Är lärare verkligen så dumma?

[Sryoqwe]

Matte var skittråkigt tyckte jag och jag ifrågasatte mina lärare många gånger i både det och mina favoritämnen lärare är stjärnor som står ut varje dag!

Jag har alltid tyckt att matte är roligt, men bara med en bra lärare. Redan i första klass var jag uttråkad i matten, lösningen var att jag gör hela boken så får jag nästa. Jag låg på samma nivå som en fjärdeklassare, det blir många fylleriuppgifter.

Den här läraren fungerar säkert utmärkt till vanliga tonåringar, det vet jag inget om. Och ifrågasätter heller inte det, utan just om hon är lämplig lärare för mig. Jag vet att skolan har brist på lärare så då hade hon kunnat göra mer nytta med någon annan

 

[Araminta]

Du har fått en hel del kloka svar. Utöver det så finns det en lärdom i att acceptera det man inte kan ändra. Du tycker inte läraren passar dig och du har försökt uttrycka det utan att få respons. Trist men att eskalera situationen gör det knappast bättre. Att bli påpackad till synes meningslösa uppgifter av personer som har makt över en förekommer även i arbetslivet. Ju snabbare man lär sig att välja sina strider desto lättare blir det. I den här situationen känns det som att du lagt mer energi på att tjaffsa med läraren än den energin det tagit dig att bara besvara frågorna. Tråkigt och irriterande, ja visst, men ibland behöver man lära sig att bita ihop och bara göra.

 

[Gunnar]

Om en annan person inte förstår vad man säger (läraren) brukar det sällan hjälpa att skrika högre, det är bättre att försöka förklara på ett annat sätt och se om det förstås bättre.

 

[Asko]

Jag har alltid tyckt att matte är roligt, men bara med en bra lärare. Redan i första klass var jag uttråkad i matten, lösningen var att jag gör hela boken så får jag nästa. Jag låg på samma nivå som en fjärdeklassare, det blir många fylleriuppgifter.

Den här läraren fungerar säkert utmärkt till vanliga tonåringar, det vet jag inget om. Och ifrågasätter heller inte det, utan just om hon är lämplig lärare för mig. Jag vet att skolan har brist på lärare så då hade hon kunnat göra mer nytta med någon annan

Då kan man istället gå igenom lektionen och tåla det, sedan när den är avslutad fundera ordentligt och sedan skicka ett mail till rektorn eller läraren i fråga etc., där man uttrycker sakligt vad som inte fungerar etc. Det kanske inte hjälper eller så kanske det gör det, men det har större chans att fungera. Nu blir det lättare uppfattat som en tonårings otålamod eller vad det kan vara.

Som andra sagt så fungerar sarkasm tyvärr dåligt

 

[Sryoqwe]

Jag kan inte se något konstruktivt alls i att du, utifrån vad läraren skrev till dig, ger svar tillbaka där du ifrågasätter lärarens kompetens och därtill visar totalt ointresse genom att skriva att hen lika gärna kan ha lektion med någon annan. Fast läraren försökte vara tillmötesgående och frågade om ni skulle gå vidare med en annan uppgift, och även uttryckligen skrev till dig att hen gärna ville fortsätta lektionen, d.v.s. ville hjälpa dig.

Hur tycker du att jag skulle ha skrivit istället? Bortse från att bara göra uppgifterna, det löser inga problem. Jag tycker inte att jag uttrycker ett ointresse när jag skrev att hon då kan ha lektion med någon annan, jag vet att skolan har för få lärare.

Jag tycker inte att läraren var tillmötesgående, men min uppfattning är att hon helst inte ville ha en konflikt.

 

[Alexandra_W]

Ja, men vad jag vet är det ungefär med mellanrummen 10 minuter 1 timme en dag, en vecka, en månad och ett år. Just repetionen då, inte uppgradera kunskaperna inom ett ämne.

Tillägg: det är självklart individuellt. Jag som hör till 2e är annorlunda än en "vanlig" människa, men det här är något generellt som jag tror funkar hyfsat på de flesta

Jag tror du "gömmer" dig lite för mycket bakom att du är annorlunda. Du är si, och det får folk ta/ska folk ta hänsyn till.

Tyvärr kommer det inte tas särskilt mycket hänsyn till det i arbetslivet, och det är generellt inte alls särskilt ursäktande för att någon beter sig drygt eller illa på grund av diagnos eller från normen avvikande funktion.

