Att avsluta något där det fortfarande finns mycket känslor kvar.

Kommer in i tråden lite sent och den väcker sååå mycket känslor för mig.
Känner igen mig i vartenda ord som @Fibusen skriver. Har ett ex som gjorde allt för att förstöra för mig och ev nya partners. Han gick så långt att han "patrullerade" utanför mitt hus, tog reda på vad mina grannar hade för bilar så han kunde registrera om det stod en "ny" bil som kanske kunde tillhöra ett ev besök hos mig, hotade mig och ev partners, skar sönder en väns däck som h*n trodde var en ny partner, skrek till mig inför barn mm. Listan kan göras lång och det pågick under en längre tid (nästan två år), jag vågade inte ingå i några förhållanden under denna tid då exet inte verkade ha några hämningar.

Jag gjorde även en polisanmälan, eller försökte iaf. Polisen jag pratade med delade åsikter med @susanne (blir skogstokig när jag läser hennes svar här) och frågade mig hur lång tid det gått sen ja och exet separerade. Polisen förklarade att jag fick ju förstå att jag sårat exet och fick förvänta mig den här typen av reaktioner upp till 1,5 år efter separation. Den polisen tog inte emot en anmälan utan bad mig höra av mig om exet gjorde verklighet av sina hot...

Jag lever idag med en ny man. En man som trots mitt ex aldrig gav upp om mig. Han i sin tur har oxå ex som försökt göra livet till ett helvete för oss. Och jag frågade många gånger om det skulle vara värt att kämpa emot. Idag 5 år senare är ingen gladare än jag. Jag kan inte säga vad som gjorde att jag orkade kämpa, men på nått sätt så kände jag en dag att det var nog. Exet hade kontrollerat mitt liv länge nog. Jag kan nu önska att jag kom till den insikten tidigare, men jag vet oxå att det var omöjligt med tanke på hur långt nere på botten jag var.
Jag har en syster som präntade in allt det som @niphredil skriver, och det gjorde mig starkare.
Idag har jag och exet en fungerande relation som krävs för vårt barn. Min mans ex har oxå lugnat sig, en återkommer då och då. Men det är sällan och vi är idag så starka i varandra och oss själva att hennes försök inte biter.

Jag förstår alla dina ord och dina våndor @Fibusen och vill du bolla tankar med någon som gått igenom samma sak så skicka ett PM
Och en BAMSEKRAM på dig:heart
 
Jag kan nu önska att jag kom till den insikten tidigare, men jag vet oxå att det var omöjligt med tanke på hur långt nere på botten jag var.
Det är just det - man kan inte göra något förrän man är redo för det. Ibland måste saker och ting få mogna lite först, falla på plats, innan man når den där punkten där enough is enough och nu jävlar liksom.

Jag är väldigt ledsen att du haft det så förskräckligt men det gläder mig att höra att du kommit ur det :).

Jag har en syster som präntade in allt det som @niphredil skriver, och det gjorde mig starkare.
:heart
 
Det är just det - man kan inte göra något förrän man är redo för det. Ibland måste saker och ting få mogna lite först, falla på plats, innan man når den där punkten där enough is enough och nu jävlar liksom.

Jag är väldigt ledsen att du haft det så förskräckligt men det gläder mig att höra att du kommit ur det :).


:heart
Tack!! :heart:
Jag minns fortfarande när den känslan kom och vilken fantastisk befrielse det var. Även om det var tuffa tider även efter så fanns den där känslan i maggropen och stöttade.
 
Det var verkligen SÅ mycket kärlek, och vi fick en hel underbar sommar, men när vi nyligen "gick ut med det" (ville inte göra det direkt då vi inte alls visste hur det skulle funka) så blir folk runtomkring helt bananas,ex går i taket,vänner vänder ryggen och vi har fått ta sååå mycket skit så de har brutit sönder oss totalt...

Det här blir inte mycket hjälp, men jag hade aldrig låtit omgivningen få så stor inverkan på mitt liv. Vilka svin.

Livet är för kort för att välja bort kärlek. För att låta bittra människor segra över kärlek, lycka och omtanke.

Jag tycker ni ska lägga energi på att hitta en väg som fungerar. Som omgivningen får acceptera. Kanske innebär det att flytta till grannorten? Jag vet inte, men jag känner absolut att det verkligen är helt åt skogen att andra dikterar era liv.
 
Jag träffade en underbar man ca 10 månader efter att jag separerat från mitt ex. Han var bara allt jag ville ha och jag var upp över öronen kär i den mannen.

