Allt är åt helvete!!

[orkarintemernu]

Vilken soppa. Jag tycker det bästa du kan göra är att flytta, ni kan kanske vara särbo om ni vill fortsätta relationen. Hur såg det ut innan ni flyttade ihop? Det kan ju inte ha varit en total överraskning för dig att de har en kletig relation och inga gränser.
Du har ju trots detta flyttat, sagt upp dig och tänkt att detta ska funka. Gör det inte det kan man ångra sig, skaffa nytt jobb och boende och starta om.
Jag hade aldrig ens påbörjat en relation med någon som är så respektlös mot mig, men jag tycker inte heller att BARN ska utsättas för vad som helst.
Även om barnet (BARNET) nu gillar dig egentligen, kommer exet och din nuvarande sambo kunna låta er ha trevligt ihop? Din sambo är en rövhatt. Men jag tycker du borde ha rannsakat dig själv lite innan ni flyttade ihop. Se nu till att ta dig ur detta så du mår bra.

Jag har mer eller mindre bott där ganska lång tid. Har pendlat fram och tillbaks och bara varit därifrån när jag jobbat. Så att jag sa upp jobb och lägenhet förändrade egentligen inget mer än min adress och betydligt mycket mindre bilåkande.

Jag trodde naturligtvis på det här annars hade jag inte sagt upp allt, men jag hade aldrig för mitt liv föreställt mig att sambon skulle kasta ut mig för att barnet sa det just den här veckan. Förra veckan barnet va hos oss hade dom lov och då var det jag som var hemma med barnet och det funkade hur bra som helst. Barnet stannade gladeligen hemma ensam med mig.

 

[Amha]

Fast det har vi inte egentligen, hen håller med mig i det mesta. Men eftersom exet gör 300% som barnet vill så känner sambon sig tvungen att göra det också. För hen vågar inte säga emot exet oavsett om hen tycker exet har fel.

Inte ens när barnet sa att: "******* tvingar mig att tycka illa om orkarintemer" så tyckte han det var skäl nog att ta en diskussion med exet.

Det här tänkte jag på. Om sambon egentligen håller med dig kanske det egentligen är så att hen behöver stöd i sin föräldraroll utifrån. Att få höra att man faktiskt kan göra olika och det är okej kanske skulle hjälpa hen? Det borde ju finnas rådgivning att få tycker jag, vet bara inte exakt var man ska vända sig. Bup kanske?

Jag kan inte riktigt tolka dina inlägg, om relationen är något du faktiskt vill lägga energi på eller om du är trött på det? Det spelar ju inte så stor roll vad jag och andra tycker om olika saker, det viktiga är ju hur du känner. Vill du ha råd för att få det att fungera eller känna att du gör rätt som lämnar?

 

[orkarintemernu]

Det här tänkte jag på. Om sambon egentligen håller med dig kanske det egentligen är så att hen behöver stöd i sin föräldraroll utifrån. Att få höra att man faktiskt kan göra olika och det är okej kanske skulle hjälpa hen? Det borde ju finnas rådgivning att få tycker jag, vet bara inte exakt var man ska vända sig. Bup kanske?

Jag kan inte riktigt tolka dina inlägg, om relationen är något du faktiskt vill lägga energi på eller om du är trött på det? Det spelar ju inte så stor roll vad jag och andra tycker om olika saker, det viktiga är ju hur du känner. Vill du ha råd för att få det att fungera eller känna att du gör rätt som lämnar?

Ja det hen definitivt, jag anser att jag själv är ganska bra på att förklara saker och varför jag tänker som jag gör. Att jag är ganska pedagogisk när jag pratar med barnet. Sambon pratar med barnet som en kompis. Men jag tror aldrig hen skulle erkänna att det skulle va skönt att prata med någon utomstående professionell. Hen blir förbluffad när barnet reagerar på ett sätt hen inte gjort innan, tror att barnet ska reagera likadant som när det va 3 år.


Jag vet inte vad jag vill. Hjärnan säger gå, spring för livet, du knäcker dig själv!
Hjärtat säger att jag älskar honom..

 

[Amha]

Ja det hen definitivt, jag anser att jag själv är ganska bra på att förklara saker och varför jag tänker som jag gör. Att jag är ganska pedagogisk när jag pratar med barnet. Sambon pratar med barnet som en kompis. Men jag tror aldrig hen skulle erkänna att det skulle va skönt att prata med någon utomstående professionell. Hen blir förbluffad när barnet reagerar på ett sätt hen inte gjort innan, tror att barnet ska reagera likadant som när det va 3 år.


