Är jag för optimistisk?

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag har tänkt lite på den här tråden. Vår diskussion (min och Björks) är ju faktiskt ett ganska bra exempel på hur lätt det är att tro att man blir kritiserad, fast man inte blir det.

Du (Björk) trodde att jag tyckte att mammor som börjar jobba tidigt är hjärtlösa! I sjävla verket tycker att delad f-ledighet är något som alla borde sträva efter.

Och jag fick för mig att du tyckte att alla kan lära sina bebisar att dricka ur flaska, om de (föräldrarna) bara är tillräckligt duktiga. Och så menade du ju inte.

De här missförstånden får mig att fundera över hur ofta man inbillar sig att man blir kritiserad...? Särskilt när det gäller frågor som rör hur man ska ta hand om sina barn.

TS skrev ju att hon blivit mycket ifrågasatt för att hon vill börja jobba ganska tidigt. Min första son var visserligen åtta månader när jag började jobba (för terminen började då). Det är ju egentligen inte tidigt, men ändå tidigare än många andra. Men jag upplevde aldrig att jag fick någon kritik för detta. Däremot kan jag tycka att folk...inte direkt kritiserar, men tycker att vi överdriver typ, för att vi har barnen nära hela tiden och i princip aldrig har någon egen-tid. Men det kanske bara är jag som förväntar mig ifrågasättande på den punkten?!

Följdfrågan blir då: Vad är det som avgör vilka områden jag är extra kritikkänslig på?

Mycket intressant reflektion!
Jag har också funderat lite på det där. Man är nog väldigt "lättstörd" som förälder. Kanske speciellt som mamma? Eller är man extra känslig just om man gör något lite annorlunda än vad (man tror???) omgivningen tycker är det vanliga.

Vad som avgör? Jag ska fundra på den och se om jag har någon åsikt.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Eller är man extra känslig just om man gör något lite annorlunda än vad (man tror???) omgivningen tycker är det vanliga.

Ja, låter rimligt. Men om man tänker efter är det ju extremt svårt att veta vad alla andra gör. Det är ju sällan man får inblick i hur andra familjer funkar när de är för sig själva.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Ja, låter rimligt. Men om man tänker efter är det ju extremt svårt att veta vad alla andra gör. Det är ju sällan man får inblick i hur andra familjer funkar när de är för sig själva.

Stämmer i och för sig. Men med tanke på alla kommentarer som finns så kan man ju tycka sig få en viss inblick i alla fall. Inte personligen upplevda, men jag vet att det finns många som får kommentarer om allt, precis allt de gör.
"Ta inte upp barnet så ofta - då skapar ni en ovana. "
"Ammar du fortfarande? "
"Har du inte slutat amma ännu?"
"Ska han inte börja äta vanlig mat nu?"
"Lägg han bara i spjälsängen så somnar han nog."
"Ge inte barnet mat i flaska - då slutar han att vilja ta bröstet!"
"Ge ersättning på kvällen - då sover barnet gott hela natten!"
"Ska han verkligen sitta där alldeles själv i babysittern?"
"Inte behöver ni ta upp barnet direkt det gnäller, de mår bra av att skrika lite."
(Några valda ord från familjeliv, inte ordagrant citerade dock).

Jag tänkte på det häromdagen: vad gör att vissa saker är det liksom tillåtet att ha en massa åsikter/värderingar eller TYCKA om hela tiden? Oombedd liksom. Barn är ett av dessa områden. Är det för att så många har/har haft egna barn som de kommenterar alla andras göranden och låtanden i frågan? Är det för att alla varit barn själva?

Om man nu skulle tänka sig att folk i allmänhet hade lika många åsikter (oombedda) om relationer. Hur skulle det låta?
"Låt nu inte din stackars pojkvän sitta själv hemma på lördag; då kanske han gör slut".
"Måste du träffa honom nu igen?! Klarar han sig inte själv?"
" Ska du ut på krogen nu igen? Vad säger din sambo då?"
" Jag brukade alltid se till att ge honom rejält med härligt sex varje kväll - då somnade vi så gott båda två!"
"Ska du verkligen fria redan?"
"Har du inte friat ännu?"
osv osv.