Men jag gav upp, jag orkade ta allt skit folk sa om mig till honom, jag mådde så dåligt över allt så jag backade och satte stopp för det och försökte gå vidare i livet men varenda gång jag såg honom gick mitt hjärta i bitar. Dom berättade åt honom att jag är en hora, slödder, idiot, dum i huvudet och att han inte skulle ha med mig att göra mm

Till slut var jag stark nog för att skita i alla andras åsikter, han ville ju ha mig det visste jag, det var jag som var vek och blev ledsen och sårad av allt folk sa om mig. Vi hade under tiden vi var i sär svårt att inte pussas och kramas när vi sågs, vi skickade sms tillvarandra, spelade Wordfeud mm bara för att ha kontakt men inget mer än så.

Nu har vi varit ett par sedan dec 2013 och jag ångrar inget, inte en minut, en sekund eller ett ögonblick. Han är min och folk får tycka och tänka precis vad dom vill om mig. För det är inte han dom tycker illa om, det är mig. På något sätt sticker det tydligen folk i ögonen att vi har fattat tycke för varandra och att jag inte är värd honom.

Men jag är värd att vara lycklig med den jag älskar och det insåg jag en kväll när jag hade druckit lite väl mycket och såg honom komma gående mot mig och jag beslutade mig då för alla besserwissrar och skitsnackare kunde dra till pepparn växer! Det är MITT liv och det är JAG som ska må bra!
 
Det är inga droger, brottslighet eller något sånt "skit". För att göra en lång historia kort så skiljde jag mig för inte allt för länge sen,ett jobbigt uppbrott med mycket bråk från exet,så redan där var jag lite förstörd... Träffade sen denna kille i början av sommaren,vi umgicks som i ett kompisgäng flera stycken och hade jätteroligt, det var nog kärlek vid första ögonkastet egentligen,men eftersom jag gått igenom en jobbig skiljsmässa nyligen så pratade vi aldrig om vad vi kände,men tillslut gick det ju inte att hålla tillbaka,och vi kände samma sak bägge två.

Det var verkligen SÅ mycket kärlek, och vi fick en hel underbar sommar, men när vi nyligen "gick ut med det" (ville inte göra det direkt då vi inte alls visste hur det skulle funka) så blir folk runtomkring helt bananas,ex går i taket,vänner vänder ryggen och vi har fått ta sååå mycket skit så de har brutit sönder oss totalt,så efter att ha spenderat 4 dygn på varsitt håll med att bara grina och grina så bestämde jag att det får vara nog,jag orkar inget mer. Det finns barn med i bilden från bägge håll,så det har hotats om dom osv också,speciellt från mitt ex. Det tär,det tar för mycket energi,och det gör för ont. Vi var perfekta för varandra,men omständigheterna runt om gör att det kommer inte att funka. Problemet är att vi bor i samma "byhåla",och typ 500 m ifrån varandra,så vi kommer garanterat stöta på varandra.


Måste börjar med att säga: Att det är jättetråkigt att du inte kan ha en relation med din nya kärlek:(

Har varit med om en liknande skilsmässa. Min exman ville skiljas och jag var less på allt så jag ville ha en "snabb" skilsmässa utan betänktetid för att "göra pinan kort" för min egen del. Trodde att det skulle vara "säkert" utan tafs och annat bråk eftersom det var han som ville skiljas!! När jag träffade en ny man och då flippade min exman ur totalt?? Han har förtalat, gjort påhopp och kränkt mig på FB på otroligt vidriga sätt så alla vi gemensamma vänner och andra vi känner har läst om det. Sedan ganska nyligen har han betalat en fd elev (han är lärare på en gymnasieskola) att skriva ett hot på min blogg?? Han har även skickat rejält kränkande meddelande på FB-chatten till mig. När jag tog bort honom från FB och blockade honom blev han helgalen :( Jag kände att han inte ska ha någon koll på vad som händer i mitt liv då han uppenbarligen INTE klarar av det i nuläget. Jag har bara "lagt locket på" då jag under några omständigheter INTE vill få honom ännu mer arg och förbannad!! Den här labila mannen har vapen och är jägare så det känns självklart olustigt och jag undrar VART det här ska sluta :(

Min nya kärlek är helt fantastisk och jag känner att jag INTE vill släppa honom då jag aldrig har känt så här förut och han helt klart är värd att kämpa för:heart Min exman vill ju att det ska ta slut så att jag blir ensam och ledsen....det har jag förstått!! Och visst finns det dagar då jag känner mig maktlös och rädd för mitt ex :( men jag försöker ändå tänka positivt och vet att jag har bra stöttning av både familj och vänner :heart Våra gemensamma barn börjar bli less på sin pappa också. Han har nog inte förstått att han förstör både för sina barn och även så förstår han så att han INTE kommer att kunna ha en relation till dem i framtiden med tanke på hur han går på och behandlar mig....de orkar inte med honom:(

Jag valde efter skilsmässan att "klippa alla band" till min exman och sa till honom att jag INTE ville ha någon kontakt. Ville han något fick han använda FB-chatten i första hand. Det funkade bra tills han insåg att jag hade en ny man!

