Att avsluta något där det fortfarande finns mycket känslor kvar.

[TinyWiny]

Om det är era minderåriga (myndiga barn som inte bor hemma har inget att säga till om) barn som avskyr den andre parten så förstår jag att ni inte går vidare med varandra för inget barn ska behöva leva med en styv/bonusförälder som de inte drar jämt med. Men om det är andra som har åsikter, exet, hans vänner osv. så skit i dem! Det spelar ingen roll vem det är du träffar, folk kommer ha åsikter iallafall. Särskilt med den första partnern efter ett uppbrott är det inte alls ovanligt att det genererar svartsjuka hos exet som då ställer till liv. Det har han ingen rätt att göra! Du är fri att leva ditt liv nu och ingen annan än du och dina (minderåriga) barn har något att säga om vem du väljer.

 

[Fibusen]

De som redan vänt dig ryggen borde inte få påverka ditt liv ännu mer. Det är förstås lätt för mig att säga - strunta i dom - men ärligt inte ska väl folk som redan valt bort dig få påverka mer?

När dom påverkar så pass mycket att vi mår så fruktansvärt dåligt så är det svårt att kunna vara lyckliga,allt blir bara förstört. Det är ju så pass nytt också så även det spelar in,jag känner ju inte människan egentligen (även om det känns som jag känt han hela livet,aldrig varit med om någon som kompletterar mig så som han gör...) så det är svårt att "ställa krav", veta hur han verkligen tänker,och hur allt ska lösas. Självklart har vi pratat ordentligt,men som sagt,jag kan ju inte VETA efter så här kort tid vart jag verkligen har han...

Eftersom det (i dagsläget, "vännerna" har börjat lugna sig...) mest handlar om barnens respektive föräldrar så är det inga människor man kan radera tyvärr, utan det är människor vi måste ha runt oss hela livet. Och när barnen blir lidande över deras beteende så känns det inte värt det,barnen går först,så det är väll där det största problemet ligger,oron att barnen blir lidande av detta,för tyvär är det ju så illa att dom går i taket över huvuden på dom.... Jag var både det ena och det andra för sonens pappa när jag satt med sonen brevid mig. Känns inte som om det finns något slut på bråket,jag har hoppas så länge att det ska ge sig,men inte då,det bara börjar om och börjar om,så tillslut så inser man att det inte kommer funka,hur mycket vi än vill... Och det har sönder mig,för han är den bästa människan jag mött.

 

[Fibusen]

Om det är era minderåriga (myndiga barn som inte bor hemma har inget att säga till om) barn som avskyr den andre parten så förstår jag att ni inte går vidare med varandra för inget barn ska behöva leva med en styv/bonusförälder som de inte drar jämt med. Men om det är andra som har åsikter, exet, hans vänner osv. så skit i dem! Det spelar ingen roll vem det är du träffar, folk kommer ha åsikter iallafall. Särskilt med den första partnern efter ett uppbrott är det inte alls ovanligt att det genererar svartsjuka hos exet som då ställer till liv. Det har han ingen rätt att göra! Du är fri att leva ditt liv nu och ingen annan än du och dina (minderåriga) barn har något att säga om vem du väljer.

Barnen är minderåriga (är småbarn det handlar om) ,och dom har jätteroligt tillsammans,och vi har hittat på massor med dom ihop under sommaren. Vi har bägge tagit hand om barnen ensamma korta stunder, typ om vi skulle laga nån mat och hade glömt handla något så man fick springa ner på affären,och det har inte varit några problem alls. Min grabb lyser verkligen upp när dom kommer,och hans barn säger ofta att h"n vill hit. Det är inte där problemet sitter,utan problemet är att föräldrarna ställer till sånna scener så vi är oroliga att barnen blir lidande,vilket förstås är förkrossande för oss,vi mår dåligt,och börjar då tveka på om det här verkligen kommer funka. Efter senaste problemet så gav jag upp,det fick vara nog nu.

Dom är svartsjuka,bittra,och gud vet allt,och det finns INGENTING jag kan göra åt saken,för dom tycker uppenbarligen att det är helt ok att bete sig så här. Sen förstår jag att det gör ont,speciellt för mitt ex då vi nyligen separetat, och det var helt mitt beslut,och han har fortfarande väldigt starka känslor för mig, så han är bara helt genomledsen och säkerligen därför han beter sig så här,men jag tycker iallafall att han borde kunna hålla ihop inför sonen...

