Kanske kan habiliteringen hjälpa dig med sätt att hantera det sociala? Både vad gäller att lära sig "få en ingång" liksom till samtal/kontakt och ta det vidare och även kanske kunna hjälpa dig att inte känna dig obekväm.
För det är ju ofta så att man måste agera för att få kontakter. Antingen höra av sig till folk eller söka upp sammanhang där det finns folk, typ jobb, hobbys, kurser, föreningar etc. Och ja, det kräver energi. Speciellt om man är introvert eller tycker det sociala är svårt, jobbigt etc.
Men det kanske kan vara värt att klösa sig igenom det lite för att sedan kunna få energi av relationer. Även om det är svårt!
Att terapi inte tagit nog förut kan ju ha att göra med att man inte arbetat med inriktning som passar någon som har autism.
Och du HAR ju lyckats med en massa saker trots det du gått igenom. Du har ju ett hus tex. Det är ju fantastiskt att du som varit långtidssjuk sparat ihop och köpt ett hus på egen hand!
Och du kan ju massor om odling, blommor etc. Och du har haft bin och ska starta upp det. Du har beskrivit någon hemsida du haft som gick bra etc.
Kanske kan du sätta upp nya mål istället för de du nu grämer dig över att de inte blivit av?
Jag fick stryka en hel del mål när jag blev sjuk. Men jag försöker komma på nya, görbara mål.
Jag vet många som vunnit alla möjliga tävlingar som är deprimerade, olyckliga, tror de är värdelösa och omöjliga att älska/ha som vänner etc. Just att få lite applåder under en vinst tror jag driver väldigt få. Och de som drivs av endast andras bekräftelse brukar må dåligt och krasha oavsett hur talangfulla de är.
Jag har haft elever som börjat rida i din ålder. Det går absolut att lära sig om du vill det.
Men det kan ju kräva att du måste offra annat. Och det kanske det inte är värt. Eller så kan det komma en tid då du kan göra det iom att livet ändrats till det bättre.
Jag tror du är på rätt spår som försöker få in mer positiv energi i ditt liv. Och försöker se vad det kan vara.
Jag vet själv när det varit tunga perioder hur mycket det hjälper med små positiva bitar. Och hur mycket mer energi man kan få då när man nyss bara ville gräva ner sig för gott.
). Det är inte så lätt. Det är skitjävlasvårt när man har ett invant mönster, även utan ångestproblematik. Med ångestproblematik kan det vara nästan omöjligt. Och det är inte så lätt som att bara hitta en aktivitet så får du vänner. Det är inte enkelt utan ångestproblematik och asperger, och det är definitivt inte enkelt med den problematiken. Javisst, allt går. Det går att bli astronaut också, och det går att vinna flera miljoner, men bara för att det går betyder det inte att det per automatik är görbart. Det är inte meningen att vara negativ, jag vill bara bekräfta dina känslor att det är SKITSVÅRT att leva med den problematik du har. Jag är också utmattad, jag har panikångest och asperger. Dessutom har jag svår värk i kroppen. Jag försöker klappa mig själv på axeln för de små sakerna i livet. Idag tex har jag suttit i soffan nästan hela dagen. Men jag har suttit i soffan i vardagsrummet och lyssnat på musik istället för att sitta i tv-soffan och kolla på serier. För mig känns det bättre och därför känner jag mig nöjd med mig själv.
Nästan allt blir bättre efter kattgos.
