Allt är åt helvete!!

[orkarintemernu]

Oavsett hur jag förklarar här så har jag ingenstans påstått att barnets problem sopas under mattan, det jobbar naturligtvis föräldrarna på. Barnet försöker hitta sin plats och det är inte lätt när sambon och exet inte kör samma race. Ena dagen får barnet göra nånting, nästa inte. Konsekvent finns inte.


Jag säger heller inte att min syn på barnuppfostran är den rätta! Det finns många olika sätt som fungerar.

 

[mandalaki]

Jag vet att barnet mår dåligt, men det är inte för att jag är hemsk och behandlar barnet illa! Att jag skriver att förstora dom olika grejerna är för att vi sett att det bara förvärrar, därmed inte sagt att det ignoreras! Men kan prata med barn på olika sätt.

Jag säger inte att jag är perfekt!! Jag ogillar INTE barnet! Det är inte barnets fel hur föräldrarna uppfostrat det.

Tills förra veckan har det inte varit ett problem! Problemet att barnet inte vill ha mig där kom från en vecka! När barnet var hos oss gången innan så var som sagt jag och barnet hemma själva på dagarna och det funkade hur bra som helst. Sen åker barnet till exet 1 vecka och då är det kört, sen vill inte barnet tillbaks. Så att det handlar om att barnet vantrivs med mig köper jag inte.

Barnet skrev senast för ett tag sen en lapp om hur mycket hen tyckte om oss(mig å sambon) och att vi var dom bästa hen kunde ha. Såna lappar kommer lite då och då och då helt spontant. Men med eran syn att se på mig och det stackars barnet så har jag väl tvingat barnet till det indirekt.

Just för att det svängde så hastigt måste din sambo kunna hantera det! Det kanske inte ÄR ett tecken på att hon hatar dig och aldrig vill bo med dig, men något har kanske gjort att hon måste få uttrycka det JUST NU. Utan att jorden går under, hon kanske måste få känna att hennes pappa älskar henne ändå och att du åtminstone tycker om henne. HAN bär ett skittungt ansvar här - men du ser snarare både mamman och barnet som problemen.

 

[orkarintemernu]

Och jag pratar med min sambo.

 

[em-pirre]

Jag vet att barnet mår dåligt, men det är inte för att jag är hemsk och behandlar barnet illa! Att jag skriver att förstora dom olika grejerna är för att vi sett att det bara förvärrar, därmed inte sagt att det ignoreras! Men kan prata med barn på olika sätt.

Jag säger inte att jag är perfekt!! Jag ogillar INTE barnet! Det är inte barnets fel hur föräldrarna uppfostrat det.

Tills förra veckan har det inte varit ett problem! Problemet att barnet inte vill ha mig där kom från en vecka! När barnet var hos oss gången innan så var som sagt jag och barnet hemma själva på dagarna och det funkade hur bra som helst. Sen åker barnet till exet 1 vecka och då är det kört, sen vill inte barnet tillbaks. Så att det handlar om att barnet vantrivs med mig köper jag inte.

Barnet skrev senast för ett tag sen en lapp om hur mycket hen tyckte om oss(mig å sambon) och att vi var dom bästa hen kunde ha. Såna lappar kommer lite då och då och då helt spontant. Men med eran syn att se på mig och det stackars barnet så har jag väl tvingat barnet till det indirekt.

Skärp dig. Antagligen har det varit ett problem längre än en vecka eftersom du känner att du inte ens orkar längre.

 

[mandalaki]

Barnet skrev senast för ett tag sen en lapp om hur mycket hen tyckte om oss(mig å sambon) och att vi var dom bästa hen kunde ha. Såna lappar kommer lite då och då och då helt spontant. Men med eran syn att se på mig och det stackars barnet så har jag väl tvingat barnet till det indirekt.

Jag kan mycket väl ha fel men för mig låter det där som ett osäkert barn som tigger och ber om kärlek.

 

[orkarintemernu]

Just för att det svängde så hastigt måste din sambo kunna hantera det! Det kanske inte ÄR ett tecken på att hon hatar dig och aldrig vill bo med dig, men något har kanske gjort att hon måste få uttrycka det JUST NU. Utan att jorden går under, hon kanske måste få känna att hennes pappa älskar henne ändå och att du åtminstone tycker om henne. HAN bär ett skittungt ansvar här - men du ser snarare både mamman och barnet som problemen.

Jag är inte där, barnet kommer först? Jag har ju knappast sagt till barnet att jag mår dåligt. Barnet är hos sambon, jag är inte där, jag har varken pratat med dom eller träffat dom. Så det enda barnet vet är att jag inte är där.

 

[orkarintemernu]

Skärp dig. Antagligen har det varit ett problem längre än en vecka eftersom du känner att du inte ens orkar längre.

Problemet att barnet inte vill ha mig där kom för 1 vecka sedan!


Och namnet måste inte nödvändigtvis syfta bara på detta, allmänt så orkar jag inte fler motgångar. Så skärp dig själv.

 

[Grazing]

Problemet att barnet inte vill ha mig där kom för 1 vecka sedan!