 

[aida]

Barnen är minderåriga (är småbarn det handlar om) ,och dom har jätteroligt tillsammans,och vi har hittat på massor med dom ihop under sommaren. Vi har bägge tagit hand om barnen ensamma korta stunder, typ om vi skulle laga nån mat och hade glömt handla något så man fick springa ner på affären,och det har inte varit några problem alls. Min grabb lyser verkligen upp när dom kommer,och hans barn säger ofta att h"n vill hit. Det är inte där problemet sitter,utan problemet är att föräldrarna ställer till sånna scener så vi är oroliga att barnen blir lidande,vilket förstås är förkrossande för oss,vi mår dåligt,och börjar då tveka på om det här verkligen kommer funka. Efter senaste problemet så gav jag upp,det fick vara nog nu.

Dom är svartsjuka,bittra,och gud vet allt,och det finns INGENTING jag kan göra åt saken,för dom tycker uppenbarligen att det är helt ok att bete sig så här. Sen förstår jag att det gör ont,speciellt för mitt ex då vi nyligen separetat, och det var helt mitt beslut,och han har fortfarande väldigt starka känslor för mig, så han är bara helt genomledsen och säkerligen därför han beter sig så här,men jag tycker iallafall att han borde kunna hålla ihop inför sonen...

Frågan är om det kommer bli någon skillnad oavsett vem du träffar? Eller är du dömd att leva ensam resten av livet för att ditt ex inte kan hantera sina känslor och svartsjuka?
Jag förstår ju att det måste vara jobbigt för honom om han fortfarande har starka känslor för dig.. men tids nog måste han också gå vidare.

 

[Fibusen]

Nu kan det ju vara så att det som håller er isär också är det som gör ert förhållande så speciellt, lite förbjudet, och då ger det extra kraft och krydda, men om det inte är så, ja då är det väl inte andra som ska få bestämma om ni ska få vara lyckliga eller inte?

Jag hoppas att du förstår hur jag menar, jag tänker bara att det är bra att fundera över vad det är som gör just er så speciella ihop.
Förhoppningsvis tar ni fram varandras bästa sidor och har riktigt roligt ihop, då ska väl inga andras åsikter få förstöra det?

Det är när det krisar som det visar sig vilka ens riktiga vänner är, det har jag verkligen fått lära mig. De få vänner jag har kvar efter de senaste turbulenta åren är de bästa vänner man kan tänka sig, men underbart nog har också ett par nya uppenbarat sig under tiden. Folk som förstår, som har egna erfarenheter och som inte dömer i förväg, dem ska man vara rädd om!

Håller tummarna för er!

Jag vet inte,det bara känns i hela kroppen att det är rätt, han plockar fram mina bra sidor, han får mig att känna saker jag inte trodde fanns,och vi har alltid skitroligt ihop,jag kan skratta så jag kissar på mig dagligen över hans totalt,igentligen helt sjukt, omogna humor. Han är så okomplicerad som en människa kan vara,han skiter fullständigt i hur jag ser ut,han förstog inte varför jag behövde sminka mig när vi skulle ut på bio,för jag var ju vacker som jag är, jag kan gå runt i mjukisbyxor och en ful gammal urtvättad t-shirt,och veta att han tycker jag är fin endå,jag behöver inte fixa mig framför spegeln,tänka på vad jag har på mig,hur jag beter mig,vad jag säger och hur jag gör,han tar mig som jag är. Han respekterar mig,sonen,mitt hästintresse,även fast han är livrädd så är han med ut och klappar i bland,och han är den första killen jag haft som faktist frågar, ärligt för att han vill veta, hur det gick på ridningen,för han är mån om mig och verkligen VILL veta.

Han får mig att våga prata känslor,något jag haft väldigt svårt för, han får mig känna en värme och trygghet, som om jag hittat hem. Hans medkänsla för andra människor förundrar mig varje dag, han gör allt han kan för att hjälpa andra. Han är den finaste människan på jorden,han är liksom den som hjälper gamla tanter att bära hem maten typ.

