Är jag ensammast i världen..

[Cambrie]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Tror inte det är någon förälder som ger upp sina intressen, däremot kanske prioriterar om pga olika anledningar under en period, komplikationer under graviditeten, förlossningsdepression.

Smärta är väl ingen förtjust i? Det finns ju massor av olika former smärtlindring man kan få! Själv tycker jag det gjorde ondare att göra min tatuering än föda!

Jo, mååånga av mina vänner har faktiskt gett upp sina intressen helt och hållet på grund av att de skaffat barn. Det verkar inte vara särskilt ovanligt.

Ang förlossningen kan ni säga efteråt att det inte är så farligt, det hjälper inte en person som är skitskraj och ska gå igenom den, eller hur? Jag har riktig fobi för spindlar också, har varit i Uppsala och blivit behandlad för det utan resultat, jag VET att en husspindel inte dödar mig, men det spelar ingen roll, fobi för dem har jag i alla fall...

 

[jerseyko]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jo, mååånga av mina vänner har faktiskt gett upp sina intressen helt och hållet på grund av att de skaffat barn. Det verkar inte vara särskilt ovanligt.

Vill man behålla sina intressen så fixar man att göra det, men kanske får dra ner på tiden man lägger på det. Känner man "Kan jag inte rida 5 dagar i veckan behöver jag inte rida alls" har man ju inte ens försökt.

Ang förlossningen kan ni säga efteråt att det inte är så farligt, det hjälper inte en person som är skitskraj och ska gå igenom den, eller hur? Jag har riktig fobi för spindlar också, har varit i Uppsala och blivit behandlad för det utan resultat, jag VET att en husspindel inte dödar mig, men det spelar ingen roll, fobi för dem har jag i alla fall...

Det går aldrig att säga hur en förlossning är eftersom varje förlossning är unik. Där emot så är det inga barnmorskor som jobbar "det ska göra ont att föda barn" utan det finns faktiskt massor av olika typer av smärtlindring man kan få.

Mina förlossningar startade likadant, men det var helt annorlunda när värkarna kom. Första gången tog jag lustgas, barnmorskan höll i min fot och maken klappade på mig. Andra gången tog jag ingenting, för lustgasen fungerade inte och jag fick panik när någon rörde vid mig.

 

[Cambrie]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Nä, det är sant... Men vi har ju vårat företag och hästar som jobb, det måste fungera helt enkelt, och det kommer det att göra med god uppbackning också Jag kommer att kunna träna mina hästar, sambon får ta resten. Medans jag tränar mina, får sambo vara med bebis. Och tvärtom. Det känns dock lite som att det inte är ok att jag som mamma kommer att välja att fortsätta med mina hästar men det är ingenting jag tänker prioritera bort, det lär nog fungera ändå...
Jag har fått hört under graviditeten att jag minsann aldrig kommer att ha tid med hästarna och så... Jag har ingen möjlighet att göra mig av med dessa, det blir den enda inkomsten vi har sedan, och jag tror att mycket blir vad man gör det till.

Och just det med förlossningen, jag tycker inte man ska säga till någon som är skraj och känner oro för den att det inte är så farligt... Likalite som man ska komma med diverse olika skräckhistorier om man nu har genomgått en sådan förlossning... Det GÖR ont att föda barn, jag tror inte det är många som har kunnat gå igenom den utan att det gör ont, och det med smärtstillande och sånt, det vet jag att det finns, men det är en föga tröst just nu.

För min del är förlossningen ett ont måste som jag måste gå igenom, så enkelt är det... Jag tvivlar inte en sekund på att det som kommer av den är världens bästa grej, men just förlossningen känns inget vidare och jag ahde gärna hoppat över den. Om jag kunde...

 

[jerseyko]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Det kommer det säkert, hade min make kunnat hjälpa mig med hästen hade jag aldrig lånat ut henne. Tilde är 3½ vecka nu och min hästabstinens är enorm. Men hon äter ju ca 1 ggr i timmen så de blir lite svårt att taima, skulle ju funka om någon fixa allt så kunde jag amma sen bara sitta upp på en färdig häst. Sonen sov mer, amma han i sadelkammaren sen sov han medans jag mocka, fixa allt foder, hämta hästen och red.


Jag tänkte inte på förlossningen första gången, undvek det in i det sista. Tur att graviditeten kändes som tusen år så man blev less på slutet men när vattnet gick så var jag inte alls klar
Andra gången gick graviditeten supersnabbt, kändes mer som 40 dagar än 40 veckor

 

[rubytoo]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Fast jag behöver inte bli behandlad som ett barn bara för att jag väntar ett, tror det är självklart för de flesta gravida att vara rädd om sin mage? Om inte annat är det ju ömt och kan göra jävulskt ont om man får en liten stöt i den Det är väl också individuellt, jag HATAR när folk måste kommentera det HELA tiden, jag HATAR när folk tjatar, ibland fem-sex gånger om dagen, om jag är på BB (händer det något så kommer jag att tala om det, var så säker). Jag HATAR när folk tror att de kan ta på min mage när jag är gravid... Jag tror faktiskt inte jag är ensam om det här men jag är också fullt medveten om att det är individuellt...

Självfallet ska de inte klappa på din mage utan att du vill det. tror faktiskt inte att en enda gjorde det på mig faktiskt.

Men det är ju det jag menar, det där är ju individuellt hur du känner, jag har svårt att se att jag kommer att tycka att graviditeten har varit annat än jobbig även efteråt, jag tycker att det har varit nio (nästan tio) väääldigt lååånga och tråååkiga månader... Har inte sett så mycket positivt överhuvudtaget med den, bortsett från att jag har mitt barn i magen då givetvis, men även det har stundtals gett mig ångest eftersom jag aldrig sett mig som mamma och även om det inte var helt oplanerat så var det inte heller planerat. Jag har svårt att se, även om det blir underbart att vara mamma, att jag kommer att tycka graviditeten var nio månader som gick fort för jag är inte den stillasittande människan och nu har jag suttit ner de senaste månaderna här på Buke för jag inte har nåt annat att ta mig för... Har jag väl tagit mig för nåt annat har jag varit liggande hela nästa dag. Som jag förstod på dig så tycker du inte att dessa nio månader var så lång tid av ditt liv? Det tycker jag, och jag kommer inte ändra mig från det, har jag väldigt svårt att tänka mig.

Nej nej nej nu läser du in något jag inte har skrivit. Jag tyckte att grav var hemsk, jag kunde vare sig gå ligga eller sitta. Jag kräktes HELA tiden oavsett tid på dygnet. Jag kräktes så jag fick sår i halsen och så att alla blodkärl sprack i ansiktet. nej jag längtar verkligen INTE tillbaka till att vara gravid, däremot så nu i efterhand så känns tiden som väldigt kort och sett till hela våra liv så är det ju inte speciellt lång tid.

Om jag skall vara ärlig så glömmer man det mesta som inte var bra och det är ju kroppens sätt att skydda oss annars så hade vi aldrig fött barn.

Och du jag kunde inte ens sitta på buke

Jag kommer troligen inte att se tillbaka på graviditeten som en lycklig tid, no matter what. Jag tycker att jag har försakat alldeles för mycket och det känns väldigt långt ifrån att bli gravid igen.. Bebisen kan säkert uppväga det mesta av dessa problem, men därifrån till att tycka att de här månaderna har varit särskilt korta, eller så, är steget långt för min egen del. Sen ska man givetvis aldrig säga aldrig.

Som sagt jag tyckte att tiden var oändligt lång UNDER min grav men nu när jag har lite perspektiv på det och lite distans så undrar jag vad som var så hemskt. Och jo jag vill lova dig det var hemskt!!

Jag tror mycket beror på hur man har mått under graviditeten psykiskt och fysiskt. Som sagt, fysiskt har jag inte mått bra en enda dag och haft alla krämpor som man kan ha under sin graviditet, psykiskt har det varit mycket jobbigt med strul med sambo till och från (tack och lov löst nu), flytt, strul med diverse myndigheter, försäkringskassan till exempel, mycket att ta tag i som man kanske inte orkar o.s.v...

