Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Youma]

Det har gnagt i mig i ett antal trådar att det enda viktiga i livet är tak över huvudet och mat på bordet, men att den personliga lyckan och drivet att vilja leva inte har någon betydelse.

" Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta", jag tycker det ligger mycket i det. Det är just när man upplever att det inte är gott att leva, som man inte längre vill göra det. Men hur långt får det gå? Får man exempelvis säga att man inte kan tänka sig ett liv utan sin favorithobby, utan hästar etc?

 

[Happimess]

Men alltså, behovshierarki.

Om tak över huvudet och mat på bordet är hotat bryr man sig rätt lite om vilken sorts dahlior man ska odla i år eller vilken stam nästa häst ska ha.

 

[Enya]

Att trivas åtminstone något sånär med sitt liv ser jag som viktigt. Att det finns någon slags mening med det. Inte bara mat på bordet och tak över huvudet så att man kan leva liksom. Lycka eller mening eller vad man väljer att kalla det är ju det som gör livet värt, utan det känner jag att livet inte är något att ha.

Jag vet att man inte får tycka så, men jag gör det. Just nu ger mitt jobb mig mening. Mina barn är stora, jag umgås inte längre med min familj, utöver barnen, så det är den lilla "barnbiten" kvar innan alla flyttat och skaffat eget liv och så mitt jobb. Jag kan inte längre läsa, inte rita eller måla, inte göra saker eller gå någonstans utan att ha gått dit förut eller utan hjälp. Livet är av sig självt inte meningsfullt, det är jobbet som gör det meningsfullt, och att prata med och umgås med barnen det lilla de är intresserade nuförtiden.

Visst, om livet skulle vara värt att leva bara för att ha mat på bordet och tak över huvudet så klarar de flesta sig, men varför mår så många dåligt då?

 

[em-pirre]

Men alltså, behovshierarki.

Om tak över huvudet och mat på bordet är hotat bryr man sig rätt lite om vilken sorts dahlior man ska odla i år eller vilken stam nästa häst ska ha.

Samtidigt så går det ju inte att leva så utan att må dåligt. En människa vill ha mål, planer, möjlighet att utvecklas och trivas. Det är väl klart som fan att man vill må bra.

 

[annmarg]

Det har gnagt i mig i ett antal trådar att det enda viktiga i livet är tak över huvudet och mat på bordet, men att den personliga lyckan och drivet att vilja leva inte har någon betydelse.

" Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta", jag tycker det ligger mycket i det. Det är just när man upplever att det inte är gott att leva, som man inte längre vill göra det. Men hur långt får det gå? Får man exempelvis säga att man inte kan tänka sig ett liv utan sin favorithobby, utan hästar etc?

Har inte sett de trådarna...eller tolkat de så

Tror ingen på Bukefalos missunnar någon lycka. Men kanske att alla måste anpassa sig efter sin plånbok eller sina möjligheter(med allt det innebär) . Jag har efter många turer i livet kommit dit då jag ska gå i pension, jag är runt 60 år. Har jobbat som ett svin, varit sjukskriven för utmattningsdepression, cancer skiljt mig, fortfarande sjukskriven, fått jobb, jobbade skiten ur mig i 5 år. Sjukskriven igen men har jag nått mitt mål. Att kunna gå i pension runt 60 år.

Unnar alla njuta men någonstans måste man själv ordna det.

 

[Gnist]

Om en utnyttjar andra/systemet för att -lite på en räkmacka- uppnå ett lyckligt liv, så är det fel.

Man är i mångt och mycket sin egen lyckas smed och de flesta jobbar hårt (inte enbart på arbetet), tar sig igenom tuffa tider och gör anpassningar/kompromisser under tiden för att komma dit.

 

[Youma]

Har inte sett de trådarna...eller tolkat de så

Tror ingen på Bukefalos missunnar någon lycka. Men kanske att alla måste anpassa sig efter sin plånbok eller sina möjligheter(med allt det innebär) . Jag har efter många turer i livet kommit dit då jag ska gå i pension, jag är runt 60 år. Har jobbat som ett svin, varit sjukskriven för utmattningsdepression, cancer skiljt mig, fortfarande sjukskriven, fått jobb, jobbade skiten ur mig i 5 år. Sjukskriven igen men har jag nått mitt mål. Att kunna gå i pension runt 60 år.