När jag tittar på honom så ser jag allt jag någonsin velat ha,han är komplett, det finns inget jag skulle vilja ändra på,och han får mig till att bli en bättre människa på många sätt och vis, känna en glädje jag inte känt med någon annan tidigare,just för att det är så okomplicerat, hans otroligt gulliga sms jag får varenda dag, och när jag mådde jättedåligt en period så satt han uppe med mig en hel natt och bara pratade och pratade och höll om mig. jag vet att jag är fullständigt trygg med honom,och att jag kan lita på honom oavsett vad.

 

[Fibusen]

Frågan är om det kommer bli någon skillnad oavsett vem du träffar? Eller är du dömd att leva ensam resten av livet för att ditt ex inte kan hantera sina känslor och svartsjuka?
Jag förstår ju att det måste vara jobbigt för honom om han fortfarande har starka känslor för dig.. men tids nog måste han också gå vidare.

Han känner ju till "min" sen tidigare (som sagt,byn är liten) så det stör väll honom extra mycket. Dom har aldrig varit kompisar direkt,men umgåtts i skolan (var ett tag sen,vi är runt 30 nu allihopa) men exet tycker att "min" har snott hans tjej och förstört en hel familj typ, sen har "min" en ganska bråkig bakgrund som tonåring,så exet tycker att jag är dum i huvudet som "utsätter" sonen för en sån idiot, men det var som sagt längesen, en förvirrad tonåring som håller på att bli vuxen och inte kan hantera alla känslor lär väll finnas i varje hörn. Exet vet mer om "min" än vad "min" vet om sig själv tydligen.

Så det är väll mycket så snacket går,att ska du vara med den där idioten så ser jag till att du blir utan sonen. Punkt. Och är den där idioten hemma hos dig när jag ska lämna/hämta sonen så kommer jag lacka ur totalt,bara så att du vet! Och du kan dra åt helvete,skyll dig själv när du står där sen med den där idioten, f*tta. Jag ska bara stå och njuta när det går åt helvete för dig.

Nu vet jag att det finns ingen chans för honom att ta sonen ifrån mig på dessa grunder,så jag är inte rädd för det,utan att det skriks över huvudet på grabben är det som är jävligt.

 

[athena_arabians]

Jag vet inte,det bara känns i hela kroppen att det är rätt, han plockar fram mina bra sidor, han får mig att känna saker jag inte trodde fanns,och vi har alltid skitroligt ihop,jag kan skratta så jag kissar på mig dagligen över hans totalt,igentligen helt sjukt, omogna humor. Han är så okomplicerad som en människa kan vara,han skiter fullständigt i hur jag ser ut,han förstog inte varför jag behövde sminka mig när vi skulle ut på bio,för jag var ju vacker som jag är, jag kan gå runt i mjukisbyxor och en ful gammal urtvättad t-shirt,och veta att han tycker jag är fin endå,jag behöver inte fixa mig framför spegeln,tänka på vad jag har på mig,hur jag beter mig,vad jag säger och hur jag gör,han tar mig som jag är. Han respekterar mig,sonen,mitt hästintresse,även fast han är livrädd så är han med ut och klappar i bland,och han är den första killen jag haft som faktist frågar, ärligt för att han vill veta, hur det gick på ridningen,för han är mån om mig och verkligen VILL veta.

Han får mig att våga prata känslor,något jag haft väldigt svårt för, han får mig känna en värme och trygghet, som om jag hittat hem. Hans medkänsla för andra människor förundrar mig varje dag, han gör allt han kan för att hjälpa andra. Han är den finaste människan på jorden,han är liksom den som hjälper gamla tanter att bära hem maten typ.

När jag tittar på honom så ser jag allt jag någonsin velat ha,han är komplett, det finns inget jag skulle vilja ändra på,och han får mig till att bli en bättre människa på många sätt och vis, känna en glädje jag inte känt med någon annan tidigare,just för att det är så okomplicerat, hans otroligt gulliga sms jag får varenda dag, och när jag mådde jättedåligt en period så satt han uppe med mig en hel natt och bara pratade och pratade och höll om mig. jag vet att jag är fullständigt trygg med honom,och att jag kan lita på honom oavsett vad.

