ÄR julen ett trauma?

[Kattennizze]

Alltså förra året satt jag och en polare på ett öppet sunkhak och drack billigt vin. Vi var ensamma i lokalen Var inte ett dugg synd om oss!
Det är möjligt att jag kommer sitta hemma imorn kväll, har anmält mig som ledsagare så ska hämta en tjej i rullstol ute i Söderort. Så måste hålla lite kontakt med henne när hon vill bli hämtad osv

Alltså det där lät helt underbart, att sitta på sunkhaket alltså! Som döstressad småbarnsmor med prestationsångest känner jag avund. Just nu känner jag mest för att glufsa upp en hel chokladask och boka en enkel till Bahamas. Och då har jag inte ens bakat ett skit till jul och köper all jäkla mat färdig! Men städningen, pyntandet och komfliktmäkleriet bland barnen håller på att ta kål på mig......och ingen jäkla snö har vi heller.

 

[Heulwen]

Tycker att jag ser reportage om det "överallt" , vad man ska tänka på för att inte stressa ihjäl sig, inte hamna i bråk med släktingar, inte bli besviken, inte drabbas av relationskris, inte såra någon genom sitt val av mat, julklappar, val av ställe att fira på, val av sällskap att fira med .... osv osv Och jag märker på många jag pratar med att det verkar vara en oerhörd balansgång för att inte såra någon.

Jag tycker lite det är ett utslag för hur vårt samhälle ser ut i stort nu för tiden. Det finns väldigt mycket valmöjligheter, mycket reklam, tidningar smockfyllda med inredningsreportage, tv-program om hur man har den mysigaste julen, hur man bakar det godaste julgodiset för att inte tala om alla sociala medier där alla kör med hembakad knäck, fluffiga gröna granar och myspys med snygga egenkomponerade julgrupper.

Förr i tiden tänker jag mig att man inte hade så mycket val, man hade inte råd att resa till annan släkt, man firade med sin kärnfamilj, merparten var gifta och hade flera barn, man fick ingen input från annat än sin närmaste omgivning, man följde traditioner och hade inget kapital att köpa bästa julklappen eller energi nog att binda den snyggaste julkransen.

Jag tänker att det är både på gott och ont hur vi har det idag, att vi kan välja och konsumera mycket mer än förr innebär både mer frihet och samtidigt mer press. Och den pressen blir kanske extra påtaglig nu i jultider då all input och påverkan blir så koncentrerad på bara JULEN och inte lika utspritt över året - när sociala media talar om allt annat vi ska kunna och göra för att vara lyckliga ...

 

[Heulwen]

Själv upplever jag ingen speciell press över julen. Jag har min och min mans familj som vi delar upp hos emellan och de är nöjda med att stå för all matlagning och julpynt. Vi lagar något litet att ta med oss och så är det bra så. Det här året kör vi julklappslottning i min familj vilket känns skönt då det inte blir så dyrt. Min mans familj vill dock köra med julklappar och att jag meddelat att jag bara önskar mig gåvor till välgörenhet har inte direkt hörsammats ... "Det är ju så tråkigt att ge sådana julklappar" ...

Med det sagt - skulle jag sitta ensam på julen skulle jag må riktigt dåligt, mest bara för att samhället ser det som jobbigt och jag är tyvärr ganska styrd av andras åsikter. :/

 

[Raderad medlem 68338]

Folk tenderar att få det där bekymrade och lite obekväma uttrycket i ansiktet när jag säger att jag sitter ensam på julafton med hunden. "Men lilla vännen, ingen ska ju behöva sitta ensam på jul! Har du ingen familj, vänner eller någonting du kan fira med?!". Jag ska säga, det är rätt skönt att vara ensam. Inga krav, inga måsten, igen fasad eller press att saker och ting måste vara på ett visst sätt för att folk inte ska bli besvikna. Har köpt julklappar till föräldrarna som jag skickat ned till dem där de bor i utlandet och jag har fått ett par små julklappar också från dem. Sen blir det inte mer och det är rätt skönt.

Men eller hur!
Jag tycker att det är nästintill löjligt att julen är så upphaussad. Jag har väldigt många vänner och sitter hemma ett fåtal dagar om året. Det är mer regel än undantag att jag är ute nånstans. Alltså har jag inget emot att chilla under julhelgen. Jag tycker att det är endast skönt att slippa uppstressade måste-aktiviteter!

 

[zassoo]

Jag tror absolut att väldigt många är stressade och mår dåligt när julen och alla måsten (inbillade eller ej) närmar sig. Traditioner i all ära, men ofta känns det snarare som att de övergår i måsten eftersom "vi gör ju alltid så" och så tror man att om det inte blir så är julen förstörd. Jag kan ju snarare tycka att julen blir förstörd av att tvingas umgås med folk bara för att man måste eller trycka ihop femtielva julfiranden på tre dagar.

I min familj tycker jag att julen har blivit mindre och mindre jobbig ju längre tiden går. När jag var liten tror jag det var mer så att alla skulle fira tillsammans, det var fasta tider, massa julklappar och jag har förstått nu i efterhand att det inte var helt friktionsfritt. Vartefter att vi barn har blivit vuxna, familjen har blivit större och förgrenat sig så blir det naturligt så att alla inte längre firar tillsammans utan det är lite olika konstellationer från år till år. Presenter har vi också avvecklat allt eftersom. I år firar nästan alla på varsitt håll men mamma, hennes partner och min lillebror kommer på juldagen och så kör vi lite knytis med maten. Superskönt! Jag har till och med köpt en extra liten julgran som symbol för hur liten ambitionsnivån är

 

[Sporthorse]

Jag älskar julen. Jul för mig är harmoni och lugn.
Jag har svårt att förstå hur den kan vara förknippad med stress.
Den här julen blir helt vegetarisk för egen del, med familjen. Förra julen var jag i Tyskland, så det är verkligen skönt att få fira hemma!

 

[mooi]

Nää, jag känner inget traumatiskt över jul. Sambon och jag firar på varsitt håll, han hos sina föräldrar och jag hos mina. Det är lugnt, inget åkande utan det är ett ställe som gäller. Julklappar blir det men inga mängder, jag och min syster går ihop och köper till våra föräldrar, mormor, farmor och moster (och jag köper till systerdottern).
Jag gillar julen, men det beror väl till stor del på att mina jular aldrig varit dramatiska på något sätt utan det är bara ett lugnt och skönt tillfälle då man träffas och har det trevligt.

 

[Petruska]

Jag tycker att det är som en form man ska pressas in i vare sig man vill eller inte. Som bebisleksaker där fyrkanten ska stoppas i det fyrkantiga hålet osv. Jag har fel form för julens form.

Inte traumatiskt alls. Men helt utan begriplig poäng.

 

[nightcrawler]

Älskade julen förut. Sen när jag inte kunde fira som jag ville så kände jag bara ångest. Sen la jag ner skiten och insåg att jag inte ens saknar att fira den. Känns så skönt att inte engagera sig ett enda dugg. Blir bara irriterad på alla hysteriska julälskare. Soeciellr när dom försöker tala om hur fantastisk julen är. Köper julklappar gör jag om jag har pengar över. Ger hellre än får. Får ångest av att ta emot. Träffa familjen kan jag göra när som så jag ser inget speciellt med att samlas. Julmat kan kvitta. Jag är ingen matfantast utan ser mat som ett nödvändigt ont. särskilt julmat. Och i år kommer allt bara kännas fruktansvärt då morsan gick bort för några veckor sen.

 

[ylvali2]

Kort svar: JA.

 

[tuaphua]

Tycker att jag ser reportage om det "överallt" , vad man ska tänka på för att inte stressa ihjäl sig, inte hamna i bråk med släktingar, inte bli besviken, inte drabbas av relationskris, inte såra någon genom sitt val av mat, julklappar, val av ställe att fira på, val av sällskap att fira med .... osv osv Och jag märker på många jag pratar med att det verkar vara en oerhörd balansgång för att inte såra någon.

Alltså, det är ju hemskt. ÄR det verkligen så? Lider alla eller finns det några som ändå kan njuta av julen?

Jag kan känna krav från mina vuxna barn på hur de vill att saker att ting ska vara. Fattar inte hur de blev så förtjusta i traditioner??? Själv trodde jag att det viktiga var att jag inte skulle ställa krav på dem om hur jag vill att saker och ting ska vara, (det gillade jag inte att mina föräldrar hade synpunkter på gällande mig) så det har jag inte.

