Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[sjoberga]

Har någon påstått att andra ska finansiera ens lyx?
Och handlar lycka ens alltid om något som går att finansiera? I mitt fall inte måste jag säga. Lycka går inte att köpa, det är en känsla man får när man känner att man mår bra. Den som letar lycka genom lyxkonsumtion är ute på djupt vatten.

TS har lämnat öppna frågor till mig om det. (Fast alltså inte som jag uppfattar det som någon absolut uppfattning om vad som är rätt och fel).

Jag tycker att mycket upplevd missnöje i världen verkar handla om avsaknad av möjlighet till lyxkonsumtion.

 

[Thaliaste]

Fast har man som nation skrivit på en resolution så har man ju tagit det ansvaret, det är liksom det det innebär att skriva på. I Sverige har vi dessutom till stora delar definierat det i vår lagstiftning och i olika mål som regeringen antagit. På det sättet har samhället "tagit på sig skyldigheten".

Att aktivt tillhandahålla det som medborgarna tycker gör en själv lycklig?

 

[Görel]

Har någon påstått att andra ska finansiera ens lyx?
Och handlar lycka ens alltid om något som går att finansiera? I mitt fall inte måste jag säga. Lycka går inte att köpa, det är en känsla man får när man känner att man mår bra. Den som letar lycka genom lyxkonsumtion är ute på djupt vatten.

Jag tänker, lite generellt, att det finns två sorters människor. De som är missnöjda och själva tar tag i sin situation, och de som tycker deras situation är andras ansvar och tycker att det är andra som ska fixa deras tillvaro. Jag har jobbat som socialsekreterare i över 20 år och det här är min erfarenhet efter det.

 

[monster1]

TS har lämnat öppna frågor till mig om det. (Fast alltså inte som jag uppfattar det som någon absolut uppfattning om vad som är rätt och fel).

Jag tycker att mycket upplevd missnöje i världen verkar handla om avsaknad av möjlighet till lyxkonsumtion.

Vad bedömer du vara lyxkonsumtion, det är kanske där det skiljer sig?

 

[monster1]

Att aktivt tillhandahålla det som medborgarna tycker gör en själv lycklig?

Hur tolkar du in det?

 

[Motacilla]

Jag tycker att mycket upplevd missnöje i världen verkar handla om avsaknad av möjlighet till lyxkonsumtion.

Klipper lite i ditt citat.

Även om "samhället" skulle kunna finansiera vad man kan kalla lyxkonsumtion idag bör man betänka att stolparna tenderar att flyttas fram.

Det som var lyx igår är standard idag.
Det som är lyx idag kommer antagligen att vara vardag om 50 år.

Någonstans ska ju gränsen för samhällets stöd dras också.

En vuxen har fortfarande det huvudsakliga ansvaret för sig själv.

Konsumtion och hobbyer är knappast vägen till evig lycka. Tror fortfarande på att öva på acceptans för sina egna omständigheter.

 

[sjoberga]

Jag tycker att man har ett långtgående eget ansvar som vuxen att anpassa sig till att kunna leva sitt liv utan missnöje, en anpassning till den egna förmågan som man har, förfogar över och kan utveckla med stöd av andra. Eller acceptera att vara missnöjd om man hellre önskar det.

 

[Gnist]

Fast har man som nation skrivit på en resolution så har man ju tagit det ansvaret, det är liksom det det innebär att skriva på. I Sverige har vi dessutom till stora delar definierat det i vår lagstiftning och i olika mål som regeringen antagit. På det sättet har samhället "tagit på sig skyldigheten".

Vilka länder har skrivit på en resolution och tagit på sig ansvaret och skyldigheten att tillhandahålla sina medborgares lycka?

Tvivlar (tolkas som "tror inte ett piss") på att något land tagit på sig ansvar för att alla medborgare ska ha just den känslan och om så vore, så har ALLA dessa -fiktiva- länder misslyckats kapitalt.

 

[monster1]

Jag tycker att man har ett långtgående eget ansvar som vuxen att anpassa sig till att kunna leva sitt liv utan missnöje, en anpassning till den egna förmågan som man har, förfogar över och kan utveckla med stöd av andra. Eller acceptera att vara missnöjd om man hellre önskar det.

Tänker det att det inte kan finnas situationer man kan tänkas befinna sig där det helt enkelt inte är möjligt att inte vara missnöjd eller i ett annat uttryck må dåligt?

 

[Youma]

Om någon tycker att jag har ställt frågan på ett dumt vis, så får man gärna för mig forma om den.
Tråden får ta den väg den vill. Jag äger inte den.

Det har funnits tillfällen där jag har inte tyckt att det bra i livet vägde upp för det dåliga. Men då hade jag iaf hästarna.
Vet inte hur det hade gått utan den lyxen faktiskt.

 

[sjoberga]

Vad bedömer du vara lyxkonsumtion, det är kanske där det skiljer sig?

Det som nämndes i tråden var tillgång till häst att rida på. Det är solklart lyxkonsumtion anser jag. Men jag tänker på fler saker också.

 

[monster1]

Vilka länder har skrivit på en resolution och tagit på sig ansvaret och skyldigheten att tillhandahålla sina medborgares lycka?

Tvivlar (tolkas som "tror inte ett piss") på att något land tagit på sig ansvar för att alla medborgare ska ha just den känslan och om så vore, så har ALLA dessa -fiktiva- länder misslyckats kapitalt.

Det har jag inte skrivit någonstans heller.

 

[sjoberga]

Tänker det att det inte kan finnas situationer man kan tänkas befinna sig där det helt enkelt inte är möjligt att inte vara missnöjd eller i ett annat uttryck må dåligt?

Och då har man ungefär valet att omvärdera, anpassa och känna sig mer nöjd, eller inte göra det och acceptera att man känner sig missnöjd.

(Att acceptera att man känner sig missnöjd handlar inte om att man inte får känna sig missnöjd.)

 

[Wille]

En del av de där du radar upp är mänskliga rättigheter enligt FNs resolution som sverige skrivit på.
"Artikel 22.
Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen
av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser.

Artikel 23.

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
2. Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.
3. Var och en som arbetar har rätt till en rättvisoch tillfredsställande ersättning som ger honom eller henne och hans eller hennes familj en människovärdig tillvaro och som vid behov kan kompletteras med andra medel för socialt skydd.
4. Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.

Artikel 24.
Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.

Artikel 25.

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de är födda inom eller utom äktenskapet."

"Socialtjänstlagen
"3 § Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning och telefon,
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa."

Människor med funktionshinder​

7 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd."

Så i mångt och mycket har samhället genom vår lagstiftning bestämt att man har rätt till mycket av det du beskriver. I den mån samhället lyckas med att ge individer detta varierar. Men det är något som vi anser att alla har rätt till, så pass av man i de fall där personen själv inte har resurser/möjligheter att skapa ett meningsfullt liv med det du beskriver ser vi till att skapa det åt personen. Därför har tex personer på olika boenden rätt att ha egna djur, de får praktikplatser (jobb), de åker på dans och andra aktiviteter för att träffa vänner osv.

Min erfarenhet är att man inte har rätt till skydd mot arbetslöshet om man äger sitt eget boende. Man bör sälja det direkt och leva upp vinsten. Och så ska man sätta sig i ett otrivsamt och dyrt boende.

Min erfarenhet är också att man inte har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning om man arbetar.

 

[Thaliaste]

Jag får bara känslan av tråden, och av en del andra trådar, att det är lite skamligt att vilja känna sig lycklig. Som att man lever liksom, inte bara klarar av livet och har mat på bordet.

Jag upplever ingen skam i att vilja leva ett bra liv? Eller ett lyckligt liv, vad det nu är. Det som kritiseras är väl när det uttrycks en förväntan att kunna bo som man önskar, där man önskar, äta det man önskar, ha de arbetstider som man önskar, ägna sig åt den hobby man vill osv - särskilt om det skulle motiveras med att det är en mänsklig rättighet och samhället därför ska fixa detta om man inte har råd själv.

Sedan finns det en specifik användare som ett flertal personer tyvärr inte kan låta bli att hoppa på. Det ser jag dock inte som representativt för den generella diskussionen om vad som gör folk i allmänhet lyckliga och vad som är en rimlig förväntan på livet och på samhället. Att så många trådar spårar ur ser jag mer beror på att ett antal användare har låst sig i sin provokation gällande den användaren, och tyvärr inte förstår att det vore bättre många gånger om de bara höll käften.

