Allt är åt helvete!!

[Kattennizze]

Kl
TS är trött och irriterad på barnet och vägrar tro att det finns allvarliga orsaker till alla bekymmer. En åttaåring har såpass ny och hög integritet så det är märkligt och knappast lättja med toan tex.

Pappan vill inte att ts är i hemmet när barnet är där. Det ses som negativt av många fast ts syn på barnet lyser igenom.

Som ensamstående förälder är det enligt mig NORMALT att vilja hålla isär sitt barn och sin partner om det inte går väldigt väldigt bra. Jag kan faktiskt inte fatta vad det är för fel med det. TS är ju dessutom trött på sambon och exet också!

Jag kan faktiskt inte tänka mig något tristare än att längta efter min vecka och sen hantera konflikter med min partner och barnet när det väl kommer. Skulle det dessutom funka på skolan men inte hemma för att barnet regredierat och min partner var märkbart trött på mitt barn så inte sjutton skulle partnern få vara där under min vecka då. Inte om den lekte förälder heller för den delen.

Jag har aldrig varit ensamstående men jag har ett exempel i min närhet där pappan hittade ett stolpskott till fru och hon flyttade in med barnen som då var rätt små. Alla visste att hon inte var bra med barnen, eller rättare sagt sket i dem. Det blev som väntat för jäkla dåligt av allting. Där fick pappans behov först, vilket jag tror är ytterst vanligt. Vad en förälder gör när man inte tar hand om sina barn är vars och ens ensak men barnens behov måste alltid gå först, vad som än händer. De är nämligen maktlösa och jäkligt utsatta.

 

[em-pirre]

Men seriöst, jag har skrivit hur många ggr som helst att det är en oro hos barnet. Men just toalettbesöken beror INTE på det psykiska måendet, för då har barnet mått dåligt hela sitt liv. Men visst, säger ni set så är det väl så, men då är ju inte jag orsaken iallafall.

Men det är säkert möjligt att barnet alltid mått dåligt. Du beskriver mamman som psykiskt sjuk ( orkar inte sköta barnet, lämnade barnet), manipulerande och bestämmande. Barnet har ju levt med det hela livet.

 

[Monstermom]

Det är ju inte många "normala" familjer där den ena familjemedlemmen flyttar hemifrån varannan vecka liksom.

Jag orkar egentligen inte med den här tråden (så sorglig! ), men: är inte det exakt vad det här barnet tvingas göra? (Och många andra barn också.)

 

[Kilauea]

Kl
TS är trött och irriterad på barnet och vägrar tro att det finns allvarliga orsaker till alla bekymmer. En åttaåring har såpass ny och hög integritet så det är märkligt och knappast lättja med toan tex.

Pappan vill inte att ts är i hemmet när barnet är där. Det ses som negativt av många fast ts syn på barnet lyser igenom.

Som ensamstående förälder är det enligt mig NORMALT att vilja hålla isär sitt barn och sin partner om det inte går väldigt väldigt bra. Jag kan faktiskt inte fatta vad det är för fel med det. TS är ju dessutom trött på sambon och exet också!

Jag kan faktiskt inte tänka mig något tristare än att längta efter min vecka och sen hantera konflikter med min partner och barnet när det väl kommer. Skulle det dessutom funka på skolan men inte hemma för att barnet regredierat och min partner var märkbart trött på mitt barn så inte sjutton skulle partnern få vara där under min vecka då. Inte om den lekte förälder heller för den delen.

Men då tänker man väl på det innan man bestämmer sig för att bli sambo, tycker jag. Det är ju det, TS blir just nu utknuffad ur sitt eget hem. Inte ok i mina ögon.

 

[LadyCovergirl]

Jag orkar egentligen inte med den här tråden (så sorglig! ), men: är inte det exakt vad det här barnet tvingas göra? (Och många andra barn också.)

Nåja, barn som bor växelvis ser förhoppningsvis båda hemmen som just hem. Det antar jag att TS inte gör om TS inte har något eget boende på annat håll.

 

[tanten]

J Vad en förälder gör när man inte tar hand om sina barn är vars och ens ensak men barnens behov måste alltid gå först, vad som än händer. De är nämligen maktlösa och jäkligt utsatta.

Jag tror att det helt enkelt i den här tråden skiljer sig rejält i hur man betraktar att man tillgodoser barnets behov.

För egen del anser jag inte att man tillgodoser barnet behov genom att tassa på tå och tillfredsställa varje nyck. Men att man gör det om man är en pålitlig, trygg och stabil "vägg av kärlek" som nån skrev. Som jag läser det så misslyckas TS sambo med det rätt rejält. Och ja, det är synd om barnet.

Jag kan också tycka att det kan vara en smula äckligt att torka en åttaåring på toan, samtidigt som jag skulle göra allt för att få nämnda åttaåring trygg och säker och peppa till att klara det själv. Bara för att det är i grunden äckligt behöver det inte betyda att jag avstår eller på något vis låter barnet begripa det.
På samma vis som jag som jobbat i serviceyrken en stor del av livet aldrig skulle låta en kund begripa att den är jobbig.
Det går att skilja på sånt nämligen. Och det är jag övertygad om att TS gör.

Kanske är TS till och med den enda stabila konsekventa vuxna "vägg" som barnet har i sin närhet? Inkonsekvent och mesig far och psyksjuk mor. TS är kanske det som räddar upp situationen - även om TS tvingas flytta ut när barnet kommer. De har ju umgåtts bra tidigare.

 

[Monstermom]

Nåja, barn som bor växelvis ser förhoppningsvis båda hemmen som just hem. Det antar jag att TS inte gör om TS inte har något eget boende på annat håll.

Fast det kan de ju inte bestämma själva, kanske gör de det och kanske gör de det inte... Och även för ett barn som känner sig hemma på båda ställen kan det ändå vara väldigt jobbigt i övergången. Just det här barnet beskrivs ju också som mycket otryggt, i en djupt otrygg miljö.

Jag är inte emot växelvis boende ska väl sägas, men jag tycker det är väldigt tråkigt att släta över vad barnet förväntas bara acceptera (helt utan möjlighet att själv göra andra val) samtidigt som att den vuxne tydligen upplever något fruktansvärt.

 

[LadyCovergirl]

Fast det kan de ju inte bestämma själva, kanske gör de det och kanske gör de det inte... Och även för ett barn som känner sig hemma på båda ställen kan det ändå vara väldigt jobbigt i övergången. Just det här barnet beskrivs ju också som mycket otryggt, i en djupt otrygg miljö.

Jag är inte emot växelvis boende ska väl sägas, men jag tycker det är väldigt tråkigt att släta över vad barnet förväntas bara acceptera (helt utan möjlighet att själv göra andra val) samtidigt som att den vuxne tydligen upplever något fruktansvärt.

Jag tror också att det är viktigt med eftertanke hos föräldrarna och framförallt ha någon form av samarbete. Här tycks allt spreta åt 700 håll och då blir det rentav omöjligt att finna trygghet.

 

[Lupino]

Jag säger inte att jag är perfekt!! Jag ogillar INTE barnet! Det är inte barnets fel hur föräldrarna uppfostrat det.

Tills förra veckan har det inte varit ett problem! Problemet att barnet inte vill ha mig där kom från en vecka! När barnet var hos oss gången innan så var som sagt jag och barnet hemma själva på dagarna och det funkade hur bra som helst. Sen åker barnet till exet 1 vecka och då är det kört, sen vill inte barnet tillbaks. Så att det handlar om att barnet vantrivs med mig köper jag inte.

Du ogillar inte barnet, men du ogillar på alla sätt dess personlighet och beteende. Sånt märks!

Uppenbarligen kommenterar du också en del t.ex vid matsituationer.
Vi har haft en period där min 8-åring inte vill träffa sin farmor. Det visade sig bero på att farmor sagt att man ska säga "tack". Det räckte!

 

[monster1]

Men seriöst, jag har skrivit hur många ggr som helst att det är en oro hos barnet. Men just toalettbesöken beror INTE på det psykiska måendet, för då har barnet mått dåligt hela sitt liv. Men visst, säger ni set så är det väl så, men då är ju inte jag orsaken iallafall.

Dels kan barnet ha mått dåligt hela sitt liv det vet vi inte. Sen är barnet bara åtta det betyder att det bör ha fått hjälp att torka sig i baken fram till de senaste 2-3 åren.

Angående din referens till hundars fostran så är det en sak som skiljer de två vitalt. Hundar fostras för lydnad medan barn fostras för att bli självständiga, ifrågasättande individer. Människor ska inte vara lydiga det fyller ingen funktion som vuxen. http://www.dn.se/insidan/vanligaste-felet-vuxna-gor-med-brakiga-barn/

 

[Ramona]

Men jag har bestämt mig för att jag kommer åka dit, umgås/prata med sambon och sedan ta med mina djur därifrån. Tror jag behöver tid för mig själv och sambon behöver fundera och sluta tro att jag kommer och åker när det passar honom.

Du ska inte åka iväg för att markera, det blir liksom rationellt ologiskt. Då håller du ju dig borta för att visa att du vill bo hemma. Vill du bo hemma, flytta hem, inte bort!! Vill du däremot få tid att tänka, få tid att reflektera och ge sambon utrymme att känna hur det känns när du inte är där så flytta ut.

Jag har två råd att ge.
1. Ge aldrig upp "ditt liv" för en mans skull. Det är liksom ohållbart och du hamnar i ett maktläge där den andre får makt den inte ska ha. Här hade han tex makten att kasta ut dig en vecka utan att du protesterade speciellt emot det. På Buke kom protesten, men vad fick han se? Vad fick han höra? Vad gjorde du för att stanna kvar i bostaden? Behåll makten över ditt liv och lägg den aldrig i någon annans händer.

2. När det kommer till Buke, men också irl, träna dig själv på att inte bry dig om allting i en tråd eller diskussion. Matar du något så får det tillräckligt med energi att fortsätta tills du matar det en gång till och sen är den onda cirkeln igång. Det är lätt att känna sig påhoppad på Buke, just för att människor vågar skriva saker här de inte vågar säga direkt till ditt ansikte, men också för att på ett diskussionsforum samlas människor för att diskutera eftersom de tycker att det är kul och givande. Du har också att göra med människor som är yrkesmässiga proffs på att argumentera och att diskutera, och i denna tråden har du ett par sådana som ställer frågor som egentligen är helt irrelevanta för huvudämnet, men som är ett intressant spår vid sidan av för oss andra som sitter och har funderingar kring detta, men där det inte ger dig någonting alls mer än negativitet. Här matar du de spåren så att de spinner vidare och helt plötsligt är vi långt från ursprungsfrågan och du reagerar med att känna dig påhoppad och du har inte har fler svar att ge. I en argumentation/diskussion, ignorera de delarna du inte vill spinna vidare på så att du slipper spendera tid och energi på att besvara sådant du ändå inte vill besvara och sådant som faktiskt inte leder någonstans. Alla frågor och alla argument behöver inte få ta plats!

 

[FannyN]

Men då tänker man väl på det innan man bestämmer sig för att bli sambo, tycker jag. Det är ju det, TS blir just nu utknuffad ur sitt eget hem. Inte ok i mina ögon.

Jag håller med om det. Det här blir fel hur man än gör. Samboskapet känns inte genomtänkt. Jag säger bara att om pappan som vårdnadshavare anser att det bästa för barnet är att inte träffa ts så är ju det det som gäller. Men visst han kan ju ta barnet och bo någon annanstans tills det ordnar sig.
Men jag har sett så många vuxna under åren på bup där en ny partners intresse gick före barn och det är riktigt hemskt så jag tycker pappan gör rätt också som inte utsätter dem för varandra om det inte fungerar. Eller han kan göra rätt eftersom jag faktiskt inte vet men hans bedömning bör gälla eftersom han är vårdnadshavare. De bör söka hjälp anser jag. Sedan får bostadssituationen lösas naturligtvis så det fungerar för ts också. Jag tror tyvärr inte på ett samboskap alls efter allt som framkommit.

 

[TheRedLightning]

Men seriöst, jag har skrivit hur många ggr som helst att det är en oro hos barnet. Men just toalettbesöken beror INTE på det psykiska måendet, för då har barnet mått dåligt hela sitt liv. Men visst, säger ni set så är det väl så, men då är ju inte jag orsaken iallafall.

Text är svårt att kommunicera med, det kan tolkas på så många sätt och läggas på lika många olika toningar osv.

Jag tror du vet vad som är rätt för din situation, det går inte att göra alla på buke till lags, det är omöjligt. Huvudsaken är att alla inblandade mår bra och inte far illa.

Följ ditt hjärta och magkänslor, jag tror du kommer göra ett bra val.

 

[Lupino]

Jag kan också tycka att det kan vara en smula äckligt att torka en åttaåring på toan

Men vad är det som är äckligt? Det har hänt att jag torkat min 8-åring, även om det sker väldigt sällan. Jag tycker inget är äckligt med mina barn. Om du med äckligt menar osmakligt så får du nog släppa det eftersom det inte gäller dig.

Jag tänker att om TS inte känner att det känns ok för henne pga barnets ålder får hon nog säga det och sluta torka. Men att sluta för att andra anser det fel tycker jag inte är rätt orsak

 

[tanten]

Men vad är det som är äckligt? Det har hänt att jag torkat min 8-åring, även om det sker väldigt sällan. Jag tycker inget är äckligt med mina barn. Om du med äckligt menar osmakligt så får du nog släppa det eftersom det inte gäller dig.

