Allt är åt helvete!!

[em-pirre]

En bit ner på listan kommer jag. Vad/vem anser du kommer före mig mer än barnet?

Att kommunikation och ungänge fungerar mellan barnets föräldrar.
Att barnet får hjälp med sin oro
Att exet får hjälp med/kontroll över sitt mående.
Att alla vuxna kan kommunicera och umgås vettigt.

Alltså klart att du vill ha ett fungerande förhållande, vad vore bättre än det. Men jag tror att det är viktigare att lite andra grejer löser sig först.

 

[orkarintemernu]

Att kommunikation och ungänge fungerar mellan barnets föräldrar.
Att barnet får hjälp med sin oro
Att exet får hjälp med/kontroll över sitt mående.
Att alla vuxna kan kommunicera och umgås vettigt.

Alltså klart att du vill ha ett fungerande förhållande, vad vore bättre än det. Men jag tror att det är viktigare att lite andra grejer löser sig först.

Fast det där är ju inkluderat i barnet? så varför ska du få det att låta som att jag ligger så långt ner på listan?

Fast att exets mående är sambons ansvar håller jag inte med om. Sambon ska ta hand om deras barn, inte ta hand om exet! Men du kanske tycker då att om exet gör slut med son sambo och hen ringer mitt i natten och är ledsen så ska min sambo åka dit trots att barnet är hos sambon då?

 

[Texaz]

Okej.
Tror du att barnet känner rädsla att bli övergiven igen? Hur mycket minns hen? Hoppas du förstår hur jag menar.
Hur rädd är din sambo att exet ska försvinna igen? Det är lätt att anta att han är livrädd för att han förstår att barnet skulle få sår i själen om det hände igen och att han därför är känslomässigt utpressad. Risken är ju tyvärr att det blir fel hur ni än gör.

Försvinner du så får barnet troligtvis skuldkänslor att brottas med. Barnet sitter i en jäkla sits. Accepterar hen dig så kan exet försvinna och dissas du så försvinner du kanske. Du har nog inte inte en aning om vad du betyder för barnet.Det kan nog vara vilket som känns det som. Barnet vet dock att pappa blir ledsen. Pappa som ju iaf var primärförälder och om barnet minns kan vara den enda tryggheten.

Jag vet att jag lägger sten på börda men jag tror det här är allvarligt och att du ska helt sluta med att tänka på trots, att barnet kör med saker etc. Ni bör verkligen agera för att trygga barnet och jag tror inte du kan köra lite halvt utan antingen kliva av tåget på ett fint och bra sätt för att inte ge skuldkänslor eller agera och börja jobba. Då får du kämpa med att se barnperspektivet och försöka sätta dina behov åt sidan för att på sikt få två fungerande familjer åt barnet.

Söka hjälp och få strategier och verktyg. Helt sluta tänka i termer som kamp och vad som är principiellt rätt etc för stunden eftersom det blivit så himla fel så får ni söka er rätt med små steg tillbaka. Det känns ju så att det pappan tar en dag i taget antagligen för att det inte ska bli katastrof och exet förstår jag inte alls egentligen eftersom hen borde få det lättare om barnet var bekväm hos er men du kan nog bara styra den här båten själv helt osjälviskt eller hoppa av snyggt. Hoppas du fattar.



För din egen del då?
Hur ser möjligheterna ut att få egen bostad och jobb igen? Det är olika svårt beroende på var man bor och vilket yrke man har menar jag. Eftersom det känns så osäkert kring er skulle jag iaf jobba på att ha en reträttväg om jag bara inte stod ut en dag.

Men att söka hjälp tycker jag är ett måste.

Håller med dig!! Ta HJÄLP! Sambon måste få verktyg för att hantera situationen, för att kunna göra barnet till en trygg individ i första hand, och även för att själv känna sig trygg.
Jag skulle tro att han också mår dåligt mitt i soppan, och inte riktigt vet hur han ska hantera saker och ting för att det ska bli bra.

Gentemot exet känns han medberoende i hennes mående, han försöker styra upp saker och ting för att hen ska må bra....

Har själv gått ett antal föräldrautbildningar när barnen var mindre, de var guld värda och dels fick man verktyg, dels träffa andra föräldrar och prata om vardagsproblem med.
Dessutom tror jag att någon typ av familjerådgivning vore bra, kanske även för exet??

 

[orkarintemernu]

Åh...,fy vad jobbigt!
Det måste vara jättejobbigt att inte ens "bara kunna åka hem".

Jag hoppas din situation löser sig. Med boende och allt annat. På ett sätt som känns bra för dig.
Förmånen för din del är ju absolut att du kan göra som du vill, ... egentligen!
Det gäller bara att komma på vad du vill med den här relationen.

Och det lät ju enkelt och bra, såg jag när jag läste vad jag själv skrivit.

Ja jag känner mig hemlös, även om jag har någonstans att sova.
Och det värsta är nog att inte veta, ovissheten. Vet inte vad jag vill med sambon och inte vad jag vill om vi avslutar allt.

Det låter alltid så enkelt när andra säger det

 

[Miljon]

Jag har läst hela tråden och drömde i natt att jag svarade, så mycket har jag tänkt på den.

Och det jag tänker mest är, stackars, stackars, STACKARS lilla barnet! Det låter som en så fruktansvärt otrygg miljö för ett barn att växa upp i. Vem kan hen lita på? Vem finns där, vem försvinner?
Det är ju helt uppenbart att barnet mår fruktansvärt dåligt. Jag tycker det lyser igenom ganska mycket irritation och avundsjuka i dina inlägg, och det tycker jag du behöver släppa direkt. Du måste välja, vill du försöka reda upp situationen och rädda relationen till sambon, eller vill du dra?

Vill du dra hade jag försökt göra det så smidigt och bra som möjligt, och så hade jag gjort en orosanmälan. Faktiskt. Ett barn ska inte behöva dras mellan sina föräldrar på det sättet, där den ena föräldern dessutom kanske är psykiskt sjuk och med den extra oro det innebär för barnet. Dessutom låter allt runt omkring, med oro för barnet, sömnsvårigheter, och allt annat du beskriver, som att barnet behöver hjälp helst nyss. Och som vuxen med insyn i barnets liv har du ett ansvar där, även om du väljer att lämna.

Om du väljer att stanna måste du också ta ditt vuxenansvar. Barnet MÅSTE få hjälp! Det handlar inte om trots och ett barn som kör med fula knep för att få stanna hemma och mysa med mamma eller pappa. Så små barn tänker inte på det sättet, allt det där är tecken på att barnet mår väldigt dåligt. Ont i magen, sömnsvårigheter, bråk och tjafs är tydliga signaler på att något är fel. Du måste, om du väljer att stanna, prata med din sambo om att det är en totalt ohållbar situation för barnet och att hen måste få hjälp, och att i det måste även föräldrarna få hjälp för att kunna hantera det.

Och så skulle jag prata med sambon om boende. Kanske behöver du en övernattningslägenhet iallafall, tills vidare, så att om barnet har ett stort behov av att få vara med bara din sambo har du någonstans att ta vägen. Och prata med barnet om att ni bor tillsammans och är en familj hos din sambo, ni vill väldigt gärna att barnet är där och du lämnar utrymme åt barn och sambo att ha egentid trots att du bor i samma hus. Och så ska du nog släppa alla tankar på hur ett barn "ska" bete sig med håruppsättning vid maten, tandborstning och annat. Barnet behöver trygghet och kärlek, inte regler bara för att. Och det behöver få veta att föräldrarna (eller iallafall den ena) går att lita på och få trygghet av. Kan inte föräldrarna ge barnet det, så behöver hen faktiskt en eller två andra vuxna stand-in-föräldrar som kan ge hen den trygghet hen så uppenbart behöver.

Jag hoppas verkligen, främst för barnets skull, att det blir någon förändring och det snabbt. Jag förstår att det är jobbigt för dig också TS, men det känns lite som att du skyller på barnet (med dina formuleringar låter det så), och att du mest ser problemen det blir för dig. Jag tycker att man som vuxen alltid måste sätta barn först, i synnerhet om det är barn man lever med.
Och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att det handlar om något ännu värre för barnet, men jag hoppas såklart att det är helt fel och att det "bara" är ett stormigt uppbrott mellan föräldrarna och kasst föräldraskap som hen lider av.

 

[Texaz]

Är fler som skrivit att barn INTE skyller på magont etc för att få vara hemma med förälder....

Jodå, om det innebär att man får mysa, äta gott, titta på film så har ju barnet fått en belöning! Det kan alltså bli ett inlärt beteende. Klart mysigare att stanna hemma om man inte har lust att gå till skola/fritids.

Därmed inte sagt att det är så i just det här fallet, men det går heller inte att utesluta.

 

[orkarintemernu]

Jag har läst hela tråden och drömde i natt att jag svarade, så mycket har jag tänkt på den.

Och det jag tänker mest är, stackars, stackars, STACKARS lilla barnet! Det låter som en så fruktansvärt otrygg miljö för ett barn att växa upp i. Vem kan hen lita på? Vem finns där, vem försvinner?
Det är ju helt uppenbart att barnet mår fruktansvärt dåligt. Jag tycker det lyser igenom ganska mycket irritation och avundsjuka i dina inlägg, och det tycker jag du behöver släppa direkt. Du måste välja, vill du försöka reda upp situationen och rädda relationen till sambon, eller vill du dra?

Vill du dra hade jag försökt göra det så smidigt och bra som möjligt, och så hade jag gjort en orosanmälan. Faktiskt. Ett barn ska inte behöva dras mellan sina föräldrar på det sättet, där den ena föräldern dessutom kanske är psykiskt sjuk och med den extra oro det innebär för barnet. Dessutom låter allt runt omkring, med oro för barnet, sömnsvårigheter, och allt annat du beskriver, som att barnet behöver hjälp helst nyss. Och som vuxen med insyn i barnets liv har du ett ansvar där, även om du väljer att lämna.

Om du väljer att stanna måste du också ta ditt vuxenansvar. Barnet MÅSTE få hjälp! Det handlar inte om trots och ett barn som kör med fula knep för att få stanna hemma och mysa med mamma eller pappa. Så små barn tänker inte på det sättet, allt det där är tecken på att barnet mår väldigt dåligt. Ont i magen, sömnsvårigheter, bråk och tjafs är tydliga signaler på att något är fel. Du måste, om du väljer att stanna, prata med din sambo om att det är en totalt ohållbar situation för barnet och att hen måste få hjälp, och att i det måste även föräldrarna få hjälp för att kunna hantera det.

Och så skulle jag prata med sambon om boende. Kanske behöver du en övernattningslägenhet iallafall, tills vidare, så att om barnet har ett stort behov av att få vara med bara din sambo har du någonstans att ta vägen. Och prata med barnet om att ni bor tillsammans och är en familj hos din sambo, ni vill väldigt gärna att barnet är där och du lämnar utrymme åt barn och sambo att ha egentid trots att du bor i samma hus. Och så ska du nog släppa alla tankar på hur ett barn "ska" bete sig med håruppsättning vid maten, tandborstning och annat. Barnet behöver trygghet och kärlek, inte regler bara för att. Och det behöver få veta att föräldrarna (eller iallafall den ena) går att lita på och få trygghet av. Kan inte föräldrarna ge barnet det, så behöver hen faktiskt en eller två andra vuxna stand-in-föräldrar som kan ge hen den trygghet hen så uppenbart behöver.

Jag hoppas verkligen, främst för barnets skull, att det blir någon förändring och det snabbt. Jag förstår att det är jobbigt för dig också TS, men det känns lite som att du skyller på barnet (med dina formuleringar låter det så), och att du mest ser problemen det blir för dig. Jag tycker att man som vuxen alltid måste sätta barn först, i synnerhet om det är barn man lever med.
Och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att det handlar om något ännu värre för barnet, men jag hoppas såklart att det är helt fel och att det "bara" är ett stormigt uppbrott mellan föräldrarna och kasst föräldraskap som hen lider av.

Jag har skrivit otaliga ggr att det INTE är barnets fel och ja fokus i den här tråden ligger på MIG för det var det mitt problem handlade om frön början. Jag hade inte tänkt att tråden skulle handla om barnuppfostran och att ni tycker att barnet far så illa att det borde omhändertas!

Barnet behöver inte omhändertas och jag har skrivit flera ggr att det handlar om oro hos barnet! Barnet får hjälp, även det har jag skrivit!
Men att det enbart handlar om missförhållande och inget test, det får stå för er som enbart går på det jag skrivit. Va dessutom jävligt sårad när jag skrev tråden, så min vinkling borde ni kunna ta med en nypa salt, men nej.. nu helt plötsligt kan ni ta det på fullaste allvar.

 

[orkarintemernu]

Är fler som skrivit att barn INTE skyller på magont etc för att få vara hemma med förälder....

Jodå, om det innebär att man får mysa, äta gott, titta på film så har ju barnet fått en belöning! Det kan alltså bli ett inlärt beteende. Klart mysigare att stanna hemma om man inte har lust att gå till skola/fritids.

Därmed inte sagt att det är så i just det här fallet, men det går heller inte att utesluta.

TACK!!

 

[hastflicka]

Är fler som skrivit att barn INTE skyller på magont etc för att få vara hemma med förälder....

Jodå, om det innebär att man får mysa, äta gott, titta på film så har ju barnet fått en belöning! Det kan alltså bli ett inlärt beteende. Klart mysigare att stanna hemma om man inte har lust att gå till skola/fritids.

Därmed inte sagt att det är så i just det här fallet, men det går heller inte att utesluta.

Dessutom innebar det att barnet far vara hemma med Mamma eller Pappa och darfor kanner sig tryggare i att veta att de ar dar, atminstone just da, om hon forsoker halla fast foraldrarna. Det ar inte alls ovanligt att barn anvander sig av att "skylla pa" en uppsjo av orsaker att de maste vara hemma om de inte ar helt trygga i sin hemmiljo.

Hastflicka/larare i fler ar an jag vill medge.

 

[Miljon]

Jag har skrivit otaliga ggr att det INTE är barnets fel och ja fokus i den här tråden ligger på MIG för det var det mitt problem handlade om frön början. Jag hade inte tänkt att tråden skulle handla om barnuppfostran och att ni tycker att barnet far så illa att det borde omhändertas!

Barnet behöver inte omhändertas och jag har skrivit flera ggr att det handlar om oro hos barnet! Barnet får hjälp, även det har jag skrivit!
Men att det enbart handlar om missförhållande och inget test, det får stå för er som enbart går på det jag skrivit. Va dessutom jävligt sårad när jag skrev tråden, så min vinkling borde ni kunna ta med en nypa salt, men nej.. nu helt plötsligt kan ni ta det på fullaste allvar.

Ja, du har skrivit att det inte är barnets fel men du använder även formuleringar som får det att låta som att du anser att barnet är en stor del av problemet.
Självklart är det ditt problem du skriver om, men om andra anser att situationen är fruktansvärd för barnet så måste man ju få skriva det. Du är vuxen, du kan göra ditt egna val, det kan inte barnet. Hen måste göra sitt bästa för att anpassa sig till er vuxna. Som vuxen MÅSTE man sätta barn före sig själv ibland, speciellt när barn mår så dåligt.

Tycker du att du har beskrivit en okej situation för ett åttaårigt barn? Om du läser igenom vad du skrivit, skulle inte du reagera om det var någon annan som berättade det för dig?

 

[orkarintemernu]

Ja, du har skrivit att det inte är barnets fel men du använder även formuleringar som får det att låta som att du anser att barnet är en stor del av problemet.
Självklart är det ditt problem du skriver om, men om andra anser att situationen är fruktansvärd för barnet så måste man ju få skriva det. Du är vuxen, du kan göra ditt egna val, det kan inte barnet. Hen måste göra sitt bästa för att anpassa sig till er vuxna. Som vuxen MÅSTE man sätta barn före sig själv ibland, speciellt när barn mår så dåligt.

Tycker du att du har beskrivit en okej situation för ett åttaårigt barn? Om du läser igenom vad du skrivit, skulle inte du reagera om det var någon annan som berättade det för dig?

okej situation och att det är så illa som ni vill få det är 2 olika saker.

 

[Miljon]

Dessutom innebar det att barnet far vara hemma med Mamma eller Pappa och darfor kanner sig tryggare i att veta att de ar dar, atminstone just da, om hon forsoker halla fast foraldrarna. Det ar inte alls ovanligt att barn anvander sig av att "skylla pa" en uppsjo av orsaker att de maste vara hemma om de inte ar helt trygga i sin hemmiljo.

Hastflicka/larare i fler ar an jag vill medge.

Precis, och ett barn som inte är helt tryggt i sin hemmiljö och känner att hen måste ha koll på föräldrarna så de inte försvinner mår knappast så bra?

 

[hastflicka]

Dessutom innebar det att barnet far vara hemma med Mamma eller Pappa och darfor kanner sig tryggare i att veta att de ar dar, atminstone just da, om hon forsoker halla fast foraldrarna. Det ar inte alls ovanligt att barn anvander sig av att "skylla pa" en uppsjo av orsaker att de maste vara hemma om de inte ar helt trygga i sin hemmiljo.

Hastflicka/larare i fler ar an jag vill medge.

En av de episoder jag minns mest fran min tid (relativt kort, tack och lov) som lagstadie larare var en tjej som fick tag pa ett "leg brace" som man brukar fa nar man brutit benet, en krycka och kom till skolan och sa att hon brutit foten. Yes, hon behovde uppmarksamhet ... men det var en 9aring som verkligen "hittade pa" for att na sitt mal. Nar vi insag hela historien fick hon samtals hjalp och det gjorde saker mycket battre.

 

[Miljon]

okej situation och att det är så illa som ni vill få det är 2 olika saker.

Att det "är så illa som vi vill få det" beror ju på att vi läser vad du skriver. Det är du som beskriver en situation som är totalt fruktansvärd och helt oacceptabel för ett barn.

Jag förstår inte riktigt, du säger att du tycker om barnet men det verkar inte som att du förstår hur dåligt hen med all sannolikhet mår i situationen.

 

[orkarintemernu]

Att det "är så illa som vi vill få det" beror ju på att vi läser vad du skriver. Det är du som beskriver en situation som är totalt fruktansvärd och helt oacceptabel för ett barn.

Jag förstår inte riktigt, du säger att du tycker om barnet men det verkar inte som att du förstår hur dåligt hen med all sannolikhet mår i situationen.

Så utifrån vad jag skriver så förstår du bättre hur dåligt barnet mår än vad jag gör?

Barnet har en oro och söker uppmärksamhet JA. Barnet är van vid att ha både mamma, pappa, farmor/farfar, morfar/mormor för sig själv och deras odelade uppmärksamhet..Barnet är i en ålder den hen börjat förstå skillnaden på att ha sovmorgon och inte, skillnaden på att gå hem tidigt och inte, det är MYCKET som försigår i det där huvudet son är fullt normalt!

 

[Texaz]

En av de episoder jag minns mest fran min tid (relativt kort, tack och lov) som lagstadie larare var en tjej som fick tag pa ett "leg brace" som man brukar fa nar man brutit benet, en krycka och kom till skolan och sa att hon brutit foten. Yes, hon behovde uppmarksamhet ... men det var en 9aring som verkligen "hittade pa" for att na sitt mal. Nar vi insag hela historien fick hon samtals hjalp och det gjorde saker mycket battre.

Det är ungefär det jag menar.... Barn som får bekräftelse OCH belöning för att vara hemma, undra på då att de kan välja diverse krämpor för att uppnå sitt mål.
Man kan uppnå oönskat beteende hos såväl barn som djur via att de upplever situationen som positiv.
Och ja, ibland kan även föräldrar tycka att det känns mysigare att stanna hemma med sitt barn och därmed förstärka beteendet

 

[kryddelydd]

Så utifrån vad jag skriver så förstår du bättre hur dåligt barnet mår än vad jag gör?

Barnet har en oro och söker uppmärksamhet JA. Barnet är van vid att ha både mamma, pappa, farmor/farfar, morfar/mormor för sig själv och deras odelade uppmärksamhet..Barnet är i en ålder den hen börjat förstå skillnaden på att ha sovmorgon och inte, skillnaden på att gå hem tidigt och inte, det är MYCKET som försigår i det där huvudet son är fullt normalt!

Läs vad du skrivit - och hur du uttrycker dig.

Du har kallat flickan för "ungen", vilket i och för sig kanske är oladdat i ditt språkbruk men negativt i mitt.
Du skriver att hon "kör med" magont och så vidare.
Du skrev redan i trådstarten "bortskämd täcker inte ens".
du har skrivit att "allting är hela tiden på barnets villkor och barnet vet att hen alltid får sin vilja igenom hemma" (direkt citerat ut inlägg nummer 39).

Jag får hålla med @Miljon : du uttrycker dig på ett sätt som i mitt språkbruk visar på en ilska och bitterhet mot barnet, och nästan ett förakt.

Det är mycket möjligt att dina känslor är av helt annan karaktär, men flera gånger har du "skyllt på" barnet och hennes beteende.
Det kan ju vara det som ligger till grund för att vi är några som reagerar på hur barnet får bli syndabock. Och som då inte uppfattar det som om du faktiskt ser att flickan mår dåligt.

Ja, det är en otrevlig situation för dig.

Och du kan välja att avsluta den här relationen, som inte verkar vara tillfredsställande för dig. Och jag tycker fortfarande att du och din sambo kan välja:

Antingen är ni sambos och då är ert hem ERT hem, lika mycket för er båda.

Eller så får ni sluta vara sambos. Och så får du/ni välja om ni ska fortsätta att satsa på ett förhållande, eller om ni ska göra paus medan flickan får något slags ordning i sin tillvaro.

Jag tycker nog ändå att sambon gör rätt som lägger kraft på att det ska bli något slags ordning för dottern i första hand, även om sambon uppenbarligen gör det på ett dåligt sätt gentemot dig.

 

[orkarintemernu]

Läs vad du skrivit - och hur du uttrycker dig.

Du har kallat flickan för "ungen", vilket i och för sig kanske är oladdat i ditt språkbruk men negativt i mitt.
Du skriver att hon "kör med" magont och så vidare.
Du skrev redan i trådstarten "bortskämd täcker inte ens".
du har skrivit att "allting är hela tiden på barnets villkor och barnet vet att hen alltid får sin vilja igenom hemma" (direkt citerat ut inlägg nummer 39).

Jag får hålla med @Miljon : du uttrycker dig på ett sätt som i mitt språkbruk visar på en ilska och bitterhet mot barnet, och nästan ett förakt.

Det är mycket möjligt att dina känslor är av helt annan karaktär, men flera gånger har du "skyllt på" barnet och hennes beteende.
Det kan ju vara det som ligger till grund för att vi är några som reagerar på hur barnet får bli syndabock. Och som då inte uppfattar det som om du faktiskt ser att flickan mår dåligt.

Ja, det är en otrevlig situation för dig.

Och du kan välja att avsluta den här relationen, som inte verkar vara tillfredsställande för dig. Och jag tycker fortfarande att du och din sambo kan välja:

Antingen är ni sambos och då är ert hem ERT hem, lika mycket för er båda.

Eller så får ni sluta vara sambos. Och så får du/ni välja om ni ska fortsätta att satsa på ett förhållande, eller om ni ska göra paus medan flickan får något slags ordning i sin tillvaro.

Jag tycker nog ändå att sambon gör rätt som lägger kraft på att det ska bli något slags ordning för dottern i första hand, även om sambon uppenbarligen gör det på ett dåligt sätt gentemot dig.

Jag har skrivit barnet dom flesta ggr ja ungen kan ha förekommit, men nej det är inte för att jag tycker illa om barnet. Utan för att jag till skillnad från er INTE tycker att könet på barnet behöver skrivas hela tiden utan använder mig av könsneutrala ord.

JA barnet är bortskämd, men det är fortfarande inte barnets fel!! Och får som hen vill hela tiden, JAG som bott med barnet ser ju att detta sätt INTE gynnar barnet. Det är inte ENBART för min skull jag ogillar det, utan för att det inte är bra för ett barn att få som den vill precis hela tiden.


Jag var/är sårad/ledsen/arg osv så det tro sjutton att jag kanske inte uttrycker mig så smidigt hela tiden och ja det får jag skylla mig själv för.

Men sluta nu, läs också dom flertalet gångerna jag skrivit att det INTE är barnets fel, det är föräldrarnas! Och dessutom kan ni ju läsa det jag skriver när jag skriver att jag VET att det är oro och att barnet söker uppmärksamhet OCH att barnet FÅR HJÄLP!!

 

[mandalaki]

Är fler som skrivit att barn INTE skyller på magont etc för att få vara hemma med förälder....

Jodå, om det innebär att man får mysa, äta gott, titta på film så har ju barnet fått en belöning! Det kan alltså bli ett inlärt beteende. Klart mysigare att stanna hemma om man inte har lust att gå till skola/fritids.

Därmed inte sagt att det är så i just det här fallet, men det går heller inte att utesluta.

Dessutom innebar det att barnet far vara hemma med Mamma eller Pappa och darfor kanner sig tryggare i att veta att de ar dar, atminstone just da, om hon forsoker halla fast foraldrarna. Det ar inte alls ovanligt att barn anvander sig av att "skylla pa" en uppsjo av orsaker att de maste vara hemma om de inte ar helt trygga i sin hemmiljo.

Hastflicka/larare i fler ar an jag vill medge.

Om ett barn gör så, så beror det ju på något. Du säger nu själv @hastflicka att det är när barnet inte känner sig tryggt. Och då är det det som måste åtgärdas, det är där problemet är. Problemet är inte att barnet "kör med" saker.

@orkarintemernu Jag kan inte svara för andras reaktioner i tråden, bara mina egna. Och de beror på att du skriver om barnet med både förakt och fientlighet. Om en åttaåring! Är det något som en åttaåring aldrig ska behöva möta från en av sina vuxenpersoner så är det just det. Är man så sårad, som du sa, att man vänder det mot en åttaåring - då bör man inte vara vuxenperson åt det barnet.

Det är därför mina sympatier ligger helt hos barnet i den här tråden.

 

[kryddelydd]

Jag har skrivit barnet dom flesta ggr ja ungen kan ha förekommit, men nej det är inte för att jag tycker illa om barnet. Utan för att jag till skillnad från er INTE tycker att könet på barnet behöver skrivas hela tiden utan använder mig av könsneutrala ord.

JA barnet är bortskämd, men det är fortfarande inte barnets fel!! Och får som hen vill hela tiden, JAG som bott med barnet ser ju att detta sätt INTE gynnar barnet. Det är inte ENBART för min skull jag ogillar det, utan för att det inte är bra för ett barn att få som den vill precis hela tiden.


Jag var/är sårad/ledsen/arg osv så det tro sjutton att jag kanske inte uttrycker mig så smidigt hela tiden och ja det får jag skylla mig själv för.

Men sluta nu, läs också dom flertalet gångerna jag skrivit att det INTE är barnets fel, det är föräldrarnas! Och dessutom kan ni ju läsa det jag skriver när jag skriver att jag VET att det är oro och att barnet söker uppmärksamhet OCH att barnet FÅR HJÄLP!!

Apropå att du skriver att sambons ex överför sina känslor på barnet.

Du projicerar väldigt stor del av din frustration på barnet, också.

I stället för att lägga frustrationen där den hör hemma, nämligen på sambons och din bristande gemensamma kommunikation.

Det är mhycket möjligt att du kommunicerar på ett utmärkt sätt därhemma. Även när du och sambon är i enrum. Och att det bara är sambon som inte klarar att kommunicera.

Det är också möjligt att en del av din frustration projiceras på barnet även när du kommunicerar med din sambo, och att sambon då försätts i en försvarssituation och att er kommunikation blir låst.

Hur som helst: den enda som kan ändra på situtationen för din del, är du själv.
Sambons ex kommer inte att göra det.
Sambon kommer inte att göra det.
Barnet kommer inte att göra det.

Hur tufft det än må vara: det ansvaret landar på dig själv.