Är jag för optimistisk?

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Man måste ju testa flaskan långt tidigare!

Förresten kom jag på en sak. Det handlade ju om något barn på 8 månader härovan som inte åt annat än från mammas bröst. Då hjälper det ju inte om man testar flaskan vid både 2, 3 och 4 månaders ålder. Det blir ändå svårt att avgöra när/om man ska söka om förlängd ledighet från sin ag. Om det inte funkar med flaskan vid 3 månader - ska man då "bestämma" att nähä, då funkar det nog inte vid 6 månader heller så det är bäst jag förlänger min ledighet. Det händer ju så mycket med barnen under kort tid. Ena veckan kan de vägra prova vanlig mat och två veckor senare äter de med stor aptit. Så; jag tror ändå det är svårt att planera in helt efter barnet som individ. Just vad gäller att ansöka 2 månader i förväg alltså. Vår son äter inte fulla måltider ännu tex. Han tar flaska "hyfsat". Men jag räknar faktiskt ändå med att vi fått det hela att funka tills den dagen jag ska börja jobba. I allra "värsta fall" så får vi utnyttja lagen om att man har rätt att amma på arbetstid. Vi bor tvärsöver gatan från jobbet så rent praktiskt så funkar det. Om han nu skulle blåvägra äta annat under de timmar jag är borta.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag tolkar det du skriver så här: Om man bara vill och planerar bra kan man lära sitt barn ta flaskan.

Och jag vet att du har fel, för jag hade viljan och planerade väl och övade mycket. Ändå gick det inte.

Knäppningen på näsan blev nog otydligt formulerad. Jag menar så här:

Det är lätt att tro att andras problem (i det här fallet svårt att lära barnet äta annan mat än bröstmjölk) beror på inre faktorer hos föräldrarna (=de saknar vilja och har dålig planering). Medan dina egna problem (mammigt barn) beror på yttre faktorer som är svåra att påverka (amning, tidsbrist).

Och vad menar du med det? Att jag inte verkar ha något hjärta?

Jag pratar inte om dig. Jag pratar fortfarande om flaskmatning, som ju jag hade problem med - inte du. Jag menar att jag hade viljan, som du efterlyser. Men det klart, om du med vilja menar att jag inte borde vika en tum förrän barnets liv är i fara - då hade jag inte tillräckligt med vilja, det kan jag erkänna. Men den sortens vilja krockar med mitt hjärta. Jag har ingen lust att bli så envis att jag blir känslokall.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Observera! Jag tror inte du menar så. Men jag vill påpeka att just sådana kommentarer som dem du fäller faktiskt kan kännas så för mammor (och pappor) som inte väljer det traditionella mönstret.

Din kommentar om att allt går om man bara har viljan och planerar bra kändes inte alls skön för mig. Jag tycker det är viktigt att man delar på föräldraledigheten, så hur mitt försvarande av mina problem med flaskmatning plötsligt kunde bli till kritik mot otraditionella föräldrar...det begriper jag inte. Kanske för att vi båda är mammor och övertolkar allt?

Jag tycker för övrigt det är en milsvid skillnad på att lämna hos farmor och farfar med en flaska och att dela föräldraledigheten med barnets andra förälder.

Skojar du? Det är ju exakt samma sak!

Nu blir det väldigt tydligt att vi sitter i varsin bubbla. Eller menar du att flaskmatningen skulle gått bättre ifall pappan höll i flaskan???? Jag lovar dig att vi prövade flaskmata i alla varianter som finns (olika flaskor, olika ställningar, olika personer som matade, olika tidpunkter). Jag skriver ju att jag hade viljan.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Det handlade ju om något barn på 8 månader härovan som inte åt annat än från mammas bröst.
---
Om det inte funkar med flaskan vid 3 månader - ska man då "bestämma" att nähä, då funkar det nog inte vid 6 månader heller så det är bäst jag förlänger min ledighet.

Jag tror det är ovanligt att bebisar varken äter vanlig mat eller tar flaskan efter sex månader. Och ännu ovanligare vid åtta månader. Men om man märker att matningen inte funkar när det är tre månader kvar innan man ska börja jobba, då kanske det är läge att få hjälp och råd från t ex bvc och eventuellt förvarna på jobbet om att någon alternativ lösning kan bli aktuell (som t ex den du beskriver).