Jag vet inte vad jag vill. Hjärnan säger gå, spring för livet, du knäcker dig själv!
Hjärtat säger att jag älskar honom..

Jag tror att du ska börja med att tänka igenom vad som skulle kännas bra för dig. Plus och minus-lista kanske?

Hjärnan har kanske en poäng. Det är mycket att ta i om du skulle vilja lösa det. Ska du motivera personen att söka hjälp, för att sedan stötta denne i sin förändring mot både sig själv, barnet och exet som ganska troligt vänder upp och ner på hela världen i samband med det vad det verkar som i din beskrivning kommer det säkert att bli väldigt tufft. Det är dessutom oklart hur mycket skada er relation tar av det, kommer känslorna att finnas kvar efter allt eller kommer de ha dränkts i det jobbiga? Hur gör du för att inte totalknäcka dig och låta dig knäckas av exet? Finns chansen att hitta tillbaka till varandra efter att stormen blåst över i så fall? Är personens kvaliteter värda att kämpa för?

 

[ainasoja]

Ja det hen definitivt, jag anser att jag själv är ganska bra på att förklara saker och varför jag tänker som jag gör. Att jag är ganska pedagogisk när jag pratar med barnet. Sambon pratar med barnet som en kompis. Men jag tror aldrig hen skulle erkänna att det skulle va skönt att prata med någon utomstående professionell. Hen blir förbluffad när barnet reagerar på ett sätt hen inte gjort innan, tror att barnet ska reagera likadant som när det va 3 år.


Jag vet inte vad jag vill. Hjärnan säger gå, spring för livet, du knäcker dig själv!
Hjärtat säger att jag älskar honom..

Samma som både in hjärna och mitt hjärta sa när jag och särbon separerade. Vi funkar bra som särbos men jag kan inte tänka mig att bo ihop med honom just nu. Vi fixade vårt förhållande efter att vi flyttat isär.

Inget är omöjligt bara viljan från bägge hållen finns!

 

[Modest]

Jag vet inte vad jag vill. Hjärnan säger gå, spring för livet, du knäcker dig själv!
Hjärtat säger att jag älskar honom..

Men att skaffa en lägenhet i samma stad, bo isär och ändå fortsätta relationen, är det ett alternativ? Så blir det inte "allt eller inget" och du ytterligare tid att fundera.

Som det är nu är ju situationen ohållbar för både dig och barnet.

 

[kryddelydd]

Jag har sagt allt som jag skrivit här och ännu mer. Men min sambo anser att eftersom jag är anledningen till att barnet vill va där så kan jag inte va där, för hen måste få barnet att vilja va där i första hand.

OK.
Din sambo prioriterar sitt barn före dig.
Det är mycket möjligt att det är rätt prioritering, barnet är självklart jätteviktigt!

Utifrån dina inlägg hittills (har inte hunnit igenom hela tråden vilket möjligen förtar en del av relevansen i mitt svar) ser det här ut som ett väldligt dysfunktionellt förhållande.

Din sambo har ett barn.
Barnet är jätteviktigt! Och barnet mår antagligen inte (heller) bra i situationen med nya partners till båda föräldrarna.
Barnet tillåts bestämma spelreglerna, både hos din sambo och hos sambons ex. Du beskriver att exets nya partner drivs bort från det hemmet när barnet är där, och nu händer samma sak hos er.

Det är - faktiskt - inte barnet som är problemet utan båda dess föräldrar.

Det verkar inte som om din partner är redo för ett nytt (sambo)förhållande i det här läget.

Jo, jag tycker att du behöver prata med din partner. Den situtation du beskriver är inte rimlig.
Antingen får ni vara sambos, och då är det ditt hem lika mycket som partnerns och då kan du självklart inte köras bort för barnets skull.
Eller så får ni låta bli att vara sambos. Om du vill ha kvar nuvarande sambon som din partner är ju självklart helt ditt val.

Din sambo är tydlig: barnet är viktigare än du (och igen, så måste det antagligen vara) och sköter det hela på ett oerhört osmidigt och dåligt sätt.

Familjerådgivning kan vara ett alternativ.

 

[kryddelydd]

Barnet är 8 år.

Jag menar att i skolan äter barnet allt, men hemma ingenting om hen inte får favoritmaten. Handlar egentligen inte om maten, utan allting hela tiden är på barnets vilkor och barnet vet att hen alltid får sin vilja igenom hemma.

Det kan ju handla om ett oförskämt och bortskämt barn som med regerar.
Men det kan ju också handla om ett barn som far ganska illa i situationen och använder de maktmedel barnet har, för att markera.

Det är sambon som är problemet, inte barnet.

 

[Petruska]

Jo det köper jag och jag köper att det blir en krock, absolut! Men barnet har också visat väldigt tydligt tills för någon månad sedan att hen blivit betydligt mycket mer självständig och vuxit något enormt när hen gör saker som att tex borsta tänderna själv och klarar av det. Jag och barnet har det hur bra som helst när vi är ensamma, hur duktig som helst på allt.

Men problemet är ju inte barnet, det är min sambo och exet.

Du glider ändå rätt mycket i dina inlägg. Om problemet inte är barnet, behöver du ju egentligen inte skriva något om barnet. Eller hur?

Att du och sambon har olika uppfattning om barnuppfostran, kan du ju skriva utan att ge en massa exempel, så sett. Eller är din tanke att exemplen ska övertyga oss om att du har rätt och att sambon har fel? Vad tänker du dig att uppnå med det i så fall?

Om barnet inte är problemet, så kan du ju lämna barnet utanför diskussionen, tänker jag. Om du inte tycker om barnet, är det enligt min mening olämpligt att du bor tillsammans med barnet, dock.

Samma sak gäller på sätt och vis exet, förutom att du inte behöver tycka om henne. Vad jag förstår kan du inte göra någonting i relation till exet. Problemen beror ju på att relationen mellan exet och sambon ser ut som den gör. Det är deras relation. Inte din.

Återstår din sambo. Vill din sambo reda upp saker på ett sådant vis att du blir nöjd, eller vill han inte? Om inte, kan du leva med honom då?

 

[Lampan]

Om någon kommer på vem jag är så snälla skriv det inte här i tråden..


Jag vet inte vad jag ska göra.

Min sambo har ett barn, ett barn som bor växelvis hos föräldrarna, ett barn som aldrig haft några regler och alltid fått göra precis som hen vill och bestämma över både föräldrar och mor/farföräldrar. Bortskämd täcker inte ens.

Den andra föräldern har alltid styrt min sambo, min sambo har alltid gjort allting för att göra sitt ex nöjd. Vill hen åka på familjsemester så gör dom det, vill hen ha gemensamma kalas så har dom det osv osv. Dom gick isär när barnet var väldigt litet och det är ganska många år sedan nu. Men sambons ex har inte tyckt att något ska förändras för att jag kom in i bilden, utan dom ska leva deras liv som dom alltid gjort och ska bara hänga med. Vi har aldrig fått en chans att bli en egen familj. Sambons ex har också en sambo, en sambo som bara får bo hemma på helgerna och måste hen va hemma på veckorna får hen sova i extra rummet ovanpå garaget. För att exet och barnet ska ha egentid, exet tycker även att min sambo skulle göra likadant med mig.

För några månader sedan så ville barnet inte va med exets nya sambo utan hos exets föräldrar istället när exet jobbade.

Barnet har krånglat sista tiden hos oss för att där får hen alltid gå upp tidigt och va på fritids innan skolan då min sambo jobbar dagtid. Hos exet får barnet alltid sovmorgon, alltid gå hem tidigare. Barnet har kört med att hen har ont i magen sista månaderna och då fått va hemma, och när dom då vart hemma med barnet har dom gjort massa roliga saker och bara ätit fika och godis...vilket i min värld förstärker att barnet kör med ont i magen för att det är roligt att vara hemma och va sjuk.

Barnet skylde magontet på mig, vilket kom fram sedan när barnet en dag sa: "Min ******* tvingar mig att tycka illa om dig". Exet gillar alltså inte mig och använder sitt barn och vänder barnet emot mig.

Så det senaste är nu att förra veckan vart jag utslängd för att barnet vägrade komma dit om jag va där, så jag va inte där och ändå ville inte barnet vara där. Så min sambo har nu fjäskat sönder sig hela helgen för att barnet ska vilja va där och det har knappt funkat..trots att jag inte är där! Ändå är det mitt fel att barnet inte vill va där..

Min sambo vägrar se att exet är en STOR del i det här och att hen påverkar barnet och överför SINA känslor på barnet, så barnet blir förvirrat och inte vet vad hen vill eller inte vill..men såklart vill att föräldern/exet ska va glad.

