Fibusen
Trådstartare
Gårdagen var först helt ok,höll mig sysselsatt hela dagen,först en långpromenad för att klara upp tankarna,och efter lunch åkte jag hem en vända till en av mina absoluta bästa vänner som känner mig utan och innan efter 13 års vänskap,han tvingade i mig lite mat och bara lyssnade,vart kvar där enda till kl 21,sen en timmes bilfärd hem,så när jag väl kom igen så var jag nästan redo direkt för sängen,kändes skönt att ha dom där två timmarna i bilen också fram och tillbaka,lyssna på musik och bara köra. Passerade dock ett ställe där jag och "min" besökt flertal gånger,och då högg det verkligen i hjärtat.
So far so god, men precis när jag skulle till att somna så får jag ett meddelande på facebook (vilket typ aldrig hänt) från "min", antagligen för att han ville se om jag var vaken och hade läst det (synns ju på fb när den andra läser)... Frågade hur det var,jag svarade inte, då skrev han igen efter ett tag och sa förlåt över att han hörde av sig,men det var så tomma dagar utan mig,att han vet inte ens vad han skulle skriva,och att allt bara blev så skitjobbigt nu,så allt som jag hade byggt upp under dagen,min feel good känsla som faktist hade börjat infinna sig lite lite igen bara raserade. Jag är inte ens arg över att han skrev trots att jag bett honom att låta bli,på ett sätt känns det skönt att veta att det inte bara är jag som lider så mycket som jag faktist gör. Kändes trots detta endå ok när jag vaknade, (efter 3 timmars sömn....) trodde jag skulle sköljas över at den enorma sorgen som jag haft hittils som vanligt när man vaknar och inser att det är över,men i morse så kändes det lite bättre, lååååångt långt ifrån bra,men jag har trots allt lyckats behålla lite feel good faktor uppenbarligen från gårdagen endå.
Men varför varför kunde det bara inte få vara vi? Det känns som en stor bit saknas hos mig verkligen.
I helgen är jag tack och lov ganska fullbokad (man blir uppenbarligen väldigt "poppis" när man är singel och tillgänglig för allt tok,vilket jag är enormt tacksam för just nu. ) så jag hoppas den rullar på snabbt,sen kommer grabben hem på Måndag,så då blir ensamheten inte lika påtaglig,då kommer det kännas bättre i hjärtat igen när jag får ha min underbara lilla prins hemma igen! Och då måste jag börja sköta maten och alla andra rutiner,då kommer det nog kännas bättre igen pga det också. Nu när jag varit själv så har jag skitit i att äta ordentligt,har inte orkat laga mat,inte orkat ta mig ner på affären,inte orkat åka och hämta en pizza ens,bara legat hemma och stirrat i taket... Det här har haft sönder mig,men i går reste jag mig upp och började borsta av knäna iallafall,det är ju alltid en början,från att ha legat platt.
Så nu är nästa steg att överleva helgen,och se fram emot Måndagen. Små babysteps, dag i taget, i dag är det en vecka sen vi sågs för sista gången. Nu ska jag bara klara en vecka till,och en till och en till....
So far so god, men precis när jag skulle till att somna så får jag ett meddelande på facebook (vilket typ aldrig hänt) från "min", antagligen för att han ville se om jag var vaken och hade läst det (synns ju på fb när den andra läser)... Frågade hur det var,jag svarade inte, då skrev han igen efter ett tag och sa förlåt över att han hörde av sig,men det var så tomma dagar utan mig,att han vet inte ens vad han skulle skriva,och att allt bara blev så skitjobbigt nu,så allt som jag hade byggt upp under dagen,min feel good känsla som faktist hade börjat infinna sig lite lite igen bara raserade. Jag är inte ens arg över att han skrev trots att jag bett honom att låta bli,på ett sätt känns det skönt att veta att det inte bara är jag som lider så mycket som jag faktist gör. Kändes trots detta endå ok när jag vaknade, (efter 3 timmars sömn....) trodde jag skulle sköljas över at den enorma sorgen som jag haft hittils som vanligt när man vaknar och inser att det är över,men i morse så kändes det lite bättre, lååååångt långt ifrån bra,men jag har trots allt lyckats behålla lite feel good faktor uppenbarligen från gårdagen endå.
Men varför varför kunde det bara inte få vara vi? Det känns som en stor bit saknas hos mig verkligen.
I helgen är jag tack och lov ganska fullbokad (man blir uppenbarligen väldigt "poppis" när man är singel och tillgänglig för allt tok,vilket jag är enormt tacksam för just nu. ) så jag hoppas den rullar på snabbt,sen kommer grabben hem på Måndag,så då blir ensamheten inte lika påtaglig,då kommer det kännas bättre i hjärtat igen när jag får ha min underbara lilla prins hemma igen! Och då måste jag börja sköta maten och alla andra rutiner,då kommer det nog kännas bättre igen pga det också. Nu när jag varit själv så har jag skitit i att äta ordentligt,har inte orkat laga mat,inte orkat ta mig ner på affären,inte orkat åka och hämta en pizza ens,bara legat hemma och stirrat i taket... Det här har haft sönder mig,men i går reste jag mig upp och började borsta av knäna iallafall,det är ju alltid en början,från att ha legat platt.
Så nu är nästa steg att överleva helgen,och se fram emot Måndagen. Små babysteps, dag i taget, i dag är det en vecka sen vi sågs för sista gången. Nu ska jag bara klara en vecka till,och en till och en till....