Det är intressant det där; vilka områden som är liksom "tillåtna" att klampa in på. Och andra ska bara förväntas att liksom stå ut för "de vill ju bara väl".

Nå, det kanske var lite OT, men ...

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Roliga förslag på lägga-sig-i-kommentarer angående förhållanden!

Vad gäller kommentarer om hur man sköter sitt barn, så tycker jag ofta att folk säger en sak men gör en annan. Alltså tycker jag det är mer intressant att iakta dem ihop med sina barn. De där kommentarerna kan lika gärna vara något de hört, men som de inte själva praktiserar.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Roliga förslag på lägga-sig-i-kommentarer angående förhållanden!

Vad gäller kommentarer om hur man sköter sitt barn, så tycker jag ofta att folk säger en sak men gör en annan. Alltså tycker jag det är mer intressant att iakta dem ihop med sina barn. De där kommentarerna kan lika gärna vara något de hört, men som de inte själva praktiserar.

Javisst kan det vara så. Och då är det ju ännu mer intressant varför de fäller dessa kommentarer? Om jag ber om råd eller diskuterar allmänt så vill jag ju höra vad de tycker. Men när det liksom bara kommer helt apropå sådär. Nä, jag fattar verkligen inte behovet.

Jag har fått höra lite små "antydningar" från ett håll att vi lyfter upp och bär sonen mycket. "Nu gnällpratade han ju bara; inte behöver du lyfta upp honom då". Och jag blir liksom så .... ställd. Antingen handlar det om att de tycker att man "skämmer bort" eller så handlar det om att de är oroad för att VI tycker det är jobbigt. I vilket fall som helst så förstår jag inte deras påpekanden; det är ju liksom VI som får ta om han nu skulle bli "bortskämd" och det är ju VI som väljer att bära på honom. Hur det kan störa någon annan förstår jag inte alls.

Jag funderar på det där med vad som avgör vilka områden man är kritikkänslig för - och jag kommer inte på något svar. Det kan säkert finnas olika orsaker; ibland kanske det är för att man fått höra "tipset" till leda; den som ger det kanske är nummer 74 i ordningen liksom. Eller också är det så att det rör ett område där man själv känner sig osäker och är rädd att man inte "gör rätt". Fast jag som person känner mig ändå väldigt sällan osäker - jag tycker jag (hittills) varit en rätt bra förälder faktiskt! Jag har ju gott självförtroende i botten när det gäller det mesta och det hänger väl med även här.

Däremot är jag nog sådan att jag har ganska svårt för folk som liksom "lägger sig i" mitt liv. Oavsett vad det gäller. Och jag kan vara ganska kritikkänslig överlag i vissa situationer.

 

[havreflinga]

Avundsjuka

det är ju liksom VI som får ta om han nu skulle bli "bortskämd" och det är ju VI som väljer att bära på honom. Hur det kan störa någon annan förstår jag inte alls.

Jag har en egen teori om det där. De som starkast försöker påverka mig att INTE vara nära mina barn är de som själva har tillitsproblem och (som det verkar) fått en ganska strikt uppfostran. Jag får känslan att de faktiskt blir avundsjuka på ett barn som får obegränsat med kärlek, omvårdnad och trygghet.

När min man och jag träffades fällde han en del kommentarer om bortskämda ungar och sånt. Han blev nästan arg bara han såg en lycklig unge som råkade vara i vägen där han skulle passera. Vi började analysera det där och senare framkom det att han själv blivit misshandlad, kränkt och osynliggjord som barn.

Han behövde våga möta sin egen sorg för att kunna bryta mönstret. Nu har han bestämt sig för att ge våra barn det han själv aldrig fick, och ibland gör det faktiskt ont, trots att han är så medveten. Som för några veckor sedan då han tvättade bilen tillsammans med två-åringen. På kvällen var han (alltså min man) nedstämd för det hade väckt känslorna han själv hade när han var liten: Han längtade alltid efter att få vara med sin far och få vara duktig, men det fick han sällan, och när han väl fick vara med slutade alltid med skäll eller stryk.

 

[mino]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag funderar på det där med vad som avgör vilka områden man är kritikkänslig för - och jag kommer inte på något svar.

Jag har också blivit förvånad över hur denna typ av kritik (ska hon inte ha en mössa/ska hon ammas nu igen/etc) verkligen krypt under skinnet på mig, trots att jag sällan/aldrig håller med i själva sakfrågan. Jag tror att du är nåt på spåren när du beskriver att du blir ställd. För egen del ogillar jag när folk går "till attack" eller går på mig med sånt jag inte tycker att de har med att göra. Väldigt sällan finns det nämligen något bra sätt att avstyra såna "påhopp" utan den sociala situationen tvingar en till att antingen öppet avfärda rådet/kommentaren eller gå emot sin egen övertygelse.

När man har lite äldre barn är det inte lika många såna kommentarer tycker jag men nu när jag är gravid med tvåan så har jag märkt att om jag bemöts som vanligt så kan jag själv kommentera min mage eller nåt med graviditeten. Om folk däremot "flyger på mig" med frågor när det är dags eller om det är första barnet så känner jag hur det kryper i mig och jag hamnar i en sorts defensiv sits som jag inte alls trivs med eller tycker är befogad. Så jag undviker helst de delar av släkten som är av typen "gå-påiga" och som håller på att tjata om att de kan vara barnvakt alt bidra med ett eller annat som vi inte vill ha (gamla slitna skridskor och pulkor från 80-talet).

Så för min del kan jag säga att sakfrågorna egentligen spelar ganska liten roll, det är själva situationen som jag uppfattar som respektlös och påflugen. Som ni säger ovan, man skulle inte lägga sig i andra saker, tex nåns karriär eller frisyrval, varför just barn ska vara fritt fram är en gåta. Och det ÄR väldigt svårt att värja sig på något bekvämt sätt när någon visar ett intresse och engagemang för ens barn fast man egentligen är helt ointresserad av personens "omsorger". Den är ju nånstans "snäll" och tror säkert att man bara väntar på goda råd...

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

J
Så för min del kan jag säga att sakfrågorna egentligen spelar ganska liten roll, det är själva situationen som jag uppfattar som respektlös och påflugen.

Å, det stämmer nog precis på mig också! Och det gäller alla områden när jag tänker efter, inte bara föräldrarollen.

 

[Björk]

Sv: Avundsjuka

Jag har en egen teori om det där. De som starkast försöker påverka mig att INTE vara nära mina barn är de som själva har tillitsproblem och (som det verkar) fått en ganska strikt uppfostran. Jag får känslan att de faktiskt blir avundsjuka på ett barn som får obegränsat med kärlek, omvårdnad och trygghet.

Intressant! Kan nog ligga en hel del i det.

 

[twinstar]

Sv: Är jag för optimistisk?

Gör precsi som känns bäst för er!

Både jag och min man ska vara hemma tio månader var. Jag har inte fått några konstiga reaktioner på det - däremot höjer en del på ögonbrynet när de hör att min man ska vara hemma så länge. Tokigt. De borde väl bli överraskade istället!

 

[mino]

Sv: Är jag för optimistisk?

En kommentar min sambo fick var "men vad ska du GÖRA hemma så länge?".

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

En kommentar min sambo fick var "men vad ska du GÖRA hemma så länge?".

Lite samma inställning hade gubbarna på min mans förra jobb. De var runt 50 och hade aldrig varit f-lediga när deras barn var små. De verkade vara avundsjuka på att min man fick vara ledig och kom med syrliga kommentarer som alla gick ut på att han hade det så glassigt. De hade verkligen noll koll på hur det faktiskt är att sköta barn och hem!

Trist för min man som verkligen gjorde ett kanonjobb hemma! Som kvinna möts man sällan av kommentarer om att man är lat som väljer att vara f-ledig. Inte jag i alla fall.

 

[Javan]

Sv: Är jag för optimistisk?

Tänkte ta en uppdatering på hur det har gått

Vi slöt bort att A bara skulle jobba em-skiftet (på Volvo) utan han har jobbat varannan vecka dvs helledig en vecka och så har vi gått omlott en vecka. Detta fungerade bra, ännu bättre när Volvo permiterade hela em-skiftet med full lön vilket gjorde att han från v.8 var helt föräldraledig på halv föräldrapenning. DOCK så förstod vi ju att de skulle ställa in em-skiftet pga produktionsnedgången så när det gjordes sökte han heltidsföräldraledighet from 16 mars. (veckan innan var han hursomhelst redan föräldraledig) då volvo drog in em-skiftet och vi kunde inte längre gå omlott. Tur var väl det för igår så kom till slut varsellistan ut och A är uppsagd men i och med att han är föräldraledig så har han jobb till januari 2010.

Det har gått jättebra för mig att jobba - jag har jobbat 75% och det har betytt för mig som lärare dagar från ca 8.30-13.30 (en lång dag varannan vecka för alagsmöte och en kvällsträff i månaden). Alldeles lagomt jag skulle kunna jobba så resten av mitt liv isak är helnöjd med att vara med pappa och är inte alls bekymrad vem som är hemma. Han hade slutat amma redan innan så matningen var inga problem. Kort sagt vi var nöjda med vår lösning och skulle inte konjukturen satt käppar i hjulet skulle vi fortsatt gå omlott fram tom 1maj då A skulle blivit f-ledig på heltid till mitten på juli då han får semester.

Nåväl att börja jobba tidigt var inte jobbigt när dagarna var lagomt långa MEN att som nu gå upp på heltid pga av att A blev tvungen att gå helt på f-ledigt känns jäkligt drygt. Tur man gillar sitt jobb!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Avundsjuka

Jag har en egen teori om det där. De som starkast försöker påverka mig att INTE vara nära mina barn är de som själva har tillitsproblem och (som det verkar) fått en ganska strikt uppfostran. Jag får känslan att de faktiskt blir avundsjuka på ett barn som får obegränsat med kärlek, omvårdnad och trygghet.

Ser att inlägget är gammalt, men väl så tänkvärt. Jag instämmer helt med dig havreflinga.

Jag har gjort samma iakttagelse många gånger. Väldigt sorgligt är det.

Javan:

Vad roligt att få en uppdatering! självklart gick det bra att lösa det som ni ville.

Jag är också lärare och har gjort så att jag efter fyra månader började arbeta tre dagar i veckan.

 

[Brandgul]

Sv: Är jag för optimistisk?

Vår son är drygt 1 år. Vi har inte lyckats dela på föräldraledigheten på ett bra sätt. Det har varit jag som varit hemma. Nu har vi dock kommit fram till lösningen att båda jobbar 50% och det passar mig perfekt Får vi fler barn kommer vi att dela 50/50 redan efter 6-8 månader. Lite beroende på när barnet föds, ingen idé att börja jobba mitt i semestern t.ex. Vi känner oss korkade som inte gjort denna lösning tidigare, vi gjorde den först när sonen fyllde 1 år.

Dock måste jag säga att han har varit mycket besvärlig med sömn osv. Det är först nu det har börjat flyta på bra, så på det sättet har det varit bra att jag har varit hemma. Annars hade han nog aldrig sovit...

 

[Sol]

Sv: Är jag för optimistisk?

Det låter väl som ett strålande upplägg. Sedan får ni se hur det fungerar i praktiken. Jag börjar jobba nu i april (visserligen bara 25-30%), då är sonen 5 månader och får bara bröstmjölk. Vi har gett honom mjölk på flaska sedan han var en vecka gammal just för att jag ska kunna gå tillbaka och jobba, men även för att jag ska kunna ta egentid utan att behöva tänka på att sonen måste ammas.

Gå er egen väg och låt er inte nedslås av andras föreställningar. De har ingen aning om vad som är bäst för eran familj.

 

[havreflinga]

Sv: Avundsjuka

Ser att inlägget är gammalt, men väl så tänkvärt. Jag instämmer helt med dig havreflinga.

Jag har gjort samma iakttagelse många gånger. Väldigt sorgligt är det.

Man skulle vilja ta de där akta-så-du-inte-skämmer-bort-barnet-med-närhet-gnällspikarna till sig, och ansöka om lite extra föräldraledighet bara för att lyssna på dem, trösta dem, krama dem, berömma och bygga upp deras självkänsla!

Fast då skulle föräldrapenningen behöva vara dubbelt så hög, för när de är bittra 40-åringar är det fasen så mycket svårare att få syn på och älska det där bortglömda barnet de har inom sig.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Ja, kul att få veta hur det gick!