Men den här tråden har jag tolkar som en generell fråga, och hoppas att den får vara så.

 

[bettysmatte]

Jag får bara känslan av tråden, och av en del andra trådar, att det är lite skamligt att vilja känna sig lycklig. Som att man lever liksom, inte bara klarar av livet och har mat på bordet.

Inte det minsta skamligt, tycker jag. Vem vill inte känna lycka (eller nöjdhet och välmående är kanske lämpligare ord egentligen)? Däremot - som jag skrev tidigare - handlar lycka för mig om att kunna anpassa sig och uppskatta det man faktiskt har, även om det inte blev precis som man en gång föreställde sig. Att kunna fröjdas över det lilla i stunden.

 

[monster1]

Min erfarenhet är att man inte har rätt till skydd mot arbetslöshet om man äger sitt eget boende. Man bör sälja det direkt och leva upp vinsten. Och så ska man sätta sig i ett otrivsamt och dyrt boende.

Min erfarenhet är också att man inte har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning om man arbetar.

Möjligen är det vissa individer som tycker så men inte samhället. Har man däremot försörjningsstöd kan det bli så om socialtjänsten gör bedömningen att det är rimligt. Men det har inte du.

 

[monster1]

Jag upplever ingen skam i att vilja leva ett bra liv? Eller ett lyckligt liv, vad det nu är. Det som kritiseras är väl när det uttrycks en förväntan att kunna bo som man önskar, där man önskar, äta det man önskar, ha de arbetstider som man önskar, ägna sig åt den hobby man vill osv - särskilt om det skulle motiveras med att det är en mänsklig rättighet och samhället därför ska fixa detta om man inte har råd själv.

Sedan finns det en specifik användare som ett flertal personer tyvärr inte kan låta bli att hoppa på. Det ser jag dock inte som representativt för den generella diskussionen om vad som gör folk i allmänhet lyckliga och vad som är en rimlig förväntan på livet och på samhället. Att så många trådar spårar ur ser jag mer beror på att ett antal användare har låst sig i sin provokation gällande den användaren, och tyvärr inte förstår att det vore bättre många gånger om de bara höll käften.

Men den här tråden har jag tolkar som en generell fråga, och hoppas att den får vara så.

Jag tycker att det omvända är rätt trist att bo på en plats där man inte trivs, i en form där man inte trivs, att bara äta sådant man inte tycker smakar, att jobba på arbetstider som man mår dåligt av, att aldrig göra något man tycker är kul.

 

[Youma]

Jag tänker, lite generellt, att det finns två sorters människor. De som är missnöjda och själva tar tag i sin situation, och de som tycker deras situation är andras ansvar och tycker att det är andra som ska fixa deras tillvaro. Jag har jobbat som socialsekreterare i över 20 år och det här är min erfarenhet efter det.

Det är min erfarenhet också, att socialsekreterare gärna tänker så. Att man kan vara både och, både den som smider själv eller vill ha hjälp beroende på deras grundsituation och mående, verkar vara en avlägsen tanke.

När jag var yngre, visste jag inte ens i vilken ände jag skulle börja dra i, allt verkade hopplöst och meningslöst. Men jag har blivit äldre och många erfarenheter rikare och ser nu att det mesta är inte så hopplöst och oftast går det bra att börja i vilken ände som helst, bara man gör nåt.

Jag skulle ändå säga att jag är samma människa. I en helt obekant svår situation så kryper hopplösheten på.

 

[Motacilla]

Min erfarenhet är att man inte har rätt till skydd mot arbetslöshet om man äger sitt eget boende. Man bör sälja det direkt och leva upp vinsten. Och så ska man sätta sig i ett otrivsamt och dyrt boende.

Min erfarenhet är också att man inte har rätt till en rättvis och tillfredsställande ersättning om man arbetar.

Men tycker du att det är rimligt att man får del av samhällets skyddsnät om man har egendom som går att sälja?

I så fall kan man lika väl slippa ta av sina sparkonton i fall av ekonomisk kris.

Problemet med den lösningen är folk som använder upp lönen 1 vecka efter att den kommit in på kontot och sedan går till socialen för att få mer pengar.