Är jag för optimistisk?

[jarakamandan]

Sv: Är jag för optimistisk?

Så om den mamman skulle dö så dör alltså barnet av svält menar du? för att hårddra?

Nä. Men hon väljer att lägga upp sitt liv så att barnet ska få mat och inte behöva gå hungrigt. För hon sätter sitt barn i första rummet helt enkelt. Menar du på allvar att du skulle gå till sjukvården för att få hjälp att få ditt barn att ta flaskan om det inte var intresserat av det själv när det var 6 månader? Istället för att vänta ut det?

Jag har själv inga barn, men visst har jag åsikter om hur jag skulle vilja ha det när det blir aktuellt. Dock är jag ytterst medveten om att alla barn är individer och alla inte fungerar som man har tänkt sig. Då är det bara att planera om. För jag anser att om man har tagit steget att bli förälder så får man anpassa sig efter de nya förutsättningarna sedan.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Är jag för optimistisk?

Om barnet höll på att dö (för att jag själv dött o inte kunde amma) så hoppas jag att min man skulle söka upp sjukvården innan barnet hann dö, om vi nu ska hårddra.

Så JA han skulle nog söka vård om vårt barn höll på att dö av mnäringsbrist för att det vägrade äta annat än bröstmjölk som inte längre fanns tillgängligt.

 

[taccotad]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag tycker inte det är konstigt alls. Visst kanske det blir trist att ni inte träffas så mycket men som du skriver så har ni tre hela dagar tillsammans.
Jag mår bra av att jobba, vill inte jobba heltid men lite iaf. Började så smått när sonen var 7 månader. Jätteskönt att komma ifrån hemmet lite utan sonen. Sambon har varit pappaledig en del är det fortfarande varje fredag, vår son är nu 1.5 år. Vissa perioder har han varit hemma på heltid då jag i stället jobbat fullt ut.

Hade jag varit i er sits hade jag valt att prova! Funkar det inte så gör det inte det...

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Får om allt går som det ska vårt första barn i juli. Har tillsammans planerat att jag ska vara hemma till jul och sen börja jobba 50% (ca 8.30-13.00) som lärare igen.

Tanken är då att min sambo ska vara hemma. Det vill säga att om det går bra ska han jobba ständig eftermiddag dvs 14.30-0.00. Vi kommer med andra ord inte träffas så mycket måndag-torsdag MEN vi kan spara dagar och har tre dagar tillsammans helt och hållet varje vecka SAMT att vi kan vara tillsammans hela loven med mera länge framåt då vi har dagar sparade?

Men reaktioner jag fått är följande:

* Du kommer inte "vilja" börja jobba så snart (bebis är då ca 6 månader).

Då träffas ni ju aldrig?

Samt en mängd konstiga reaktioner på att jag tycker det är viktigt att min sambo är hemma SAMT att jag trivs med att jobba och vill jobba litegrann?

Jag blir Så irriterad när jag läser det du skriver. Inte på dig utan på reaktionerna. För jag känner igen dem...

Jag och sambon pratade föräldraledighet redan när vi började planera barnet. Jag förklarade att för mig är det mycket viktigt att vi delar föräldraledigheten lika. För barnets, relationens och vår egen skull. Vi bestämde att göra som så att jag är hemma först (orsaken är amningen) i ca 6-7 månader. Sen ska sambon vara hemma lika länge. De dagar som sen finns kvar ska vi dela på - förmodligen blir vi hemma 50% samtidigt då.

Jag har fått höra:
* Du kommer att känna att det inte räcker att vara hemma bara 6 månader!
* Men... hur går det med amningen?
* Jag känner ingen som gjort som ni...
* Jag skulle aldrig ha gett bort mina dagar! Det var SÅ skönt att vara hemma länge
* Jaha, så du vill inte vara hemma längre?
Sambon har fått höra att "du kommer få se att det är mamma som gäller. Det är liksom bara så; mamma betyder mest".
Tackolov för att vi är "tuffa" nog att våga gå emot strömmen trots alla dessa tyckanden! Jag tänker mig att alla nog inte är sådana....