Jag blir lite fundersam... Framgick det inte av mitt första svar till Javan att jag tycker det är väldigt positivt att pappan ska ta över f-ledigheten när bebisen är sex månader? Anledningen till att jag nämnde att maten är det enda problem som (möjligen, om man har otur) kan uppstå, är inte att jag vill skrämma Javan till att vara hemma! Jag menar bara att hon och pappan ska vara uppmärksamma på hur matningen funkar, och kanske träna lite extra om det verkar behövas.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Det är lätt att tro att andras problem (i det här fallet svårt att lära barnet äta annan mat än bröstmjölk) beror på inre faktorer hos föräldrarna (=de saknar vilja och har dålig planering). Medan dina egna problem (mammigt barn) beror på yttre faktorer som är svåra att påverka (amning, tidsbrist).

Då har du nog missupfattat mig. Som jag skrev: Därmed vill jag INTE förringa det faktum att barn är olika. Ja, det ÄR de.

När har jag sagt att problemet med "mammigheten" beror enbart på amningen och tidsbrist (hos pappan)? Jag kanske var otydlig... Jag tror att det beror dels på det och naturligtvis även på hur mycket pappan engagerar sig (när han väl är hemma). Och säkert också på barnets individuella egenskaper/personlighet.

Men; det intressanta är ju hur man i så fall ska göra? Räkna med att mamman kanske måste vara hemma i 8 månader, 7 månader, 1 år, 1,5 år om nu barnet skulle vägra all annan mat än bröstmjölk så länge?

Även om problemet inte enbart beror på att man introducerat flaska försent eller om det beror på att barnet vägrar äta annat än bröstmjölk - hur ska man göra då? Låta bli att planera och låta bli att dela lika på fl, trots att man vill det? För säkerhets skull liksom.

En del kvinnors amning funkar ju heller inte så länge som barnet vill ha bröstet. Min mamma sinade plötsligt (troligen pga stress förstår hon i efterhand) efter 3 månader. Då kan ju barnet vägra hur mycket som helst; det finns i alla fall ingen bröstmjölk att tillgå.
Jag menar nog att den situationen är snarlik att man planerat att arbeta efter tex 6 månader (som ju ändå är en rätt "normal" gräns för helamning); man får helt enkelt lösa det efter de premisser som gäller (=ingen bröstmjölk finns; i alla fall inte 24 h/dygn).

Jag menar att jag hade viljan, som du efterlyser. Men det klart, om du med vilja menar att jag inte borde vika en tum förrän barnets liv är i fara - då hade jag inte tillräckligt med vilja, det kan jag erkänna. Men den sortens vilja krockar med mitt hjärta. Jag har ingen lust att bli så envis att jag blir känslokall.

Jag skulle inte heller blivit så envis för att tex kunna rida (jag har själv inte ridit så mycket senaste veckorna just för att sonen inte riktigt känner sig tillräckligt trygg hos barnpassaren (mormor), vilket visade sig för ngn månad sen. Att hon tar en promenad vid sovdags går bra, men att vara själv inne med henne innebär en viss risk för förtvivlan hos sonen. Å andra sidan kan vi ändå prova igen; hästen står på gården och jag kan rida i paddocken så att jag snabbt kan komma till undsättning). Inte låter man sitt barn må dåligt (och barnpassaren också för all del - det är inte kul att ha ett förtvivlat barn som inte går att trösta) om man kan undvika det!

Dock tycker jag personligen att det är en viss skillnad på detta (ridning eller annat liknande) och att börja arbeta. Har man bestämt att man ska återgå i arbete efter ett visst datum och inte kan/får förlänga sin ledighet (tex för att ansökan kommer in försent) så får man ju ordna det så bra det går. Att liksom för säkerhets skull skriva över dagarna till mamman "om det inte går" tycker jag låter som en lite tråkig lösning. Hur många ändrar sig "tvärtom" - man söker för 1 år "utifall att" och sen märker man att det går utmärkt med flaska/annan mat och skriver då tillbaka dagarna på pappan för att börja jobba efter 6 månader? Jag tror att det (för många) istället blir så att tiden bara "rinner på" och så står man där och har knappt delat på fl i alla fall. Jag tror mer på att OM man nu vill dela lika så ska man också planera för det.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Kanske för att vi båda är mammor och övertolkar allt?