Jag tror alltså du gör dig en enorm tjänst genom att släppa att du är annorlunda som försvar och istället tänker en extra gång på om det finns andra sätt att uppfatta saker.

Du var både dryg och otrevlig i din dialog med läraren. Jag skulle dock inte anse det kränkande.

Jag har skrivit en hel del i en annan tråd di har, där du får "mothugg" och hanterar det jättefint och sakligt. Fastän det är tydligt att du inte alla gånger förstår hur andra kan se saker si eller så. Ta fasta på det, den kapacitet du har att faktiskt även I situationer där andra resonerar annorlunda bemöta dem fint och sansat. Och applicera det på lärare mfl.

Du kommer möta ett pärlband av människor du anser är dumma, en hel del av dem kommer ha makt över din inkomst och tillvaro. Lär dig inte ta åt dig och ha tålamod. Det kommer du vinna på.

 

[Sryoqwe]

Då kan man istället gå igenom lektionen och tåla det, sedan när den är avslutad fundera ordentligt och sedan skicka ett mail till rektorn eller läraren i fråga etc., där man uttrycker sakligt vad som inte fungerar etc. Det kanske inte hjälper eller så kanske det gör det, men det har större chans att fungera. Nu blir det lättare uppfattat som en tonårings otålamod eller vad det kan vara.

Som andra sagt så fungerar sarkasm tyvärr dåligt

Problemet är att jag inte tål det. Jag hade gärna gjort det, men nu är jag ingen annan så det funkar tyvärr inte.

Jag har inte mailadressen till läraren eller rektorn, och min (och min mammas) åsikt är att de inte vill ta en "konflikt". Jag tycker att konflikter kan lösa en hel del, om man håller det sakligt.

Sarkasm är något jag försöker undvika när jag har lektion, men jag är sådan om jag umgås med någon frivilligt (om personen klarar det)

 

[cirkus]

Problemet är att jag inte tål det. Jag hade gärna gjort det, men nu är jag ingen annan så det funkar tyvärr inte.

Jag har inte mailadressen till läraren eller rektorn, och min (och min mammas) åsikt är att de inte vill ta en "konflikt". Jag tycker att konflikter kan lösa en hel del, om man håller det sakligt.

Sarkasm är något jag försöker undvika när jag har lektion, men jag är sådan om jag umgås med någon frivilligt (om personen klarar det)

Jag har en känsla av att du som alla andra 14-åringar anser att lösa en konflikt går ut på att få som man själv vill. Oavsett hur sakligt det hålls så trumfar jaget alltid

Sarkasm är sällan trevligt för mottagaren av sarkasmen.

 

[Sryoqwe]

Jag har en känsla av att du som alla andra 14-åringar anser att lösa en konflikt går ut på att få som man själv vill. Oavsett hur sakligt det hålls så trumfar jaget alltid

Sarkasm är sällan trevligt för mottagaren av sarkasmen.

Jag ser det som att man kommer fram till något gemensamt, sällan att någon "vinner'

 

[Alexandra_W]

Jag ser det som att man kommer fram till något gemensamt, sällan att någon "vinner'

Det är fint. Men skolan är en förberedelse för arbetslivet. Och i arbetslivet vinner chefen/arbetsgivaren nästan alltid. Dvs man måste även lära sig att slopa konflikt eller diskussion och bara acceptera (eller säga upp sig) när man ser att motparten inte är intresserad av diskussion. Välja sina strider helt enkelt.

Och det här fallet blir lite samma sak. Skolan har anställt läraren för att bedriva undervisning utefter skolans/lärarens synsätt. Man kan framföra önskemål eller synpunkt, men märker man det inte tas emot väl så får man ofta helt enkelt acceptera. Ibland inser man i slutänden att det sättet också fungerade, ibland inser man i slutänden att man hade rätt hela tiden.

Men man kommer inte gå genom arbetslivet och vara nöjd eller ha nått en kompromiss man kan acceptera hela tiden. Det är en hel massa tugga, svälj och tig. Det är svårt och jättesvårt när man är ung. Men viktigt att träna på och lära sig.

 

[morgaine]

Problemet är att jag inte tål det. Jag hade gärna gjort det, men nu är jag ingen annan så det funkar tyvärr inte.

Jag har inte mailadressen till läraren eller rektorn, och min (och min mammas) åsikt är att de inte vill ta en "konflikt". Jag tycker att konflikter kan lösa en hel del, om man håller det sakligt.

Sarkasm är något jag försöker undvika när jag har lektion, men jag är sådan om jag umgås med någon frivilligt (om personen klarar det)

Vem har kategoriserat dig som 2e? Har det gjorts något typ av test eller har någon utanför din familj sagt det?
Det finns enormt många barn/ungdomar vars familj och de själva anser att de tillhör 2e och en ganska liten andel av dem som säger sig ha ett 2e-barn har det. Det är i själva verket väldigt ovanligt så det är mest därför jag undrar.
Min erfarenhet är att de som verkligen är 2e-barn inte käftar emot utan de genomför uppgifterna fort och visar därigenom att de redan kan och är redo för nya uppgifter.
De som tjafsar om hur mycket de kan är ofta inte alls så duktiga som de själva upplever.
En gång var jag med om ett sådant barn med föräldrar. Barnet var hela tiden motsträvigt och drygt, lite som din attityd och främst pappan eldade på med att såga skolan och berätta för mentorn hur under hans barns värdighet det var att göra så simpla uppgifter. Vi kontrade med att om barnet gör sina uppgifter först så kommer det klurigare uppgifter därefter. Barnet hann aldrig göra grunduppgifterna. Enligt pappan berodde det på att barnets intresse dog pga för låg nivå på uppgifterna. Jag gjorde snäppet svårare uppgifter och barnet hade inte en susning Om vad som skulle göras. Jag gjorde alltså inte taskigt svåra uppgifter utan bara c/b-uppgifter. Det var helt enkelt så att barnet var inte särbegåvat, det var bara familjen som trodde det.
Nu menar jag inte att det är så i ditt fall utan poängen är att om du nu är särbegåvad så är det enklast för dig att bevisa det genom att snabbt och effektivt göra uppgifterna som alla ska göra och därefter be om mer stimulerande extrauppgifter. Det kommer att göra din skolgång trevligare och gynna dig själv i längden.
Att vägra göra basuppgifter och dryga sig är inte ett bevis på kunskap eller hög intelligens.

 

[Sryoqwe]

Det är fint. Men skolan är en förberedelse för arbetslivet. Och i arbetslivet vinner chefen/arbetsgivaren nästan alltid. Dvs man måste även lära sig att slopa konflikt eller diskussion och bara acceptera (eller säga upp sig) när man ser att motparten inte är intresserad av diskussion. Välja sina strider helt enkelt.

Och det här fallet blir lite samma sak. Skolan har anställt läraren för att bedriva undervisning utefter skolans/lärarens synsätt. Man kan framföra önskemål eller synpunkt, men märker man det inte tas emot väl så får man ofta helt enkelt acceptera. Ibland inser man i slutänden att det sättet också fungerade, ibland inser man i slutänden att man hade rätt hela tiden.

Men man kommer inte gå genom arbetslivet och vara nöjd eller ha nått en kompromiss man kan acceptera hela tiden. Det är en hel massa tugga, svälj och tig. Det är svårt och jättesvårt när man är ung. Men viktigt att träna på och lära sig.

Jag är fullt med på att välja sina strider. Men jag ser även att det är viss skillnad på skola och arbetsgivare.

Skolan ska kunna bemöta utefter behov, arbetsgivaren vill ha ett arbete gjort och kan man inte det får man testa ett annat arbete.

 

[Sryoqwe]

Vem har kategoriserat dig som 2e? Har det gjorts något typ av test eller har någon utanför din familj sagt det?
Det finns enormt många barn/ungdomar vars familj och de själva anser att de tillhör 2e och en ganska liten andel av dem som säger sig ha ett 2e-barn har det. Det är i själva verket väldigt ovanligt så det är mest därför jag undrar.
Min erfarenhet är att de som verkligen är 2e-barn inte käftar emot utan de genomför uppgifterna fort och visar därigenom att de redan kan och är redo för nya uppgifter.
De som tjafsar om hur mycket de kan är ofta inte alls så duktiga som de själva upplever.
En gång var jag med om ett sådant barn med föräldrar. Barnet var hela tiden motsträvigt och drygt, lite som din attityd och främst pappan eldade på med att såga skolan och berätta för mentorn hur under hans barns värdighet det var att göra så simpla uppgifter. Vi kontrade med att om barnet gör sina uppgifter först så kommer det klurigare uppgifter därefter. Barnet hann aldrig göra grunduppgifterna. Enligt pappan berodde det på att barnets intresse dog pga för låg nivå på uppgifterna. Jag gjorde snäppet svårare uppgifter och barnet hade inte en susning Om vad som skulle göras. Jag gjorde alltså inte taskigt svåra uppgifter utan bara c/b-uppgifter. Det var helt enkelt så att barnet var inte särbegåvat, det var bara familjen som trodde det.
Nu menar jag inte att det är så i ditt fall utan poängen är att om du nu är särbegåvad så är det enklast för dig att bevisa det genom att snabbt och effektivt göra uppgifterna som alla ska göra och därefter be om mer stimulerande extrauppgifter. Det kommer att göra din skolgång trevligare och gynna dig själv i längden.
Att vägra göra basuppgifter och dryga sig är inte ett bevis på kunskap eller hög intelligens.

Jag vet faktiskt inte vem, men det är diagnostiserat av psykologer och läkare. Milt men det blir fortfarande problem, diagnosen är autism.

 

[Narcissa]

(Jag är nästan där, det är bra knäckande för självförtroendet ibland ).

450 HP och ju mer man kan desto mer inser man att man inte kan.

 

[Sryoqwe]

Jag är lärare. Jag hade ärligt talat tyckt (men inte sagt. Jag är ändå vuxen) att du kunde klara dig själv då om du ändå visste bättre. Sjukt otrevligt att ifrågasätta lärarens kompetens på det sättet. Och när det gäller repetition så är det ju så att när det gäller matte så handlar det om att nöta och nöta och nöta. Som lärare kan man ju inte veta att eleven faktiskt har fattat bara för att det blir rätt ett par tre gånger.

Om du inte läser det som otrevligt, utan genuint undrande, har du samma åsikt då? Jag har flera gånger skrivit att jag inte ifrågasätter lärarens kunskaper som mattelärare, bara om det faktiskt är vettigt att hon har lektion för mig.

 

[Snurrfian]

@Aliisa Jag är inte lärare inom matte men jag tänker så här, ja övningarna kan se likadana ut vid första ögonkastet men det finns inbyggda svårigheter desto längre man kommer. Ibland finns det en poäng i att göra flera liknande uppgifter i rad för att de kan ha olika svårigheter som man sedan kan diskutera. Ärligt talat du gjorde alltså fem uppgifter på en hel lektion och valde att lägga resten av tiden på att tjafsa istället för att se om det kanske fanns en poäng i att fortsätta? Jag förstår att det kan vara svårt att hålla fokus, men istället för att bli sarkastisk, var tydlig med vad du faktiskt tycker är jobbigt till läraren. Jag har flera elever med olika diagnoser, men är högpresterande, jag ställer krav men lyssnar samtidigt. Det handlar om att respekten måste gå åt båda hållen, just nu tror jag inte att du litar på att någon lärare kan göra rätt om de inte gör som du har tänkt. Det är svårt att få tillbaka tilliten men den behövs för att du ska kunna lära dig. Rent krasst kommer läraren att kunna avfärda dig som en omöjlig elev och gå vidare med sitt liv men det är du som blir utan utbildning. Så ja det ligger på dig, skolan har ett visst ansvar men arbetsinsatsen är din.

 

[Narcissa]

Jag vet faktiskt inte vem, men det är diagnostiserat av psykologer och läkare. Milt men det blir fortfarande problem, diagnosen är autism.

2e är besvärligt. Vad är din generella IQ? Utifrån den är det lättare att hjälpa dig med det beteende du har.
Har man hög IQ så är det ganska ovanligt att vara så pass otrevlig. Snarare så drar man sig undan allt mer även om det givetvis skiljer sig åt.
Problemet med 2e är att det kan vara svårt att skilja det ena från det andra.
Jag förstår fullt ut frustrationen över att få för lätta uppgifter. Ni borde be om möte med rektor och elevhälsa så att du får undervisning på rätt nivå.
Det som inte är ok är att uttrycka sig nedsättande om den eller de pedagoger som faktiskt undervisar dig. Det är bättre att lugnt och metodiskt berätta för läraren vad du tycker och känner. Om du är särbegåvade så bör du inte ha problem med att uttrycka dig trots din autism men känner du att detta inte går så får du be föräldrarna att hjälpa till.

/Narcissa. Själv 2e och specialist på särbegåvning.

 

[Alexandra_W]

Sen kan man minnas att för inte hysteriskt länge sedan togs i skolan i princip ingen större hänsyn till barns individuella nivå etc.

Jag är inte särbegåvad. Men jag läste flytande när jag började skolan och läste barnböcker. Jag kunde alfabetet och skriva med. I skolan skulle man lära sig läsa. Genom att ljuda. Jag ljudade aldrig (min mamma var likadan) ens när jag lärde mig läsa. Vi hade en läsebok i skolan. Minns den var grön. Jag läste hela boken första kvällen och sa sedan tydligt besviket till mamma den var för lätt.

Hursom. I början av boken skulle man ljuda en massa far ror, mor är rar och nåt om en orm. Jag läste hela styckena direkt. Jag fick bakläxa, jag skulle ljuda varje stavelse och varje ord först. Fff.. aaaa... rrrr. Far.

Min mamma har berättat att jag kom hem, kastade skolväskan och var så besviken att tårarna sprutade över hur det var att börja skolan. Från att ha varit superpepp.

Det fanns inte på kartan att jag skulle få läsa på annan nivå. Alla skulle behandlas lika. Efter några möten slapp jag ljuda i alla fall.
Jag accepterade läget. Jag satt där och läste far och mor osv. Jag lyssnade på de andra barnen när de ljudade sig igenom det osv.

Och det blev folk av mig med. Jag tog ingen allvarlig skada varken av att hållas tillbaka, prestera under min nivå eller tvingas svara på "dumma frågor" om och om igen fast jag både fattat och kunde. Jag tog ingen skada av att tvingas skriva en miljon små och stora A, b, c etc. Eller siffror. Trots att jag kunde både skriva bokstäverna och formulera ord. Eller när det var dags för det behöva traggla en multiplikationstabell jag redan kunde.

Inte heller den tvåspråkige killen som talade flytande engelska slapp för övrigt undan att traggla nybörjarengelska med oss andra.

Jag tycker det är suveränt att skolan idag är mer differentierad. Men det kan vara värt att komma ihåg att även på den tiden den inte var det i alls lika hög grad så gick det hyfsat bra ändå för de elever som frustrerat hölls tillbaka eller fick "lära sig" saker de kunde.

Då var det värre för de som skulle behövt extra tid och resurser. Men även de skulle mosas in i samma lika för alla-pedagogik.

 

[Jenka]

Hur tycker du att jag skulle ha skrivit istället? Bortse från att bara göra uppgifterna, det löser inga problem. Jag tycker inte att jag uttrycker ett ointresse när jag skrev att hon då kan ha lektion med någon annan, jag vet att skolan har för få lärare.

Jag tycker inte att läraren var tillmötesgående, men min uppfattning är att hon helst inte ville ha en konflikt.

Att skriva "då kan du ha lektion med nån annan" låter väldigt otrevligt och tolkas förmodligen just som att du är sur och otrevlig, inte omtänksam över hennes arbetsbelastning.

Vad hade du velat göra? Byta räknesätt/problemställning? Varför? Förstod läraren vad du ville?
Tex hade du kunnat skriva "jag tappar koncentrationen (eller vad nu problemet är, jag har inte koll på vad 2e är) av repetition, kan vi gå vidare till nästa räknesätt?". Om läraren anser det nödvändigt med repetitionen kanske man kan ta varannan uppgift tex?

Jag har alltid haft lätt för matte, men aldrig kommit undan repetition och tragglande och det finns samtidigt en poäng med det.

 

[Alexandra_W]

Jag är fullt med på att välja sina strider. Men jag ser även att det är viss skillnad på skola och arbetsgivare.

Skolan ska kunna bemöta utefter behov, arbetsgivaren vill ha ett arbete gjort och kan man inte det får man testa ett annat arbete.

Fast skolan ska se till eleven uppfyller målen i läroplanen. Dvs se till behov så. De behöver inte utforma undervisningen på det specifika sätt eleven finner bäst eller intressantast t ex. Det var det jag menade med att I efterhand kan man inse att ja det gick på det sättet med.

Ge det en chans. Att det är trist eller frustrerande är en sak, så länge du lär dig ändå är det fullt tillräckligt. Skulle du efter säg en månad inse att du fattar inte, du har inte lärt dig någonting. Då är det läge att anpassa.

Men det du beskriver nu ser jag inte som att du ligger efter läroplanen eller läromålen - utan att det är frustrerande och tråkigt?