Fast du... med tanke på vad du just skrev känns det som om ni inte är färdiga med varandra egentligen. Kan ni inte ta professionell hjälp utifrån för att kunna prata med era ex om det här? Någon medlare eller dylikt? Barnen trivs bevisligen tillsammans (vilket är bra för dem) och ni trivs tillsammans (vilket är bra både för er och barnen).

Det verkar som båda era ex vill styra era liv och det är inte acceptabelt. Det kvittar hur snabbt eller långsamt efter ett uppbrott man träffar någon, ett ex har INGET att säga till om i det läget.

 

[tott]

Hur gör man? Hur överlever man ?

När bägge fortfarande har så mycket känslor kvar,men omständigheterna runt om gör att det inte fungerar... Det kommer ett sms i bland, och det skickas i väg också, det känns som man bara drar ut på lindandet,men hur ska man vara stark nog att kunna säga stopp, och sen hålla det själv också....

Been there, done that...för 2 månader sedan. Inte roligt alls - inte för någon av oss.

 

[athena_arabians]

Han känner ju till "min" sen tidigare (som sagt,byn är liten) så det stör väll honom extra mycket. Dom har aldrig varit kompisar direkt,men umgåtts i skolan (var ett tag sen,vi är runt 30 nu allihopa) men exet tycker att "min" har snott hans tjej och förstört en hel familj typ, sen har "min" en ganska bråkig bakgrund som tonåring,så exet tycker att jag är dum i huvudet som "utsätter" sonen för en sån idiot, men det var som sagt längesen, en förvirrad tonåring som håller på att bli vuxen och inte kan hantera alla känslor lär väll finnas i varje hörn. Exet vet mer om "min" än vad "min" vet om sig själv tydligen.

Så det är väll mycket så snacket går,att ska du vara med den där idioten så ser jag till att du blir utan sonen. Punkt. Och är den där idioten hemma hos dig när jag ska lämna/hämta sonen så kommer jag lacka ur totalt,bara så att du vet! Och du kan dra åt helvete,skyll dig själv när du står där sen med den där idioten, f*tta. Jag ska bara stå och njuta när det går åt helvete för dig.

Nu vet jag att det finns ingen chans för honom att ta sonen ifrån mig på dessa grunder,så jag är inte rädd för det,utan att det skriks över huvudet på grabben är det som är jävligt.

Det där får mig ännu mer att känna att du och ditt ex behöver professionell hjälp också. Det inte ditt nya förhållande som ställer till det för barnet, det är ditt ex.

Det finns något som heter psykisk misshandel också. Försök spela in aset nästa gång han sätter igång.

 

[aida]

Han känner ju till "min" sen tidigare (som sagt,byn är liten) så det stör väll honom extra mycket. Dom har aldrig varit kompisar direkt,men umgåtts i skolan (var ett tag sen,vi är runt 30 nu allihopa) men exet tycker att "min" har snott hans tjej och förstört en hel familj typ, sen har "min" en ganska bråkig bakgrund som tonåring,så exet tycker att jag är dum i huvudet som "utsätter" sonen för en sån idiot, men det var som sagt längesen, en förvirrad tonåring som håller på att bli vuxen och inte kan hantera alla känslor lär väll finnas i varje hörn. Exet vet mer om "min" än vad "min" vet om sig själv tydligen.

Så det är väll mycket så snacket går,att ska du vara med den där idioten så ser jag till att du blir utan sonen. Punkt. Och är den där idioten hemma hos dig när jag ska lämna/hämta sonen så kommer jag lacka ur totalt,bara så att du vet! Och du kan dra åt helvete,skyll dig själv när du står där sen med den där idioten, f*tta. Jag ska bara stå och njuta när det går åt helvete för dig.

Nu vet jag att det finns ingen chans för honom att ta sonen ifrån mig på dessa grunder,så jag är inte rädd för det,utan att det skriks över huvudet på grabben är det som är jävligt.