Sorry, det var INTE min mening att kritisera DIG!
Jo, man blir nog rätt överkänslig mot sånt som KAN tänkas vara kritik.

Nu blir det väldigt tydligt att vi sitter i varsin bubbla. Eller menar du att flaskmatningen skulle gått bättre ifall pappan höll i flaskan???? Jag lovar dig att vi prövade flaskmata i alla varianter som finns (olika flaskor, olika ställningar, olika personer som matade, olika tidpunkter). Jag skriver ju att jag hade viljan.

Vi talar nog om lite olika saker. Jag talade mer generellt om att "lämna barnet hos"... inte enbart själva matningen. Jag tror i och för sig att det säkert kan göra skillnad vem som håller i flaskan. Vissa vittnar ju om att mamman inte "får" ge flaska (barnet blir grinigt/ledsen) medan pappa som matare går hur bra som helst. För att ta en ytterlighet: Jag är övertygad om att det skulle vara ytterst svårt för en för sonen okänd person att mata honom med flaska; han är ju just nu lite "blyg" och kan lätt börja grina hos personer han inte känner. Så bara det faktum att han inte känner personen skulle göra att han blev för fokuserad på det för att kunna klara av att äta.

Nu gäller det ju inte alla barn; kanske inte ert eftersom ni provat alla möjliga lägen/personer/situationer. Utan där var det nog just själva flaskan som inte dög! Dock skrev du ju själv att det hade funkat hyfsat med flaskan hemma och att det inte fungerade hos farmor o farfar. Så; det kanske var kombinationen av personerna, situationen och flaskan?

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Anledningen till att jag nämnde att maten är det enda problem som (möjligen, om man har otur) kan uppstå, är inte att jag vill skrämma Javan till att vara hemma! Jag menar bara att hon och pappan ska vara uppmärksamma på hur matningen funkar, och kanske träna lite extra om det verkar behövas.

Vi är på samma tåg!

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

När har jag sagt att problemet med "mammigheten" beror enbart på amningen och tidsbrist (hos pappan)?

I inlägg 26 och 31 (och 33?) redogör du för de faktorer som framkallat din sons mammighet. I inlägg 27 skriver du visserligen att det oxå krävs vilja för att lyckas bryta mammighet och flaskvägrande, men eftersom din son inte är 6, 7 månader ännu är det väl svårt att avgöra om du/ni har tillräckligt med vilja eller inte. Mitt "misslyckande" med flaskmatningen är ju liksom redan ett faktum. Huruvida du är av rätt virke angående viljan vet vi ju inte ännu, eller hur? Jag uppfattar det som att du tror att du kommer att lyckas.

Jag inser nu att jag överreagerade på din formulering om vilja, men nu har jag i alla fall förklarat varför det kändes som om du såg dina egna problem som mer allmängiltiga, medan mitt problem avfärdades som bristande vilja och planering.

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Men; det intressanta är ju hur man i så fall ska göra?

Jag tycker att jag svarar på det i inlägg 44.

En del kvinnors amning funkar ju heller inte så länge som barnet vill ha bröstet. Min mamma sinade plötsligt (troligen pga stress förstår hon i efterhand) efter 3 månader. Då kan ju barnet vägra hur mycket som helst; det finns i alla fall ingen bröstmjölk att tillgå.
Jag menar nog att den situationen är snarlik att man planerat att arbeta efter tex 6 månader (som ju ändå är en rätt "normal" gräns för helamning); man får helt enkelt lösa det efter de premisser som gäller (=ingen bröstmjölk finns; i alla fall inte 24 h/dygn).

Från barnets synvinkel blir det samma sak, ja: Ingen bröstmjölk kommer hur mycket jag än skriker. Men som mamma tycker jag det är en väldigt stor skillnad på att vilja amma men inte kunna, och att kunna amma men välja att avstå. I synnerhet om barnet bara skriker och skriker och börjar tappa vikt. Jag skulle verkligen inte trivas på jobbet i en sådan situation, och jag har faktiskt svårt att förstå den mamma som skulle klara det.

Att liksom för säkerhets skull skriva över dagarna till mamman "om det inte går" tycker jag låter som en lite tråkig lösning.