Unnar alla njuta men någonstans måste man själv ordna det.

Måste alla ordna det för sig själva? Den som är deprimerad eller på annat vis sjuk och oförmögen att styra sin egen lycka, ska man bara skicka de i mental misär och rycka på axlarna?



Jag tänker också att behovshieraki är en väldigt förlegad modell.
Många deprimerade eller funktionsvarierade har svårt att se till sina basala behov, som att äta och bry sig om personlig hygien etc. Då kommer ju de senare stegen i behovstrappan vara avgörande om de nedre ens kommer på fråga.

Personligen har jag ställts inför scenariot att jag kanske aldrig kommer kunna rida mer. Det är en sorg som jag inte vet om jag har rätt att ha ens. Merparten av världens människor har aldrig suttit på en häst. Ändå känns det så tungt.

 

[sjoberga]

Måste alla ordna det för sig själva? Den som är deprimerad eller på annat vis sjuk och oförmögen att styra sin egen lycka, ska man bara skicka de i mental misär och rycka på axlarna?



Jag tänker också att behovshieraki är en väldigt förlegad modell.
Många deprimerade eller funktionsvarierade har svårt att se till sina basala behov, som att äta och bry sig om personlig hygien etc. Då kommer ju de senare stegen i behovstrappan vara avgörande om de nedre ens kommer på fråga.

Personligen har jag ställts inför scenariot att jag kanske aldrig kommer kunna rida mer. Det är en sorg som jag inte vet om jag har rätt att ha ens. Merparten av världens människor har aldrig suttit på en häst. Ändå känns det så tungt.

Man har väl alltid rätt att ha och känna sorg och känna att det är tungt. Men inte att ställa krav på att andra ska förse en med lyxkonsumtion; som ridande på häst är.

Jag tänker att vi ska hjälpa alla att få så bra förutsättningar som möjligt, det är individuell frihet för mig. Att vi hjälper varandra till den friheten. Men det innebär inte att vissa ska få lyx finansierade av andra.

 

[gammalek]

Måste alla ordna det för sig själva? Den som är deprimerad eller på annat vis sjuk och oförmögen att styra sin egen lycka, ska man bara skicka de i mental misär och rycka på axlarna?



Jag tänker också att behovshieraki är en väldigt förlegad modell.
Många deprimerade eller funktionsvarierade har svårt att se till sina basala behov, som att äta och bry sig om personlig hygien etc. Då kommer ju de senare stegen i behovstrappan vara avgörande om de nedre ens kommer på fråga.

Personligen har jag ställts inför scenariot att jag kanske aldrig kommer kunna rida mer. Det är en sorg som jag inte vet om jag har rätt att ha ens. Merparten av världens människor har aldrig suttit på en häst. Ändå känns det så tungt.

Det är klart att det kan vara en sorg. Vi är ju människor, vi har känslor, oavsett ev diagnoser. Det som jag gissar att en del menar är att omvärldssituationen påverkar oss och prioriteringarna då kan ändras. Är det krig, matbrist eller liknande, så står inte rida eller ej särskilt högt på listan. Då är det kanske mat för dagen och tak över huvudet som gäller.

 

[Motacilla]

Lyckan är väldigt subjektivt, tänker jag.

Och var det Kierkegaard som klokt skrev att man märker att man varit lycklig först när man förlorar lyckan.

Dvs: det är svårt i stunden inse vad man har (t.ex att vara nöjd och tacksam över) men när man förlorar dessa saker inser man att den tiden kanske var den bästa man upplevt.

Personligen upplever jag en större belåtenhet iom jag aktivt lärt mig att fokusera på VAD JAG HAR istället för vad jag inte har/inte gjort/vad nån annan har/hur livet skulle ha kunnat bli istället.

 

[Youma]

Man har väl alltid rätt att ha och känna sorg och känna att det är tungt. Men inte att ställa krav på att andra ska förse en med lyxkonsumtion; som ridande på häst är.

Jag tänker att vi ska hjälpa alla att få så bra förutsättningar som möjligt, det är individuell frihet för mig. Att vi hjälper varandra till den friheten. Men det innebär inte att vissa ska få lyx finansierade av andra.

Fast på sätt och vis så är ridskolor till stor del finansierade på bidrag från kommunen. Det är alltså helt fel?

 

[Mia_R]

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att:

• Vara Lycklig
• Vara frisk
• Få barn
• Vara i ett förhållande
• Ha ett jobb
• Ha vänner
• Ha familj
• Äga sitt boende
• Ha en bil
• Ha ett djur

... osv.

Om det var det och man inte hade det man anser sig ha rätt till, var ska men klaga, högre makter?

 

[Motacilla]

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att:

• Vara Lycklig
• Vara frisk
• Få barn
• Vara i ett förhållande
• Ha ett jobb
• Ha vänner
• Ha familj
• Äga sitt boende
• Ha en bil
• Ha ett djur

... osv.

Om det var det och man inte hade det man anser sig ha rätt till, var ska men klaga, högre makter?

Alla människor vill heller inte ha allt som står på den här listan. Känner spontant att den är väldigt normativ och enligt en viss mall. Tror DEFINITIVT att man kan vara lycklig utan dessa grejer.

 

[bettysmatte]

Jag tänker att det handlar mycket om anpassningar, att det är att vara flexibel, "smidig" och anpassningsbar som skapar lycka och nöjdhet. Det handlar i mångt och mycket om att kunna justera sina mål efter hur livet förändras, och om att kunna se det fina i det lilla. Så tror jag i alla fall.

 

[Thaliaste]

Samtidigt så går det ju inte att leva så utan att må dåligt. En människa vill ha mål, planer, möjlighet att utvecklas och trivas. Det är väl klart som fan att man vill må bra.

Jag skulle kanske snarare uttrycka det som "när tak över huvudet och mat på bordet inte är självklart" (än när....är hotat som det stod i inlägget du svarade på) och då har jag absolut träffat människor på jorden som när de lyckats upprätthålla det åt sin familj, mår "bra". Dock så sammanfaller den levnadsstandarden vanligtvis med att de inte har tillgång till den bästa sjukvården om de skulle bli sjuka, så i det läget mår de förstås sämre än vad jag skulle göra. Men de har inte behövt några "utvecklingsplaner" för att må bra, utan funnit sin glädje i att kunna ge sin familj det mest basala, i en situation där det inte varit självklart.

Jag skulle säga att förväntan på livet är en stor del i om man känner sig nöjd eller missnöjd.

 

[Youma]

Det är klart att det kan vara en sorg. Vi är ju människor, vi har känslor, oavsett ev diagnoser. Det som jag gissar att en del menar är att omvärldssituationen påverkar oss och prioriteringarna då kan ändras. Är det krig, matbrist eller liknande, så står inte rida eller ej särskilt högt på listan. Då är det kanske mat för dagen och tak över huvudet som gäller.

Nja. jag har många gånger avstått att köpa mat när jag kunde köpa uteritt. Dock så var det under förutsättning att det gick att äta en annan dag.

Att vara hungrig eller äta bara potatis stog sig slätt i proportion till den lycka som man sen kunde förvara i minnet.

 

[Mia_R]

Alla människor vill heller inte ha allt som står på den här listan. Känner spontant att den är väldigt normativ och enligt en viss mall. Tror DEFINITIVT att man kan vara lycklig utan dessa grejer.

Det var bara exempel, jag hade kunnat lagt till mat för dagen och tak över huvudet, men det är fortfarande inte en mänsklig rättighet. Jag faktiskt inte vad som kan sägas vara en mänsklig rättighet bortsett från en massa tyckanden, som mat för dagen och tak över huvudet.

 

[Youma]

Jag tänker att det handlar mycket om anpassningar, att det är att vara flexibel, "smidig" och anpassningsbar som skapar lycka och nöjdhet. Det handlar i mångt och mycket om att kunna justera sina mål efter hur livet förändras, och om att kunna se det fina i det lilla. Så tror jag i alla fall.

Bådar det inte ganska illa för autister? Är de dömda att vara olyckliga?

 

[sjoberga]

Fast på sätt och vis så är ridskolor till stor del finansierade på bidrag från kommunen. Det är alltså helt fel?

Nej, jag tycker att skattefinansiering av ungdomars idrottande är utmärkt.

 

[bettysmatte]

Bådar det inte ganska illa för autister? Är de dömda att vara olyckliga?

Varför då, menar du? Det känns som en rätt märklig generalisering?