Som sagt jag var sjukskriven HELA min graviditet pga illamåendet, fick ju tom vara inlagd två ggr med dropp då jag inte fick i mig något alls, dagarna för mig var hur jag skulle på bästa sätt ta mig ur sängen ner till att äta frukost för att sedan så fort jag kunde lägga mig igen innan allt kom upp.

Sedan har du ju kanske haft andra problem som de du nämner, men det har ju eg inte med din grav att göra direkt sas.

Jag hade inga problem med föräkringskassan alls och det är jag tacksam för

Och förlossningen är jag inte alls påläst om, för det vågar jag inte. Jag tänker som cyllene (?) det är helt enkelt nåt jag måste igenom, vare sig jag vill eller inte, och det är ingenting som ingen annan inte har gjort förut, och det är ingenting som ingen annan kommer att göra igen...

Läs på'! Det är ett gott råd. Kolla vad för smärtlindring du kan få etc Och vi är ju gjorda för att föda barn så ut kommer den alltid.

Likaså hela den här barnskaffargrejen, det är inte hela mitt liv, jag känner fortfarande att det är ingenting som ingen annan gjort förut och ingenting som ingen annan kommer att göra igen... Tror många andra är mer exalterade över att vi ska ha barn än vad vi andra är, vi tar det liksom som det kommer utan att för den delen skärma av hela vårt liv för att vi väntar barn. Vi har fortfarande flest vänner med äldre barn eller som är barnlösa så det kommer inte bli mycket barnsnack hemma... Vi har fortfarande 10 hästar i stallet som ska tränas, det är ju en del av vår inkomst, vi har fortfarande egna intressen. Att det blir en stor omställning, det förstår vi, men man behöver ju inte göra den större än vad den är...

Du får se Och jag har också många hästar i stallet och heltidsjobb vid sidan om. Man behöver inte ändra hela sitt liv för man får barn men jag måste nog säga att jag shoppar betydligt mer till min lille än vad jag gjort till mina hästar och det säger inte lite för de som känner mig..

Sen är jag relativt enkel så som person, att titta på babygrejer, bestämma märken, köpa barnkläder... Jag blir inte särskilt exalterad och upphetsad av det. Har fått ärva jättemycket fint, så jag behöver inte köpa så mycket nytt överhuvudtaget, och det är väl jättebra... Bara det att de som jag fått ärva ifrån och som köpt barnkläder tror att man ska sväva på rosa moln och begrava sig med att titta vilka kläder man vill ha och så vidare... För min del är kläder nåt man har för att man fryser annars, fyller det bara den funktionen och är helt och rent så struntar jag faktiskt i hur de ser ut. Att bli exalterad över att jag får kläder till barnet är inte min grej, även om jag självklart är och talar om att jag är oerhört tacksam, för det är jag. Men jag hoppas ju att min mamma och svärmor till exempel köper funktionsdugliga kläder som är fina och då finns det ju ingen anledning till att jag ska kommentera dem...

Fast tacksamhet skadar ju inte direkt

Och som sagt, jag har varit öppen hela graviditeten att jag inte trivs med att vara gravid - inte alls - och de som tar illa upp för det får göra det... Man ska inte behöva älska att vara gravid för att skaffa barn, för det är inget bevis alls på hur bra mamma man är sedan...

Nu blev det en del knapplån också, så allt var inte riktat till dig

Som sagt jag är inte heller ämnad för att gå och vara gravid hade jag varit det så hade jag inte haft de komplikationerna som jag hade, men jag menar att mycket av det glömmer man bort när man väl fått barnet. det betyder inte att man har varit lycklig UNDER grav utan bara att man helt enkelt inte kommer ihåg hur hemskt det var

 

