Är lärare verkligen så dumma?

[Snurrfian]

Vet inte om det framgick, men vi skriver alltså och sitter på helt olika ställen.

Just att traggla med saker man har svårt med är jag fullt med på. Men inte när man förstår precis vad/ hur man ska göra

Tillägg: Jag går i sjuan, och ska då ha gått i skolan sju år enligt årsplanen. Jag har gått tre år, endast detta år har jag uppgifter hemma. Har även alltid vart hemma en dag i veckan, utan uppgifter.Det är inte för att det var så roligt att vara hemma, utan att jag försökte passa in. Jag fick ett fel i nationella prov i trean, då hade jag gått ett år. Jag fick bra betyg i sexan. Jag har gett upp att passa in i skolan och det fungerar bäst.

Precis som @Asko skriver så även om ni sitter på olika platser så kan läraren se om du gör uppgiften och har förstått när ni gör uppgifterna i real tid uppkopplade.

Jag har elever som läser högskolekurser trots att de går på gymnasiet , samarbetar med forskare om forskningsprojekt, skriver romaner osv, samtidigt som de har andra svårigheter. Det som har gjort att de har tagit sig dit är att de har visat sina kunskaper och har hittat strategier för att klara skolans ibland enformighet. Det är kanske det du måste jobba med och det är ett jobb enbart du kan göra, hur kan jag klara av att göra något som jag upplever som tråkigt? Är det i dagsläget fem minuter du klarar av, kan du utöka det till 10 min, ta en paus/byta ämne? Eller är det någon annan strategi som kan hjälpa dig? Det är på högstadiet det egna ansvaret verkligen blir tydligt, det är ditt jobb att få arbetet att fungera, det är ditt jobb att kliva in i vuxenvärlden och ta ansvar för ditt eget handlande. Ja själva skoluppgiften är lätt, det svåra för dig är att orka göra den, att hitta dina strategier för att kunna arbeta fokuserat.
Du har fastnat i att du inte vill traggla, försök ta dig förbi det, tragglandet är en del som du behöver lära dig hantera, nej inte så att du ska sitta lektion ut och in med samma sak men 10 min är ganska nödvändig kunskap för livet längre fram.

Tonåren är inte lätt, det är inte bara diagnoser som ställer till det, hormoner gör sitt till att göra livet pestigt. Det är en tid då man är på väg in i vuxenvärlden och man behöver fundera på vad det innebär för en själv. Ansvaret hamnar allt mer på dig att du ska hantera ditt liv, välj klokt och ge dig själv så många möjligheter som möjligt. Även om det kan vara urtrist ibland.

 

[Elo]

Jag har autism, är särbegåvad (nånstans över 130 i IQ, det blir svårt att mäta där någonstans) samt att jag är lärare.

Du var inte särskilt trevlig, nej. Och det ligger på dig. Speciellt i textform får man vara hemskt noga med hur man uttrycker sig, även om barmhärtighetsprincipen borde gälla så kan inte alla den. Man behöver inte alltid vara snäll, men man bör vara trevlig. Har man svårt för det får man träna på det, i stället för tex matte.

När det kommer till matte så finns det (minst) 5 olika sätt att lösa tal:
1, man "ser" svaret. Det är uppenbart att det är 3 (tex)
2, Man ritar sig fram till svaret
3, man resonerar/testar sig fram till ett lämpligt svar
4, man använder sig av en mattematiskt korrekt lösningsformel
5, man använder sig av den mest effektiva mattematiskt korrekta lösningsformeln.

Probemet med att vara särbegåvad är att man ofta (på lägre nivå, typ högstadiet och gymnasiet) lätt hamnar i 1. Vilket gör det stört omöjligt att faktiskt ta sig till sista stegen. Det matteläraren vill se, är att man hamnar på minst 4, men helst 5. Då behövs repetition, och tragglande. För att se att eleven faktiskt har nått längre, och inte bara hamnat i 1 och efterkonstruerar en lösning via tex 3. (Där hamnade jag ofta).

Jag tyckte också att matte var skittråkigt. Tills typ c-kursen (idag 3) på gymnasiet. Men det gav mig mer tid att öva på tex EQ, hur man jobbar ihop med andra och hur man jobbar i grupp.

 

[athena_arabians]

Jag har autism, är särbegåvad (nånstans över 130 i IQ, det blir svårt att mäta där någonstans) samt att jag är lärare.

Du var inte särskilt trevlig, nej. Och det ligger på dig. Speciellt i textform får man vara hemskt noga med hur man uttrycker sig, även om barmhärtighetsprincipen borde gälla så kan inte alla den. Man behöver inte alltid vara snäll, men man bör vara trevlig. Har man svårt för det får man träna på det, i stället för tex matte.

När det kommer till matte så finns det (minst) 5 olika sätt att lösa tal:
1, man "ser" svaret. Det är uppenbart att det är 3 (tex)
2, Man ritar sig fram till svaret
3, man resonerar/testar sig fram till ett lämpligt svar
4, man använder sig av en mattematiskt korrekt lösningsformel
5, man använder sig av den mest effektiva mattematiskt korrekta lösningsformeln.

Probemet med att vara särbegåvad är att man ofta (på lägre nivå, typ högstadiet och gymnasiet) lätt hamnar i 1. Vilket gör det stört omöjligt att faktiskt ta sig till sista stegen. Det matteläraren vill se, är att man hamnar på minst 4, men helst 5. Då behövs repetition, och tragglande. För att se att eleven faktiskt har nått längre, och inte bara hamnat i 1 och efterkonstruerar en lösning via tex 3. (Där hamnade jag ofta).

Jag tyckte också att matte var skittråkigt. Tills typ c-kursen (idag 3) på gymnasiet. Men det gav mig mer tid att öva på tex EQ, hur man jobbar ihop med andra och hur man jobbar i grupp.

Mycket bra poäng. Jag är begåvad men (förmodligen inte) särbegåvad, jag har alltid haft lätt för att lära mig inom både humaniora och naturvetarämnena. Jag pluggade sällan på allvar för jag klarade mig ändå, med riktigt goda resultat i en del ämnen. Det gjorde att jag aldrig lärde mig studieteknik.

Det var INTE bra när kom till universitetet... för det gick inte att klara sig på enbart begåvning. Jag skrapade ihop en massa tentor med precis godkänt (vi hade godkänd - icke godkänd på det mesta).

Plus, som sagt, oavsett begåvning är det aldrig acceptabelt att vara otrevlig mot någon. Speciellt inte när denne försöker lära en något.

 

[Mabuse]

Jag har alltid tyckt att matte är roligt, men bara med en bra lärare. Redan i första klass var jag uttråkad i matten, lösningen var att jag gör hela boken så får jag nästa. Jag låg på samma nivå som en fjärdeklassare, det blir många fylleriuppgifter.

Den här läraren fungerar säkert utmärkt till vanliga tonåringar, det vet jag inget om. Och ifrågasätter heller inte det, utan just om hon är lämplig lärare för mig. Jag vet att skolan har brist på lärare så då hade hon kunnat göra mer nytta med någon annan

Tror du läraren har lektion med dig för att hon fick lust till det? Du har rätt till en mattelektion, och läraren har fått i arbetsuppgift att ge dig den lektionen. Det är mycket möjligt att hon gärna hade undervisat någon annan istället, men nu var det ju du som skulle ha lektion. Du gör inte henne en tjänst genom att låta henne lära dig matte, det är samhället som håller på att ge dig en utbildning, och har anställt en lärare för att du ska få den.

Både du och hon vet ju att hon inte har ett val. Hon måste undervisa dig, vare sig hon vill eller inte, för det är hennes jobb.

Hon låter för mig oändligt tålamodig och vänlig, så hon verkar väl bättre lämpad för det än de flesta. En annan hade tappat tålamod för länge sen. Undervisa dig själv då, mig gör det detsamma - så skulle jag nog reagerat. Erbjuda utbildning är en sak, stå och truga med kunskapen till nån som inte vill ha - äh, du slipper. Your loss, liksom.

 

[Badger]

Jag hade lektion idag, matte. Jag gjorde en miss första uppgiften men rättade mig själv. Läraren frågar några andra likadana frågor (olika siffror men exakt samma räknesätt) och jag svarar. Efter några uppgifter tröttnar jag och frågar "Känns det här nödvändigt?". Läraren svarar "Ja vi ska stärka och befästa kunskaperna". Det är inte så man befäster kunskaper, repetion är bra men med vissa intervaller och då räcker det med att påminna om att såhär gör man, inte traggla många uppgifter. Det har tagit mer än en termin för att jag öht skulle få uppgifter, så jag ligger lite efter men inte överdrivet då jag alltid legat lite före.

Kommenterar inte det övriga (utom för att säga att lärare är också människor och kan liksom elever bli ledsna osv)

Men det ovan om att göra samma uppgift om och om igen, ja det är nödvändigt speciellt efter att man förstått. Om man ska tro släkting som är universitetslärare i teknisk fysik. Det räcker inte att man har förstått, man måste räkna räkna räkna.

Att det sitter ytligt i hjärnan räcker inte, det ramlar ut igen, det behöver sitta i ryggraden.

Sedan kanske man kan be om mer utmanande uppgifter, men om läraren tänker att det är rätt att befästa detta och det är lätta uppgifter är det kanske snabbare att bara göra dem än trassla.

 

[Mabuse]

Inte bara så, dessvärre. Man måste förstå att särbegåvade lär sig på andra vägar. Och har man inte lärare som förstår hur särbegåvade (här ska inte alla dras över en kam) lär sig blir det svårt. Jag har undervisat flera och det går inte att slänga fram en mattebok och säga att man ska lösa de lätta matteuppgifterna först. Klassisk undervisning funkar sällan. Man förstår ofta de underliggande systemen för hur man ska tänka intuitivt. Det är inte förrän man kommer upp på mkt hög nivå de ens ser el är medvetna om hur de tänker. Det bara sker. Och när de väl fattat, så kan de använda det på avancerade saker och så vidare. Många ggr är inte svaret att vara lärare, utan mer coach till hur man förhåller sig till ämnen och sin hjärna. Om man inte är särbegåvad lärare själv som kan haka på.

Fast verkligen? Jag har ett barn som är särbegåvat i matte. Vi tragglar just systematiken hur mycket som helst, för att han ska förstå på riktigt och inte bara ”se” svaren, och har gjort det sen han var liten. Särbegåvningen ligger väl just i förmågan att förstå systematiken? Mitt intryck är därför att just klassisk undervisning är vägen framåt, för att lära sig systematiken. Inte bara nöja sig med att barnet kan ge rätt svar, utan alltid fråga hur de kom fram till det. Rätt svar är bara en del av lösningen i matte.

 

[Manji]

Förtydligande: jag tror faktiskt inte det. Men ibland känns det så.

Jag har lektion skriftligt, har aldrig träffat läraren.

Jag hade lektion idag, matte. Jag gjorde en miss första uppgiften men rättade mig själv. Läraren frågar några andra likadana frågor (olika siffror men exakt samma räknesätt) och jag svarar. Efter några uppgifter tröttnar jag och frågar "Känns det här nödvändigt?". Läraren svarar "Ja vi ska stärka och befästa kunskaperna". Det är inte så man befäster kunskaper, repetion är bra men med vissa intervaller och då räcker det med att påminna om att såhär gör man, inte traggla många uppgifter. Det har tagit mer än en termin för att jag öht skulle få uppgifter, så jag ligger lite efter men inte överdrivet då jag alltid legat lite före.

Jag svarar att då kan hon ha lektion med någon annan.
Bara första tycker jag att hon borde förstått, nu är jag enligt mig övertydlig.
Då frågar hon: Tycker du att vi ska gå vidare till uppgift 6 istället?

Den är precis likadan, men det är en textuppgift så man måste hitta siffrorna vilket inte är svårt. Det är få människor jag är så tydlig och konsekvent med som med skolfolk, för att undvika missförstånd. Jag är ofta sarkastisk utan att vara otrevlig, men det är så jag är. Det är jag inte med lärarna, de verkar inte kunna tolka det utan tror att jag är dum på riktigt.

Jag frågar om hon läste vad jag skrev, hon svarar att hon gärna vill fortsätta lektionen med mig. Det hjälper inte att hon vill det när hon inte läser vad jag skriver, alternativt hittar egna tolkningar.

Jag frågar om hon har rätt inställning och kunskap för det. Observera att jag inte ifrågasätter hennes förmåga som lärare generellt.

Hon frågar om vi ska gå vidare till uppgift 6.
Nu har jag tröttnat ordentligt.

Jag svarar att läs igenom vad jag har skrivit så har du svaret.

Nu har tiden för lektion gått ut så hon säger att vi slutar nu och hörs nästa vecka.

Jag är medveten om att jag inte är jättetrevlig, men kan faktiskt inte tycka att hon är det heller. Jag hade kunnat skriva vad jag tänkte, men det om något hade vart otrevligt.

Nu kom min mamma hem frän sipmötet (som var planerat idag). Då säger hon att de har sagt att det räknas som kränkande det jag skrivit? Och att rektorn minsann läst konversationen. Jaha, gör det då.

Jag är inte rädd för rektorn och har inga problem med att stå för vad jag sagt eller skrivit, anledningen till att jag vill ha lektion skriftligt. Min tanke med skrift är att både jag och läraren måste stå och hålla vad som skrivs (vilket det inte gör ändå).

Jag har alltid haft problem med att ha lätt för mig, jag vill inte riskera att det blir som i andra klass. Jag har lägre tröskel till vad som är traggel än de flesta och vad jag haft om skolan lyssnat.

Så nu är min fråga, tycker ni att jag var otrevlig/ kränkande mot läraren?

Hade du skrivit så till mig skulle jag ha tyckt att du var dryg och oförskämd. "Är det här verkligen nödvändigt?". Varför inte direkt säga att detta känns för lätt och omotiverande att hålla på med, kan jag få gör något mer utmanande?

 

[Narcissa]

Varför pratar vi bara matematik här? En särbegåvning sträcker sig ut i alla ämnen.
Du kan vara briljant i matematik men inte särbegåvad. Du kan vara briljant i musik och anda ämnen också och ändå inte särbegåvad.

Att vara särbegåvad är att ha ett annat tankesätt som är svårt för icke särbegåvade att förstå.

Jag vet själv hur fruktansvärt svårt det kan vara att bli förstådd när man har ett riktigt högt IQ.

 

[Gry]

En aha-upplevelse var när Roland förklarade såhär:

Den vanligaste IQ-kvoten är 100. Gränsen för särskola går vid 75. Gränsen för särbegåvad går vid 125. Det är lika stor skillnad mellan en genomsnittlig individ och en individ i särskolan som en särbegåvad och en genomsnittlig.

Om en genomsnittlig lärare undervisar en särbegåvad är det som att en ngn som gränsar till särskolan undervisar en genomsnittlig. Fast ändå inte så klart. Inte samma sak, men det hjälper att tänka så, så man förstår att det är skillnad på djup, bredd och snabbhet.

Själv har jag tillräckligt hög iq och förmåga att processa för att jag ska ha viss insikt. Man får inte blanda ihop högpresterande och särbegåvade.

 

[Texaz]

Vet inte om det framgick, men vi skriver alltså och sitter på helt olika ställen.

Just att traggla med saker man har svårt med är jag fullt med på. Men inte när man förstår precis vad/ hur man ska göra

Tillägg: Jag går i sjuan, och ska då ha gått i skolan sju år enligt årsplanen. Jag har gått tre år, endast detta år har jag uppgifter hemma. Har även alltid vart hemma en dag i veckan, utan uppgifter.Det är inte för att det var så roligt att vara hemma, utan att jag försökte passa in. Jag fick ett fel i nationella prov i trean, då hade jag gått ett år. Jag fick bra betyg i sexan. Jag har gett upp att passa in i skolan och det fungerar bäst.

Vad har du gjort de åren du inte gått i skolan?
Bara nyfiken...

 

[Narcissa]

En aha-upplevelse var när Roland förklarade såhär:

Den vanligaste IQ-kvoten är 100. Gränsen för särskola går vid 75. Gränsen för särbegåvad går vid 125. Det är lika stor skillnad mellan en genomsnittlig individ och en individ i särskolan som en särbegåvad och en genomsnittlig.

Om en genomsnittlig lärare undervisar en särbegåvad är det som att en ngn som gränsar till särskolan undervisar en genomsnittlig. Fast ändå inte så klart. Inte samma sak, men det hjälper att tänka så, så man förstår att det är skillnad på djup, bredd och snabbhet.

Själv har jag tillräckligt hög iq och förmåga att processa för att jag ska ha viss insikt. Man får inte blanda ihop högpresterande och särbegåvade.

Exakt så är det nämligen.
Man är bäst förstådd inom 15 enheter. Dvs att jag som har en iq på 140 har lättast med de som ligger mellan 125-155. Därför blir det så svårt att förstå sig på de som ligger i
normalgruppen.

 

[Snurrfian]

Varför pratar vi bara matematik här? En särbegåvning sträcker sig ut i alla ämnen.
Du kan vara briljant i matematik men inte särbegåvad. Du kan vara briljant i musik och anda ämnen också och ändå inte särbegåvad.

Att vara särbegåvad är att ha ett annat tankesätt som är svårt för icke särbegåvade att förstå.

Jag vet själv hur fruktansvärt svårt det kan vara att bli förstådd när man har ett riktigt högt IQ.

Jag tror att matte är ett sånt ämne som det är lätt att peka ut särbegåvning i och det därför blir lättare att tala om det. Jag har en kurskamrat som lägger i princip allt han läser på minnet och kan referera med sidnummer när vi diskuterar litteratur, även böcker vi har läst flera år tidigare. Men sånt är svårare att greppa om, hur bevisar man en särbegåvning i läsning? Han har helt klart ett betydligt högre IQ än mig men jag uppskattar att diskutera med honom och jag tror att han gör detsamma.

 

[Rosett]

Sen kan man minnas att för inte hysteriskt länge sedan togs i skolan i princip ingen större hänsyn till barns individuella nivå etc.

Jag är inte särbegåvad. Men jag läste flytande när jag började skolan och läste barnböcker. Jag kunde alfabetet och skriva med. I skolan skulle man lära sig läsa. Genom att ljuda. Jag ljudade aldrig (min mamma var likadan) ens när jag lärde mig läsa. Vi hade en läsebok i skolan. Minns den var grön. Jag läste hela boken första kvällen och sa sedan tydligt besviket till mamma den var för lätt.

Hursom. I början av boken skulle man ljuda en massa far ror, mor är rar och nåt om en orm. Jag läste hela styckena direkt. Jag fick bakläxa, jag skulle ljuda varje stavelse och varje ord först. Fff.. aaaa... rrrr. Far.

Min mamma har berättat att jag kom hem, kastade skolväskan och var så besviken att tårarna sprutade över hur det var att börja skolan. Från att ha varit superpepp.

Det fanns inte på kartan att jag skulle få läsa på annan nivå. Alla skulle behandlas lika. Efter några möten slapp jag ljuda i alla fall.
Jag accepterade läget. Jag satt där och läste far och mor osv. Jag lyssnade på de andra barnen när de ljudade sig igenom det osv.

Och det blev folk av mig med. Jag tog ingen allvarlig skada varken av att hållas tillbaka, prestera under min nivå eller tvingas svara på "dumma frågor" om och om igen fast jag både fattat och kunde. Jag tog ingen skada av att tvingas skriva en miljon små och stora A, b, c etc. Eller siffror. Trots att jag kunde både skriva bokstäverna och formulera ord. Eller när det var dags för det behöva traggla en multiplikationstabell jag redan kunde.

Inte heller den tvåspråkige killen som talade flytande engelska slapp för övrigt undan att traggla nybörjarengelska med oss andra.

Jag tycker det är suveränt att skolan idag är mer differentierad. Men det kan vara värt att komma ihåg att även på den tiden den inte var det i alls lika hög grad så gick det hyfsat bra ändå för de elever som frustrerat hölls tillbaka eller fick "lära sig" saker de kunde.

Då var det värre för de som skulle behövt extra tid och resurser. Men även de skulle mosas in i samma lika för alla-pedagogik.

Jag kunde också läsa när jag började skolan men då skulle vi lära oss alfabetet genom att:
Titta hur Aa såg ut
Ta en pensel och gå fram till svarta tavlan för att skriva Aa med vatten
Gå till bänken och skriva AAAAAAAAAAAAAAA… aaaaaaaaaaaaaaaaaa… i bokstavsboken.
Osv en bokstav åt gången.
Jätteintressant, verkligen, när man redan kan alfabetet och läser böcker.
Det fanns en till tjej som också kunde läsa (hennes föräldrar var lärare) så vi fick hoppa över att lära oss alfabetet och fick åk 2s skrivstilsbok i stället. Det var inte så mycket mer utmaning men vi hade något att göra iallafall.
När vi skulle lära oss ord så kunde jag ju redan dem så jag fick slå i ordböcker och lexikon och leta efter synonymer till ord
Senare tillbringade jag många timmar i en soffa med att läsa olika böcker eftersom jag redan kunde/lärde mig snabbt det som undervisades.
Detta var på 80-talet. Vet inte om jag hade fått hoppa över så mycket om det inte hade varit för att vi var två som låg före och den andra var en elev vars föräldrar jobbade på skolan.

 

[MiaMia]

En aha-upplevelse var när Roland förklarade såhär:

Den vanligaste IQ-kvoten är 100. Gränsen för särskola går vid 75. Gränsen för särbegåvad går vid 125. Det är lika stor skillnad mellan en genomsnittlig individ och en individ i särskolan som en särbegåvad och en genomsnittlig.

Om en genomsnittlig lärare undervisar en särbegåvad är det som att en ngn som gränsar till särskolan undervisar en genomsnittlig. Fast ändå inte så klart. Inte samma sak, men det hjälper att tänka så, så man förstår att det är skillnad på djup, bredd och snabbhet.

Själv har jag tillräckligt hög iq och förmåga att processa för att jag ska ha viss insikt. Man får inte blanda ihop högpresterande och särbegåvade.

Det är en bra tankemodell. Är så lätt att särbegåvning bara tänks som mer, bättre, dvs oproblematisk tillgång. När annorlunda förutsättning är mer adekvat.

Gränsen för när det ges en medicinsk diagnos och klassas som funktionsnedsättning är IQ 70.
Då är personen så "annorlunda" mot genomsnittet och det som samhället utformas efter att det anses utgöra en påtaglig svårighet för att fungera i förhållande till sin omgivning.

En högfungerande kan bättre förstå och hantera problemen att avvika, så att leva med IQ130 är inte helt jämförbart. Men lägger man då på en diagnos som försvårar flexibilitet, förståelse för andra, socialt samspel etc. så kan uppgiften att leva i ett samhälle för normalintelligenta bli lika svår som för någon som avviker neråt.

Samtidigt som de får större behov av att miljöer och människor de möter står för överbryggandet av glappet, så blir det också dubbelt svårt för lärare/andra att förstå och anpassa.

 

[a1agnlju]

Vad har du gjort de åren du inte gått i skolan?
Bara nyfiken...

Undrar jag med... Skolplikt gäller för de som har lätt för att lära sig också vad jag vet...

 

[Rosett]

Jag har inte läst hela tråden. Men frågan är ju faktiskt lite hur intelligent du faktiskt är. Särbegåvade barn behöver verkligen inte repetera och repetera matten. Tvärtom. Och lärare i allmänhet har väldigt svårt att se, förstå och hantera dessa individer. Jag tycker att du ska läsa/titta på föreläsning på youtube om det om särbegåvning och göra ett intelligenstest- ett riktigt. Det är inte en helt osannolik tanke. Det skulle förklara ganska mycket. Du förstår säkert mer när du läser om det. Och ÄR det så, ja, då behöver skolan Definitivt ändra upplägg. Om inte, skärp dig

/ Lärare

Eftersom @Aliisa har autismdiagnos har h*n säkerligen gjort ett riktigt intelligenstest under utredningen då det ingår i en autismutredning.

 

[Sryoqwe]

Vad har du gjort de åren du inte gått i skolan?
Bara nyfiken...

Undrar jag med... Skolplikt gäller för de som har lätt för att lära sig också vad jag vet...

Jag gjorde inget speciellt. Jag har viljat kunna gå i skolan som vanligt, men insett att det tar betydligt mer än det ger.

För många är skolan ett ställe att vara social på, jag har ett väldigt lågt behov av att vara social. Många behöver lära sig de olika ämnesområden, jag kunde det mesta och resten fick jag ändå lösa själv.

Jag är fullt medveten om skolplikten, vad hjälper det när man mår dåligt?

 

[Sryoqwe]

Jag har inte läst hela tråden. Men frågan är ju faktiskt lite hur intelligent du faktiskt är. Särbegåvade barn behöver verkligen inte repetera och repetera matten. Tvärtom. Och lärare i allmänhet har väldigt svårt att se, förstå och hantera dessa individer. Jag tycker att du ska läsa/titta på föreläsning på youtube om det om särbegåvning och göra ett intelligenstest- ett riktigt. Det är inte en helt osannolik tanke. Det skulle förklara ganska mycket. Du förstår säkert mer när du läser om det. Och ÄR det så, ja, då behöver skolan Definitivt ändra upplägg. Om inte, skärp dig

/ Lärare

Eftersom att jag gjort utredning så finns det nedskrivet, jag kommer inte ihåg exakt men ca 130. Det gjordes ett sådant test samtidigt som autismutredningen.

 

[Rosett]

Undrar jag med... Skolplikt gäller för de som har lätt för att lära sig också vad jag vet...

Hoppar in här.
Jag har gått ungefär halva grundskolan, visst hade jag skolplikt men det kan finnas olika anledningar till att man inte kan vara närvarande i skolan. I mitt fall mådde jag skit. Från 8e klass såg jag ingen mening med att gå i skolan eftersom jag ändå inte tänkte leva till vuxen ålder.

 

[Rosett]

Eftersom att jag gjort utredning så finns det nedskrivet, jag kommer inte ihåg exakt men ca 130. Det gjordes ett sådant test samtidigt som autismutredningen.

Jag fick inget IQ-värde och det stör mig enormt. Det står bara ”åtminstone normalbegåvad” i min utredning och i journalen. Säkert finns det i några arkiverade papper för de måste ju haft underlag.