Sv: Amputera hund?
Jag menar naturligtvis inte att hundar inte förtjänar ett bra liv. Jag jobbar själv hemifrån, just för att mina två hundar ska kunna få sina behov av närhet och sysselsättning tillfredsställda. Men det är en del av livet att man inte alltid är på topp. Det är naturligt, även för en hund, att åldras och bli lite tröttare, lite stelare, se och höra lite sämre. Det behöver inte betyda att livet är värdelöst. En äldre hund kan väl fortfarande njuta av att gå på promenad, att vara nära, att tugga på ett ben eller vad det nu är.
Vidare verkar du utgå du ifrån premissen att en benamputerad hund blir kraftigt inskränkt i sin rörelseförmåga. De filmer jag har sett tyder starkt på motsatsen. Hundar verkar tvärtom ha stor kapacitet att anpassa sig fysiskt. Det var en stor del av min poäng. Om hunden kan springa, hoppa, leka och träna, vad är då egentligen problemet, så länge den inte har ont? Om det skulle uppstå förslitningar så får man givetvis ta ställning till det NÄR det har hänt, men varför ta livet av ett djur för något som kanske aldrig blir ett problem? Och om det blir ett problem, kanske först efter lång tid.
Varför ska vi människor ge oss tolkningsföreträde som går emot hundens egna signaler. "Hunden verkar glad och nöjd, men jag föreställer mig att den är ledsen för att den inte kan tävla SM i agility, så jag avlivar den." Det om något är väl att förmänskliga hunden.
Jag tror inte att hundar spelar teater. Om den verkar glad, så är den förmodligen glad. Om den springer, leker och kelar som vanligt finns det väl ingen som helst anledning att tro att det skulle vara någon sorts förställning. Att hundar kan dölja smärta är en annan sak. Men det finns inget som säger att en amputation måste medföra (permanent) smärta.
Och ja, jag vågar gissa vad mina hundar skulle vilja. Jag utgår ifrån den grundläggande premisser att allt levande vill leva. Alternativet är ju ingenting. Om prognosen är att hundarna även efter amputationen kommer att kunna följa med i skogen, springa, leka med varandra osv. så tycker jag att det är rätt självklart att de hellre skulle vilja det än att dö.
Personligen tycker jag inte att det är rimligt att ta som utgångspunkt att alla hundar med funktionsnedsättning ska avlivas. Då borde vi ju avliva alla hundar som börjar bli äldre och lite småknackiga. Varför ska ribban när det gäller hund ligga så förbaskat högt? Det viktiga måste väl ändå vara att livet ur hundens synvinkel är värt att leva?
Fast hur vet du att hunden tycker det är "värt att leva"? För att den viftar på svansen där den ligger i soffan? Hundar kan ligga med svåra skador/smärtor och fortfarande visa sig glada och anstränga sig för sin ägare.
Jag tycker tvärtom att ribban SKA vara skyhög - en hund ska ha tillgång till socialt liv med andra hundar, den ska ha rörelsefrihet, den ska få utlopp för alla sina fysiska och mentala behov. Får den inte det är inte det ett bra hundliv - även om vi kan hålla den vid liv, klappa, och trycka i den goda leverpastejbitar när vi har tid på kvällen efter jobbet.
Det finns uppenbarligen många hundar som inte bara klarar sig med två ben utan som dessutom lever aktiva liv. Det finns t.o.m. trebenta hundar som tävlar. På vilket sätt skulle en sådan hunds livskvalitet vara så låg att livet bör avslutas?
Jag är inte stenhårt emot alla typ av amputation - men jag är väldigt negativ. En lätt hund har såklart lättare att balasera på tre ben, och det tar längre tid för den att få förslitningsskador.
Någon tog upp skillnaden mellan människors och hundars förmåga att tänka och begripa som ett skäl för att man inte bör amputera en hund. Jag tycker det är precis tvärtom. Vi människor ältar, grubblar och våndas. Vi oroar oss förtvivlat mycket över vad andra ska tycka och tänka. Vi är rädda för att känna oss mindervärdiga. Hundar är inte sådana. En trebent hund ligger inte i sin korg och undrar den någonsin ska få para sig igen, nu när den är handikappad. Den tänker inte att den gör matte besviken, nu när den inte kan tävla elitlydnad. Den funderar inte över att den inte kanske inte springer lika snabbt som förr. I stället tar hunden livet som det kommer och gör det bästa av situationen.
Nu tillhör jag gruppen "handikappad", och inte ligger jag i någon korg (säng), och ältar över mitt liv direkt... Jag trivs rätt bra faktiskt. En människa som exempelvis är mer eller mindre rörelsehindrad har dessutom tillgång till sociala media, till böcker, till telefon, till TV - till ett helt liv, även om den fysiska kroppen är lite svårförflyttad.
En hund har inte det. Den ligger i soffan, och går sina promenader. Den får enbart de intryck som du som ägare presenterar genom aktiviteter/träning/utevistelse, och har den svårt att hänga med övriga hundar så kan du inte kompensera den för det. Även många helt friska sällskapshundar lever ju vansinnigt tråkiga liv, ligger hemma och tas ut på promenad kanske 1-2 timmar om dagen - hela livet. Det är heller inte ett acceptabelt hundliv tycker jag. Men visst kan de vara glada och sociala med människor - och matte älskar dem så mycket...
Poängen är att hunden är beroende av sin kropp för att få utlopp för sina behov, fysiska och mentala. Människor har fler val, fler sätt att kommunicera och uttrycka sig.
Jag har två unga, friska och levnadsglada hundar. Jag skulle inte tveka att amputera, om prognosen bara var tillräckligt lovande. Jag är helt övertygad om att det är vad de skulle ha valt, om man hade kunnat fråga dem.
Så bra att du är övertygad om vad dina hundar skulle valt. Jag är inte lika säker, och jag hade troligen inte valt att amputera. Jag ser det snarare som en väldigt mänsklig tolkning, som i många fall inte alls utgår ifrån hundens behov. Däremot väldigt mycket ifrån ägaren.
Jag menar naturligtvis inte att hundar inte förtjänar ett bra liv. Jag jobbar själv hemifrån, just för att mina två hundar ska kunna få sina behov av närhet och sysselsättning tillfredsställda. Men det är en del av livet att man inte alltid är på topp. Det är naturligt, även för en hund, att åldras och bli lite tröttare, lite stelare, se och höra lite sämre. Det behöver inte betyda att livet är värdelöst. En äldre hund kan väl fortfarande njuta av att gå på promenad, att vara nära, att tugga på ett ben eller vad det nu är.
Vidare verkar du utgå du ifrån premissen att en benamputerad hund blir kraftigt inskränkt i sin rörelseförmåga. De filmer jag har sett tyder starkt på motsatsen. Hundar verkar tvärtom ha stor kapacitet att anpassa sig fysiskt. Det var en stor del av min poäng. Om hunden kan springa, hoppa, leka och träna, vad är då egentligen problemet, så länge den inte har ont? Om det skulle uppstå förslitningar så får man givetvis ta ställning till det NÄR det har hänt, men varför ta livet av ett djur för något som kanske aldrig blir ett problem? Och om det blir ett problem, kanske först efter lång tid.
Varför ska vi människor ge oss tolkningsföreträde som går emot hundens egna signaler. "Hunden verkar glad och nöjd, men jag föreställer mig att den är ledsen för att den inte kan tävla SM i agility, så jag avlivar den." Det om något är väl att förmänskliga hunden.
Jag tror inte att hundar spelar teater. Om den verkar glad, så är den förmodligen glad. Om den springer, leker och kelar som vanligt finns det väl ingen som helst anledning att tro att det skulle vara någon sorts förställning. Att hundar kan dölja smärta är en annan sak. Men det finns inget som säger att en amputation måste medföra (permanent) smärta.
Och ja, jag vågar gissa vad mina hundar skulle vilja. Jag utgår ifrån den grundläggande premisser att allt levande vill leva. Alternativet är ju ingenting. Om prognosen är att hundarna även efter amputationen kommer att kunna följa med i skogen, springa, leka med varandra osv. så tycker jag att det är rätt självklart att de hellre skulle vilja det än att dö.