Jag vet inte hur det går till när man skriver över dagar. Vi delade ju som sagt på f-penningen. På dig låter det som att man måste göra det långt i förväg. Det betvivlar jag.

Hur som helst, jag tror det är ovanligt att det blir sånt krångel med barnet att föräldrarna måste ändra sina planer angående f-ledighet. Men om det skulle uppstå en sådan situation som jag beskriver ovan (skriker, tappar vikt) tror jag både arbetsgivare och f-kassan har förståelse och hjälper till så gott de kan.

 

[oz_joj]

Sv: Är jag för optimistisk?

För övrigt har jag väl RÄTT att ta föräldraledigheten som jag vill? Eller?

Jag kan inte exakt om mn kan bestämma exakta tider själv men det låter ju toppen om det inte verkar vara något problem hos er.

 

[oz_joj]

Sv: Är jag för optimistisk?

Ja, man har rätt att ta ut den precis som man vill. 25, 50, 75 eller 100 procent gäller dock.

Är det så?
Jag har nämligen arbetat 20% en termin (på skolans önskan, jag hade tänkt arbeta 0%), 60% förra terminen och 40% jan-feb i år. Helt fel då... men helt OK enligt min arbetsgivare och FK som betalat fp för det jag inte arbetade.

 

[Silverkedjan]

Sv: Är jag för optimistisk?

*KL*

Mina helammades fast jag jobbade. Är pappan ledig kan ju bebin komma in för tankning när som helst och amma får man göra på arbetstid (jag kan dessutom jobba samtidigt)

Det jag reagerar på i upplägget är att det är lite orättvist mot pappan.

Han är ju aldrig BARA föräldraledig med barnet utan gör tvåskift. Vem tar trasslet alla nätter om båda ska passa jobbtider dagen efter?

Kanske kan ni ta ledigt BÅDA de första mån istället, det kan jag verkligen rekommendera så det inte blir som pmm beskriver att mamman är "primärförälder" utan pappan från början har lika mycket ensamtid med bebin.

 

[Javan]

Sv: Är jag för optimistisk?

Han ska ta ledigt över sommaren också då helt föräldraledig och om dagarna räcker även hösten.
Framgår inte av mitt inlägg men en av anledningarna är att få dagarna att räcka länge så man kan mjuk inskola på förskolan och inte behöver börja med 100 % på en gång.

Om bebis födds när det är tänkt så har vi sex veckor tillsammans i början (två pappaveckor + all hans semester) och sen har jag september, oktober, november, december ensam hemma för att dela på tiden under våren.

 

[Silverkedjan]

Sv: Är jag för optimistisk?

Det kommer säkert att gå bra

Ett litet tips är att proppa öronen varannan natt när ni jobbar båda två.

Och att inte låta bebin stoppa in öronpropparna i munnen så den som använder dem senare får blodförgiftning via eksem i hörselgången

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag inser nu att jag överreagerade på din formulering om vilja, men nu har jag i alla fall förklarat varför det kändes som om du såg dina egna problem som mer allmängiltiga, medan mitt problem avfärdades som bristande vilja och planering.

Jag kan bara än en gång poängtera att jag inte överhuvudtaget hade någon tanke på att kritisera DIG och DITT problem. Min avsikt var hela vägen att ha just allmängiltiga resonemang om saken. (Den enda erfarenhet jag har är ju dock min egen så det blir ju naturligt att referera till sig själv när det gäller vissa saker)

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag skulle verkligen inte trivas på jobbet i en sådan situation, och jag har faktiskt svårt att förstå den mamma som skulle klara det.

Jag skulle också tycka det vore jobbigt. Men när/om man redan börjat jobba (eller ska börja om tex 1 månad eller så) så har man ju tyvärr inte alltid så mycket val. Man har ju redan lovat att komma tillbaka till jobbet.

Jag vet inte hur det går till när man skriver över dagar. Vi delade ju som sagt på f-penningen. På dig låter det som att man måste göra det långt i förväg. Det betvivlar jag.

Hur som helst, jag tror det är ovanligt att det blir sånt krångel med barnet att föräldrarna måste ändra sina planer angående f-ledighet. Men om det skulle uppstå en sådan situation som jag beskriver ovan (skriker, tappar vikt) tror jag både arbetsgivare och f-kassan har förståelse och hjälper till så gott de kan.