Det är inte lätt med relationer kan man lugnt säga. Jag har lärt mig att livet kan förändras och även människor och man vet ALDRIG hur en människa reagerar även om man tror att man känner dem väl... jag har levt med min exman i 25 år!!

Jag ska tillägga att det INTE varit en enda om har baktalat mig och min nya kärlek. T.o.m min svärfar (exets pappa) och hans fru tycker att det är roligt!! Min exmans bästa kompis ville träffa min nya pojkvän! Så ingen verkar tycka att det är konstigt att jag har träffat en ny man utom min exman? Ja, livet är inte lätt ibland men jag ser ljust på framtiden trots allt!! Han MÅSTE ju ge sig någon gång!!

Mvh anaby:)
 
Förbered dig på att det kan ta väldigt lång tid. Mitt ex och jag var tillsammans nästan 7 år, och han gjorde slut. Mitt liv rasade totalt. Det har nu gått 4 år och det gör inte förlamande ont längre jag har gått vidare har en ny kärlek, även om det fortfarande hugger i hjärtat om jag hör hans namn och helst inte vill veta något om hans nya liv. Jag kommer nog aldrig "komma över" det helt tyvärr, har varit otroligt svårt att släppa. Men man går vidare och hittar ny kärlek oavsett hur omöjligt det känns just nu!
 
Tack för era ord och tankar. Även om det är hemskt att fler har varit med om detta så känns det endå "skönt" att jag inte är ensam,att fler verkligen kan förstå vad jag/vi upplever, och att det faktiskt har löst sig i vissa fall,trots att det kändes omöjligt.

Jag har inte förlorat hoppet än,jag kan bara inte ge upp denna människa. Jag har fortfarande ingen lösning dock, och efter att i lördags hittat min älskade häst död i hagen så gick liksom den sista energin ur... Förstår inte hur mycket en människa ska behöva ta....
 
Läste om din häst :(

Jag hoppas allt löser sig för er i framtiden och att ni får vara lyckliga antingen ihop eller med någon annan. Jag lider med er och förbannar alla människor som ska lägga sig i och förstöra!
 
En liten uppdatering kanske kan vara på plats...

Vi försökte en vända igen, runt jul där, och det sket sig igen såklart... Ena exet verkade kunna acceptera det då dock,alltid ett framsteg.

Strax efter nyår så bröt vi helt, vi har inte setts, inte pratat, och sms:en kan nog räknas på en hand. Det har varit jätte jobbigt, men välbehövligt så här i efterhand. Jag slogs mellan hopp och förtvivlan, och jag var riktigt riktigt nere. Tillslut så började det faktiskt vända, bra har det inte blivit,men allt började bli klarare igen.

Ena exet har träffat en ny, och det är ju jätteskönt för den.

I helgen fick jag nån slags vändning,då kändes det verkligen som om NU kommer jag må bra igen. Sen kom nästa grej, då hörde det andra exet av sig, bad om ursäkt, och sa att ville vi vara tillsammans så ska vi såklart vara det, och att den nu mår bättre,att h*n bearbetat detta och insett hur fel h*n gjort. H*n nästan låg på om att vi skulle prata med varandra så Vi kunde ge oss en ny chans. H*n har meddelat oss bägge att det är ok om vi vill vara tillsammans.

Förvirrande, och ja... Jag vet inte längre! Känslorna finns definitivt kvar,men är det värt att ta risken IGEN? Det blev ju precis en vändning för mig bara dagarna innan.

Ena exet har som sagt en ny nu,så därifrån kommer vi inte få något problem.

Frågan är om den andra verkligen kommer stå för vad den säger...

Jag vet inte alls hur jag ska göra,eller bete mig. Jag vet inte vad jag vill! Eller ja,jag VILL ju ha honom,jag är dödskär,men är det värt att börja om igen, riskera ännu ett uppbrott?