Nåja; till sak: jag har nu varit hemma i snart 5 månader och har 2 månader kvar. Jag kommer fortsätta att delamma när jag börjar jobba. Jag är ju hemma morgon, kväll, natt och oftast även på luncher. Dessutom kan jag pumpa ur mjölk (har redan en hel del i frysen) så att pappan kan ge extramål om nu sonen inte äter tillräckligt mycket "vanlig mat" då. Visst kommer jag sakna sonen på dagarna, MEN det gör ju pappan nu (han längtar efter honom hela tiden). Visst skulle jag kunna tänka mig vara hemma längre, men nu är det så att vi är två om barnet.

Jag tycker er plan är alldeles utmärkt!
Det jag inte kan uttala mig om är hur det blir med era scheman just för att ni jobbar "omlott". Jag o sambon jobbar kontorstider båda två så vi har hela tiden kvällarna ihop.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag har fått höra:
* Du kommer att känna att det inte räcker att vara hemma bara 6 månader!
* Men... hur går det med amningen?
* Jag känner ingen som gjort som ni...
* Jag skulle aldrig ha gett bort mina dagar! Det var SÅ skönt att vara hemma länge
* Jaha, så du vill inte vara hemma längre?

Mina svar på ovanstående har varit:
* nej, det är möjligt att jag skulle vilja vara hemma längre när jag väl ska börja jobba, men min sambo är också förälder och han vill också vara hemma.
* Tja, rekommendationen är ju att barn ska börja med annan mat när de är 6 månader? Jag räknar inte med att helamma längre än ca 4-5 månader och sen kan jag pumpa ur. Dessutom kan jag ju amma morgon, lunch, kväll fastän jag jobbar.
* .... öhö, nehej, men NU känner du en!
* Ja, nu tycker jag ju det är svårt att ge bort något som från början inte ens är mitt. Dagarna är ju faktiskt vars och ens.
* Det handlar inte nödvändigtvis om att jag inte VILL. Det handlar om att vi är två personer och att BÅDA vill vara hemma.

(Förresten har någon också sagt: "jag skulle aldrig orkat börja arbeta redan efter 6 månader". För mig kändes det lite .... konstigt. Om man inte drabbats av förlossningsdepression eller någon annan sjukdom så är man faktiskt normalt helt återställd lååångt innan barnet blivit 6 månader)

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Vi tränar massor, men blir han sådär jätte ledsen så är det bara mamma som gäller.

Så är det för oss också till stor del. Men det är ju inte så konstigt tänker jag. Jag är ju hemma på heltid, samsover med sonen (halva nätterna numera) vilket sambon inte klarar för då orkar han inte upp till jobbet, han läggs att sova ca 4 ggr/dygn och pappa kan ju bara vara med en enda av dessa (kvällen). Jag är ju där jämt och det är inte pappa. Dessutom har jag brösten. Så; det är ju inte underligt att barnet blir mest fäst vid mig. Jag är övertygad om att det kommer ändras när sambon är den som är hemma på heltid. Så länge jag delammar kommer jag fortsätta vara rätt "viktig", men alla läggningar och annat kommer ju pappan sköta då.

Med facit i hand (såhär långt) kan jag säga att om det inte vore för hur man löser just amningen så skulle jag nog rekommendera att istället dela fl ännu tidigare. OM vi skaffar fler barn funderar jag på om man inte skulle börja jobba deltid redan vid 2-3månaders ålder. För att pappan ännu tidigare ska träda in och få en viktigare roll. Det är bara hur man ska lösa det där med amningen. Om barnet tar flaska (som vår son faktiskt gör) så kan man ju kanske jobba 4 timmar per dag och pappan ger flaska 2-3 ggr då.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag har själv inga barn, men visst har jag åsikter om hur jag skulle vilja ha det när det blir aktuellt. Dock är jag ytterst medveten om att alla barn är individer och alla inte fungerar som man har tänkt sig. Då är det bara att planera om. För jag anser att om man har tagit steget att bli förälder så får man anpassa sig efter de nya förutsättningarna sedan.

Det svåra är ju att man inte kan planera föräldraledighet hur sent som helst. Man måste ju söka det minst 2 månader i förväg hos sin ag annars KAN ag neka det. Så; om man nu som oss söker för 6 månader (som jag gjort) och sen vägrar sonen äta något annat än bröstet vid 5,5 månader så kan faktiskt min ag neka mig fortsatt/förlängd föräldraledighet. I mitt fall har de ju anställt en vikarie på 6 månader. Och om denna då fått nytt jobb så kan det bli väldigt svårt för dem att finna en ny med så kort varsel. Nu vet jag ju att min chef säkert skulle göra allt för att hjälpa mig, men alla chefer är ju inte sådana och de HAR alltså rätten att neka.

Eller så kan man ju tänka sig exemplet att barnet vägrar annat än brösten även vid 8 månaders ålder. Om man då sökt 8 månaders fl och barnet fortfarande vägrar äta annan mat - hur gör man då?

Jag anser nog att det faktiskt också handlar om vilja. Den som vet att den ska börja jobba när barnet är 6-7-8 månader ser till att barnet klarar av detta.(Både vad gäller amningen och vad gäller att pappan ska ha såpass mycket närhet till barnet så att det inte blir värsta "traumat" när mamman börjar jobba). Om man redan sökt för 1 års fl så behöver man ju liksom inte börja lära barnet ta flaska eller äta annan mat tidigt. Så att säga.
Därmed vill jag INTE förringa det faktum att barn är olika. Ja, det ÄR de. Men jag säger nog som humlantrocadero: hur skulle det gå för barnet om inte mamman ens FANNS? Då skulle ju faktiskt barnet lära sig och klara sig på annat än bröstmjölk.

 

[jerseyko]

Sv: Är jag för optimistisk?

"jag skulle aldrig orkat börja arbeta redan efter 6 månader". För mig kändes det lite .... konstigt. Om man inte drabbats av förlossningsdepression eller någon annan sjukdom så är man faktiskt normalt helt återställd lååångt innan barnet blivit 6 månader)

Kan det vara jag? Jobbar som slaktare och har fortfarande problem med fogarna. Har faktiskt redan vart hemma i över 1 år på nästan heltid snart (shit vad tiden går fort!).
Hade jag där emot jobbat som hästskötare så hade jag lätt kunna börja jobba redan när Rasmus var 1 månad gammal!

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Kan det vara jag? Jobbar som slaktare och har fortfarande problem med fogarna. Har faktiskt redan vart hemma i över 1 år på nästan heltid snart (shit vad tiden går fort!).
Hade jag där emot jobbat som hästskötare så hade jag lätt kunna börja jobba redan när Rasmus var 1 månad gammal!

Nejdå, det var inte du!
Detta var en person som mig veterligen inte haft några som helst problem efter förlossningen. Jobbar heller inte med tungt jobb.

 

[jerseyko]

Sv: Är jag för optimistisk?

Så är det för oss också till stor del. Men det är ju inte så konstigt tänker jag. Jag är ju hemma på heltid, samsover med sonen (halva nätterna numera) vilket sambon inte klarar för då orkar han inte upp till jobbet, han läggs att sova ca 4 ggr/dygn och pappa kan ju bara vara med en enda av dessa (kvällen). Jag är ju där jämt och det är inte pappa. Dessutom har jag brösten. Så; det är ju inte underligt att barnet blir mest fäst vid mig. Jag är övertygad om att det kommer ändras när sambon är den som är hemma på heltid. Så länge jag delammar kommer jag fortsätta vara rätt "viktig", men alla läggningar och annat kommer ju pappan sköta då.

Med facit i hand (såhär långt) kan jag säga att om det inte vore för hur man löser just amningen så skulle jag nog rekommendera att istället dela fl ännu tidigare. OM vi skaffar fler barn funderar jag på om man inte skulle börja jobba deltid redan vid 2-3månaders ålder. För att pappan ännu tidigare ska träda in och få en viktigare roll. Det är bara hur man ska lösa det där med amningen. Om barnet tar flaska (som vår son faktiskt gör) så kan man ju kanske jobba 4 timmar per dag och pappan ger flaska 2-3 ggr då.

Jag rycker inte in först jag ser att Rasmus vill till mig, hade han kunnat prata hade han ropat på mig, man ser så väl hur han letar efter mig och när han ser mig ger han den där blicken och gråter på ett helt annat sätt.

Men från alla jag känner, så har mammigheten vänt vid 1 år Då är de bara pappa som gäller.


Vi vill också gärna ha fler barn, och jag nytt jobb. Jag tar gärna ett nattjobb och hoppas på en bebis som Rasmus som sover hela nätter från 2 veckors ålder! Så kommer man hem från jobbet och ger den lite fetar morgonmjölken och sover sen medans bebis står sig på morgonmaten, sen kan pappa lätt komma in och bara tanka om det skulle behövas innan man kliver upp igen.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Men från alla jag känner, så har mammigheten vänt vid 1 år Då är de bara pappa som gäller.

Fast jag hoppas ju mammigheten vänder långt tidigare än så (delvis har det redan vänt en del för oss, genom "träning"). Annars blir det väldigt jobbigt för min sambo att vara hemma från i juni.

Jag tror ju (i min enfald?) att många av de där som pratar om att mammigheten håller i sig just 1 år faktiskt också varit såna familjer där man inte delat på fl under just det året. Där mamman är den som varit hemma. Eller vad tror du?

Jag tänker såhär: hade vi flaskmatat sonen så hade jag ju kunnat jobba nästan direkt efter BF. Säg att vi då bestämt att pappan skulle vara hemma det första året. Jag undrar om det då inte istället skulle vara en extremt pappig liten pojk som jag fick träffa när jag kom hem efter jobbet. Det tror jag i alla fall. Det handlar ju om den som spenderar mest tid och tar hand om barnet mest. Inte könet. Tex barn vars mamma dör vid födseln; inte är de helt otröstliga i ett helt år för att just mamman vars mage de låg i inte finns där?

 

[jerseyko]

Sv: Är jag för optimistisk?

Mycket möjligt, får fråga mina föräldrar för min mamma och pappa var hemma tillsammans med mig i över 1 år! Tror även med syrran, när lillebror kom så har jag för mig pappa hade startat eget så då jobba han.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Mycket möjligt, får fråga mina föräldrar för min mamma och pappa var hemma tillsammans med mig i över 1 år! Tror även med syrran, när lillebror kom så har jag för mig pappa hade startat eget så då jobba han.

Fast å andra sidan: om båda var hemma samtidigt så finns nog risken att "mammigheten" kan vara påtaglig. I alla fall om man ammar. DÄr har vi ett "försprång" tror jag.

 

[oz_joj]

Sv: Är jag för optimistisk?

KL

Jag tycker det låter bra men jag är själv lärare och reflekterade lite. FÅR du jobba sådana tider? Hos oss är tex alla konferenser på eftermiddagstid och även om man jobbar 50% ska man vara med på åtminstone någon av dem. Sedan hade jag nog aldrig kunnat planera med kollegor, eller, ja i år hade vi turen att ha en morgontid då eleverna hade idrott, annars brukar vår gemensamma planering ligga efter lektionerna och hade jag då alltid slutat 13 hade jag aldrig kunnat samprata. För jag antar att du menar att du jobbar halvtid med 5 arbetsdagar/vecka men halva dagar.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag läste ditt svar till jarakamandan: "Så JA han skulle nog söka vård om vårt barn höll på att dö av mnäringsbrist för att det vägrade äta annat än bröstmjölk som inte längre fanns tillgängligt."

Men du skriver om sjukvården redan när du svarar på mitt inlägg, som handlar om att barnet kanske inte vill ta flaskan medan mamma jobbar. Det är stor skillnad på situationen "mamma jobbar" och "mamma är död".

Men ett barn kan ju inte vägra flaskan hur länge som helst då svälter det ju ihjäl o hur ofta hör man om det i sverige?

Det kan ju inte vara skäl nog att stanna hemma bara för att barnet inte vill äta ur flaska... för att man är rädd att den ska svälta ihjäl, det låter inte som svensk sjukvård för mig.

Jag tycker man är väldigt kall och hård, ifall enda anledningen till att man avstår från att arbeta, när man har ett barn som inte accepterar flaskan, är att man är rädd att barnet ska svälta ihjäl! Att sköta ett barn handlar väl inte bara om att hålla det vid liv, eller?

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Det svåra är ju att man inte kan planera föräldraledighet hur sent som helst. Man måste ju söka det minst 2 månader i förväg hos sin ag annars KAN ag neka det. Så; om man nu som oss söker för 6 månader (som jag gjort) och sen vägrar sonen äta något annat än bröstet vid 5,5 månader så kan faktiskt min ag neka mig fortsatt/förlängd föräldraledighet.

Man måste ju testa flaskan långt tidigare! Vi provade när sonen var runt två månader. Sen tränade vi minst en gång i veckan. När han var drygt fem månader accepterade han den någorlunda, men bara med vatten i.

Fast han glufsade ju i sig gröt och puréer från 4,5 månader, så jag hade lugnt kunnat börja jobba tidigare än vad jag gjorde.

Jag anser nog att det faktiskt också handlar om vilja. Den som vet att den ska börja jobba när barnet är 6-7-8 månader ser till att barnet klarar av detta.---
Men jag säger nog som humlantrocadero: hur skulle det gå för barnet om inte mamman ens FANNS? Då skulle ju faktiskt barnet lära sig och klara sig på annat än bröstmjölk.

Det där låter lite som: Det funkade för mig, så hur svårt kan det va?

För att "knäppa dig lite på näsan" skulle jag kunna skriva att mammighet oxå handlar om vilja, och inte alls om amning, tid o s v. Inget av våra barn har varit mammigt/pappigt någon gång, trots att jag ammar och pappan jobbar heltid. Tvååringen har periodvis varit klängig, men det har aldrig spelat någon roll om det är mamma eller pappa som tillgodoser hans närhetsbehov. (Men jag tror det är mer slump än vilja/duktighet.)

När första sonen var 3,5 månader lämnade jag honom hos farmor och farfar i några timmar medan jag var på begravning. Flaskan hade funkat hyfsat hemma sist vi försökte. När jag skulle hämta sonen visade det sig att han hade skrikit i timmar och varit så förtvivlad att han nog inte ens fattade att det fanns mat i flaskan som de försökte ge honom. (Han är nappvägrare oxå.) Jag hade viljan att lära sonen ta flaska (för att t ex kunna rida längre pass) men jag hade oxå ett hjärta som krävde riktigt starka skäl för att utsätta min son för samma sak igen.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Är jag för optimistisk?

Men jag skriver oxå i nästan varje inlägg "för att hårddra"

No hard feeling men vill man så går det, o det är vår ambition, kalla mig egoist för att jag vill att mitt barn ska äta annat än bröstmjölk efter 6 mån.

 

[Javan]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag har pratat med min chef och har då inte hört något om att jag inte skulle få? Hon planerar tom med min tjänst utifrån detta dvs jag ska ha en år 1 efter jul då de inte har lektioner mer än ngn gång i veckan efter 12.30 och då kan den andra år 1 läraren ha dem (vi har F-1r dvs jag kommer ha ansvar för 10 st år 1 med 15 st förskoleklassbarn som fskl-läraren har ansvar för). Att jag inte kan vara med på konferrenser mm får hon stå ut med. Är det extremt viktigt får det läggas på förmiddagstid (typ EVK och liknande). Så arbetsmässigt tror jag inte att det är ett bekymmer. För övrigt har jag väl RÄTT att ta föräldraledigheten som jag vill? Eller?

Nåja det är ju ett tag kvar just nu ska ju bara bebis UT förhoppninsvis i juli

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Man måste ju testa flaskan långt tidigare!

Exakt!! Det var just det jag menade med viljan att planera för eventuell flaskmatning (eller vanlig mat). Som du påstod låter som "det funkade för mig, så hur svårt kan det va?" (Jag tror du missade mina sista rader i det inlägget)

För övrigt så har man ju ändå bara ett visst antal dagar föräldraledigt även om pappan skriver över varenda dag han kan på mamman. Någon gång måste man lära/visa sitt barn att klara sig utan sin mamma matmässigt och relationsmässigt. Om man då lär barnet det i och med att den andra föräldern tar över hemmarollen eller om man lär dem det när man börjar på dagis, det menar jag handlar om planering och vilja. Har man bestämt sig för att dela lika på fl och att mamman ska börja jobba efter 6 månader så ser man till att det funkar då. Genom att tex lära barnet äta ur flaska i tid.

Jag hade viljan att lära sonen ta flaska (för att t ex kunna rida längre pass) men jag hade oxå ett hjärta som krävde riktigt starka skäl för att utsätta min son för samma sak igen.

Och vad menar du med det? Att jag inte verkar ha något hjärta? Eftersom jag planerar att börja jobba tidigare även om min son visar "mammighetstendenser" nu. Och även om han gör det också när jag börjar jobba.

Observera! Jag tror inte du menar så. Men jag vill påpeka att just sådana kommentarer som dem du fäller faktiskt kan kännas så för mammor (och pappor) som inte väljer det traditionella mönstret. Det är en sån kommentar som jag skulle kunna fått höra av någon i en annan variant. "Ja, jag hade ju inte hjärta att lämna mitt barn redan vid 6 månader". Vilket en del faktiskt indirekt uttryckt.

Jag tycker för övrigt det är en milsvid skillnad på att lämna hos farmor och farfar med en flaska och att dela föräldraledigheten med barnets andra förälder. I de allra flesta fall så har ju pappan och barnet en helt annan kontakt/anknytning än vad farmor/farfar eller mormor/morfar någonsin kan ha. Vi har en farmor som är superengagerad. Hon är hos oss säkert 5 dagar i veckan; ibland kortare tid, ibland längre (20 min - ett par timmar). Hon är den som sonen definitivt är tryggast hos/känner bäst utanför familjen. Men hon kan ju liksom aldrig komma upp till samma betydelse som pappa! Pappa jobbar ju på dagarna, men finns här mornar, kvällar, nätter, helger.

För att "knäppa dig lite på näsan" skulle jag kunna skriva att mammighet oxå handlar om vilja, och inte alls om amning, tid o s v. Inget av våra barn har varit mammigt/pappigt någon gång, trots att jag ammar och pappan jobbar heltid. Tvååringen har periodvis varit klängig, men det har aldrig spelat någon roll om det är mamma eller pappa som tillgodoser hans närhetsbehov. (Men jag tror det är mer slump än vilja/duktighet.)

Ja, det var ju skönt att du fick knäppa mig på näsan. Jag håller med till viss del. Det är klart det handlar om vilja, men inte bara. För den som är hemma så kommer ju kontakten/närheten mer "per automatik" än för den som jobbar. Den som jobbar måste aktivt ta ställning och aktivt engagera sig. Och då handlar det nog ändå också i viss mån om tid. Att verkligen ta sig tiden att ägna sin fritid åt att vara nära sina barn så mycket det bara går. Man kan ha hur mycket vilja som helst som tex arbetande pappa, men om man inte är hemma förrän barnen lagt sig så räcker inte den där viljan för att bygga upp en relation till barnet.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

För övrigt har jag väl RÄTT att ta föräldraledigheten som jag vill? Eller?

Ja, man har rätt att ta ut den precis som man vill. 25, 50, 75 eller 100 procent gäller dock.