Jag talar om arbetsgivaren, att man måste söka fl minst 2 månader i förväg hos dem. Jag tror också min ag skulle hjälpa till så gott de kan, men regeln är ändå som den är. Så om de INTE vill det så kan de neka till fl.

 

[Björk]

Sv: Är jag för optimistisk?

Är det så?
Jag har nämligen arbetat 20% en termin (på skolans önskan, jag hade tänkt arbeta 0%), 60% förra terminen och 40% jan-feb i år. Helt fel då... men helt OK enligt min arbetsgivare och FK som betalat fp för det jag inte arbetade.

oops. Jag kanske har fel?
Äsch, lyssna inte på mig när det gäller det där - bättre att kolla upp med FK och er ag!

 

[Magini]

Sv: Är jag för optimistisk?

Min syster och hennes sambo har gjort precis så som ni.. typ..

Hon slutade amma och såg till att deras dotter klarade sig på annan mat så när hon blev 6 månader började hon jobba. Hon jobbar dagtid fram till 17 ungefär och han börjar jobba 19-20 nånting.. Visst dom hinner inte ses så speciellt mycke förutom på helgerna.. Men dom är nöjda och har bara tagit ut föräldradagar för dom första 6 månaderna. Nu ska pappan vara hemma i 2 månader full pappaledig bara för att han hatar sitt jobb.. Annars hade dom nog fortsatt med samma som nu..

Enda negativa va deras barnmorska (heter det så när man har fått barn??) som undrade varför hon skulle börja jobba när bäbisen va såååå liten.. Men min syrra är stark och berättade att hon ville så hon bestämde själv. Barnmorskan stötte henne inte direkt i hennes beslut men nu dom har världens mest underbaraste unge så nått bra har dom ju gjort iallfall.. haha..

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Jag har tänkt lite på den här tråden. Vår diskussion (min och Björks) är ju faktiskt ett ganska bra exempel på hur lätt det är att tro att man blir kritiserad, fast man inte blir det.

Du (Björk) trodde att jag tyckte att mammor som börjar jobba tidigt är hjärtlösa! I sjävla verket tycker att delad f-ledighet är något som alla borde sträva efter.

Och jag fick för mig att du tyckte att alla kan lära sina bebisar att dricka ur flaska, om de (föräldrarna) bara är tillräckligt duktiga. Och så menade du ju inte.

De här missförstånden får mig att fundera över hur ofta man inbillar sig att man blir kritiserad...? Särskilt när det gäller frågor som rör hur man ska ta hand om sina barn.

TS skrev ju att hon blivit mycket ifrågasatt för att hon vill börja jobba ganska tidigt. Min första son var visserligen åtta månader när jag började jobba (för terminen började då). Det är ju egentligen inte tidigt, men ändå tidigare än många andra. Men jag upplevde aldrig att jag fick någon kritik för detta. Däremot kan jag tycka att folk...inte direkt kritiserar, men tycker att vi överdriver typ, för att vi har barnen nära hela tiden och i princip aldrig har någon egen-tid. Men det kanske bara är jag som förväntar mig ifrågasättande på den punkten?!

Följdfrågan blir då: Vad är det som avgör vilka områden jag är extra kritikkänslig på?

 

[havreflinga]

Sv: Är jag för optimistisk?

Förlåt Javan, att ämnet spårade ur lite.

När jag ser vad Silverkedjan skriver håller jag med henne. När pappan jobbar eftermiddagar/kväll - blir det heltid då? Har han ingen f-penning alls då?

Vi resonerade så här: Den som är f-ledig får betalt (från F-kassan) för att göra ALLT som har med bebisen att göra, dygnet runt. Den arbetande föräldern rycker naturligtvis in ibland, men bara i mån av tid, ork och lust.

Den som var f-ledig skötte alltså allt hemarbete (det blir mer disk, tvätt, städning när man har en liten bebis hemma) och alla nattvak. Hos oss var det mååååånga vakna timmar på nätterna med vår första son.

Fast å andra sidan, om man tar ut all f-penning första året får man det tuffare när båda börjar jobba heltid. För då är det fortfarande mycket extra tvätt och sånt, och kanske nästan lika många vaknätter, och då ska allt det klaras av på den lilla fritid man har.