Jag och "min" pratade lite igår iom att ena exet hörde av sig till bägge. Han är nog lika chockad som mig, men han ville ses så vi kunde prata och diskutera vi två i lugn och ro. Och jag vet inte... Jag måste nog klura ut först vad jag vill, hur mycket jag är beredd att satsa innan vi ses,för allt kommer dras upp till ytan igen så fort jag ser honom.

Fortsättning följer...
 
En liten uppdatering kanske kan vara på plats...

Vi försökte en vända igen, runt jul där, och det sket sig igen såklart... Ena exet verkade kunna acceptera det då dock,alltid ett framsteg.

Strax efter nyår så bröt vi helt, vi har inte setts, inte pratat, och sms:en kan nog räknas på en hand. Det har varit jätte jobbigt, men välbehövligt så här i efterhand. Jag slogs mellan hopp och förtvivlan, och jag var riktigt riktigt nere. Tillslut så började det faktiskt vända, bra har det inte blivit,men allt började bli klarare igen.

Ena exet har träffat en ny, och det är ju jätteskönt för den.

I helgen fick jag nån slags vändning,då kändes det verkligen som om NU kommer jag må bra igen. Sen kom nästa grej, då hörde det andra exet av sig, bad om ursäkt, och sa att ville vi vara tillsammans så ska vi såklart vara det, och att den nu mår bättre,att h*n bearbetat detta och insett hur fel h*n gjort. H*n nästan låg på om att vi skulle prata med varandra så Vi kunde ge oss en ny chans. H*n har meddelat oss bägge att det är ok om vi vill vara tillsammans.

Förvirrande, och ja... Jag vet inte längre! Känslorna finns definitivt kvar,men är det värt att ta risken IGEN? Det blev ju precis en vändning för mig bara dagarna innan.

Ena exet har som sagt en ny nu,så därifrån kommer vi inte få något problem.

Frågan är om den andra verkligen kommer stå för vad den säger...

Jag vet inte alls hur jag ska göra,eller bete mig. Jag vet inte vad jag vill! Eller ja,jag VILL ju ha honom,jag är dödskär,men är det värt att börja om igen, riskera ännu ett uppbrott?

Jag och "min" pratade lite igår iom att ena exet hörde av sig till bägge. Han är nog lika chockad som mig, men han ville ses så vi kunde prata och diskutera vi två i lugn och ro. Och jag vet inte... Jag måste nog klura ut först vad jag vill, hur mycket jag är beredd att satsa innan vi ses,för allt kommer dras upp till ytan igen så fort jag ser honom.

Fortsättning följer...

Förvirrande förstår jag att det är, men om du är dödskär i "din" fortfarande så tycker jag absolut att ni ska träffas i alla fall. Utan tvekan!
 
Jag har fortfarande ingen förståelse för att någon utomstående ska få påverka er relation på det sättet.

Nej,men du har inte setat i våran sits,så det förstår jag att du inte har då heller. Som sagt, hade jag kunnat skriva ut allt här hade du säkert förstått mer. Vilket jag självklart inte kan göra med tanke på alla inblandade.
 
Har följt din tråd, men tror inte jag skrivit tidigare.

Om det är så att exets beteende är helt avgörande för erat förhållande, så skulle jag nog försöka prata med ett par utav exets vänner, om dessa tror at hen värkligen ändrat sig och kommer klara uppföra sig bättre härefter. Känns lite för riskabelt att lita bara på vad exet säger själv.
 
Nej,men du har inte setat i våran sits,så det förstår jag att du inte har då heller. Som sagt, hade jag kunnat skriva ut allt här hade du säkert förstått mer. Vilket jag självklart inte kan göra med tanke på alla inblandade.

Inte i er sits, men i en egen sits där omgivningen har massor av invändningar av ena och andra skälet.

Frågan är hur mycket inflytande utomstående egentligen ska få ha i en situation. Det är nog kanske det ni behöver klargöra för er, för känslorna verkar ju finnas där. Det känns kanske inte lönt att lägga mödan på en relation där utomstående styr förhållandet.
 

Liknande trådar

Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
14 600
Senast: tott
·
Skola & Jobb Jag kommer inom ett år att flytta ca 40 mil hem till den stad som jag vuxit upp i. Jag har de senaste 7 åren bott på annan ort och har...
Svar
0
· Visningar
581
Senast: seahawk
·
Kropp & Själ Kanske ger jag mig ut på farligt vatten nu, men, då får det väl vara så, då. Jag har en längre tid varit sjukskriven på grund av...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 561
Senast: Squie
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
21 962
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp