Allt är åt helvete!!

[Monstermom]

Åh va fint att du läst in att jag är en otrolig dålig människa och även i senare inlägg läst in att jag antagligen är en person som aldrig kommer kunna bli en bra förälder. Och allt detta har du läst av utav att bara läsa på ett forum där du inte vet något om mig, mitt liv än det du läst här, det du läst här har dessutom skrivits när jag mått galet dåligt och vart väldigt besviken/sårad/ledsen/frustrerad. Jag är imponerad!

Jag har vare sig skrivit att du är en otroligt dålig människa eller att du aldrig kommer att kunna bli en bra förälder, så vad du är så imponerad av vet jag inte riktigt. Inte heller behöver jag känna dig djupt och personligen för att läsa vad du skriver och kommentera det. Du har rimligen själv valt att hålla dig anonym, så att jag inte vet något om dig utöver vad du skriver är knappast en överraskning för någon av oss.

 

[em-pirre]

Åh va fint att du läst in att jag är en otrolig dålig människa och även i senare inlägg läst in att jag antagligen är en person som aldrig kommer kunna bli en bra förälder. Och allt detta har du läst av utav att bara läsa på ett forum där du inte vet något om mig, mitt liv än det du läst här, det du läst här har dessutom skrivits när jag mått galet dåligt och vart väldigt besviken/sårad/ledsen/frustrerad. Jag är imponerad!



-Jag har aldrig påstått att mitt sätt är det enda rätta. Jag har sagt att vi har det bra när vi är ensamma för att VISA ATT jag INTE är så hemsk som ni säger för att då skulle barnet inte vilja va ensam med mig.

-Jag kan garantera dig att nät jag jobbade inom barnomsorgen och hade hand om 10 barn mellan 1-8 5 dagar i veckan så var jag MYCKET omtyckt, TROTS att jag tyckte att barnen skulle göra det dom klarade av själva och TROTS att dom inte fick leka i köket osv. Väldigt säker på att inga barn fick några men för livet.

- Och JA jag är övertygad om att inga regler/ramar ger ett otryggt barn, vilket jag har ett levande bevis på här.


-Det är oftast jag som handlar, lagar mat, ser till att barnet äter regelbundet, gör sina läxor, duschar/badar, blir insmörjd då hen är väldigt torr och får eksem osv osv. Så att jag skulle avsky det här barnet är bara idioti av er att tro.

Jag säger inte att jag är perfekt på något vis, för det vet jag att jag inte är, men jag är då rakt inte en så genomvidrig person som ni vill ha det till. Och hur vidrig ni än tycker att jag är så lider inte barnet så mycket som ni fått det till, jag har blivit upprörd av era jäkla påhopp och uttryckt mig väldigt dumt/osmidigt. Ja det finns problem, ja barnet behöver hjälp, ja barnet behöver stabilitet och trygghet, men nej barnet behöver inte omhändertas. Ja mamman gör barnet till en hypokondriker utan självförtroende och ligger mest och gosar i soffan, men mamman är inte elak, hon fattar helt enkelt inte att hon gör barnet en otjänst och lär bli varse det i tonåren.
Ja min sambo dansar efter hennes pipa för att hålla henne lugn, det gör mig skogstokig, men han är övertygad om att det är enda sättet.


punkt.

Ah, på tal om att ha läst in saker som inte står i texten...

 

[mandalaki]

Man kan göra det. Men jag tror verkligen inte på att alla har något slags naturligt god förälder inbyggd i sig och bara man får chansen kommer man att växa med uppgiften. När det kommer till bonusbarn är det ju ofta även så att man inte valt att bli just förälder (även om rollen som ansvarig vuxen kommer med paketet).

Det som ökar chansen för ett sådant där växande är väl om man går in i alltihop väldigt försiktigt. Att man tar reda på av pappan hur hans syn på relationen till barnet är, träffar pappa och barn tillsammans för att se hur samspelet funkar - och känner efter om man själv vill leva med det.

Tycker man då t ex att barnet uppför sig fel så bör man nog avstå. Det är HANS barn.

Går man däremot in i det hela med föreställningar om hur barn bör uppföra sig och sedan försöker få det dit hän - då tror jag att samboskapet och familjelivet är rätt dödsdömt.

 

[Petruska]

Det som ökar chansen för ett sådant där växande är väl om man går in i alltihop väldigt försiktigt. Att man tar reda på av pappan hur hans syn på relationen till barnet är, träffar pappa och barn tillsammans för att se hur samspelet funkar - och känner efter om man själv vill leva med det.

Tycker man då t ex att barnet uppför sig fel så bör man nog avstå. Det är HANS barn.

Går man däremot in i det hela med föreställningar om hur barn bör uppföra sig och sedan försöker få det dit hän - då tror jag att samboskapet och familjelivet är rätt dödsdömt.

Och att - i det här fallet - även pappan deltar i den processen och accepterar den som något lite svårt men nödvändigt. Utifrån TS beskrivning gör väl inte den här pappan det. Det är givetvis inte TS fel på något vis, men påverkar ju oddsen för att det hela ska fungera.

 

[mandalaki]

Och att - i det här fallet - även pappan deltar i den processen och accepterar den som något lite svårt men nödvändigt. Utifrån TS beskrivning gör väl inte den här pappan det. Det är givetvis inte TS fel på något vis, men påverkar ju oddsen för att det hela ska fungera.

Ja alltså, för mig ingår det där i det jag skrev först: Att man tar reda på av pappan hur hans syn på relationen till barnet är. I de där samtalen ingår med starkt prio "hur lägger vi upp den här processen så att det funkar för barnet?".

 

[vallhund]

Ja alltså, för mig ingår det där i det jag skrev först: Att man tar reda på av pappan hur hans syn på relationen till barnet är. I de där samtalen ingår med starkt prio "hur lägger vi upp den här processen så att det funkar för barnet?".

Dom har ju haft gott om tid på sig för att göra det. Både TS o sambon verkar ju helt tagna på sängen av händelseförloppet.
F.ö. är jag allergisk mot argument i stil med:
- "Det kan du aldrig förstå om du inte har/haft/fött egna barn."