Pratade med en bekant idag som verkligen var knäckt över att de vuxna barnen valt att fira julafton med barnens "mormor och morfar" medan "farmor och farfar" (alltså hon) fick lov att vänta till juldagen med att få hem barnbarnen. Alltså verkligen ledsen, sårad. kränkt. Men kämpade tappert för att inte visa barnen detta. (men det måste de förstås märka ändå)

Jag skulle bli galen om någon försökte bestämma över vad jag ska göra och var jag ska vara.

Vad har ni andra för tankar och erfarenheter?

Jag känner lite att jag har lite mycket att göra imorgon och förbereda inför julen.
Jag ska baka, städa, fixa lite mat, bada hund, bädda rent i alla sängar etc.
Hade varit helt ok om jag var frisk. Nu är jag inte det.

Men jag ser ändå fram emot julen. Jag tror vi kommer få en härlig julafton/juldag med sambo och 2 av hans ungar med sambo.
De är lättsamma och trevliga allihop och vi har julklappslotteri för ca 200 kr. Simpelt!
26 kommer sambos 3:e barn. Hon är glad och kul.
Och 27 min familj. De är glada och det blir kravlöst.

Så det är morgondagen som kan bli lite mkt. Men jag har strukit några orginalplaner med mer bakning och julgodis-gorande och köpt ist.

 

[Monimaker]

Jag tycker att det är som en form man ska pressas in i vare sig man vill eller inte. Som bebisleksaker där fyrkanten ska stoppas i det fyrkantiga hålet osv. Jag har fel form för julens form.

Inte traumatiskt alls. Men helt utan begriplig poäng.

Begriplig poäng eller inte - relaterar så enormt mycket!

 

[supercalifragilistic]

Min barndoms jular var helt magiska, på det där sättet som inte har med pengar och julklappar att göra (vi hade aldrig gott om pengar) utan det handlade om stämning; dofter, musik, den magnifika julgranen som jag brukade gömma mig bakom, all snö däruppe i Norrland och frostiga Nordsvenska hästar med bjällerkrage som kom travande över isen med slädar. Allt det där!
...
Men jag älskar julen, det gör jag.

Låter underbart med nordsvenskar låt
+ @LittleJohn
Jag känner ungefär detsamma, om jag tolkat er rätt: om vissa familjemedlemmar är med på julfirandet blir det helt fel stämning för mig (av objektiva anledningar, läs: extremt osköna släktingar), men annars är julen min näst älskade högtid! Både min mammma och min syster, som lagomt avslappnat vaknar upp på julafton till miniklapp som en bok eller seriealbum (mer eller mindre satt i sten sedan vi var små, för att underhålla oss under dötimmarna som jag förstår från här i tråden och vänner i verkligheten inte existerar för många) följt av "överraskande" personaliserade pepparkaksfrukost och lyssnande till P1:s julmusik tills vi bilar nån halvtimme till mina morföräldrar, äter gröt, går på hundpromenad, tittar på Kalle, äter, i mitt fall vegetariskt, julbord och sen öppnar klappar.
Jag har alltid sagt att det är stämningen som gör det för mig; pyntet, musiken, LUGNET, granen (som jag själv gärna är med och noga är med och väljer ut så att det är precis perfekt ), dofterna, ALLT som hör julen till, som en säger.

sorry för supertråkigt delande av hur just mina traditioner ser ut, men på senare tid, och framför allt i år då jag 'firar' i ett helt annorlunda land och för första gången går utan min barndoms typiska jul tror jag att jag uppskattar allt det här ännu mer mest för att mina nämnda morföräldrar fortfarande lever och gör julen till en typisk Astrid Lindgrensk högtid, Sch samtidigt börjar jag på riktigt känna en sorts oro för när de går bort - hur och vad gör jag då?
Julafton är ett järnbelagt datum i min värld just för att det för det mesta, ironist nog (?), kunnat sopa alla familjetrauman för stunden och ändå kunnat leverera stort.

 

[Pudlan]

Tycker att jag ser reportage om det "överallt" , vad man ska tänka på för att inte stressa ihjäl sig, inte hamna i bråk med släktingar, inte bli besviken, inte drabbas av relationskris, inte såra någon genom sitt val av mat, julklappar, val av ställe att fira på, val av sällskap att fira med .... osv osv Och jag märker på många jag pratar med att det verkar vara en oerhörd balansgång för att inte såra någon.