Så nu är jag utslängd och min sambo tycker inte det är någon big deal utan att jag får komma tillbaks när barnet åkt till exet och sen åka igen när barnet ska komma tillbaka. Imorse fick jag från sambon att om barnet åker till exet idag så kan du ju komma tillbaka, hen förväntar sig att jag bara sitter och väntar på att få komma tillbaka när det passar hen.


Skulle kunna skriva så mycket, men är jag helt knäpp som är besviken/sårad/förbannad.. överreagerar jag? Borde jag bara finna mig i det här och låta dom styra allt efter vad barnet säger? Man ska självklart inte försumma barnet och barnet går självklart först, men ska barnet få styra såhär mycket? Är det jag som är dum? Jag vet seriöst varken ut eller in, så tycker ni att jag ska anpassa mig så säg det!

Hur kan du låta dig behandlas på ett sånt här sätt

Jag tycker problemet ligger hos dig, du låter sambon, hans barn och ex behandla dig som en dörrmatta

 

[orkarintemernu]

Men att skaffa en lägenhet i samma stad, bo isär och ändå fortsätta relationen, är det ett alternativ? Så blir det inte "allt eller inget" och du ytterligare tid att fundera.

Som det är nu är ju situationen ohållbar för både dig och barnet.

Nae det känns inte riktigt som ett alternativ för mig, jag har ju liksom ingenting där förutom sambon. Så då bor jag ju hellre kvar vid mina vänner.

 

[Modest]

Nae det känns inte riktigt som ett alternativ för mig, jag har ju liksom ingenting där förutom sambon. Så då bor jag ju hellre kvar vid mina vänner.

Okej, det förstår jag!

 

[orkarintemernu]

Det kan ju handla om ett oförskämt och bortskämt barn som med regerar.
Men det kan ju också handla om ett barn som far ganska illa i situationen och använder de maktmedel barnet har, för att markera.

Det är sambon som är problemet, inte barnet.

Ja det gör det och nej det är inte barnets fel. Men att barnet far illa har jag väldigt svårt att tro, tills för ungefär 1 månad sedan funkade allt mellan mig och barnet helt okej, barnet stannade frivilligt hemma med mig och vart hämtad av mig på skolan. Så på 1 vecka gick det från att barnet gladeligen frivilligt var med mig till att vägra komma dit 1 vecka senare om jag va där.

 

[Badger]

Det här tänkte jag på. Om sambon egentligen håller med dig kanske det egentligen är så att hen behöver stöd i sin föräldraroll utifrån. Att få höra att man faktiskt kan göra olika och det är okej kanske skulle hjälpa hen? Det borde ju finnas rådgivning att få tycker jag, vet bara inte exakt var man ska vända sig. Bup kanske?

Jag kan inte riktigt tolka dina inlägg, om relationen är något du faktiskt vill lägga energi på eller om du är trött på det? Det spelar ju inte så stor roll vad jag och andra tycker om olika saker, det viktiga är ju hur du känner. Vill du ha råd för att få det att fungera eller känna att du gör rätt som lämnar?

De sa på vetenskapsradion i morse att de gratis föräldraskapskurser som kommunerna håller var fruktansvärt effektiva. Det spelade i stort sett ingen roll vilken man gick, gladare föräldrar, lugnare barn osv (men tydligen blev 1 av 10 utåtagerande barn inte hjälpt av kursen, men det låter ju som ett gott betyg).

Det kanske vore någonting, tror de flesta kommuner har dem.

(I övrigt verkar den där röran för rörig. Speciellt om man själv någon gång skulle vilja ha barn kanske det finns lugnare tillvaro att söka och fäder med mer liknande mål som förälder.)

Det är ju inte att söka "hjälp" från "utomstående" det är ju bara att gå en föräldrakurs som en massa andra går för att de är nyfikna på hur barn fungerar eller vill diskutera sin tillvaro eller hm ha hjälp. Allt är ju värt att lära sig men -ta hjälp från professionell är nog för långsamt och för trassligt. -Gå kurs är ju ganska normalt bara.

 

[Fan of Bill]

.. överreagerar jag?

Överreagerar Skulle snarare säga att du underreagerar.

 

[kryddelydd]

Överreagerar Skulle snarare säga att du underreagerar.

Ja, och kanske reagerar på "fel" saker.

 

[mandalaki]

Ja det gör det och nej det är inte barnets fel. Men att barnet far illa har jag väldigt svårt att tro, tills för ungefär 1 månad sedan funkade allt mellan mig och barnet helt okej, barnet stannade frivilligt hemma med mig och vart hämtad av mig på skolan. Så på 1 vecka gick det från att barnet gladeligen frivilligt var med mig till att vägra komma dit 1 vecka senare om jag va där.

Jag skulle tro att det är stor risk att barnet far illa. Det ligger inte på dig att undvika det, utan på barnets föräldrar. Men det är illa att du inte ser att detta antagligen påverkar henne negativt.

 

[kryddelydd]

Ja det gör det och nej det är inte barnets fel. Men att barnet far illa har jag väldigt svårt att tro, tills för ungefär 1 månad sedan funkade allt mellan mig och barnet helt okej, barnet stannade frivilligt hemma med mig och vart hämtad av mig på skolan. Så på 1 vecka gick det från att barnet gladeligen frivilligt var med mig till att vägra komma dit 1 vecka senare om jag va där.

Du anser att det är ett bortskämt barn som regerar.
Du anser att det är väldigt svårt att tro att barnet far illa.

Menar du att en åttaåring självklart ska ta det med ro när familjebilden ändrar sig?

Det är verkligen inte enkelt med familjebildningar och ändrade förhållanden när det finns barn med i bilden. Många gånger reagerar barnen på till synes orimliga sätt vid den typen av förändringar. Barnen har ingen beslutsrätt alls, utan det bestäms med vem eller vilka ett barn ska bo när.

Nej, jag tycker inte att barn ska bestämma i en familj.
Men jag har väldigt stor förståelse för att de reagerar, och att försöka bestämma saker och ting är ju barnets sätt att försöka få ordning i tillvaron.
Barn kan bli väldigt avundsjuka när en förälder skaffar en sambo.

I det här fallet är det möjligt att det är exet som försöker få barnet att ogilla dig, precis som du beskriver. Och att barnet används som slagträ för att dess föräldrar ska ägna sig åt något slags privat krig.

Och jo, barnet far antagligen också illa i situationen.

 

[jemeni]

Jag tycker inte du överreagerar!
Självklart ska din sambo alltid sätta barnet i första hand men en del saker kan man inte uppfylla.
Du har flyttat till en ny stad (till hans hem) numera ERT hem, var tycker han du ska ta vägen när du blir utslängd ur ditt hem?
Ta en funderare på vad du vill göra i framtiden... om ni skaffar barn vad händer då ska du flytta när hans andra barn är på besök?

 

[orkarintemernu]

Jag menar absolut inte att det är konstigt att barn reagerar när situationen ändras. Men för barnet har inte detta inneburit någon större förändring mot innan, jag var där mer eller mindre hela tiden när barnet va där även innan jag sa upp lägenheten. Men exet har sagt till sambon att hen inte tycker jag ska flytta dit och att sambon skulle som exet gör med sin sambo och därav tror jag att största problemet är att exet påverkat barnet. Om barnet sagt: "Jag vill inte va med orkarintemer" Så har exet garanterat sagt något i stil med: "Vill du inte att orkarintemer ska va där så säg det".
Exet har psykiska problem och har haft mer eller mindre hela livet, hen känner alltid efter och letar symtom på att hen är sjuk och orkar inte jobba. Hen vill inte ha barnet på heltid för det orkar hen inte, hen måste ha egentid utan barnet.

Barnet är förvirrat och vill göra alla glada. Samtidigt som barnet växer och trotsar, hen är inne i en period där hen tycker skolan är tråkig och det är jobbigt att gå upp tidigt. Och eftersom hen är van att få som hen vill så vet hen att man kan slippa skolan. Exet hade magkatarr för ett tag sen och var sjukskriven, då körde barnet med att hen har magkatarr och kan inte gå till skolan.


Men grunden är ändå min sambos sätt att bete/förhålla sig gentemot mig. Att hen anser sig ha rätt att skicka ut mig från mitt hem bara för att det idag inte passar barnet. Det är det som sårar mest, exet kan ingen ändra på. Men det jag vill är jag oxh sambon ska vara ett vi, att vi är överens och finner styrkan i varandra att lösa problem som uppstår. För det här kommer inte va enda problemet, det kommer dyka upp nya problem i framtiden och är sambon inte villig att lösa dom tillsammans med mig så har vi inget att bygga på.

Jag begär inte att sambon ska välja mig framför barnet. Jag begär att hen ska stå för sitt beslut att vi skulle flytta ihop, att hen ska visa att hen vill lösa det här tillsammans och inse att det kommer bli tufft men tillsammans klarar vi det. Att hen ska förstå att hen inte förlorar barnet för att hen talar om att jag bor där nu också. Att vi tillsammans måste bli en familj där barnet finner trygghet.