Att fylla femtio

[Voeux]

Psyket mår väldigt bra utav fysisk motion. Mental trötthet blir också bättre av fysisk aktivitet. Jag vet flera personer som håller sin ångest i shack med hjälp av motion, t ex löpning.

/Lizzie

 

[lizzie]

Löpning är jag alldeles för tung för, men jag har börjat gå promenader sen cirka en månad. Idag utökade jag promenaden med fem minuter.

Löpning var bara ett exempel .

Promenader är väl toppebra! Den träning/motion som blir av är ju den bästa och klarar du av att promenera så kör på det. Att du utökar med några minuter per gång är väl toppen !

/Lizzie

 

[Wille]

Ja det är så ju ångest fungerar. Den styr. När jag bemästrade den var det pengar, tid, uthållighet och tårar som gällde. Men också att se till att inte hamna där igen, det måste jag göra varje dag. Små små steg. Bryta trygghetszonen.

När jag fick tillbaka ångesten så tänkte jag i början att jag skulle fixa det. Inga problem, tänkte jag. Jag var ju rutinerad och kunde hantera ångest. Tyckte jag. Men ångesten blev värre. Och värre. Och värre. Och sen orkade jag inte mer och hamnade på akutpsyk. Och nu kan jag inte hantera ångest längre. Att jag kunde hantera den var bara en falsk fasad som jag trodde på en tid.

 

[Görel]

Ja det är så ju ångest fungerar. Den styr. När jag bemästrade den var det pengar, tid, uthållighet och tårar som gällde. Men också att se till att inte hamna där igen, det måste jag göra varje dag. Små små steg. Bryta trygghetszonen.

Precis så har jag gjort. När jag känner att jag är på väg att låta trygghetszonen bli mindre och mindre har jag istället försökt vidga den. Små steg åt gången, som att köra en ny väg eller testa utegymmet i närheten. Sen har jag sagt till mig själv att jag har varit jätteduktig.

 

[Mabuse]

Precis så har jag gjort. När jag känner att jag är på väg att låta trygghetszonen bli mindre och mindre har jag istället försökt vidga den. Små steg åt gången, som att köra en ny väg eller testa utegymmet i närheten. Sen har jag sagt till mig själv att jag har varit jätteduktig.

Det är min erfarenhet också. Det är ett ständigt arbete med att inte låta trygghetszonerna bli mindre. Och det är inte alltid man har ork att motverka det, men man får göra det när man kan. Annars har de en tendens att smygvis ha blivit mindre utan att man egentligen märkt det.

 

[Wille]

Precis så har jag gjort. När jag känner att jag är på väg att låta trygghetszonen bli mindre och mindre har jag istället försökt vidga den. Små steg åt gången, som att köra en ny väg eller testa utegymmet i närheten. Sen har jag sagt till mig själv att jag har varit jätteduktig.

Jag fick ju gigantiska ångestattacker när jag var hemma. Vet faktiskt inte vad jag borde ha gjort då.

 

[Görel]

Jag fick ju gigantiska ångestattacker när jag var hemma. Vet faktiskt inte vad jag borde ha gjort då.

Gått ut och bytt miljö? I såna situationer har jag gått ett varv runt kvarteret bara för att bryta.

 

[Wille]

Gått ut och bytt miljö? I såna situationer har jag gått ett varv runt kvarteret bara för att bryta.

Det var mörkt ute då och då är jag inte trygg. Men minns att jag gick ut på infarten någon gång. Ångesten fortsatte dock.

 

[bettysmatte]

Jag fick ju gigantiska ångestattacker när jag var hemma. Vet faktiskt inte vad jag borde ha gjort då.

Distrahera dig med något lättsamt TV-program på datorn? Du behöver inte vara intresserad. Distraherad kan du bli ändå.

 

[Fjordfrälst]

Jag fick ju gigantiska ångestattacker när jag var hemma. Vet faktiskt inte vad jag borde ha gjort då.

Vad händer om du bemöter den fruktansvärt jobbiga känslan? Det är ett måste för att plana ut kurvan så att ångesten på sikt blir allt mindre styrande i ditt liv. Att fly från den kommer bara göra att du begränsar dig och och ditt liv ännu mer.