Alltså, det är ju hemskt. ÄR det verkligen så? Lider alla eller finns det några som ändå kan njuta av julen?

Jag kan känna krav från mina vuxna barn på hur de vill att saker att ting ska vara. Fattar inte hur de blev så förtjusta i traditioner??? Själv trodde jag att det viktiga var att jag inte skulle ställa krav på dem om hur jag vill att saker och ting ska vara, (det gillade jag inte att mina föräldrar hade synpunkter på gällande mig) så det har jag inte.

Pratade med en bekant idag som verkligen var knäckt över att de vuxna barnen valt att fira julafton med barnens "mormor och morfar" medan "farmor och farfar" (alltså hon) fick lov att vänta till juldagen med att få hem barnbarnen. Alltså verkligen ledsen, sårad. kränkt. Men kämpade tappert för att inte visa barnen detta. (men det måste de förstås märka ändå)

Jag skulle bli galen om någon försökte bestämma över vad jag ska göra och var jag ska vara.

Vad har ni andra för tankar och erfarenheter?

Ja julen e rens hysterin o måste vara prestige i vem man är hos. Jag avskyr julafton jävla skit dag!
Barndoms jularna hos mormor var underbara

 

[FengurLaugar]

Jag har aldrig upplevt julen traumatiskt och extremt stressande. Fram tills jag flyttade hemifrån och blev tillsammans med min nuvarande make så firade vi hemma. Vi åkte aldrig någonstans utan de som ville träffa oss fick komma hem. Några släktingar kom och åt mat resten kom på kaffe och lämnade klappar. Enkelt och mysigt.

Nu har vi egna barn och äter mat och delar ut julklappar ihop med min sida på dagen och samma med makens sida på kvällen. Vi har dragit ner på julklappar till oss vuxna på båda sidorna men till barnen får man köpa hur mycket eller lite man vill.

Så himla skönt och ingen press utan vi hjälps åt och har det mysigt ihop

Två av mina syskon bor en bit bort så hur de firar ihop med oss eller inte är lite olika. Vi försöker ses någon annan dag istället och det blir inga sura miner för det.

 

[Apollo 13]

Jag är inte den stressade typen när det kommer till sånt här (jobbet och skolan däremot.... Hehe). Jag känner så att vi hänger med familj och vänner och är det några som ska vara förstående för ev misstag/problem/icke perfekthet är väl dom?!
Jag gör allt som är på listan i prioritersordning och det som ev inte skulle bli gjort är liksom inget problem. So what om jag inte hunnit skura golven? Det viktigaste är att vi är tillsammans. Det tycker däremot inte mina bröder. Den ena har dragit till fjällen och den andre har ingen vidare relation med våra föräldrar så vi har fått dem helt för oss själva. Ett par år bjöd vi hem ALLA till oss. Svärmor och svärfar, mina föräldrar, mina bröder m familjer och deras fruars familjer varav en kom. Hur trevligt som helst, TRÅNGT i vårt lilla lilla hus, men klart värt det för att alla fick vara samlade och slapp åka runt tvärs över hela stan.
Vi har skippat julklappar till vuxna och ger bara till barnen. Jag älskar att ge julklappar till dem, mycket roligare än födelsedagspresenter.

Jag är helt trygg i mig själv och ställer inga krav på en perfekt jul utan det viktiga är att alla är stressfria och glada, det är iof det som gör en perfekt jul. Sen hjälper det också att jag är så trygg i att jag inte heller tar åt mig av andras ev förväntningar. Jag tänker att det säger mer om dem som sätter knäppa krav, än om mig som ev misslyckats med att göra alla rätt.

 

[Pigalle]

Det var kul när man var liten.
Nu för tiden infinner sig aldrig julkänslan. Inte hemma iaf. Hos mamma kan det kännas men det är för att jag trivs bäst där i sällskapet där.
Brukar normalt sett jobba jul. Detta året blev det ett undantag då den infaller på min lediga helg.

 

[kryddelydd]

Jag skulle bli galen om någon försökte bestämma över vad jag ska göra och var jag ska vara.

Vad har ni andra för tankar och erfarenheter?