Jag förstår att det blir en enormt jobbig situation för dig. Och jag förstår att du tvivlar. Jag har själv precis avslutat en relation med en man som jag fortfarande har extremt starka känslor för, men som det visade sig, efter 9 månader, att vi stod på väldigt olika värdegrunder. Det tar tid att lära känna en annan människa och i början visar vi gärna de sidorna av oss själva som vi tror och vet att den andra parten uppskattar.
Så som sagt, jag förstår att du tvivlar på vilken människa den här nya killen är och det gör det extra svårt att verkligen lära känna någon när andra ska lägga sig i och tala om för en vem det är. Extra svårt förstås när det också är barn med i bilden.
Lider med dig.

Men jag hoppas ändå att du inte ger upp helt, ditt ex ska inte få styra dina val, du måste få komma fram till besluten själv.

 

[Fibusen]

Det där får mig ännu mer att känna att du och ditt ex behöver professionell hjälp också. Det inte ditt nya förhållande som ställer till det för barnet, det är ditt ex.

Det finns något som heter psykisk misshandel också. Försök spela in aset nästa gång han sätter igång.

Ja,du har så rätt. Jag vet bara inte vart jag ska börja med allt. "Min" har ju samma problem med sitt ex också,så det är inte drömläge direkt. Har jag haft en lugn period så blir det skit för han,sen tvärt om. Det tar aldrig slut liksom,och nu har jag gett upp,det förstörde oss,det gjorde för ont,och vi blev för trasiga, jag vet inte hur vi skulle kunnat ta oss ur det här,för vi försökte verkligen, men vi snubblade på mållinjen. Nu känns det som om det inte finns någon återvändo, sms:en är korta och bara "tomma", ser ingen väg alls att vi ska kunna få tillbaka det vi hade,det har blivit för infekterat hela alltihopa,det kommer bara bli en oro över vad som skall komma här näst, vem som ballar ur på vem. Och det är förkrossande....

 

[athena_arabians]

Ja,du har så rätt. Jag vet bara inte vart jag ska börja med allt. "Min" har ju samma problem med sitt ex också,så det är inte drömläge direkt. Har jag haft en lugn period så blir det skit för han,sen tvärt om. Det tar aldrig slut liksom,och nu har jag gett upp,det förstörde oss,det gjorde för ont,och vi blev för trasiga, jag vet inte hur vi skulle kunnat ta oss ur det här,för vi försökte verkligen, men vi snubblade på mållinjen. Nu känns det som om det inte finns någon återvändo, sms:en är korta och bara "tomma", ser ingen väg alls att vi ska kunna få tillbaka det vi hade,det har blivit för infekterat hela alltihopa,det kommer bara bli en oro över vad som skall komma här näst, vem som ballar ur på vem. Och det är förkrossande....

Fast just därför behövs det professionell hjälp! Det är ju era barn som kommer i kläm och något säger mig att INGEN av er kommer att kunna träffa någon ny utan att era ex jävlas. De har ju sett att det fungerat den här gången.

Kan du inte börja med att gå och prata med någon själv till att börja med? Jag vet inte vart man ska vända sig för jag har aldrig varit i en sådan här situation men det är säkert de som har koll på det

 

[Dresden]

Men vad tråkigt!
Kanske skulle ni kunna umgås som vänner ett tag och låta allt lugna ner sig lite så får ni se vad som händer sen framöver?
Det verkar jättetrist att ge upp allt nu, men som du säger så är det kanske inte läge just nu?

Sen håller jag helt och fullt med athena_arabians, både du och din nya skulle nog behöva professionell hjälp på varsitt håll med era ex för att reda upp det som varit. Som det är nu kan ju ingen av er gå vidare och så kan ni ju inte ha det i längden!

 

[susanne]

Jag har för mig att familjerådgivningen ger stöd även för att avsluta förhållanden.
Du får inte glömma att du har fått ett stort försprång i avslutandet mot vad din före detta har. Det är inte för mycket begärt att vänta ett bra tag (ett år kanske) med att skaffa ny partner offentligt när man just separerat. Jag förstår att det är för sent för er nu att ha en hemlig relation. Din nya relation är såklart salt i såret på ditt ex, det är fullt föreståeligt att han inte beter sig rationellt.

 

[Raderad medlem 6459]

Det är inte för mycket begärt att vänta ett bra tag (ett år kanske) med att skaffa ny partner offentligt när man just separerat.

Jo, det är för mycket begärt. Ingen kan begära att man ska leva ensam ett år bara för att denne tycker att separationen var jobbig.