[rubytoo]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Nä, det är sant... Men vi har ju vårat företag och hästar som jobb, det måste fungera helt enkelt, och det kommer det att göra med god uppbackning också Jag kommer att kunna träna mina hästar, sambon får ta resten. Medans jag tränar mina, får sambo vara med bebis. Och tvärtom. Det känns dock lite som att det inte är ok att jag som mamma kommer att välja att fortsätta med mina hästar men det är ingenting jag tänker prioritera bort, det lär nog fungera ändå...
Jag har fått hört under graviditeten att jag minsann aldrig kommer att ha tid med hästarna och så... Jag har ingen möjlighet att göra mig av med dessa, det blir den enda inkomsten vi har sedan, och jag tror att mycket blir vad man gör det till.

men du alla har ju faktiskt ett jobb som man måste gå tillbaka till. Så varför du skulle försaka det förstår jag inte?? är dina hästar ditt jobb så är det. Och så många slutar inte att jobba för att de fött barn

Det man kanske måste försaka är ju tex att vara ute sent på kvällarna och festa när barnet är litet etc.

men jag kommer ju vare sig att sluta jobba eller att rida mina hästar när jag börjar jobba igen. Barnet har ju en pappa också så på något sett borde det gå.

Det är ju i början som barnet har ett ganska stort behov av sin mamma/föräldrar men det trappas ju ner ju äldre barnet blir. det märker jag redan nu även om min lilla bara är 5månader

Och just det med förlossningen, jag tycker inte man ska säga till någon som är skraj och känner oro för den att det inte är så farligt... Likalite som man ska komma med diverse olika skräckhistorier om man nu har genomgått en sådan förlossning... Det GÖR ont att föda barn, jag tror inte det är många som har kunnat gå igenom den utan att det gör ont, och det med smärtstillande och sånt, det vet jag att det finns, men det är en föga tröst just nu.

Fast att stoppa huvudet i sanden hjälper föga, det är ju bättre att du får reda på vad det finns som kan smärtlindra och är du maniskt rädd för att föda barn så borde du ta upp det ordentligt med din barnmorska.

Och jo det är fler än du som är rädda för att föda barn, jag grät hysteriskt när jag sett den "fina" förlossningsfilmen hos bm, jag blev skickad till en kurator och hade många och långa samtal med min bm. Så kom inte här och säg att vi andra inte vet hur det är.

och nej det gjorde inte så ont som jag trodde det skulle göra, som sagt det gjorde tusen ggr ondare att slita av sig vadmuskeln.

Förlossningen var mer jobbigt rent fysiskt och jo eda var underbart liksom lustgasen.

För min del är förlossningen ett ont måste som jag måste gå igenom, så enkelt är det... Jag tvivlar inte en sekund på att det som kommer av den är världens bästa grej, men just förlossningen känns inget vidare och jag ahde gärna hoppat över den. Om jag kunde...

Tror inte att du är ensam om detta tankesättet alls, som sagt jag bröt ihop på sjukhuset samma dag som mina värkar kom igång. Jag skulle hem och inte föda något barn, men som sagt mkt ändrade sig när det väl kom igång

 

[Cambrie]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag tänkte inte på förlossningen första gången, undvek det in i det sista. Tur att graviditeten kändes som tusen år så man blev less på slutet men när vattnet gick så var jag inte alls klar
Andra gången gick graviditeten supersnabbt, kändes mer som 40 dagar än 40 veckor

Nä, vi har ju fördelen att vi faktiskt är två om våra hästar, men det känns ändå som att alla andra förväntar sig att jag ska ge upp hela mitt liv för att bli mamma och han ska kunna fortsätta som vanligt, förstår ni hur jag menar? Som sagt, han förstår mig, det är ju viktigast... Vad andra tycker om mammor som är ute och tränar sina hästar ett par gånger om dagen får väl stå för dem men det kommer säkert att bli liv... Kanske mycket för att både min sambo, och min mamma, gav upp sina liv när de själva skaffade barn, de är i den åldern att det enbart var familj, hem och hushåll som räknades då...

Jag försöker att inte tänka på förlossningen också, men det är ju bara att konstatera att nu är den här snart och här om natten hade jag såna förvärkar att jag grinade när de kom, och nu är de på g igen... Om det inte ens är riktiga värkar tänker jag... Hur ska jag då stå ut när de riktiga sätter igång... Skitskraj är jag, men som sagt, jag måste ju igenom den, vare sig jag vill eller inte...