Det är många "måsten" med jul, ja.
Eftersom det är så många måsten i min "riktiga" familj tillbringar jag sällan julafton där. I år är ett undantag eftersom min likaledes medelålders syster kommer dit för jul.
Jag skulle lika gärna skippa julen och se den som en lite längre helg, men de flesta åren gör jag något arbetspass under jul- eller nyårshelgen så jag får inte lika tydlig "långhelg" som många andra som normalt sett jobbar kontorstider.
Dock finns det en massa förväntningar från familj och vänner på att man "ska" "fira" jul så jag ser till att göra det på minst jobbiga möjliga sätt dvs i nära vänners familj där det inte finns några krav mer än att jag är närvarande.
Det är tydligt att det vore jobbigt för dem om jag inte "firar" jul någonstans (ett år försökte jag med kloka argument om sjukdom på julafton, behov av att vila inför jobb på juldagen men det höll inte utan de kom och hämtade mig och sade åt mig att ligga och sova i deras soffa i stället för ensam i min lägenhet; det var rätt mysigt faktiskt och sov gjorde jag, de väckte mig bara för julmaten och julklappsutdelning).

 

[Elo]

Jag hade en ganska liten familj när jag växte upp, en bror, mamma, pappa, mormor-morfar, farmor-farfar, en farbror, farmors bror, farmors syster+ 2 barn. VI bodde nära varandra (alla utom 2 personer bodde på samma gata, de andra två bodde i alla fall i samma kommun.

Vi firade alltid jul hos farmor och farfar, massor av mat, sen ris a la malta, sen äggost, sen kakor/godis, sen kalle, sen dans, sen paketöppning. Vi var aldrig särskilt rika, men vi hade tillräckligt med pengar för att klara oss. Alla fick paket (även om barnen naturligtvis fick 'mer'), men de vuxna delade upp det och köpte paket till typ 2 andra vuxna, inte alla. Ibland blev dock julfirandet på andra tider, då pappa jobbade skift, och vi fick anpassa oss efter det.

Annan-dagen firades hos farfars bror med fru. Ett gammalt par utan barn, i liten trång lägenhet där de bjöd på en 4 timmars lunch med kalkon. Hur kul var det när alla nya presenter låg och väntade hemma? Tråkigt? - ja. Traumatiskt- nej.

När jag var 12 skiljde sig mina föräldrar och jularna blev annorlunda. Pappas sida firade fortfarande hos farmor och farfar, medans mamma åt jullunch hos mormor och morfar och vi (jag och brorsan) slöt upp senare. Första året var inget kul, men sen blev det en kul liten tradtion i sig.

Nu är vi vuxna, alla barn. Julfirandet har flyttat från farmor och farfar till pappa och hans nya fru. Vi hjälps åt med maten (vi har olika ansvarsområden och tar med/förbereder det). Julklapparna har bytts ut mot julklappsleken (vilket jag avskyr men det är nåt helt annat). Pappa jobbar fortfarande skift så i år kommer julafton ske idag.

Mamma gick bort för några år sedan, men jag och brorsan går fortfarande hem till mormor och morfar efter (eller innan, eller imorgon som det blir i år) och tar en julfika med riktiga presenter. Det ger mig och min bror chansen att ge varandra riktiga presenter, utanför julklappsleken. Mormor har blivit ganska skruttig, och tycker att julfika är ungefär vad hon orkar, vilket passar oss bra eftersom vi ätit stor julmiddag ändå.

TL;DR- nej, julen är inte traumatisk eller stressfull för mig. Den är vad den är, och har blivit vad den är för att vi har en ganska bra familj där vi tycker om varandra. Kraven på 'perfekthet' saknas, och det är nog det som gör det till en bra och avslappnad affär.

Edit pga missade ett ganska viktigt ord

 

[Raderad medlem 68338]

Jag älskar julen. Jul för mig är harmoni och lugn.
Jag har svårt att förstå hur den kan vara förknippad med stress

Är väl bara gå ut på stan och se sig omkring så förstår du nog! Folk är ju mer eller mindre hysteriska. Jag har lust att hålla fast vissa och bara: "luuuuuugn" eftersom jag tror att många är på den absoluta gränsen till sammanbrott. Många klarar inte längre en normal konversation eller att röra sig utan att springa fram i zick zack (om de springer över ngn på vägen mot målet är de för stressade för att ens notera).
Idag på bussen skulle en gammal tant gå av med rullator och folk bara pressade sig förbi henne ut ut bussen med glansig stress-blick. Var bara jag som var nog ostressad för att ta mig tid att lyfta ur kärran och se att tanten inte ramlade ihjäl sig.