig. Och invänta krämporna.

Men någon fegis har jag aldrig varit. Om man inte räknar panikångesten förstås. Då har jag varit feg. Men det är ju något som aldrig går över. Kommer få kämpa med det resten av livet.

Önskar mig ett bra liv eller att jag bara kunde få dö om jag inte får det.

Håller med de andra som redan skrivit, men det är absolut inte för sent att gå en högre utbildning (har pluggat mer eller mindre konstant sedan 2011, och har säkert haft 10+ kursare som är 40-50-60-års åldern), och det är ju definitivt inte för sent att börja tävla!

Sen när det gäller födelsedagar... Jag har aldrig blivit utbjuden på en födelsedag. Det har alltid varit jag som dragit ihop fester och firanden, likväl som ALLA andra mina vänner.

 

[Wille]

De här raderna kändes bara så otroligt sorgliga.

Så jag vill bara påminna dig om att
Trots ett tungt bagage har du tagit dig till 50! Du har tagit dig från sjukskrivning till jobb och sedan köpt en egen fastighet som du sköter om själv.
Du har startat upp en massa projekt i trädgården.
Du har gått en utbildning och fick jobb direkt efter.

Du går på jobbintervjuer
Du är även på gång att ta BE -kort (öppnar massor av möjlighet)
Du ska starta upp bina igen.

DU har fixat allt, trots ångest, jobbig barndom, autism.
Ville mest säga att jag tycker det är bra gjort av dig, och att det finns fortfarande tid att skapa nya relationer. Dessutom tror jag att de nya grejerna du har på gång kommer öppna upp möjligheter till nya givande relationer.

Det här med att skapa relationer. Jag vet inte hur man gör och hur man kommer till stadiet att det känns okej att ringa folk bara för att snacka. Den enda jag i dagsläget känner att jag kan ringa är mitt ex. Tycker det är jobbigt att ringa andra.

Livet är inte en tävling, alla hamnar vi till slut i samma vägände, vissa fortare än andra men fattig som rik är det ingen som undkommer döden.

Angående firande så har vi i min familj oftast inget firande att tala om, vill man fira så får man bjuda in och fixa själv. Undantaget är små barn typ. Jag ser själv inget behov av att fira mina födelsedagar, de är inget speciellt för mig bara en dag som alla andra.

Jag har tävlat mycket i mitt liv först i kraftsport och sen i hundsport mest för att det roligt. Det är inte resultaten man minns utan det är vägen dit som är vinsten, ens ansträngning, glädjen i träningen och bandet till min bästa vän ❤. Nu när min tävlingshund gått över regnbågsbron så är det inte rosetterna som betyder nåt utan minnena av henne och av vår alldeles för korta vägsträcka genom livet ihop .

Att fylla 50 är bara en siffra. Jag har haft många planer och drömmar och förhoppningar som krossats genom åren men släppt det gamla och försökt hitta nya mål. De få gånger man lyckats uppnå ett mål är det sällan man stannar upp och uppmärksammat det för man har redan styrt kosan mot nästa mål.
Det är resan dit som ger mig glädje inte själva uppfyllelsen av en dröm.

Ta ett steg på stigen mot ett mål och njut av resan dit istället för att grubbla på om du kommer komma fram ❤.

Jag vill ju bli uppskattad. Och därför känner jag att jag måste prestera. För den jag är betyder inget för någon.

Jag firar aldrig mina födelsedagar. Min familj brukar gratta mig lite men aldrig nåt stortartat. Så tänk inte på det.

Du skrev att du haft (har?) ångestdämpande medicin som tar bort symtomen, använder du den fortfarande eller kan du återgå till den? Jag tänker fortfarande att rätt medicinering kunde få dig på spåret igen. Så du kan fokusera på det du vill göra i livet - och ta itu med det. Inte grubbla på det som är/var utan se framåt. Vilka är dina drömmar? Dra till rejält nu!

Jag vill ju bli firad. Vill känna mig betydelsefull.

Det verkar inte finnas någon medicin som tar bort panikattackerna. Jag har ätit ett antal olika genom åren men i slutändan är det alltid kampen som haft betydelse. Nu har jag bara en behovsmedicin. Och den kan jag inte ta om jag ska köra bil.

Jag vill utbilda mig. Det finns ett antal utbildningar jag tycker är intressanta. Och så vill jag bygga ett nergrävt växthus och odla exotiska växter. Och jag vill ha vänner och en partner. Och utveckla skogsträdgårdar. Och sprida kunskap om dessa saker.

 

[Wille]

Håller med de andra som redan skrivit, men det är absolut inte för sent att gå en högre utbildning (har pluggat mer eller mindre konstant sedan 2011, och har säkert haft 10+ kursare som är 40-50-60-års åldern), och det är ju definitivt inte för sent att börja tävla!

Sen när det gäller födelsedagar... Jag har aldrig blivit utbjuden på en födelsedag. Det har alltid varit jag som dragit ihop fester och firanden, likväl som ALLA andra mina vänner.

Man måste ha pengar för att kunna tävla och det har inte jag och kommer aldrig att ha eftersom jag inte tänker jobba heltid framöver.

 

[Masqueradee]

Man måste ha pengar för att kunna tävla och det har inte jag och kommer aldrig att ha eftersom jag inte tänker jobba heltid framöver.

Ja, självfallet. Men du sa att du var för gammal, vilket inte är ett hinder.

 

[Wille]

Ja, självfallet. Men du sa att du var för gammal, vilket inte är ett hinder.

Men jag är för gammal för att orka jobba heltid vilket gör att jag inte kommer att ha ekonomin att rida.

 

[bettysmatte]

Men jag är för gammal för att orka jobba heltid vilket gör att jag inte kommer att ha ekonomin att rida.

Men det är väl ändå inte din ålder som gör att du inte kan jobba heltid? Jag fyller 54 i år och jobbar heltid som lärare i småbarnsgrupp. Om jag inte blir sjuk eller liknande har jag inga planer på att gå i pension helt och hållet vid 65 år heller. Jag trivs med det jag gör och skulle sakna arbetslivet.

 

[Wille]

Men det är väl ändå inte din ålder som gör att du inte kan jobba heltid? Jag fyller 54 i år och jobbar heltid som lärare i småbarnsgrupp. Om jag inte blir sjuk eller liknande har jag inga planer på att gå i pension helt och hållet vid 65 år heller. Jag trivs med det jag gör och skulle sakna arbetslivet.

Jag orkade mer som yngre.