Förstår om det låter enkelt i skrift, det är det VERKLIGEN INTE, och jag vet det, mycket väl. Det låter fruktansvärt jobbigt som du har det- jag förstår att jag har det lindrigare än du och jag tycker mitt är en plåga som förstör så otroligt mycket men jag jobbar med det och har blivit lättare ju mer jag vågat bemöta panikkänslan och andas rätt, för andningen är oerhört lättpåverkad vid ångest vilket leder till ännu mer ångest när inte hjärnan får tillräckligt med syre.

 

[Wille]

Distrahera dig med något lättsamt TV-program på datorn? Du behöver inte vara intresserad. Distraherad kan du bli ändå.

Jag har försökt genom att kolla på lugna videos på youtube. Funkar väl så där. Tv kan vara otäckt så det undviker jag.

Vad händer om du bemöter den fruktansvärt jobbiga känslan? Det är ett måste för att plana ut kurvan så att ångesten på sikt blir allt mindre styrande i ditt liv. Att fly från den kommer bara göra att du begränsar dig och och ditt liv ännu mer.

Jag försöker, men det är skitsvårt. Den tekniken funkade förut, men inte längre.

Jag har tappat tron på att jag kan hantera panikångest.

 

[Fjordfrälst]

Jag har försökt genom att kolla på lugna videos på youtube. Funkar väl så där. Tv kan vara otäckt så det undviker jag.

Jag försöker, men det är skitsvårt. Den tekniken funkade förut, men inte längre.

Jag har tappat tron på att jag kan hantera panikångest.

Åh vilket skit!! =(

 

[TinyWiny]

@Wille du skrev vid något tillfälle att när det gäller ångesten så är du feg. Du kan inte ha mer fel. Är det något som är enormt modigt så är det att göra ändå trots ångesten och det gör du ju precis hela tiden! Det är så modigt att hälften vore nog! Ännu en sak du borde berömma dig själv för istället för att klanka ner på dig själv för. Alla kan ha det jobbigt med att få ändan ur vagnen ibland men har man hängande över sig att det kan innebära full ångestattack att göra så måste man vara väldigt modig som gör det ändå.

 

[Wille]

@Wille du skrev vid något tillfälle att när det gäller ångesten så är du feg. Du kan inte ha mer fel. Är det något som är enormt modigt så är det att göra ändå trots ångesten och det gör du ju precis hela tiden! Det är så modigt att hälften vore nog! Ännu en sak du borde berömma dig själv för istället för att klanka ner på dig själv för. Alla kan ha det jobbigt med att få ändan ur vagnen ibland men har man hängande över sig att det kan innebära full ångestattack att göra så måste man vara väldigt modig som gör det ändå.

Jag ska faktiskt ut och övningsåka i morgon och utmana ångesten. Jag får intala mig att det är en helt vanlig utflykt. För det är ju det det är. Egentligen.

 

[Görel]

Det var mörkt ute då och då är jag inte trygg. Men minns att jag gick ut på infarten någon gång. Ångesten fortsatte dock.

Så jobbigt att ha det så när man bor som du. Jag är själv stadsmänniska och skulle inte kunna bo så då jag tycker att mörker och ödslighet är obehagligt.

 

[Wille]

Så jobbigt att ha det så när man bor som du. Jag är själv stadsmänniska och skulle inte kunna bo så då jag tycker att mörker och ödslighet är obehagligt.

Det finns hus runt omkring och gatubelysning. Jag äger också riktigt bra pannlampa. Men det hjälper inte.

 

[Wille]

Skicka ett meddelande till de du vill prata med eller träffa!

Jag pratar med en granne ibland. Vi brukar fika ihop och ibland gör vi saker ihop också. Men jag är fortfarande efter ett antal år inte bekväm i relationen. Den känns krystad.

I ett annat grannhus bor en man och en kvinna. Jag vet vad mannen heter och har hans nummer men jag vet inte vad hans fru heter.

Och en annan som går förbi ibland och som jag pratar med har jag varken namn eller nummer till.

Jag tycker egentligen att alla kontakter är jobbiga.

 

[PatCed]

I höst kommer jag att fylla 50. Jag vill inte. Jag känner bara att hela mitt liv har runnit ifrån mig. Jag har inte åstadkommit något alls och det är för sent för väldigt mycket. Och inte kommer jag få något firande den här gången heller utan jag kommer fortsätta vara obetydlig och osynlig precis som alla andra födelsedagar.

Hur fan hanterar man åldrande? Deppar ihop och väntar på ättestupan?

Jag är själv 54 . Tror ofta man tittar på vad andra har gjort i livet och lägger ihop allt detta och tycker då inte man gjort nåt själv, eller kommit någonstans. Visst har du gjort det , men du har säkert gjort andra saker och förhoppningsvis det som du har trivts med. Allt som kan göras i livet är inte värt att göras heller. Jag ser tillbaka på mina 50 + år att dessa har gett mig erfarenhet som jag kan använda i framtiden.

 

[Amha]

Om jag räknar bort renoveringskostnader, som ju inte har något tak, så bor jag väldigt billigt. Det jag behöver är nytt avlopp och solceller. Annars klarar jag mig.

Men ja, mitt hus bidrar väldigt mycket till min livskvalité.


Jag upplever att den uppförsbacke jag lever i drar energi. Att orka laga mat. Att orka diska. Att vara om sig och kring sig. Och ångestpåslag har jag titt och tätt när jag blir dålig i magen. Det händer var och varannan dag ungefär. Och så har jag en oro över ekonomin.


Jag hälsar på folk. Känner knappt någon ändå. Vet knappt vad folk heter.


Ja, alltså jag har ju försökt. Dock utan att lyckas.


Jag vet det. Därför jag poängterade att jag var mentalt trött.

Jag tror det kan vara svårt att göra något åt när man hela tiden upplever att tillvaron är övermäktig. Jag lever i en konstant uppförsbacke. Måste vara om mig och kring mig men ändå skiter sig saker.


Jo, jag har velat försöka. Men hindren har varit många. Ingen häst. Ingen tränare. Ingen transport. Inga pengar. Ingen dragbil. Alltid något hinder i vägen som jag inte tagit mig över. För att inte tala om bristen på talang. Jag kan fortfarande inte rida en LC i form.


Jag känner inte riktigt att jag får något gehör hos någon när jag säger att jag inte orkar. Det viftas bara bort.

Jag hade kontakt med en arbetsterapeut för något år sedan. Hon noterade min trötthet, men kunde inte göra något åt den. Det enda tips jag fick var att ha ett mindre köksbord. Det var allt.

Det låter som att nämnda arbetsterapeut inte hade hjärntrötthet som expertområde. Jag kan se anledningen till att hon tyckte att mindre köksbord hade varit något då det verkade mäktigt för dig att få ordning där men det var kanske lite fel ände att börja i. Ni kanske inte var någon bra matchning. Finns det ingen annan du kan prata med?

En basregel när mentala tröttheten är ett problem är struktur på sin vardag. Var noga med pauser när man gör något ansträngande för hjärnan (20 min läsning i stöten exempelvis). Vila utan telefon i handen. Inte ställa saker man behöver ofta ovanför huvudhöjd (tar onödig energi även om man inte tänkt på det) och att försöka få lite ordning på saker hemma. Att ha det rörigt där man är, att alltid se saker man behöver göra osv tar massor med energi och du hamnar i en ond cirkel.

Angående människor låter det ju som att du faktiskt träffar människor men att det tar lite stopp när det gäller att bjuda dem närmare inpå livet. Även om det bara är ytliga kontakter kanske du kan bjuda in till ett lättare firande? Vet inte hur du önskar att firandet ska se ut men kanske mingel med något snacks/fika eller nåt? Jag skulle tro att mingel kanske blir mindre krystat och att man kan byta umgänge lite så att säga om någon blir tråkig/det tar stopp av annan anledning. Dessutom kan man ju, på sådana tillställningar, ta små turer runt i huset/tomten och prata om diverse projekt man planerar, om man vill.

 

[Sirap]

Jag minns själv hur avundsjuk jag var när min chef deltog i sin första ridtävling och vann. Önskar att jag hade varit hon.

Att man börjar tävla behöver ju inte alls betyda att man vinner en massa. För de flesta blir det sällan segrar och för många ständiga besvikelser. Så tävling betyder ju långt ifrån alltid "ära och berömmelse".