Jag tänker att om TS inte känner att det känns ok för henne pga barnets ålder får hon nog säga det och sluta torka. Men att sluta för att andra anser det fel tycker jag inte är rätt orsak

Men snälla nån! Nu hugger du på oväsentligheter. Vad man känner och vad man gör är olika. Det viktiga är att ett barn aldrig känner sig fel, oönskad, oälskad etc. TS verkar ha lyckats bra där. Det är sannolikt inte TS fel att barnet är mitt i en virvelstorm

Dessutom var det INTE ts som sa att det var äckligt.

Och så jättebra att du inte någonsin tyckt att något varit äckligt utan torkat spyor, bajs och annat med ett glatt sinne. Alla är inte skapta så. Men alla bör vara skapta så att barn aldrig noterar obehaget.

 

[Lupino]

Självklart är både bajs och kräk mer eller mindre äckligt, det tror jag nästan alla tycker! Men det är inte äckligare att torka mitt eget barn än att torka mig själv tycker jag, men vi verkar olika där.

Det är riktigt att TS inte uttryckt att det är äckligt, men vi svarar inte bara på vad TS skriver i denna tråd utan vad alla skriver. Och ni har varit två som skrivit att det är äckligt att torka en 8-åring. Och då läser jag in att åldern är en faktor – hade ni skrivit att det är äckligt att torka andra hade nog inte reaktionen blivit densamma. Det tråkiga är att ni ska berätta vad NI tycker är äckligt fast det inte är intressant för diskussionen över huvud taget.

 

[mandalaki]

Men snälla nån! Nu hugger du på oväsentligheter. Vad man känner och vad man gör är olika. Det viktiga är att ett barn aldrig känner sig fel, oönskad, oälskad etc. TS verkar ha lyckats bra där. Det är sannolikt inte TS fel att barnet är mitt i en virvelstorm

Dessutom var det INTE ts som sa att det var äckligt.

Och så jättebra att du inte någonsin tyckt att något varit äckligt utan torkat spyor, bajs och annat med ett glatt sinne. Alla är inte skapta så. Men alla bör vara skapta så att barn aldrig noterar obehaget.

Du tar ju själv upp "oväsentligheten", då måste väl andra kunna svara dig?

När torkandet först dök upp i tråden gällde det inte ens bajs. TS skrev För likadant med att torka sig när hon kissat förklarar jag med att jag vet att hon kan, för hon är en stor tjej och jag vill att hon ska göravissa saker för att jag vet att hon kan själv. Hon är bara rädd för att göra fel.

Långt senare i tråden gjorde TS om det till bajs. det är äckligt med bajs så det kan va bekvämt att slippa också.

 

[kryddelydd]

Men eran syn att se på det så har det här barnet mått psykiskt dåligt hela sitt liv.

Utifrån hur du beskriver familjebilden så är det så jag tolkar barnets situation, ja.
Och ditt val av uttryckssätt kring flickan, gör inte att det verkar vara bättre med dig som styvmamma (men igen, det är mycket möjligt att du inte alls är så hård mot henne som dina inlägg ger intryck av).

Och igen:
den enda du kan ändra på i den här situationen, är dig själv och dina val.
Jag tror det är klokt som du skrivit, att backa och få mer distans till sambon med familj och fundera på om förhållandet är något att satsa på eller inte.

 

[a1agnlju]

[QUOTE="nstermsant.post: 0080, member: . egentligen inte med den här tråden (så sorglig! ), men: är inte det exakt vad. _arnet tvingas göra? (Och många andra barn också.)[/QUOTE]
Jo, det är helt sant. Jag tänkte mest på någon typ av stabilitet i hemmet barnet kommer till. Inser att jag är lyckligt lottad som slapp åka fram och tillbaka mellan mina skilda föräldrar. Verkar som om den lösningen ofta leder till sämre relationer inom många familjer. Men som sagt, jag har ingen egen erfarenhet av lösningen.

 

[rutans]

Tycker personligen att skulle man nu bry sig om barnet i den omfattningen att denne inte ska behöva beblanda sig med andra personer i föräldrarnas närhet. Så bör väl ändå FÖRÄLDRARNA vara dem som har ett växelvis boende( allt annat är väl ändå dubbelmoral?) . Alltså barnet bor på samma adress varje vecka och föräldrarna flyttar dit under de veckor de har barnen. Istället för att någon eventuell sambo ska behöva flytta varannan vecka. För som någon tidigare nämnt: tänk om sambo och barnets förälder skaffar barn, eller har med sig barn från tidigare förhållande. Ska dessa flytta ut varannan vecka?



Ska det ens vara rimligt att eventuell "visstidsambo" ska flytta runt så ska denne inte behöva ta kostnaden för boendet om denne ändå måste betala för ytterligare ett.