Din nya relation är såklart salt i såret på ditt ex, det är fullt föreståeligt att han inte beter sig rationellt.

"Inte beter sig rationellt" = kalla TS fitta (framför hennes barn)?

Det är fantastiskt sorgligt vad du sitter och försvarar.

 

[susanne]

Jo, det är för mycket begärt. Ingen kan begära att man ska leva ensam ett år bara för att denne tycker att separationen var jobbig.


"Inte beter sig rationellt" = kalla TS fitta (framför hennes barn)?

Det är fantastiskt sorgligt vad du sitter och försvarar.

Varför skulle man inte kunna visa sin före detta sådan respekt och hänsyn att man håller ev nya relationer diskreta och hemliga?

Det är att gå över gränsen att säga något sånt till någon i min värld, men jag förstår fullt att han är upprörd och bråkar.

 

[Raderad medlem 6459]

@susanne Varför skulle min sambos respekt för mig ha något att göra med huruvida han ingår i en ny relation snart efter vårt uppbrott? Du vet inte ens varför TS gjorde slut med sitt ex. Du har ingen aning om vad det är för människa.

Om min sambo omedelbart skulle bli tillsammans med en ny tjej efter att vi gjort slut skulle jag förmodligen bli ledsen, det skulle vara jobbigt för mig. Det betyder inte att han egentligen har nån form av moralisk plikt att dölja detta faktum för mig. Så länge han inte rub my face in it medvetet för att såra mig är mina ledsna känslor mina att hantera, inte hans. Och ett år singel efter att man gjort slut? Snälla, då är det bättre att den superledsna partnern går i terapi för att hantera sin ilska och sorg än att man ska leva ensam ett helt år för att slippa kallas fitta.

 

[WBanna]

Varför skulle man inte kunna visa sin före detta sådan respekt och hänsyn att man håller ev nya relationer diskreta och hemliga?

Det är att gå över gränsen att säga något sånt till någon i min värld, men jag förstår fullt att han är upprörd och bråkar.

Varför ska man inte kunna visa sin före detta respekt genom att låta den personen fortsätta leva sitt liv, t ex fortsätta sitt liv med att träffa en ny partner...? Man ska absolut inte behöva sätta sitt liv på paus eller leva i hemlighet, bara för att exet beter sig som ett svin.

 

[susanne]

Är man väldigt sårad är man inte rationell. I en perfekt värld så skulle väl känslorna försvinna direkt när någon gör slut, men så är det inte. Jag vet inte vad ni är för stenmänniskor som inte påverkas av känslor.

Låt stackaren som blir övergiven (så ser man ofta det när man blir lämnad efter ett längre förhållande) landa i det nya och resa sig igen utan att göra det ytterligare svårare för denne att komma igen till sitt liv.

Man behöver inte vara singel bara för att man döljer sitt nya förhållande.

Självklart vet jag inte varför det tog slut, men det normala är att det är så att kärleken tar slut inte någon misshandel eller speciell händelse. I mitt svar utgår jag ifrån att det är som det brukar vara, dvs känslorna som försvann.

Exet har gått över gränsen men jag tycker att det känns som om hen blev driven dit. Jag vet inte vad ni är för supermänniskor som inte påverkas av känslor.

 

[WBanna]

Är man väldigt sårad är man inte rationell. I en perfekt värld så skulle väl känslorna försvinna direkt när någon gör slut, men så är det inte. Jag vet inte vad ni är för stenmänniskor som inte påverkas av känslor.

Låt stackaren som blir övergiven (så ser man ofta det när man blir lämnad efter ett längre förhållande) landa i det nya och resa sig igen utan att göra det ytterligare svårare för denne att komma igen till sitt liv.

Man behöver inte vara singel bara för att man döljer sitt nya förhållande.

Självklart vet jag inte varför det tog slut, men det normala är att det är så att kärleken tar slut inte någon misshandel eller speciell händelse. I mitt svar utgår jag ifrån att det är som det brukar vara, dvs känslorna som försvann.

Exet har gått över gränsen men jag tycker att det känns som om hen blev driven dit. Jag vet inte vad ni är för supermänniskor som inte påverkas av känslor.

Vem har sagt att den inte påverkas av känslor?