Jag har en stor hund och hade tidigare en liten hund. Skillnaden är verkligen stor i hur man blir bemött! Små hundar kommer mycket lättare undan. Skulle min hund bete sig som vissa av småhundarna här i området vi bor skulle jag skämmas... och folk skulle antagligen akta sig för oss när jag är ute med henne. Ibland funderar jag på om det kanske är så man ska göra för att slippa dessa lösspringande hundar som kommer rusandes medan ägaren ropar 100 m bort "Han vill bara leka, han är så snäll så". Jo men fatta att min inte är snäll och hon vill inte "bara leka".
Hon har alltid gått bra med andra hundar, stora som små, tills hon blev attackerad av en lös tax som bet henne i bakbenen och sen dess vill hon inte se de flesta andra hundar och säger hellre ifrån innan. Hon har tyvärr bitit andra hundar men inte skadat dem fysiskt. De enda hundarna hon går ihop med är svärföräldrarnas bordercollie och en kompis pitbullterrier. Andra hundar vill hon inte ha att göra med och det tycker jag hon kan få slippa, jag sparkar bort de lösa hundar som kommer fram till oss ute. Det är så tråkigt bara att ibland måste hon liksom ta hand om det, hon ska inte behöva bita ifrån utan jag vill kunna kontrollera eventuella hundmöten eftersom jag vet vad jag har i kopplet.
Men det jag ville komma fram till var att visst orsakar inte små hundar samma typ av fysiska skador på större hundar som tvärtom, men de orsakar skador psykiskt. Hade min inte blivit biten hade hon kanske velat leka med andra hundar idag och inte tagit det säkra före det osäkra i påtvingade hundmöten.