Sv: Är jag ensammast i världen..
Fast jag behöver inte bli behandlad som ett barn bara för att jag väntar ett, tror det är självklart för de flesta gravida att vara rädd om sin mage? Om inte annat är det ju ömt och kan göra jävulskt ont om man får en liten stöt i den
Det är väl också individuellt, jag HATAR när folk måste kommentera det HELA tiden, jag HATAR när folk tjatar, ibland fem-sex gånger om dagen, om jag är på BB (händer det något så kommer jag att tala om det, var så säker). Jag HATAR när folk tror att de kan ta på min mage när jag är gravid... Jag tror faktiskt inte jag är ensam om det här men jag är också fullt medveten om att det är individuellt...
Men det är ju det jag menar, det där är ju individuellt hur du känner, jag har svårt att se att jag kommer att tycka att graviditeten har varit annat än jobbig även efteråt, jag tycker att det har varit nio (nästan tio) väääldigt lååånga och tråååkiga månader... Har inte sett så mycket positivt överhuvudtaget med den, bortsett från att jag har mitt barn i magen då givetvis, men även det har stundtals gett mig ångest eftersom jag aldrig sett mig som mamma och även om det inte var helt oplanerat så var det inte heller planerat. Jag har svårt att se, även om det blir underbart att vara mamma, att jag kommer att tycka graviditeten var nio månader som gick fort för jag är inte den stillasittande människan och nu har jag suttit ner de senaste månaderna här på Buke för jag inte har nåt annat att ta mig för... Har jag väl tagit mig för nåt annat har jag varit liggande hela nästa dag. Som jag förstod på dig så tycker du inte att dessa nio månader var så lång tid av ditt liv? Det tycker jag, och jag kommer inte ändra mig från det, har jag väldigt svårt att tänka mig.
Jag kommer troligen inte att se tillbaka på graviditeten som en lycklig tid, no matter what. Jag tycker att jag har försakat alldeles för mycket och det känns väldigt långt ifrån att bli gravid igen.. Bebisen kan säkert uppväga det mesta av dessa problem, men därifrån till att tycka att de här månaderna har varit särskilt korta, eller så, är steget långt för min egen del. Sen ska man givetvis aldrig säga aldrig.
Jag tror mycket beror på hur man har mått under graviditeten psykiskt och fysiskt. Som sagt, fysiskt har jag inte mått bra en enda dag och haft alla krämpor som man kan ha under sin graviditet, psykiskt har det varit mycket jobbigt med strul med sambo till och från (tack och lov löst nu), flytt, strul med diverse myndigheter, försäkringskassan till exempel, mycket att ta tag i som man kanske inte orkar o.s.v...
Och förlossningen är jag inte alls påläst om, för det vågar jag inte. Jag tänker som cyllene (?) det är helt enkelt nåt jag måste igenom, vare sig jag vill eller inte, och det är ingenting som ingen annan inte har gjort förut, och det är ingenting som ingen annan kommer att göra igen...
Likaså hela den här barnskaffargrejen, det är inte hela mitt liv, jag känner fortfarande att det är ingenting som ingen annan gjort förut och ingenting som ingen annan kommer att göra igen... Tror många andra är mer exalterade över att vi ska ha barn än vad vi andra är, vi tar det liksom som det kommer utan att för den delen skärma av hela vårt liv för att vi väntar barn. Vi har fortfarande flest vänner med äldre barn eller som är barnlösa så det kommer inte bli mycket barnsnack hemma... Vi har fortfarande 10 hästar i stallet som ska tränas, det är ju en del av vår inkomst, vi har fortfarande egna intressen. Att det blir en stor omställning, det förstår vi, men man behöver ju inte göra den större än vad den är...
Sen är jag relativt enkel så som person, att titta på babygrejer, bestämma märken, köpa barnkläder... Jag blir inte särskilt exalterad och upphetsad av det. Har fått ärva jättemycket fint, så jag behöver inte köpa så mycket nytt överhuvudtaget, och det är väl jättebra... Bara det att de som jag fått ärva ifrån och som köpt barnkläder tror att man ska sväva på rosa moln och begrava sig med att titta vilka kläder man vill ha och så vidare... För min del är kläder nåt man har för att man fryser annars, fyller det bara den funktionen och är helt och rent så struntar jag faktiskt i hur de ser ut. Att bli exalterad över att jag får kläder till barnet är inte min grej, även om jag självklart är och talar om att jag är oerhört tacksam, för det är jag. Men jag hoppas ju att min mamma och svärmor till exempel köper funktionsdugliga kläder som är fina och då finns det ju ingen anledning till att jag ska kommentera dem...
Och som sagt, jag har varit öppen hela graviditeten att jag inte trivs med att vara gravid - inte alls - och de som tar illa upp för det får göra det... Man ska inte behöva älska att vara gravid för att skaffa barn, för det är inget bevis alls på hur bra mamma man är sedan...
Nu blev det en del knapplån också, så allt var inte riktat till dig