 

[Cambrie]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Tacksam är jag, tro inget annat, bara det att för min del räcker det att grejerna går att använda, det är liksom ingenting jag lägger mer vikt på eller blir alldeles uppe i limningen för, för hur som helst har svärmor och mamma erfarenhet av sju barnafödslar, jag litar på att de om de köper nåt, köper det som de vet med sig att man har användning för, och det har de också gjort hittills.

Jag hoppas verkligen jag glömmer det här rätt snabbt som du och det gör man säkert, fast jag har svårt att se mig gravid igen just nu

Angående påläsning för förlossning,... För mig känns det bättre att inte vara så påläst. Jag vet vad man kan få för smärtlindring, men sedan tar jag det som det kommer... Jag tror det är bäst för mig. Andra vill kanske vara så pålästa som möjligt för en förlossning. Jag vet faktiskt knappt vad som händer innan eller efter, och det känns ändå bäst för min del... Jag vet att det troligen kommer att göra ont, trots smärtlindring och jag vet naturligtvis stadierna och så, men vilka undersökningar och vad som händer efteråt och allt det, det har nog sambon bättre koll på än mig Som du säger, vi är ju gjorda egentligen bara för att föda barn, så jag tror och hoppas att det kommer naturligt när man väl är där... Vilket borde bli snart för nu är värkarna (om det är värkar, jag vet ju inte hur de känns??) nere på en timme...

 

[rubytoo]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Men kolla bara upp vilken smärtlindring du vill ha för det frågar de om. Och vet man inte så är det ju ganska svårt att svara.

Iof så är de duktiga på förlossningen så jag har bara positivt att säga om det.

Jag hade förverkar i 2månader innan och vi var även inne en gång för det.

De brukar inte vilja ha in en innan det är 2-5 min mellan värkarna. Jag ringde när det var 8minuter mellan och det var det en vecka innan han kom

Men det slutade igen så hade jag det.

Jag önskar dig lycka till och är jättenyfiken på hur du kommer att tycka att det är, men ge det någon vecka

 

[Cambrie]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag har haft förvärkar flera veckor också, för någon vecka sedan var de nere på åtta minuter, då ringde jag in eftersom vi har fem mil till sjukan och det varken finns taxi i kommunen eller vi hade någon bil hemma... Men de kom av sig och det var ju bara förvärkar med facit i hand, tycker dock just ovissheten över att inte veta hur det ska kännas är det värsta...

Jag ska ha allt som tänkas kan i smärtlindring... Nädå, ryggmärg och lustgas funkar säkert, det är väl vad alla vänner tagit, så det har jag koll på... Trist läge dock om man kommer in för sent så de inte hinner lägga någon ryggmärgsbedövning? Blev kanske en del trådkapande nu. Förlåt ts...

 

[Lottch]

Sv: Är jag ensammast i världen..

Jag känner ungefär som du. Jag tycker att det är facsinerande att det växer en människa i mig som jag och min älskling har tillverkat och jag är nyfiken på vad det är för en individ när den kommer ut. Men jag är inte heller så där lycklig och blev inte alls så där rörd som en del andra av att se bebisen på ultraljudet eller av att höra hjärtljud. Jag avskyr min feta otympliga kropp och verkligen saknar min löpträning och tiden då jag var lätt som en fjäder. Jag tar kort på magen, men egentligen mest för att man "ska" och för att det säkert är intressant att ha efteråt. Om inte för att kunna se att man blir smal igen.

Jag shoppar gärna grejer till bebisen, men det är för att jag gillar att shoppa och för att jag vill ha allt iordning när den kommer ut. Jag har aldrig tyckt om barn och definitivt inte bebisar, är nästan lite rädd för bebisar! Men under graviditetens gång har det där ändrats lite.

Trots allt så känner jag att det kommer att ordna sig. Jag är övertygad om att jag kommer att älska det lilla livet som kommer ut. Inte omedelbart kanske, men inom kort. Det är jag inte oroad för.

Vad lustigt, det hade kunnat vara jag som skrivit det där. Precis så känner jag också.