Och namnet måste inte nödvändigtvis syfta bara på detta, allmänt så orkar jag inte fler motgångar. Så skärp dig själv.

Hade inte barnet haft ont och värk en längre tid än en vecka? För det har ju varit ett stort tecken på att något är fel och att barnet faktiskt inte trivs i situationen.

På vilket sätt är barnet inte rätt uppfostrat? Att det inte sätter upp håret vid maten eller sitter stilla osv ser inte jag som något jätteviktigt i sammanhanget. Familjer har ju olika sätt att vara på och accepterar olika saker.

 

[Red_Chili]

Om vi skippar barnet för ett tag. TS, trivs du i relationen med din partner, på riktigt alltså? Verkar din partner på riktigt trivas i sin relation med dig?

 

[ainasoja]

Men tror någon på riktigt att detta är något som går att reparera? Allvarligt?

Nä, jag tror inte att det går att fixa.

 

[Sleepy]

Nä, jag tror inte att det går att fixa.

Sambon har redan gjort sitt val.

 

[orkarintemernu]

Om vi skippar barnet för ett tag. TS, trivs du i relationen med din partner, på riktigt alltså? Verkar din partner på riktigt trivas i sin relation med dig?

Det gör vi, eller jag gör det och sambon säger att hen gör det. Visst har vi haft problem innan detta oss emellan, men inget som inte går att lösa.

Det är sambon som dom här dagarna skrivit att hen tycker det är tråkigt att det blivit såhär, att hen saknar mig, vill ha mig där. Att hen vill att jag kommer dit när barnet åker så vi kan umgås 1 vecka. Hen skrev idag att barnet kommer ändra sig hela tiden så det löser sig, bara vi är överens.

Jag vet dock inte riktigt vad jag själv vill. Om jag på riktigt tror att det här kommer få en lösning som kommer att hålla. Vill jag behöva gå runt och undra varje vecka om jag får va kvar i mitt hem den veckan?

 

[ainasoja]

@orkarintemernu jag tycker att han gjort så fel mot både dig och barnet. Sambon låter barnet bestämma om du ska vara hemma och sårar dig. Ett barn ska inte bestämma. Ska du som du skriver gå runt och inte veta om du får vara hemma varannan vecka? Det är inte rätt mot varken dig eller barnet att göra så.

 

[Red_Chili]

@orkarintemernu, vad händer om du helt enkelt bestämmer dig för att du får vara i ditt hem när du vill?

 

[Centaur]

Sånt här strul är orsaken till att jag sagt hejdå! till varenda man som berättat att han har barn. Det är mer regel än undantag att det är en problematisk sörja...

Om din sambo inte har stake nog att säga ifrån till exet att det är ditt hem också och du ska inte bli utkörd därifrån, finns väl ingen annan lösning än att flytta ut? Eller acceptera att du är periodvis hemlös de nästa 10 åren. Hans ex kommer alltid vara crazy och hetsa ungen mot dig, det kan du inte påverka.

Vägra att bli utkastad nästa gång och se vad som händer eller flytta ifrån honom. Kanske förhållandet funkar om ni är särbos.

 

[Centaur]

Barnet mår säkert inte bra med en psjuk mamma och feg pappa, men det betyder inte att hon ska få styra och bestämma. Det gör det bara värre, föräldrarna ska bestämma. Det måste gå att visa att pappan fortfarande älskar henne utan att driva ts från sitt hem. Jag tror att ju mer barnet förstår att taktiken funkar, hon får ha pappa alldeles för sig själv, ju mer kommer hon köra på den.

Med andra ord kommer det inte alls bli bättre med tiden! Jo kanske när hon är 15 och inte vill ha med pappan att göra...

 

[orkarintemernu]

Barnet mår säkert inte bra med en psjuk mamma och feg pappa, men det betyder inte att hon ska få styra och bestämma. Det gör det bara värre, föräldrarna ska bestämma. Det måste gå att visa att pappan fortfarande älskar henne utan att driva ts från sitt hem. Jag tror att ju mer barnet förstår att taktiken funkar, hon får ha pappa alldeles för sig själv, ju mer kommer hon köra på den.

Med andra ord kommer det inte alls bli bättre med tiden! Jo kanske när hon är 15 och inte vill ha med pappan att göra...

Det är väl just det här jag försökt få fram, men verkligen inte lyckats..

 

[orkarintemernu]

@orkarintemernu, vad händer om du helt enkelt bestämmer dig för att du får vara i ditt hem när du vill?

Då tar väl han barnet och är hos föräldrarna säkert.

 

[ainasoja]

Då tar väl han barnet och är hos föräldrarna säkert.

OJ håller fast vid det jag skrev först. Jag hade sagt adjö.

 

[em-pirre]

Jag tycker att man ska vara försiktigt med att döma barnet (hen får inte bestämma o.s.v.)

Alltså nej, ett barn får inte bestämma allt, men barnets mående måste få styra. Att sätta hårt mot hårt nu tror jag inte alls på.

Särboende är nog det enda vettiga, och vid sidan om det någon form av handledning för att hjälpa de vuxna kommunicera och hitta något system som tillåter alla inblandade att må bra.