Fast det där är väldigt komplext och det kan ändra sig väldigt fort. För mig gick det på några dagar då det plötsligt gick upp för mig att sambon faktiskt skulle bo där, var 9 år så det tog väl lite tid att förstå det där, och då vände det direkt för mig. Jag kommer fortfarande ihåg den känslan när det gick upp för mig. Var lite smådålig stämning mellan sambon och min mamma vilket kan vara därför som jag reagerade som jag gjorde.Ja det gör det och nej det är inte barnets fel. Men att barnet far illa har jag väldigt svårt att tro, tills för ungefär 1 månad sedan funkade allt mellan mig och barnet helt okej, barnet stannade frivilligt hemma med mig och vart hämtad av mig på skolan. Så på 1 vecka gick det från att barnet gladeligen frivilligt var med mig till att vägra komma dit 1 vecka senare om jag va där.
Visst att barn inte ska ha sån extremstor makt och bestämma hit och dit om allt men min erfarenhet säger att det nästan måste fungera mellan föräldrarna. Många barn kanske inte bryr sig om ifall den ena föräldern inte gillar den nya sambon medans vissa bryr sig mera och faktiskt far illa av situationen. Barn påverkas av vad föräldrarna tycker och ibland såpass mycket att det blir ett stort problem. Varken min mamma eller sambon för övrigt pratade illa om varandra, det var stämningen när dom träffades som var allmänt obehaglig för mig då det syntes så tydligt att ingen av dom riktigt gillade varandra.
Det är ingenting man ska ta lätt på eller mena på att barnet gör sig till och styr och ställer genom att den mår dåligt. Det vet jag att det står i mina journaler från bup, att jag förmodligen styrde den stackars familjen genom att må dåligt och på det sättet kunna få det jag vill. Jag hade förmodligen klarat mig betydligt bättre ifall pappa hade reagerat och agerat på något sätt, då kanske även relationen med sambon med tiden blivit bättre med, vet jag ju dock inte.
Men att min pappa faktiskt offrade våran relation och mitt mående för denne sambo är något som sitter ganska så djupt. Han förlorade mig helt där. Dock så var jag en känslig variant av barn. Men jag förlåter dom aldrig för det faktiskt.
Kanske är det bättre i såna situationer att bo särbo ett tag och se vad som händer, ta det lite långsammare. Men att envist bo kvar i ett sånt läge, det tjänar inte någon på tror jag.
Senast ändrad: